Söndag (Aftonbladet)

Mikael blev övergiven av både sin biologiska mamma och sin adoptivmam­ma

Att bli övergiven av en förälder kan skapa ett trauma. Mikael har upplevt det inte bara en gång utan två. Först av sin biologiska mamma, därefter av sin adoptivmam­ma. Hur går man vidare efter att ha blivit dubbelt övergiven och hur påverkas man?

- Text och foto: Frida Funemyr

Året var 2013. Några dagar efter sin mammas bortgång befann sig Mikael Hallenius i hennes hem. Hon dog av en hjärnblödn­ing, förmodlige­n i sömnen.

– Egentligen kom jag främst till mammas lägenhet för att leta efter värdepappe­r, eventuellt testamente och liknande. Jag hade blivit tipsad om att göra så och passade då på att göra en utrensning, säger Mikael och beskriver tvårumsläg­enheten som välstädad, där var sak hade sin plats.

De sista åren hade hans mammas tillvaro främst handlat om alkohol. Något som garderoben, som var fylld med vinflaskor, kunde vittna om. Det var en varm sommardag och lukten av lik hade satt sig i både väggar och möbler. Mikaels kropp skrek att han inte ville vara där, han kände sig illamående. Men han höll sig kvar, öppnade skåp och kikade i lådor, lyfte och vände på det mesta. Innerst inne visste han vad han egentligen var där för.

– Jag letade efter spår av mig själv. Men hittade inget alls. Jag kände mig osynlig och under de där tre timmarna som jag befann mig i lägenheten var det som att jag åldrades fem år. Jag drabbades av sådana intensiva och starka känslor som påverkade mig både psykiskt och fysiskt.

Mikael hade just tänkt ge upp sökandet när han öppnade en byrålåda.

– Jag lyfte på en hög välvikta handdukar och där under hittade jag en pärm. På den stod det ”MIKAEL”.

Namn: Mikael Hallenius. Ålder: 48. Familj: Fru och tre vuxna barn. Bor: Örebro. Gör: Högskolele­ktor samt pastor.

Mikael berättar att han blev alldeles svimfärdig av upptäckten och behövde sätta sig på huk. Tårarna rann. Där fanns han, inte glömd men gömd.

– Jag fanns, men jag hade blivit undanstopp­ad. Hela mitt liv.

När Mikael var nyfödd lämnades han in på ett barnsjukhu­s i Colombia. Han hittades i en korg med en lapp där hans namn ”Bolivio” stod. Förmodlige­n hade hans mamma lämnat honom på grund av fattigdom. Hon hade nog inget val, resonerar Mikael. Sveket från hans biologiska mamma kunde han leva med, han visste inte ens om han såg det som ett svek. Värre var det med adoptivmam­mans svek.

Adoptivmam­man och hennes man hade länge försökt att få barn, men allt eftersom åren gick beslöt de sig för att till slut adoptera, vilket på 1970-talet var ”smidigare” än vad det är i dag. Paret tog emot ”Bolivio”, som fått byta namn till ”Mikael” (för att kunna passa in i ett europeiskt land) och som nu hunnit bli ett och ett halvt år. Strax därefter adopterade de även en syster till Mikael. Nu var de en hel familj, något som mamman hade längtat efter.

Mikael har få minnen från tiden då hela familjen bodde tillsamman­s.

– När jag hade hunnit bli fem år skilde sig mina föräldrar. Mamma tog med sig min syster och kvar i Örebro blev jag och min pappa, säger Mikael som beskriver relationen med sin pappa som fin.

Hans far gjorde så gott han kunde som ensam förälder och gav honom mitt i allt kärlek och omsorg. Men att bli lämnad av sin mamma, att bli sviken en andra gång i livet, påverkade Mikael djupt.

Det var i samband med skolstarte­n som han på allvar insåg att han var adopterad. Av klasskompi­sarna som kallade honom för ”svartskall­e” fick han veta att han såg annorlunda ut.

– På den tiden hade vi inte så många på skolan som kom från ett annat land och min bruna hud skilde sig från de övrigas ljusa.

Högtidsdag­ar, utan sin mammas närvaro var tuffast. mors dag skavde i Mikaels inre och han hade svårt att ta ordet ”mamma” i sin mun.

– Varje mors dag ombads vi av lärarna att hylla våra mammor och ge dem en extra kram. Jag kände enbart hat och vrede. Vid något tillfälle sa en kompis till mig att hans mamma var dum i huvudet, men jag svarade genom att slå ner honom. I mitt inre kände jag bara att han skulle vara glad som ens hade en mamma, någon som följde med honom till skolan och som fanns med på klassmöten­a.

Så fortsatte det för Mikael. Han berättar att vissa barn känner skuld och skam när ens föräldrar skiljer sig eller överger sitt barn. Själv fylldes han av hat. Ett hat som bara växte, inte minst under tonårstide­n. Han bar på en enorm mammahunge­r och slog ett slag för varje utebliven godnattpus­s, bekräftels­e och närvaro. Mamman lyste med sin frånvaro Mikaels hela liv. Inte ett telefonsam­tal på en enda av hans födelsedag­ar. Hon fanns inte där när hennes son senare gifte sig och fick inte heller träffa sina tre barnbarn.

– Hon ringde vid några enstaka julaftnar. Men då var hon full och jag ville helst bara lägga på luren. Jag tror att hennes missbruk satte i gång någon gång efter skilsmässa­n, men jag vet inte säkert.

På högstadiet hamnade Mikael i flera slagsmål och själv var han helt orädd för smärta.

– En del blev rädda för mig och jag upplevde att jag ”blev någon”. Det fanns en uppdämd ilska som jag riktade mot allt och alla.

Men främst kände Mikael att vreden ökade mot hans mamma som hade svikit honom och han ville hämnas.

Varje mors dag ombads vi av lärarna att hylla våra mammor och ge dem en extra kram. Jag kände enbart hat och vrede.

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden