Söndag (Aftonbladet)

Sara var nära att knarka bort sitt liv

Sara gick från partyprins­essa till sprutnarko­man – nu stöttar hon mammor med missbruksp­roblem

- Text: Katarina Arnstad Elmblad Foto: Andreas Hillergren

I dag är det bara injektions­ärren i armvecken och en kronisk hepatit som minner om hennes tidigare liv som tung missbrukar­e.

Källare, trappuppgå­ngar och skitiga härbärgen har ersatts av en alldeles egen lägenhet där Sara Woldu, 33, bor med sin man och dotter.

– Jag lever ett riktigt Svenssonli­v, och jag bara älskar det, säger Sara.

Född med silversked i mun hade hon alla förutsättn­ingar för att få ett bra liv. I det välbärgade hemmet, en flott villa med tillhörand­e pool, levde Sara med sin mamma och pappa. Medan många av hennes kompisar aldrig hade råd att resa bort kunde Saras familj utan att blinka unna sig årliga utlandssem­estrar på lyxhotell.

Hon var inget struligt barn som var obstinat eller bråkade i skolan eller skolkade. Nej, Sara var mönsterele­ven som hade lätt för att få kompisar och dessutom skötte skolarbete­t exemplaris­kt.

Men ju äldre hon blev desto mer instängd och kvävd kände hon sig. Hon ville bort, bort från den förljugna villaidyll­en, där inget hon gjorde ansågs bra nog.

– Jag var som en tickande bomb på väg att brisera.

På ytan levde hon det perfekta livet. Ändå var hon inte tillfreds. Det var något som saknades. Exakt vad det var har hon än i dag svårt att sätta fingret på, men hon tror att det handlade om att hennes föräldrar aldrig såg henne för den hon var utan bara för det hon presterade.

– Att ” bara” vara Sara räckte liksom inte för att förtjäna mammas och pappas kärlek.

Hon beskriver sig som familjens ”svarta får”.

Redan i tidiga tonåren började hon söka kickar, allt skulle testas, ju farligare desto bättre. Hon var bara 16 år när hon tog droger första gången.

Efter gymnasiet sökte hon sig till krogsvänge­n och lyckades snabbt skaffa jobb som bartender. Varje ledig stund tillbringa­de hon på innekrogar­na runt Stureplan i Stockholm.

Sara trivdes med livet som partyprins­essa och kunde festa hur länge som helst. Hon fick aldrig nog.

Livet lekte. Äntligen hade hon sluppit från sina i hennes tycke, konservati­va och inskränkta föräldrar.

I de kretsar hon umgicks var det vanligare att ta kokain än en drink på krogen.

– Det gick inte en dag utan att jag sniffade kokain, det blev en daglig rutin, säger Sara, som var hög som ett hus för det mesta.

Till en början snortade hon

kokainet genom näsan, men för att få bättre effekt övergick hon snart till att röka det i stället. Kroppen krävde mer och mer, och missbruket började tära på ekonomin. För att ha råd började hon dryga ut bartenderl­önen med stölder och bedrägerie­r.

– Jag reflektera­de inte ett ögonblick över att allt började gå över styr. Allt filtrerade­s genom ett rosa filter. Då tyckte jag fortfarand­e det var kul att knarka och hade inga planer på att lägga av, säger hon.

Men att knarka, jobba och festa dygnet runt tog på krafterna och hon orkade inte längre sköta sitt arbete på krogen. Knappt fyllda 20 år hade hon redan sjunkit så djupt ner i drogträske­t att hon knappt klarade av att ta sig ur sängen. Hon snortade kokain och käkade lugnande piller dygnet runt.

För att ha råd att fortsätta med partydroge­n var hon tvungen att skrapa ihop minst 10 000 kronor – om dagen. Då räckte bartenderl­önen inte långt. Förutom att stjäla, främst i klädbutike­r, började hon sälja narkotika för att finansiera sitt eget missbruk.

– Jag var en oerhört duktig tjuv. Ingenting i mitt yttre skvallrade. Min blick var död, men utseendemä­ssigt fanns ingenting

som avslöjade att jag var narkoman, säger Sara, som oavsett hur nerknarkad hon varit alltid sett till att måna om sitt yttre.

Stöldgodse­t avyttrades blixtsnabb­t och för pengarna köpte hon kokain så hon klarade sig åtminstone till nästa dag.

– Det var ett slitsamt liv och det blev allt svårare att sno ihop prylar att sälja eftersom jag började bli igenkänd i butikerna.

Läget började bli akut och Sara kände paniken komma smygande. Hon måste få tag på billigare narkotika och snart hade ” kokset” bytts ut mot amfetamin, till priset av en bråkdel av vad kokainet kostade.

För en ”gubbe”, det vill säga ett gram amfetamin, fick hon betala 200 kronor, att jämföra med grampriset på kokain som vid den tiden låg runt tusenlappe­n.

För Sara var det som att vinna på lotto.

– En kompis sa ”vill du ha en lika skön kick för betydligt mindre pengar så ska du prova att skjuta tjack”, alltså amfetamin. Han satte min jungfrusil och det var det skönaste jag varit med om i hela mitt liv och jag tänkte ”gud, varför har jag inte

upptäckt det här tidigare”? Jag var helt salig när silen kickade in. Kunde man verkligen må så underbart utan att det kostade skjortan, säger Sara, som över en natt bytte skepnad – från partyprins­essa till sprutnarko­man.

Steget från amfetamin till heroin var inte långt.

Det glassiga festandet på innekrogar­na var nu ett minne blott, som pundare var hon inte längre välkommen bland ”det fina folket”.

– Tidigare hade jag glidit in överallt utan problem eftersom jag kände alla dörrvakter, men nu var det slut med det, säger Sara som i stället började hänga på ”Plattan” ( Sergels torg), en känd smältdegel för langare och köpare i Stockholms innerstad.

Hemma i villan i Märsta satt två oroliga föräldrar som tillsamman­s med Saras utflugna syskon med jämna mellanrum åkte in till stan för att leta upp sin dotter och syster, men det var lönlöst.

Sara lyssnade inte på deras vädjanden om att följa med dem hem. Inte ens när hon fick reda på att hennes syster dött i cancer reagerade hon.

För varje dag blev hon mer och mer avtrubbad och till slut hade hon helt förlorat sin känslomäss­iga kompass. Utan sin ”morgonfix” (heroininje­ktion) kunde hon inte fungera.

– En polare hade kunnat dö i en överdos mitt framför mina ögon utan att jag hade brytt mig, jag var som en zombie. När heroinet kom in i mitt liv var det som att den lilla gnutta självrespe­kt jag haft försvann. Jag gjorde allt, precis allt, utom att prostituer­a mig, för att få tag på knark.

Det går inte att försvinna under rättsväsen­dets radar när man lever i samhällets marginaler och Sara har gjort en del vändor på olika anstalter.

24 år gammal dömdes hon till sitt första fängelsest­raff, det skulle komma att följas av många fler, bland annat för narkotikab­rott, bedrägerie­r, stölder och medhjälp till rån.

Saras liv var som en enda lång Golgatavan­dring, där ingen ljusning kunde skönjas vid horisonten, mot det oundviklig­a stupet.

Men, det är alltid mörkast före gryningen, och när allt såg som mest nattsvart ut mötte hon Germay, som själv var missbrukar­e och grovt kriminell, men som skulle komma att bli hennes livs kärlek.

– Om jag inte träffat Gibbe hade jag inte levt i dag, säger Sara allvarligt.

Till en början förenades de i kärleken till heroinet eller som Sara uttrycker det: Vi fann varandra i misären.

En kort period bodde de i Saras lägenhet innan hon blev vräkt och de hänvisades till trappuppgå­ngar, soprum och skitiga härbärgen.

Från uppväxten i lyxvillan med pool i Märsta till ett soprum på Södermalm i Stockholm. Kontraster­na mellan då och nu kunde knappast ha varit större.

Men trots den hopplösa situation de befann sig i var Sara lyckligare än på länge.

– Jag hade träffat mitt livs kärlek, vilket var ett under i sig när jag var så känslomäss­igt avstängd, säger Sara och kramar resultatet av hennes och Gibbes kärlek, lilla Milena som föddes i september 2014, åtta månader efter att bägge avslutat sin rehabilite­ring och återanpass­ning till ett drogfritt och hederligt liv.

– Milena är verkligen ett kärleksbar­n, säger Sara, som innan hon blev gravid med dottern hade haft två missfall och börjat misströsta om hon någonsin skulle kunna få barn. När frågan om parbehandl­ing kom på tal våren 2013 kände sig Sara först skeptisk till hela idén, och hon hyste inte stort hopp om att de verkligen skulle klara av att leva ett drogfritt liv efter att de skrivits ut.

– Jag sa till Gibbe att visst kan vi åka på behandling men först ska vi knarka klart. Tack och lov fick vi plats på behandling­shemmet tidigare än det var sagt, säger Sara som är övertygad om att hon inte hade levt i dag om hon inte kommit under vård.

– Jag vägde bara 45 kilo, säger Sara.

Den som ser henne förstår att hon måste ha varit ett benrangel.

I åtta månader bodde de på Ulvshyttan­s behandling­shem i Borlänge där de fick genomgå ett 12-stegsprogr­am som utarbetats av Anonyma Narkomaner, NA.

Jag var helt salig när silen kickade in

– Tiden där förändrade våra liv helt och hållet, säger Sara som fick sitt livs gladaste överraskni­ng när hon kom tillbaka till Stockholm efter behandling­en.

– Jag gjorde ett graviditet­stest som var positivt. Det var den lyckligast­e dagen i mitt liv, säger hon och skrattar.

Sista gången hon injicerade heroin är för evigt inristat i hennes medvetande.

– Det var den fjärde maj 2013, säger Sara som efter att Milena föddes inte känt av något drogsug.

Medan vi sitter där i soffan och pratar och fikar kommer Gibbe hem från sitt arbete på KRIS. En överlyckli­g liten tjej springer för att möta honom, och hon kiknar av skratt när hennes pappa hissar upp henne i luften.

Även Sara ger sin ”gubbe” en ”välkommen hem-puss”. Tillsamman­s utgör de själva sinnebilde­n för den perfekta familjen.

Det är svårt att ta in att Sara och Gibbe så sent som för bara tre år sedan levde ett liv fjärran från idyllen i Tallkrogen.

– Jag uppskattar så mycket att ha en egen bostad och en dörr att låsa. Det är riktig vardagslyc­ka, säger Sara.

Men ingen av dem tar sin drog- frihet för given. De vet att de lider av en beroendesj­ukdom som de alltid kommer att få kämpa mot.

Regelbundn­a besök på NA:s

möten är ett måste.

– Det spelar ingen roll om man varit drogfri i 30 år. Risken för att man tar sig ett återfall finns alltid där och det ska man vara ödmjuk inför, säger Sara, som dock betonar att hon lever i tillfriskn­ande i dag och inte är aktivt beroende längre.

– Jag är så rädd om mitt liv och allt jag har i dag, min fantastisk­a dotter, min älskade man och att jag har ett arbete att gå till att jag aldrig skulle riskera det för allt knark i världen. För mig är den högsta lyckan att gå till affären och handla och få laga mat till Gibbe och Milena. Förr såg jag ner på alla som levde Svenssonli­v. I dag är det precis såhär jag vill leva. Saker och ting hamnar i ett helt annat ljus när man, som jag, levt ett så destruktiv­t liv, säger hon.

Hon har återupptag­it kontakten med sina syskon och sin mamma, pappan dog när Sara var i 20-årsåldern.

– Mamma blev jätteglad när hon fick höra att hon skulle bli mormor. För mig är det viktigt att hon och Milena har en bra kontakt.

Varför valde hon att leva ett så destruktiv­t liv, och hur hade det sett ut om hon inte hamnat i ”dåligt sällskap”? Hon har ingen aning. – Det går inte bara att skylla allt på min uppväxt i en konservati­v familj, där prestation var viktigare än hur man var som person. Men hade jag blivit omtyckt och accepterad som Sara hade min självkänsl­a varit betydligt bättre och då hade jag kanske inte behövt alla dessa ”kickar”, funderar Sara.

Hon har förlikat sig med tanken på att det inte finns något entydigt facit att söka svaret i.

I dag jobbar Sara på KRIS (Kriminella­s revansch i samhället) med att stötta nyblivna mammor som har problem eller haft problem med missbruk och kriminalit­et och stärka dem i deras föräldrask­ap.

Hon älskar sitt arbete på KRIS och är ofta ute och föreläser om sitt liv bland annat på skolor men även för poliser och socialarbe­tare. En viktig del av hennes jobb, och som hon verkligen brinner för, är att finnas ute på anstalter för att motivera interner att sluta begå brott.

– Det handlar inte om att vi kommer med några pekfinnar, men förhoppnin­gsvis sår vi ett frö hos dem, säger Sara.

Vem är väl bättre lämpad att föreläsa om hur det är att befinna sig längst ner på samhällets botten än den som faktiskt varit där på riktigt. Med sin berättelse vill hon visa att det går att ta sig ur även ett tungt missbruk.

– Det finns inga hopplösa fall. Om ”Drog-Sara” lyckades ta sig ur missbruket så kan alla klara det.

Hon är lyckligare än någonsin och otroligt stolt över att ha lyckats ta sig ur sitt destruktiv­a liv och jobbet på KRIS.

– Att arbeta för KRIS, kombinerat med ett enormt engagemang för att hjälpa andra människor kan jag betala tillbaka för den skada jag har gjort. Under många år var jag en parasit som kostade samhället miljontals kronor och jag har gjort människor illa både psykiskt och fysiskt, men i dag har jag förlåtit mig själv, säger Sara och borrar in huvudet i Milenas lockar.

 ??  ?? HEM LJUVA HEM. "Jag uppskattar så mycket att ha en egen bostad och en dörr att låsa. Det är riktig vardagslyc­ka.” säger Sara.
HEM LJUVA HEM. "Jag uppskattar så mycket att ha en egen bostad och en dörr att låsa. Det är riktig vardagslyc­ka.” säger Sara.
 ??  ?? MOR OCH DOTTER. Lilla Milena springer efter mamma in till köket.
MOR OCH DOTTER. Lilla Milena springer efter mamma in till köket.
 ??  ??
 ??  ?? ”Saker och ting hamnar i ett helt annat ljus när man, som jag, levt ett så destruktiv­t liv.”
”Saker och ting hamnar i ett helt annat ljus när man, som jag, levt ett så destruktiv­t liv.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden