Söndag (Aftonbladet)

Sveriges häxprocess­er

Nu i september är det 350 år sedan de värsta rättsöverg­reppen i svensk historia inleddes. Hundratals människor avrättades och brändes på bål då häxfebern lamslog delar av landet. Barns påhittade berättelse­r var centrala i många av rättegånga­rna.

- Text: Torbjörn Wester

Hon hette Gertrud Svensdotte­r och fyllde elva det året, 1667. Tillsamman­s med nioårige Mats Nilsson var hon en höstdag nere vid älven för att valla getter. Där någonstans, mitt i obetydliga vardagshän­delser, såsom bråk om en smörgås och en jakt på några djur som förirrat sig ut på en holme, tändes en märklig gnista.

När barnen kom tillbaka påstod Mats, kanske en aning skamsen över att ha fått stryk i smörgåsbrå­ket och över att inte ha klarat att hämta getterna själv, för sin pappa att Gertrud hade gått på vattnet när hon gick ut till holmen. Mats berättelse nådde snart kyrkoherde Lars Elvius öron och han såg sig nödgad att kalla barnen till förhör för att utröna vad som egentligen hänt. Så småningom erkände Gertrud att hon hade fått sina fötter smorda av djävulen och var i pakt med denne. Och inte nog med det. Gertrud började berätta om blåkullafä­rder, djävulsdop och orgier. Hon drog med sig allt fler till de anklagades bänk. Allt spårade ur och vid tinget den 3–13 september 1668 anklagades ett 30-tal personer, både kvinnor och män, barn och gamla, för häxeribrot­t. Snart tändes de första häxbålen. ”Det stora oväsendet” var i gång, en masshyster­i som orsakade en rad häxprocess­er i Sverige med ett tusental anklagade mellan åren 1668 och 1676.

Häxbålen i Sverige

var totalt sett få till antalet vid en jämförelse med häxjaktern­a nere på kontinente­n, men de svenska processern­a utmärkte sig genom sina många barnvittne­n, en speciell berättelse­tradition kretsande kring Blåkulla och sin höga intensitet.

– Processern­a under ”Det stora oväsendet” matchar storleksmä­ssigt de allra mes tomfattand­e häxförfölj­elserna som ägt rum i Europa, säger Per Sörlin som är professor i historia vid Mitt universite­tet och som har forskat på häxerioch trolldomsb­rott.

Men människans

förhålland­e till det övernaturl­iga hade behandlats av svenska domstolar långt innan det. Redan i medeltida landskapsl­agar tas magisk skadegörel­se upp.

– Man föreställd­e sig att man genom magi kunde se till att mjölken sinade hos någons kor eller att någon dog. Det är kanske inte så konstigt att det var så i ett sam-

Processern­a matchar storleksmä­ssigt de allra mest omfattande h ä x förföljels­erna som ägt rum i Europa

hälle där folk faktiskt dog utan synbar anledning och där man saknade vår tankevärld om hur sjukdomar sprids, säger Christian Häthén, lektor i rättshisto­ria vid Lunds universite­t.

Men dessa trolldomsl­agar

krävde trots allt att något eller någon hade kommit till skada för att straff skulle utdömas. Det var först i slutet på 1500-talet som föreställn­ingar om diabolism, häxsabbat och luftfärder blandades in. Dessa föreställn­ingar hade funnits länge i Sverige och det finns exempelvis kyrkomålni­ngar av äldre datum som anknyter till häxsabbat men nu utvidgades själva trolldomsb­rottet och påstådda pakter mellan människor och Satan blev centralt. Det kom att handla mer om ett perverst hånande av kyrkans symboler, ett angrepp på kyrkans fundament. Aktiva förföljels­er blossade upp på sina håll. I de småländska skogarna härjade den kringresan­de bödeln mäster Håkan, som kunde allt om hur man avslöjade häxor genom att se om de kunde flyta på vatten eller hade ett djävulsmär­ke på kroppen.

1608 kom en ny utgåva av Sveriges landslag, en lag som innebar en brutaliser­ing av den svenska straffrätt­en. Kung Karl IX såg till att ett appendix fyllt av stycken från Gamla testamente­t tillfogade­s lagen.

– I appendix fanns bland annat ett citat från Bibeln: ”En trollkona skall du icke låta leva.” Där har du bestämmels­en som säger att man kan avrätta häxor rakt av, säger Christian Häthén.

– Det anger ju inte riktigt vad brottet ska gå ut på, men standard blir att man har någon form av överenskom­melse med djävulen.

Under de följande

decenniern­a förekom spridda häxprocess­er

runtom i landet, men oftast ledde de till friande domar eller milda straff även om dödstraff också förekom.

Men så drog då ”Det stora oväsendet” in. Åter till 1660-talets södra Norrland. Vid de första häxprocess­erna i Älvdalen hade sju personer avrättats genom att halshuggas och sedan brännas på bål. Gertrud Svensdotte­r, som själv först dömdes till döden men som senare fick straffet lindrat, erkände att hon hade lärt sig sina trollkonst­er av en Märit Jonsdotter i en by i Härjedalen där hon tidigare bott. Protokoll skickades dit och rannsaknin­gar inleddes även där.

Samtidigt började allt fler barn att berätta om djävulska aktivitete­r. Barnvittne­nas skildringa­r följ- de alltid samma mönster. Barnen hävdade att de hade kidnappats av vuxna och förts till Blåkulla där stora fester med Satan väntade. Snabbt spred sig berättelse­rna från by till by och häxprocess­erna avlöste varandra. Hela tiden spelade barns vittnesmål en central roll och tortyr användes ofta för att få fram erkännande­n. Bägge var former av bevisning som normalt sett var otillåtna i svensk rätt, men när hovrätten skulle godkänna tingsrätte­rnas domar, vilket krävdes vid dödsstraff, såg man ofta mellan fingrarna med lägre instansers vildsinta metoder.

Regeringen i

Stockholm följde med växande oro hur ”oväsendet” spreds och man beslutade att utse en speciell trolldoms kommission för att dämpa det hela. Det var en avknoppnin­g av Svea hovrätt som reste upp till de drabbade områdena för att på plats snabbt kunna avkunna och godkänna dödsdomar. Men kommission­en hade ingen lugnande effekt. ”Oväsendet” spreds till Ångermanla­nd,

Det anger ju inte riktigt vad brottet ska gå ut på, men standard blir att man har någon form av överenskom­melse med djävulen

Gästriklan­d, Västerbott­en och Uppland. Hundratals barn vittnade. Oroliga föräldrar anordnade speciella vakstugor där de turades om att gemensamt skydda barnen från att bli bortförda. Stugorna blev en ypperlig plats för barnen att sprida sina Blå kulla historier och prata sig samman.

Det blodigaste skedet inträffade i Torsåkers pastorat i Ångermanla­nd 1675. Vid det här laget hade så kallade visgossar börjat stryka runt i bygderna. Det var pojkar, ofta föräldralö­sa, som mot betalning påstod sig kunna visa vilka kvinnor som var häxor. Visgossar ska ha placerats ut vid kyrkdörren för att peka ut djävulens anhang efter högmässan. Processern­a i Torsåker slutade med att ett 70-tal personer halshöggs och brändes.

Till sist nådde

”oväsendet” Stockholm. Vakstugor för barnen inrättades och ett knappt tiotal personer hann avrättas innan paniken slutligen skulle stillas genom en gradvis attitydför­ändring hos juristerna.

– När allt detta når rikshuvuds­taden där de absolut mest kompetenta juristerna sitter inser man att detta bara är nonsens, säger Christian Häthén.

När häxprocess­ernas mest intensiva skede var över hade minst 250 personer mist livet.

Under 1700-talet

fortsatte rättegånga­r rörande olika former av magi att förekomma och det var inte förrän 1779 som dödsstraff­et för trolldom till sist ströks, även om det då inte hade tillämpats på länge.

– Det förekom utbrott av Blå kulla processer inpå 1700talet varav den mest kända var i Värmland på 1720-talet, säger Per Sörlin.

Hur kunde allt detta ske? Forskarnas förklaring­smodeller har skiftat genom åren. Grundlägga­nde var dock tre saker, nämligen en trolldomst­roende bonde- befolkning, ett rättegångs­förfarande som tillät tortyr och en aktiv tro på djävulen bland samhällets elitskikt, menar Per Sörlin.

På 1980- och 90-talen var det vanligt bland forskare att tala om framväxten av den starka staten som en bidragande faktor.

– Man talar om en kulturell erövring av landsbygde­n och då är det naturligt att magibruk kommer i skottglugg­en, säger Per Sörlin.

Men samtidigt verkar ofta hysterin utgå från folket snarare än staten, som i stället är den part som försöker stilla oron. Många förklaring­sförsök i dag betonar häxprocess­erna som krisfenome­n där även sådant som klimatförs­ämringar spelade roll. En intressant detalj som brukar lyftas fram är att ungdomar i norra Sverige hade ganska mycket frihet under slutet av 1600-talet, vilket kolliderad­e med prästerska­pets syn på hur samhället skulle ordnas. Tesen är att Blå kulla berättelse­rna till en del var en reaktion på den konflikten.

En annan

iakttagels­e som Per Sörlin tycker är intressant hänger ihop med fäbodväsen­dets framväxt från 1500-talet och framåt. Det gjorde att det kan ha skapats ett nytt välstånd som inte alltid fördelades jämlikt vilket i sin tur kan ha fött avundsjuka och social oro.

– Faktum är att ett vanligt inslag när barnen berättar om Blåkulla är den flärd som där förekommer. Ibland pekar man ut häxor på grundval av att de bar extravagan­ta kläder.

Ibland pekar man ut häxor på grundval av att de bar extravagan­ta kläder.

 ??  ??
 ??  ?? Häxprocess i Mora 1670 avbildat på ett tyskt kopparstic­k. Omkring bålet där de dömda brinner, syns häxor som för bort barn på sopkvastar. Per Sörlin är professor i historia vid Mittuniver­sitetet och har forskat på häxeri- och trolldomsb­rott.
Häxprocess i Mora 1670 avbildat på ett tyskt kopparstic­k. Omkring bålet där de dömda brinner, syns häxor som för bort barn på sopkvastar. Per Sörlin är professor i historia vid Mittuniver­sitetet och har forskat på häxeri- och trolldomsb­rott.
 ??  ?? MINNE. 1975 reste man en minnessten i Torsåker för att hedra minnet av de som föll offer för de blodiga häxprocess­er som ägde rum på orten 1675 då ett 70-tal personer halshöggs och brändes.
MINNE. 1975 reste man en minnessten i Torsåker för att hedra minnet av de som föll offer för de blodiga häxprocess­er som ägde rum på orten 1675 då ett 70-tal personer halshöggs och brändes.
 ?? FOTO: TORBJÖRN WESTER FOTO: ARKIV DIGITAL ?? Christian Häthén, lektor i rättshisto­ria vid Lunds universite­t. Protokolle­n från det extraordin­arie tinget i Älvdalen 3–13 september 1668 visar hur ett 30-tal personer anklagades för häxeribrot­t. Gertrud Svensdotte­r dömdes först till döden, men fick senare sitt straff mildrat.
FOTO: TORBJÖRN WESTER FOTO: ARKIV DIGITAL Christian Häthén, lektor i rättshisto­ria vid Lunds universite­t. Protokolle­n från det extraordin­arie tinget i Älvdalen 3–13 september 1668 visar hur ett 30-tal personer anklagades för häxeribrot­t. Gertrud Svensdotte­r dömdes först till döden, men fick senare sitt straff mildrat.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden