Kändes som en bedrift när jag fick anorexia

Jag hade låg puls, insjunkna kinder och variga sår på ryggen efter en vass ryggrad som skavt mot madrassen. ”Du kommer dö”, sa läkaren. Jag har haft prestationsångest hela mitt liv, redan i första klass grät jag på utvecklingssamtalet av rädslan att inte vara bra nog. Duktig flicka-syndromet kallar vi det.

Första året på gymnasiet eskalerade pressen på mig själv och jag tog till diverse, enligt mig själv, utomordentliga metoder för att behålla kontrollen – svält. Om jag inte klarade av vardagliga bestyr och skoluppgifter skulle jag inte heller äta.

Det gick fort utför. Innan omgivningen hann märka något tog jag hjälp själv, mest för nedstämdheten men jag avslöjade problematiken för skolkuratorn och lovade att skärpa mig. Jag fick diagnosen anorexia strax efter och det kändes som en bedrift. Jag var åtminstone bäst på att vara sjuk. Jag tvingades till möten på Ätstörningsenheten och flera läkarbesök i veckan. Matintag, blodtryck, blodvärden, vågen. Repeat.

Överallt pratar människor om utseendehetsen och det smala idealet som påverkar människor allt lägre ner i åldrarna. Men det handlar sällan bara om det. En ätstörning kan drabba alla. Kontrollerandet av maten, träningen och fokuset på vikten är en tillfällig ångestlindring. Att då prata om ätstörningar som enbart en kroppsfixering är att förminska problematiken.

Antalet som lider av en ätstörning har ökat med nästan 40 procent de senaste tio åren och 2016 uppgav Folkhälsomyndigheten att cirka 100 000 människor var diagnostiserade med ätstörningar i Sverige. Men trots att sjukdomen borde behandlas som ett av våra största hälsoproblem kan det ta upp till åtta år innan den drabbade får behandling.

Den 2 juni är det den Internationella dagen för bekämpning av ätstörningar. Jag hade tur, jag är frisk och fri, men hjälper verkligen en enda internationellt uppmärksammande dag när problematiken bara ökar?