Mitt i Söderort Liljeholmen Älvsjö
Poliskvinnornas Stockholmshistoria
Vi kalllades attrapper av manliga kollegor, ’attrappjävel, kan du hämta kaffe?’
Männen på stationen vägrade jobba med dem. De kallades ”attrapper”, och de som blev gravida löd under öknamnet ”halvpoliser”. Nu är det 60 år sedan de första kvinnliga poliserna började patrullera Stockholms gator. Text: Louise Bornhall | Foto: Mikael Andersson – Polis? Vad är det?
Nej, Diana Sundin ska inte bli polis. Efter att ha simmat i både EM, VM och OS är planen att hon ska plugga på Idrottshögskolan i Stockholm. Men intagningen görs om, och betygen räcker inte till. Polis, föreslår hennes mamma istället, och Diana kommer in på polishögskolan i Stockholm 1979. Då har det gått sju år sedan kvinnliga poliser fick börja jobba på samma villkor som männen (se tidslinjen).
– Kvinnliga poliser var inte omtyckta, vissa instruktörer gjorde gärna ner tjejer. En gång fick en tjej bära en blytung väst under en övning. Hon sjönk ihop. Då sa instruktören att hon skulle klättra över ett kravallstaket. De var mycket för att visa ’det här pallar inte du’, berättar Diana Sundin. Jobbade med Norrmalmstorgsdramat Första gången Kerstin Malm söker till polishögskolan är hon 19 år. Det blir inget med det den gången – hon är för ung. Men på andra försöket kommer hon in, i september 1972. Hon jobbar med Norrmalmstorgsdramat 1973, och står vakt utanför västtyska ambassaden efter ockupationen 1975. Men innan hon skulle börja en polistjänst i Köping gick snacket där att ”henne ska vi minsann ta ner”.
– Och när jag skulle börja på rytteriet 1976 fanns det inga omklädningsrum för kvinnor, det dröjde månader innan vi till slut fick byta om i ett gammalt piketrum, säger Kerstin Malm.
Vi träffas i polishuset i Solna. För Kerstin är pensionen bara månader bort, Diana som snart firar 40 år som polis ska jobba ett par år till. Det har hänt en del i kåren under deras år som poliser – inte bara vad gäller arbetssätt och rutiner.
– Vi kallades attrapper av manliga kollegor, ’attrappjävel, kan du hämta kaffe?’, säger Diana.
– Ja, och de som blev gravida kalllades halvpoliser. En gång satt männen och rökte cigarr ute i fikarummet. Då var det någon som blivit pappa. Medan tjejerna inte blev ansedda som kollegor. Jag passade mig extra noga för att inte bli med barn, jag ville bli accepterad av kollegorna och fick min dotter först när jag var 40, säger Kerstin.
Det fanns manliga poliser som var ökända för att hata kvinnliga poliser. Det fanns de som själva var gifta med kvinnliga poliser, men vägrade att arbeta med dem. Och så fanns den manliga polisen som välkomnade nya, kvinnliga poliser på personalfester genom att slita isär deras blusar och ge dem pengar för att köpa en ny. Ovanligt med debriefing Samtidigt pratades det inte poliser emellan om vad de var med om i jobbet, trots alla de tuffa situationer som kunde uppstå.
– Jag gick hem och tjöt. Vem skulle jag prata med? Befälet som tog mig på brösten? Mamma hade bara blivit olycklig. Det är svårt att beskriva det här, det var en känsla av att inte höra till fast man var där. Det fanns ingen att prata med. Men någonstans skulle frustrationen ut, säger Diana. Kerstin resonerar vidare: – I dag har man debriefing för minsta lilla inom polisen. Då funkade väl fikarummet som en debriefing, fast utan ledning. Någonstans måste alla ha mått dåligt. Jargongen blev väl ett sätt att överleva.