Söndag (Aftonbladet)

Mi­kael blev över­gi­ven av bå­de sin bi­o­lo­gis­ka mam­ma och sin ad­op­tiv­mam­ma

Att bli över­gi­ven av en för­äl­der kan ska­pa ett trau­ma. Mi­kael har upp­levt det in­te ba­ra en gång ut­an två. Först av sin bi­o­lo­gis­ka mam­ma, där­ef­ter av sin ad­op­tiv­mam­ma. Hur går man vi­da­re ef­ter att ha bli­vit dub­belt över­gi­ven och hur på­ver­kas man?

- Text och fo­to: Fri­da Fu­ne­myr Family · Örebro Municipality · Colombia

Året var 2013. Någ­ra da­gar ef­ter sin mam­mas bort­gång be­fann sig Mi­kael Hal­le­ni­us i hen­nes hem. Hon dog av en hjärn­blöd­ning, för­mod­li­gen i söm­nen.

– Egent­li­gen kom jag främst till mam­mas lä­gen­het för att le­ta ef­ter vär­de­pap­per, even­tu­ellt tes­ta­men­te och lik­nan­de. Jag ha­de bli­vit tip­sad om att gö­ra så och pas­sa­de då på att gö­ra en ut­rens­ning, sä­ger Mi­kael och be­skri­ver två­rums­lä­gen­he­ten som väl­stä­dad, där var sak ha­de sin plats.

De sista åren ha­de hans mam­mas till­va­ro främst hand­lat om al­ko­hol. Nå­got som gar­de­ro­ben, som var fylld med vin­flas­kor, kun­de vitt­na om. Det var en varm som­mar­dag och luk­ten av lik ha­de satt sig i bå­de väg­gar och möb­ler. Mi­kaels kropp skrek att han in­te vil­le va­ra där, han kän­de sig il­lamå­en­de. Men han höll sig kvar, öpp­na­de skåp och ki­ka­de i lå­dor, lyf­te och vän­de på det mesta. In­nerst in­ne viss­te han vad han egent­li­gen var där för.

– Jag le­ta­de ef­ter spår av mig själv. Men hit­ta­de ing­et alls. Jag kän­de mig osyn­lig och un­der de där tre tim­mar­na som jag be­fann mig i lä­gen­he­ten var det som att jag åld­ra­des fem år. Jag drab­ba­des av så­da­na in­ten­si­va och star­ka käns­lor som på­ver­ka­de mig bå­de psy­kiskt och fy­siskt.

Mi­kael ha­de just tänkt ge upp sö­kan­det när han öpp­na­de en by­rå­lå­da.

– Jag lyf­te på en hög väl­vik­ta hand­du­kar och där un­der hit­ta­de jag en pärm. På den stod det ”MI­KAEL”.

Namn: Mi­kael Hal­le­ni­us. Ål­der: 48. Fa­milj: Fru och tre vux­na barn. Bor: Öre­bro. Gör: Hög­sko­le­lek­tor samt pas­tor.

Mi­kael be­rät­tar att han blev all­de­les svim­fär­dig av upp­täck­ten och be­höv­de sät­ta sig på huk. Tå­rar­na rann. Där fanns han, in­te glömd men gömd.

– Jag fanns, men jag ha­de bli­vit un­danstop­pad. He­la mitt liv.

När Mi­kael var ny­född läm­na­des han in på ett barn­sjuk­hus i Colom­bia. Han hit­ta­des i en korg med en lapp där hans namn ”Bo­li­vio” stod. För­mod­li­gen ha­de hans mam­ma läm­nat ho­nom på grund av fat­tig­dom. Hon ha­de nog ing­et val, re­so­ne­rar Mi­kael. Sve­ket från hans bi­o­lo­gis­ka mam­ma kun­de han le­va med, han viss­te in­te ens om han såg det som ett svek. Vär­re var det med ad­op­tiv­mam­mans svek.

Adop­tiv­mam­man och hen­nes man ha­de länge för­sökt att få barn, men allt ef­tersom åren gick be­slöt de sig för att till slut ad­op­te­ra, vil­ket på 1970-ta­let var ”smi­di­ga­re” än vad det är i dag. Pa­ret tog emot ”Bo­li­vio”, som fått by­ta namn till ”Mi­kael” (för att kun­na pas­sa in i ett eu­ro­pe­iskt land) och som nu hun­nit bli ett och ett halvt år. Strax där­ef­ter ad­op­te­ra­de de även en sys­ter till Mi­kael. Nu var de en hel fa­milj, nå­got som mam­man ha­de läng­tat ef­ter.

Mi­kael har få min­nen från ti­den då he­la fa­mil­jen bod­de till­sam­mans.

– När jag ha­de hun­nit bli fem år skil­de sig mi­na för­äld­rar. Mam­ma tog med sig min sys­ter och kvar i Öre­bro blev jag och min pap­pa, sä­ger Mi­kael som be­skri­ver re­la­tio­nen med sin pap­pa som fin.

Hans far gjor­de så gott han kun­de som en­sam för­äl­der och gav ho­nom mitt i allt kär­lek och om­sorg. Men att bli läm­nad av sin mam­ma, att bli sviken en and­ra gång i li­vet, på­ver­ka­de Mi­kael djupt.

Det var i sam­band med skol­star­ten som han på all­var in­såg att han var ad­op­te­rad. Av klass­kom­pi­sar­na som kal­la­de ho­nom för ”svart­skal­le” fick han ve­ta att han såg an­norlun­da ut.

– På den ti­den ha­de vi in­te så många på sko­lan som kom från ett an­nat land och min bru­na hud skil­de sig från de öv­ri­gas lju­sa.

Hög­tids­da­gar, ut­an sin mam­mas när­va­ro var tuf­fast. mors dag skav­de i Mi­kaels in­re och han ha­de svårt att ta or­det ”mam­ma” i sin mun.

– Var­je mors dag om­bads vi av lä­rar­na att hyl­la vå­ra mam­mor och ge dem en ext­ra kram. Jag kän­de en­bart hat och vre­de. Vid nå­got till­fäl­le sa en kom­pis till mig att hans mam­ma var dum i hu­vu­det, men jag sva­ra­de ge­nom att slå ner ho­nom. I mitt in­re kän­de jag ba­ra att han skul­le va­ra glad som ens ha­de en mam­ma, nå­gon som följ­de med ho­nom till sko­lan och som fanns med på klassmö­te­na.

Så fort­sat­te det för Mi­kael. Han be­rät­tar att vis­sa barn kän­ner skuld och skam när ens för­äld­rar skil­jer sig el­ler över­ger sitt barn. Själv fyll­des han av hat. Ett hat som ba­ra väx­te, in­te minst un­der ton­års­ti­den. Han bar på en enorm mam­ma­hung­er och slog ett slag för var­je ute­bli­ven god­natt­puss, be­kräf­tel­se och när­va­ro. Mam­man lys­te med sin från­va­ro Mi­kaels he­la liv. In­te ett te­le­fon­sam­tal på en en­da av hans fö­del­se­da­gar. Hon fanns in­te där när hen­nes son se­na­re gif­te sig och fick in­te hel­ler träf­fa si­na tre barn­barn.

– Hon ring­de vid någ­ra en­sta­ka julaft­nar. Men då var hon full och jag vil­le helst ba­ra läg­ga på lu­ren. Jag tror att hen­nes miss­bruk sat­te i gång nå­gon gång ef­ter skils­mäs­san, men jag vet in­te sä­kert.

På hög­sta­di­et ham­na­de Mi­kael i fle­ra slags­mål och själv var han helt orädd för smär­ta.

– En del blev räd­da för mig och jag upp­lev­de att jag ”blev nå­gon”. Det fanns en upp­dämd ils­ka som jag rik­ta­de mot allt och al­la.

Men främst kän­de Mi­kael att vre­den öka­de mot hans mam­ma som ha­de svi­kit ho­nom och han vil­le häm­nas.

Var­je mors dag om­bads vi av lä­rar­na att hyl­la vå­ra mam­mor och ge dem en ext­ra kram. Jag kän­de en­bart hat och vre­de.

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden