D

Solo - - PROMOTION I SAMARBETE MED -

et var av­und­sju­ka som gjor­de att to­ve och hen­nes bäs­ta kom­pis se­dan sju år tillbaka in­te läng­re är vän­ner. Bå­da höll på med mu­sik och To­ve var den som all­tid fick mest upp­märk­sam­het för det. En dag val­de To­ves ab­so­lut bäs­ta kom­pis att sä­ga upp kon­tak­ten med hen­ne. Helt ut­an an­led­ning.

– Jag för­sök­te ringa och skri­va till hen­ne i fle­ra må­na­der, jag vil­le ta re­da på om jag ha­de gjort någon­ting fel. Jag fick ald­rig nå­got svar, ba­ra to­tal ig­no­rans och jag tving­a­des le­va med den oviss­he­ten. Att in­te få en för­kla­ring till upp­brot­tet led­de till att jag un­der tre års tid ha­de mar­dröm­mar och fick pa­ni­kång­est. Jag gick ige­nom varten­da sce­na­rio från vår sista tid ihop och le­ta­de ef­ter den bi­dra­gan­de or­sa­ken till att min vän sagt upp kon­tak­ten. Jag fick ald­rig någ­ra svar el­ler nå­gon för­kla­ring, be­rät­tar hon.

Ti­den gick och To­ve fick ve­ta via ge­men­sam­ma be­kan­ta att den gam­la bäs­ti­sen bör­jat spri­da ryk­ten om hen­ne. of­ta hand­la­de ryk­te­na om just mu­si­ken, de­ras sto­ra ge­men­sam­ma in­tres­se.

– Folk om­kring mig sa att det be­rod­de på av­und­sju­ka men jag ha­de svårt att ta in och ac­cep­te­ra det. Jag för­stod in­te vad det fanns att va­ra av­und­sjuk på, jag ha­de ju all­tid gjort allt för hen­ne och fun­nits där. Hon bör­ja­de läg­ga upp bil­der på sig själv i so­ci­a­la me­di­er där hon po­se­ra­de till­sam­mans med nya vän­ner. Hon skrev hur kul det var och hur bra de ha­de det och att hon ald­rig haft bätt­re kom­pi­sar. Det gjor­de mig för­tviv­lad och led­sen ef­tersom jag fort­fa­ran­de in­te viss­te om jag gjort någon­ting.

Ef­ter två år av hjär­tesorg fick To­ve änt­li­gen det där sam­ta­let som hon så länge ha­de drömt om. Den gam­la bäs­ti­sen ring­de upp hen­ne, men hon fick ing­en för­kla­ring till var­för hon ha­de bru­tit kon­tak­ten med hen­ne två år ti­di­ga­re. Hon fick in­te ens stäl­la någ­ra frå­gor om det. Mitt i de­ras te­le­fon­sam­tal frå­ga­de hon om To­ve kun­de hjäl­pa hen­ne med mu­si­ken.

– Där och då blev det en­kelt, jag be­höv­de in­te hen­ne läng­re men hon be­höv­de mig. När hon ring­de mig blev det tyd­ligt hur en­sam och vil­sen hon var i sig själv. I och med det slut­gil­ti­ga upp­brot­tet ra­de­ra­des al­la band och jag sa hej­då till min gam­la um­gäng­eskrets för att kun­na gå vi­da­re på rik­tigt.

To­ve ha­de svårt att li­ta på män­ni­skor ef­ter upp­brot­tet, men idag är det inga pro­blem läng­re. Nu vet hon vem hon är och vad hon be­hö­ver och vill få ut av en vän­skaps­re­la­tion.

– vän­skap ska ald­rig kun­na knäc­ka el­ler ut­nytt­ja dig, den ska ba­ra va­ra trygg, här­lig och är­lig. Bort med all ne­ga­tiv ener­gi. Att gö­ra slut med min bäs­ta vän är den värs­ta se­pa­ra­tio­nen jag har gått ige­nom. Ef­ter upp­brot­tet fo­ku­se­ra­de To­ve på sig själv. Tack va­re mu­si­ken träf­fa­de hon många nya vän­ner, fy­ra av dem star­ta­de hon sitt band Le Mai­ne med. – Det tog sä­kert fem, sex år in­nan jag på nytt vå­ga­de ha en dju­pa­re vän­skaps­re­la­tion med en tjej igen. Jag tror att många of­ta är räd­da att le­ta upp nya vän­ner för att det finns ett vän­skaps- ide­al i vårt sam­häl­le som sä­ger att en vän mås­te va­ra och be­te sig på ett spe­ci­ellt sätt. Man ska helst va­ra li­ka gam­la, gil­la sam­ma sa­ker och kun­na de­la smink och klä­der med varand­ra. Jag tror att många glöm­mer bort att en bra vän kan fin­nas i en äld­re el­ler yng­re per­son, ett an­nat kön, i fa­mil­jen el­ler på di­stans. Du bor­de ut­gå ifrån dig själv och tän­ka kring vil­ka slags re­la­tio­ner du vill fyl­la din var­dag med.

Jag tyc­ker att du ska tillå­ta dig att sak­na, grå­ta och skrat­ta. Låt käns­lor­na kom­ma och låt det ta den tid det tar. Do­ku­men­te­ra för­änd­ring­en du går ige­nom. Skriv ner di­na käns­lor ge­nom he­la upp­brot­tet. Det är fint att kun­na se tillbaka på en dag. Låt...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.