Mitt i Söderort Liljeholmen Älvsjö
”Politikernas tafatthet när det gäller sjukdomen inger inget förtroende.”
Jag är pensionär sedan åtskilliga år, och fram till mars månad i år levde jag ett normalt liv, skötte mina angelägenheter, träffade folk, gick på föreningsevenemang, gjorde utflykter, reste utomlands och så vidare.
Men sedan kom coronaviruset, och jag är numer inte ens betrodd att åka buss i stan. Smittorisken syns minimal, med tanke på att de bussar jag ser vid min egen gaukorsning vanligen har högst fem passagerare.
Politikernas tafatthet när det gäller sjukdomen inger inget förtroende till deras fortsatta omdöme. I tre månader har jag som en lydig medborgare avstått från allt normalt liv, men hur länge ska jag, och vi andra, orka fortsätta med det?
Riskgrupp ja, men den som undviker hemtjänst och stora familjeträffar förefaller mindre utsatt. Vaccinet låter vänta på sig, och testerna tycks vara mindre pålitliga.
I min ålder har jag upplevt flera svåra influensaepidemier där samhället fungerade normalt ändå. Pandemin blev en panhysteri. Priset återstår att betala, och det blir högt.