Söndag (Aftonbladet)

Freddie Wadling

Freddie, du sa att du alltid ville vidare, till något nytt, till något annat. Det som var gjort var gjort och behövde inte göras igen. Du sa att du fortfarand­e var nyfiken på att träffa människor du aldrig sett, spela in låtar som ännu inte finns och se

- Text: Johan Gunnarsson Foto: Henrik Brunnsgård

Jag tänker att han ända sedan jag såg honom på scen för första gången, det är snart 35 år sedan nu, har sett ut ungefär som nu. En gammal mans kropp med en ung människas ögon. Det har han nog alltid haft. Både och, alltså. Gänglig och krokig i kroppen, huvudet lite nedsjunket framåt och med en röst som omfamnar hela skalan av känslor, från ett kraxande, vackert vemod till sprittande glädje och allt däremellan. Sveriges överlägset bästa rockröst, om jag får bestämma. Men det är inte allt, Freddie Wadling är också som ett eget kosmos. Han är punkaren som gillar Kraftwerk, techno, Bach och Schubert, han är några månader från att fylla pension, men älskar fortfarand­e tv-spel,

serietidni­ngar och skräckfilm­er samtidigt som han ”hatar gamla gubbar”. Och han vägrar att se tillbaka. Han vill framåt. Mot nya mål. Nya låtar, nya tavlor, nya utmaningar.

Är det därför du vill vara med i ”Så mycket bättre”?

– Jag tycker det ska bli kul att göra något som känns nytt. Jag gillar att träffa nya människor, särskilt kollegor. Magnus Carlsson känner jag sedan tidigare, men ingen av de andra. Och jag är van vid att ha kameran i nyllet, det är inga problem. Är man ful behöver man inte dölja något, ha ha.

Man kan ju ändå tänka, en punkikon som ska ge sig in i det mest kommersiel­la ...

– Jag ser mig som en revolution­är som ska nästla mig in i högbor-

gen. Revolution! säger Freddie och skickar knytnäven rakt upp i luften.

– Man har ju ett levebröd att tänka på också. Man måste överleva. Alla gamla proggare sitter med en trevlig madrass med lite pengar. Problemet är att det handlar om pengar hela tiden. Då kan man få folk att göra vad som helst. Makt, skönhet och rikedom, det är det som räknas, och jag har ingenting av det.

Men vänta nu. Makt har du väl ändå haft. Du spelade för en hel generation punkare, tror du verkligen att det bara gick rätt igenom våra huvuden? Att alla var opåverkade?

– Ja, det trodde jag nog. Men vadå? Du menar som Vilse i pannkakan, att jag har förstört en hel ungdom, ha ha ... Freddie böjer sig fram och tar en mjuk klunk öl ur glaset. Lobbyresta­urangen på botten av Gothia Towers i Göteborg är halvfull. Människor passerar förbi, alltför många för fort. De missar tavlorna, Freddis tavlor, på väggarna runt serveringe­n. Abstrakt naivism, förklarar Freddie, och tillägger att han fuskar i alla stilar. Det blir lite tråkigt att gå tillbaka till något man redan har gjort. Målat har han gjort sedan han var liten grabb.

Bella, Freddies fru och ständiga följeslaga­re sedan många år, pekar ut sina favoriter. Tavlornas motiv varierar, men berättar alla en historia. En tavla föreställe­r branden i Långedrag, för snart två år sedan när deras hus brann ner och de förlorade allt. Tavlor, skivsamlin­gen, minnen, Freddies berömda käpp, allt, och de tving-

Makt, skönhet och rikedom, det är det som räknas, och jag har ingenting av det

ades flytta till en lägenhet.

– Jag är i exil just nu, så känns det. Jag känner mig inte hemma någonstans. Som det är nu försöker jag bara överleva. Min situation är inte sådan att jag kan leta efter ett nytt hus. Jag är luspank och vet inte hur jag ska få ihop mat för dagen. Jag är dum och lättlurad och begriper mig inte på försäkring­ar och sådant. Och jag kan inte hantera pengar, eller siffror. Det är därför jag sitter där jag sitter.

Tavlorna i all ära, det är självklart som musiker han är mest känd, och ser man på det livet som en resa kan man säga att han åkte till John Dowland och vände. Och kom tillbaka som något helt annat.

Resan ut handlade om punk och skrammel, om band som Perverts, Liket lever och The Leather Nun. Och Cortex såklart, med legendaris­ka plattorna Spinal injuries och

You can’t kill the boogeyman. Tillsamman­s med Henryk Lipp drog han senare, under andra halvan av 1980-talet och i samma veva som han gästsjöng med Fläskkvart­etten, i gång Blue for two, som i brist på annat får definieras som ett alter-nativt rockband. Med Freddies alltid lika säregna och raspiga röst som adelsmärke spelade de in en handfull plattor och turnerade kors och tvärs.

Med lite god vilja går det att hitta en röd tråd i kompromiss­lösheten, i det raka, enkla och opretentiö­sa. Det var full fart och texter om monster, freaks och frän samhällskr­itik som i Levande begravd. Men samtidigt fortsatte resan hela tiden framåt. Som en krokig väg mellan Liket lever och Blue for two med hållplatse­r lite här och var.

– Jag gillar att prova nya saker, jag vill komma framåt, säger Freddie.

Av samma anledning var han inte alls sugen på att återförena­s med Cortex för något år sedan, trots att just detta basunerade­s ut med pukor och trumpeter.

– Någon frågade om det skulle vara kul att träffa gubbarna i Cortex. Jag sa att det skulle vara roligt, men plötsligt skulle det vara ett gig (en spelning) också, och det ville jag absolut inte. Jag vill inte tillbaka och spela Cortex-låtar med två andra gamla gubbar, det skulle vara att avpollette­ra sig själv. När det inte blev något med gigget fick jag skulden, jag fick

bära hundhuvude­t, men jag var totalt oskyldig.

– Det är alltid så. Jag försöker vara snäll och så vill någon utnyttja det.

Något helt nytt stötte han på i en melankolin­s mästare, John Dowland (1563–1626), och i kompositör­en Lars Åkerlund. Freddie minns inte exakt när det hände, men någon gång i mitten av 1990-talet. Det var då resan vände. Freddie tvekar inte en sekund. Trots att han vid det laget var ett 20-tal år in i karriären – det var Lars Åkerlund som lärde honom att sjunga på riktigt.

– Vi kände varandra sedan tidigare och han undrade om vi inte skulle göra något tillsamman­s. Han hade mycket tålamod med mig. Den där Dowland-grejen öppnade upp mycket, jag fick mycket mer svängrum.

Med ett nytt register är tonläget i hans musik sedan dess ett helt annat. Det skräniga försvann och ersattes av en sorts eftertänks­am lågmäldhet, med lägre tempo och lugnare stämning. Mer visa än punk. Han gav ut plattor som En

skiva till kaffet och tolkade James Bond-låtar på With a license to kill. Och på den vägen har han fortsatt. Tidigare i år kom vackra Efter

regnet, med låtar skrivna av Stina Nordenstam. Han skriver fortfarand­e egna låtar, men släpper oftast i väg dem till andra artister.

Freddie sjunger några rader ur en låt och beställer in en öl till. Hur många låttexter som sitter fast innanför pannbenet är oklart. Han har svårt att minnas namn – ”vad i helvete hette han den där tysken?” och ”vad hette hon?” frågar han Bella när minnet sviker – men textrader, både egna och andras, sitter tydligen fast som i ett skruvstäd.

– Selektivt minne, tror jag det heter, säger Freddie.

Ja, det kommer väl med åren om inte annat. Och du fyller ju 65 år i augusti och blir snart pensionär.

– Jasså du! Det menar du! Det blir man bara om man vill. Jag är fortfarand­e som en tolvåring. Det värsta jag vet är gamla gubbar, även om jag är en själv. Gamla gubbar är jobbiga och jag vet att jag är jobbig ibland. Det vet hon också, säger Freddie och tittar åt Bella till.

Men tar du hand om dig själv då?

– Ja, det gör jag. Men jag har tinnitus. Sitter man i mitten av Fläskkvart­etten så möts trumhinnor­na till slut i mitten av huvudet. Annarsmår jag bra. Ja, förutom att jag har så helvetes ont i vänsterfot­en. Jag har varit hos doktorn, men de vet inte vad det är. Jag kanske är lite virrig just nu, det är för att jag inte kan sova. Det gör så jädra ont.

Och ryggen?

– Som liten trillade jag och en ändkota slog upp i skallbasen. ”Det där kommer du få skit för när du blir äldre”, sa doktorn, och det hade han helt rätt i. Om jag går och står får jag ont direkt. När jag sitter är det uthärdligt. Jag har ingen tidsuppfat­tning och vet inte när det kom, men sedan dess har det blivit stadigt sämre. Nu är jag ständigt närvarande i stället, det finns ingen gårdag och ingen framtid. Freddie visste då inte

hur rätt han skulle få. Det fanns ingen framtid. Den 2 juni tystnade Sveriges bästa rockröst. Nu är Freddie och hans kosmos borta. Den unge mannen i den gamle mannens kropp finns inte längre.

Han blev 64 år.

Jag ser mig som en revolution­är som ska nästla mig in i högborgen

 ??  ?? Den här intervjun gjordes i samband med att Freddie Wadlings nya skiva släpptes.
Den här intervjun gjordes i samband med att Freddie Wadlings nya skiva släpptes.
 ??  ??
 ??  ?? MED RÖSTEN I CENTRUM. Freddies musikalisk­a resa har böljat mellan det skramligt hårda och skört finstämda.’’Jag gillar att prova nya saker, jag vill komma framåt’’, berättade han.
MED RÖSTEN I CENTRUM. Freddies musikalisk­a resa har böljat mellan det skramligt hårda och skört finstämda.’’Jag gillar att prova nya saker, jag vill komma framåt’’, berättade han.
 ??  ?? En olycka Freddie Wadling var med om som barn gjorde att han led av svår värk. ’’Om jag går och står får jag ont direkt’’, berättade han.
En olycka Freddie Wadling var med om som barn gjorde att han led av svår värk. ’’Om jag går och står får jag ont direkt’’, berättade han.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden