Mitt i Söderort Hammarby Skarpnäck
1,3 miljoner sidor – och en t-shirt jag hatar
Det är plagget jag helst har på mig. Oavsett årstid eller anledning.
Jag försökte att bli en skjort- och kostymkille en gång i tiden. Jag hade någon vanföreställning om att jag vuxit upp. Men det gick så där. Det var ju så bökigt med pressveck och allt. Dessutom upptäckte jag att flosklerna ”kläderna gör mannen” och ”dress for the job you want” inte stämde.
Jag har hundratals t-shirts. Och älskar dem alla.
Alla utom en.
Trots det bär jag just den en gång om året. Den har med åren blivit aningen tajt och inte speciellt smickrande på en 55-årig kropp så till vida att den börjat spänna oförklarligt runt just magen. Men det är inte därför jag avskyr den och varje år hoppas att jag aldrig ska behöva ha på mig den igen.
Det är trycket. En enkel siluett av en man och tre rader text som lyder:
TJUGOTREDJE SEPTEMBER TVÅTUSENETT
23 september 2001.
Det var dagen då min kollega Dawit Isak fängslades för att han gjorde det jag gör varje dag. Varje dag långt före det datumet och 20 år sedan dess. Fast i ett land med press- och yttrandefrihet.
Dawit skrev nyheter i en tidning. Berättade om verkligheten och ställde frågorna som både du och jag vill ha svar på. I mitt fall exempelvis: Hur kan ett bygge i Kista kosta så mycket? Vem ansvarar för alla potthål i Botkyrka?
I hans fall handlade det dock om situationen i Eritrea. Och rättvisans kvarnar mal långsamt i Eritrea. För någon rättegång mot Dawit Isak har man inte hunnit med de här tjugo åren.
Jag är dock fri att bevaka precis vad jag vill. Så väl potthål i Botkyrka som situationen i Eritrea.
Följaktligen både kom och gick 23 september också detta år. Vi är redan i oktober. Allt medan min tröja – via tvättstugan – prydligt ihopvikt har förpassats längst ned i nämnda, högt älskade, tröjhög. Förmodligen för att tas fram först nästa år. För rättvisans kvarnar mal ju, som sagt, långsamt i Eritrea.
Men när jag står där i garderoben så tänker jag på att samtidigt som Dawit Isak efter 20 år fortfarande väntar på rättegång så har vi publicerat uppskattningsvis 1,3 miljoner sidor lokal journalistik runt om i Stockholm. Och vi fortsätter att göra det vecka ut och vecka in.
Många av sidorna skulle inte leda till fängsligt förvar i Eritrea, det ska medges. Men det är inte min poäng. Vi skriver om vad vi vill och anser att läsarna behöver veta. Och vi gör det utan en tanke på att det i andra länder skulle kunna leda till fängelse utan rättegång.
Vi skriver om vad vi vill och anser att läsarna behöver veta. Och vi gör det utan en tanke på att det i andra länder skulle kunna leda till fängelse utan rättegång.