Våra tonåringars vardag

Kan samhället garantera oss medborgare trygghet? När ens vuxna tonåring hotas med kniv mot halsen på väg hem händer något inom mig. Är jag på väg att bli en rättshaverist?

Axelsberg är ett litet område som jag har uppfattat som tryggt för småbarnsfamiljer men när barnen växer upp till självständiga tonåringar får jag som förälder en annan syn på området.

Under en tid har mina tonåringar sagt att det inte känns tryggt att ta sig hem från tunnelbanan och nattbussen om kvällarna och härom kvällen blev ett av mina barn hotat med kniv mot halsen när hen kom hem med nattbussen men lyckades som tur var slita sig loss och springa hem utan någon fysisk skada.

En ung generation växer upp med uppfattningen att hot, våld och rån är något en får räkna med och att vem som helst som är ute om natten kan vara en mördare.

Vem är det som är så desperat att hen står i mörkret kl 3 på natten, beväpnad med kniv och maskerad med bandana, och lurpassar på den som kliver av nattbussen på väg hem ensam över bron över tunnelbanespåret i Axelsberg? Och förstår den personen vilka konsekvenser det får?

Var och en ska ha rätt att klä sig hur hen vill och röra sig fritt alla tider på dygnet utan att behöva räkna med hot, våld och rån. Kort kjol, märkeströja eller sena vanor ska inte innebära otrygghet.

Kan vi medborgare kräva trygghet av samhället eller är det upp till var och en att kura bakom sin säkerhetsdörr och hindra sina tonåringar från att gå ut på kvällarna för att inte riskera hot, våld och rån?

Vad får vår unga generation för syn på livet när det är så många som utsätts för knivhot, pistolhot, rån och misshandel? ”Det är så det är”, säger flera tonåringar som jag känner och de tycker inte heller att det är någon idé att polisanmäla.

Som mamma till tre barn mellan 12 och 18 år är jag benägen att tycka att gator och torg ska kameraövervakas och jag har inte svårt att förstå hur medborgargarden uppstår.

Det är en farlig samhällsutveckling nu. Många unga vill skaffa sig något att kunna använda sig av i självförsvar, tex pepparsprej eller kniv. Krävs ett medborgargarde där var och en beväpnar sig för att försvara de sina och där hot och våld bemöts med ännu mer våld i ett vilda västern utan sheriff?

Hur ska vi garantera ett tryggt samhälle för våra tonåringar och unga vuxna? Är det staten, stadsdelen eller är det vi i området som ska garantera de boendes säkerhet genom att nattvandra och när övergår fredliga nattvandringar till beväpnade medborgargarden?

Varför händer inget? Vad krävs innan en förändring sker? Måste det till ett dödsfall?

Kan vi snälla prata om det här nu?