Krogarna har sina egna sjuka regler

M ina två kollegor i disken gick ut för att ta en cigg – och kom aldrig mer tillbaka. Kvar lämnade de mig med ett fullständigt fullsmockat Grand Hotel i Lund. Det var julbord på alla våningar – i snitt 6–7 nedgrisade tallrikar per skalle – 1 000 gäster totalt. Jag var 18 år och hade just fått mitt första riktiga jobb. Jag hade två val; antingen kasta diskhandskarna och dra hem eller stanna och slita hund. Jag stannade.

Vid halv två-rycket var serveringspersonalen klar, då tittade hovmästaren in till mig i diskrummet. Han konstaterade kort att alla var mycket nöjda med min insats, jag hade räddat dem. Men han underströk samtidigt att det han var på väg att göra inte under några omständigheter fick spridas till de andra diskarna. ”Idag får du ta del av dricksen, men det är verkligen bara en engångsgrej”, sa han.

Lyckan över att bli sedd förbyttes snabbt till ett hån när han stack till mig en hundralapp. 100 spänn! Jag kan svära på att han själv gick hem med några tusenlappar i dricks den natten. Jag stämplade ut först vid sjusnåret på morgonen. Några veckor senare pajade min rygg.

Det var ändå inte synd om mig, jag var en privilegierad tonåring som bodde och åt gratis hemma hos föräldrarna. Lönen sparade jag till en Spanienresa. Det jäkliga är att det finns mängder av kroganställda där ute som har bra mycket sämre villkor än jag hade och behandlas sju resor värre.

Jag kom att tänka på det här när vi i veckan kunde avslöja att East på Stureplan kräver att deras egen serveringspersonal betalar gästers springnotor nu i jul. ” Vi följer lagen”, säger krogägaren. Facket håller inte med. Själv känner jag bara att krogvärlden helt uppenbart fortsätter följa sina egna sjuka regler.