Skandalromans på Stadsteatern

Han är en nyutexaminerad student. Hon en rik, alkoholiserad hemmafru. Deras förhållande skakar vänskapskretsen. 55 år efter att Mandomsprovet gick på bio blir den pjäs på Stadsteatern. Marie Richardson och Rasmus Luthander gör huvudrollerna i Mandomsprove

Den har en massa klassiska teman, som är tidlösa. Åtrå, svek, skuld, skam, svartsjuka…

STOCKHOLM

Utanför Stadsteatern sitter flera meter höga affischer med deras ansikten. Det råder inga tvivel om att Mandomsprovet är ett av höstens stora dragplåster. Men inne i kaféet tycks ingen känna igen Marie Richardson, lätt andfådd efter en cykeltur från Söder.

Hon och Rasmus Luthander hälsar på varandra som goda vänner.

– Vi har ju inte setts på en vecka, säger hon.

Återupptar repetitionerna

Repetionerna har nyss pausats för sommaren efter åtta veckor. Inför premiären den 9 september väntar ytterligare två veckor av finslipning.

Rasmus har bara sett klipp från förlagan. Maries relation till filmen med Dustin Hoffman och Anne Bancroft är lång.

– Jag har sett den otroligt många gånger på somrarna, fram till för två tre år sedan. Efter det har jag inte vågat titta på den. Det är en ikonisk rulle som man hoppas att både vi och publiken kan lägga i ett fack och den här i ett annat, som ett eget konstverk, säger hon.

Historien utspelar sig på sextiotalet. Är den lika provocerande idag?

– Först tänkte jag att den inte är det, men nu när vi är inne i det känns relationerna väldigt utmanande. Med fa

miljevännen som förför sonen även om han är 21 och sedan blir han ihop med dottern. Det väcks otroligt starka starka känslor. De är på något sätt eviga. Ibland känns det som om vi jobbar med ett grekiskt drama. Det känns nästan som om jag är på väg att döda dig, säger Marie och vänder sig till sin motspelare.

Rätt sorts kemi

Rasmus Luthander fyller i:

– Den har en massa klassiska teman, som är tidlösa. Åtrå, svek, skuld, skam, svartsjuka… Den har ett tydligt drag av eskapism, båda är utleda på sin tillvaro och söker någon slags hopp eller mening. Han ska precis ut till något som han redan har sett igenom, tycker är förljuget. Hon har redan gått i genom det. De hittar en egen bubbla. Det tycker jag är jättefint.

Hur får man rätta kemi på scenen?

– Jag har sett föreställningar där det inte finns kemi. Men man kan inte hålla på och tänka på så abstrakta saker. Gör man det rätt från början med manus, regi, och skådespelare skapar man något som upplevs som kemi, säger Rasmus.

Hur lika är ni era karaktärer?

– Benjamin fyller 21, där är det en liten ”diff ”. Han kommer hem från studier och har fått en massa stipendier och är ” bright”. Det är ju jag också, säger 32-årige Rasmus med ett skratt.

”Väldigt ensam”

Det känns nästan som om jag är på väg att döda dig.

Marie gillar sin karaktär:

– Mrs Robinson känns väldigt ensam. Hon har vänt sysslolösheten till något destruktivt och är helt klart alkoholiserad. Hon gör bort sig på olika fester, förolämpar senatorer. Hon är väldigt rolig att gå in i, så nu är hon jag. Men det är väldigt avlägset för mig att stöta på min sons vänner, säger hon.

– Jag har fått leva ett annat liv, får uttrycka mig, har gått i terapi och har bra förhållanden med mina barn. Samtidigt förstår jag henne nu och hon är mycket mer lik mig än jag först trodde. Det är ju en svart komedi och scenerna i slutet är väldigt roliga. Jag känner igen mig mer i henne när hon blir så där galen.

FILMEN. Från 1967.