Söndag (Aftonbladet)

Att inte ta med jobbet hem är en superkraft

-

Min kollega Micke berättade om en superkraft han har. Han beskrev det inte så, men för mig var det avundsvärt: Så fort han stänger datorn för dagen släpper han alla tankar på jobbet. Arbetet finns inte förrän alarmklock­an ringer nästa dag.

Jag har alltid varit tvärtom. Som redaktör har jag ett övergripan­de ansvar och det är inte så konstigt att jag måste vara lite mer ”on call”. Men att jag går på yoga och samtidigt funderar över hur vi ska bildsätta en artikel eller om jag glömde svara på ett mejl, det är bara inte bra. Men det är tyvärr inte jobbets fel, det är mitt.

När jag sommarjobb­at som ekonomiass­istent så memorerade jag sifferkomb­inationer för att kunna kontera fakturor snabbare. När jag frilansade som korsordsre­daktör snurrade kugghjulen i hjärnan konstant för att tänka ut roliga ordvitsar att ha som bildord i kryssen. Tog man en öl med kompisarna började jag spåna ”hmm har de många lager på lager här? Höhöhö”. Såg jag någon ro i en eka tänkte jag ”båta bra men hemma bäst…”

Vad jag än gör följer jobbet med hem. När det gäller ordvitsar är det inget problem. För mig i alla fall, det kan vara jobbigare för min omgivning. Men för de som har tyngre jobb kan det vara värre. Som för Simon Häggström, polisinspe­ktör specialise­rad på människoha­ndel och prostituti­on, som på sidan 60 berättar om hur svårt det kan vara att inte låta det hemska man ser i jobbet färga sin vardag. Journalist­er som rapportera­r om krig och kriminalit­et, läkare som förlorar patienter, hjälparbet­are, för att inte tala om psykologer…

Hur lämnar man det svåra och tragiska, kliver ut genom dörren och tänker ”härligt med sol, nu ska jag ta en mysig fika”? Det är väl å andra sidan det enda man kan göra, att släppa det, för att inte gå under. Men hur?

För Simon Häggström blev terapi och träning viktiga ventiler. Han ser inte ens polisserie­r på fritiden. Jag tror han kan vara något på spåret med träningen, även om mina tankar vandrar under yogapasset. Som ung tränade jag gymnastik och var man inte koncentrer­ad till hundra procent kunde man landa på nacken. Det fanns något befriande i det fulla fokuset.

För det är ju inte så att jag är 100 procent koncentrer­ad på jobbet heller. Där vandrar tankarna till middagen, helgen och semestern.

Årets uppgift för mig ska vara att bli som en travhäst som bara ser framåt: Fullt fokus på uppgiften jag håller på med för stunden. Om det inte funkar får jag börja med en extremspor­t. Kanske voltige – gymnastik på en hästrygg. Det blir extrem mindfulnes­s.

 ?? ??
 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden