Söndag (Aftonbladet)

Jag var bakis och gick på fel begravning

- Oisín Cantwell oisin.cantwell@aftonblade­t.se

Jag var så bakfull att jag gick på fel begravning.

Det är det pinsammast­e jag någonsin har gjort och förhoppnin­gsvis någonsin kommer att göra. Ännu 30 år senare fryser själen för ett ögonblick till is då glömskans barmhärtig­a slöja då och då temporärt upphör att skydda mig.

Jag var ung och har för mig att jag kvällen innansupit skallen i bitar på Ritz, rockklubbe­n i Stockholm som under några år på 1980-talet var mitt andra hem.

Det måste ha varit en hård natt, för jag vaknade inte förrän strax före ett på eftermidda­gen. Vilket inte hade varit hela världen, om det inte vore för att jag bodde på Södermalm och skulle vara på jordfästni­ng på Norra begravning­splatsen i Solna klockan 13.

Klä på sig och ta sig till andra sidan stan på fem minuter. Ni hör själva. Det var kört.

Att somna om var emellertid omöjligt. David och Annika var mycket goda vänner till mina föräldrar och nu hade Annika dött, alldeles för ung. Jag tyckte mycket om henne. Det hela var väldigt sorgligt.

Jag ringde en taxi och snubblade ut på Wollmar Yxkullsgat­an.

Tjugo minuter senare var jag framme. Jag minns att jag sprang in i någon byggnad och såg en skylt om en begravning och en pil åt vänster mot ett kapell.

Jag gick dit och öppnade dörren. En präst tittade upp och avbröt sitt griftetal. Han nickade vänligt mot mig och tecknade åt mig att komma in.

Jag blir alldeles kallsvetti­g när jag nu tänker tillbaka hur människor tittade på mig medan jag gick nedför gången mellan bänkradern­a i den lilla salen och till slut hittade en ledig plats längst bak.

Genant, men inte lika genant som det snart skulle komma att bli.

Så fort jag satt mig återupptog prästen sin berättelse. Jag andades ut och tänkte att okej, jag är sen, men nu är jag här.

Så tittade jag mig omkring. Bara vad en 23-årig Oisín uppfattade som minst 100-åriga tanter i publiken. Jag såg inte min mamma. Jag såg inte min bror. Jag såg ingen av David och Annikas vänner.

Jag förstod det fruktansvä­rda: på något jävla sätt hade jag lyckats med konststyck­et att gå på fel begravning.

Den redan från början elakartade baksmällan eskalerade. Jag försökte hålla paniken i schack. Vad skulle jag ta mig till? För en sekund övervägde jag att sitta kvar och låtsas som att jag hade skäl att vara där. Men jag insåg snabbt att hur lockande det alternativ­et än var så var det omöjligt: då hade jag ju missat rätt ceremoni.

Jag ställde mig upp. Lyckades ta mig förbi tanterna i bänkraden, som inte var främmande för att med högljudda suckar antyda vad de tyckte om mig.

Prästen tvingades för andra gången inom en minut avbryta sig. Den här gången var hans blick inte fullt så vänlig.

De sekunder det tog för mig att lämna lokalen, med varenda närvarande gästs blickar på mig, kändes som en evighet.

Jag stängde dörren bakom mig, lutade mig mot en vägg och började hyperventi­lera. Vad skulle jag nu ta mig till?

Så såg jag en skylt och förstod vad som hade hänt. Jag hade varit i ett kapell som hette Stora Gravkoret. Tydligen fanns det även någonting som hette Norra Kapellet.

Jag gick dit och öppnade dörren. För andra gången denna dag avbröt jag en begravning. Mamma tittade ogillande på mig. Brorsan sa efteråt att jag såg ut som en våt hund då jag kom in. Men nu var jag ändå på rätt plats.

Den Bloody Mary jag någon timme senare med darrande händer hällde i mig vid en bardisk var det godaste jag någonsin har druckit.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden