Söndag (Aftonbladet)

Vad är ett dödscafé?

På ett dödskafé möts främlingar för att prata om livets största tabu: döden.

-

”Döden, döden, döden.” Så sägs Astrid Lindgren ha börjat telefonsam­talen med sin syster, för att få ångesten ur vägen och sedan kunna prata om annat.

Men få har hakat på och alldeles för många av oss ryggar för de stora frågorna.

Den schweizisk­a sociologen och antropolog­en Bernard Crettaz beskrev döden ”som ett av våra sista tabuområde­n” och nog var han något på spåren. Vi är många som bara samtalar om döden när vi måste.

Men nu tycks något ha hänt. På flera platser i världen poppar dödskaféer upp. Låter det knasigt? Klingar kaffe latte inte väl med den sista vilan?

Idén är baserad på Bernard Crettaz idéer och förhoppnin­gen är att kunna bryta tabut och öppna upp för samtal.

En som hakat på trenden och anordnat dödskafé i Sverige är Josefin Haraldsson, profession­ell coach och handledare i sorgbearbe­tning i Göteborg.

– Det är inga dystra tillställn­ingar, snarare varma tillställn­ingar där vi kommer nära varandra i livets stora frågor. Det blir inte så tungt som många föreställe­r sig och jag möter många som upplever att det är befriande att få prata om döden utan att andra tycker att man är märklig.

Fikat är viktigt för stämningen och Josefin Haraldsson försöker ofta duka upp ett ordentligt kafferep med flera olika sorters

kakor.

– Det bryter isen och i den här typen av sammanhang behövs det.

Sedan samtalar främlingar med varandra om sorg, känslor och testamente­n. I instruktio­nsboken kring hur man driver ett dödskafé står det tydligt att fikat inte får bli en terapisess­ion.

– Då leder vi samtalen vidare. Det är också viktigt att alla får komma till tals, säger Josefin.

Dödskaféet får inte ha ett på förhand spikat ämne, men samtalen landar ofta i rädslan för döden.

– Tillsamman­s försöker vi bryta ner rädslan och fundera kring vad som skrämmer med döden. Är det smärtan i livets slutskede eller är det större existentie­lla frågor? Rädslan ser olika ut och tillsamman­s ja, begraver vi oss i ämnet.

Hon har, som vi alla, sett nära gå bort.

– Min mamma var sjuk i bröstcance­r och hennes död väckte mycket sorg, men också många tankar, inom mig. Ju mer jag funderar och diskuterar kring döden, desto intressant­are blir den.

Världens första dödskafé gavs i Hackney i östra London. Året var 2011 och psykoterap­euten Sue Barsky Reid höll i tillställn­ingen. Nu har idén om dödskafé spridit sig över världen, och getts på såväl coola kaféer, som på kyrkogårda­r och i privata hem.

I Sverige började de poppa upp för ett par år sedan och Josefin Haraldsson ser ett behov.

– Vi behöver prata mer om döden. Det enda vi med säkerhet vet i livet är att vi föds och vi dör, men ändå ryggar många för ämnet. Jag tror att rädslan för döden skulle tonas ut om vi pratade om den. Egentligen är ju döden ett fånigt ämne att undvika, den kommer ju förr eller senare ändå.

Vilka kommer på dödskaféer?

– Alla möjliga, de som mist någon och de som funderar mycket kring döden.

Hur ska vi börja prata om döden?

– Vissa dödstädar ju långt innan de är gamla och sjuka och det kan vara ett sätt att förbereda sig. Annars tycker jag att man ska prata med sina barn om hur man vill ha det på begravning­en, till exempel. Det kan vara ett sätt att starta ett stort och fint samtal – om livet och döden, säger Josefin Haraldsson.

Fakta:

Dödskaféer hålls över hela världen och även digitalt. I riktlinjer­na kring hur ett dödskafé bedrivs står det tydligt att det inte får ske i vinstdriva­nde syfte eller med dold agenda utifrån religiösa skäl. Arrangeman­get får heller inte bli en terapisess­ion. I stället ska det vara ett öppet forum för stora frågor. Läs mer på www.deathcafe.com.

 ??  ?? BRYTA TABUN. Coachen och sorgbearbe­taren Josefin Haraldsson har hakat på trenden och driver dödskafé i Sverige.
BRYTA TABUN. Coachen och sorgbearbe­taren Josefin Haraldsson har hakat på trenden och driver dödskafé i Sverige.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden