N

Solo - - SEX KÄRLEK -

är det känns som att al­la in­tres­san­ta kil­lar på Tin­der har för­svun­nit (el­ler är det ba­ra jag?), är det dags att tes­ta någon­ting nytt. En snabb koll i min be­kant­skaps­krets vi­sar att många har bör­jat an­vän­da Happn, en dej­ting­app som går ut på att du kan mat­cha med per­so­ner vars vägar du har kor­sat. Prak­tiskt – men ock­så gans­ka obe­hag­ligt. Re­dan and­ra kväl­len på Happn ser jag en kil­le i min när­bu­tik som jag är sä­ker på att jag har skri­vit med. Ald­rig att jag vå­gar sä­ga hej, sär­skilt in­te i mju­kis­byx­or med en fryspiz­za i han­den. Jag be­stäm­mer mig i al­la fall för att ge ap­pen en chans, i form av tre dej­ter. Att ba­ra dej­ta de som bor nä­ra mig känns li­te väl ris­ka­belt, så mitt upp­drag blir att träf­fa tre kil­lar som jag har gått för­bi på tre gans­ka oli­ka stäl­len. Hur myc­ket kom­mer de att skil­ja sig åt? Den som pro­var får se. ne­kil­len! Jag klic­kar på det lil­la hjär­tat snab­ba­re än nå­gon­sin. När den lil­la ru­tan med tex­ten ”It’s a crush!” kom­mer upp går en il­ning ge­nom krop­pen. Dej­ting­ap­par känns just nu som värl­dens bäs­ta upp­fin­ning.

Jag skri­ver att jag såg ho­nom på ba­ren, och han sva­rar snabbt att han kän­ner igen mig med. vi kon­sta­te­rar att vi mås­te ha setts för­ut ge­nom nå­gon av vå­ra kom­pi­sar, och chat­tar se­dan i fle­ra tim­mar.

vi be­stäm­mer att vi ska ses re­dan sam­ma kväll, var­för in­te lik­som? Jag åker in till en bar i stan och mö­ter ho­nom där. Han är in­te rik­tigt li­ka snygg som jag minns, men han är trev­lig och bju­der mig på öl ef­ter öl.

Ef­ter ett tag bör­jar jag näs­tan stö­ra mig på att han är så in­ställ­sam. Han ger mig dess­utom många och långa blic­kar och jag för­står att han vill att vi ska gå hem ihop. Ing­et fel i att vil­ja det, men jag får en käns­la av att det in­te är ge­nu­int. Jag får en käns­la av att han har gjort det här många gång­er och att jag skul­le kun­na va­ra vem som helst. När ba­ren stäng­er li­tar jag på min mag­käns­la, kys­ser ho­nom hej­då och åker hem själv. Sam­ma vec­ka skri­ver jag till ho­nom igen, han var ju fak­tiskt trev­lig. Kans­ke miss­upp­fat­ta­de jag allt? Det är döds­tyst i kon­ver­sa­tio­nen i näs­tan två da­gar. In­te för­rän på fre­dags­kväl­len, när jag lig­ger och so­ver, får jag ett svar. Det be­står av ett en­da ord: ”Ute?”. En tim­me se­na­re har han ba­ra skic­kat ett frå­ge­tec­ken. Jag be­stäm­mer mig för att jag är värd mer än ett frå­ge­tec­ken och strun­tar i att sva­ra.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.