Söndag (Aftonbladet)

Alla behöver vi någon som hejar på oss i livet

-

Kan själv! Ibland tror jag att det kan ha varit mina första ord (det var det inte) men det definierar vilken typ av barn jag var. Självständ­ig var ett heligt ledord. Så även som tonåring. När jag lämnade mina bästa vänner för ett utbytesår i USA fick jag ett halsband graverat med texten ”Ensam är stark”. Jag var stark men satan vad jag saknade dem.

Jag har också varit själv större delen av mitt liv. Inte ensam. Jag har varit rik på vänner och familj. Men i de få kärleksrel­ationer jag har haft har jag ofta varit själv, det har varit jag och en kille – inte ett vi. Inte planerat för någon gemensam framtid och bara skrattat åt tanken på att bo ihop. Vad ska det vara bra för? Dela MIN värdefulla tid? MINA saker?

Jag gillar att klara mig själv. Jag har satt stolthet i att kunna forsla hem en soffa trots att kartongen var så otymplig att jag inte kunde bära den utan fick välta den från sida till sida. Att själv bygga ihop en tv-bänk trots att det stora möbelvaruh­usets instruktio­ner sa att man behövde vara två. Jag klarade det! Med bara lite ryggont som straff.

Jag har likt draken Smaug ruvat över den lilla hög med pengar jag sparat ihop för att, som det heter på högerfemin­istiska, ha ett ”fuck off-kapital”. Men eftersom jag aldrig varit beroende av någon så har det ju inte funnits någon att kunna säga fuck off till.

På sidan 60 berättar Malou von Sivers om drivet bakom sin självständ­ighet – och hur den nyligen åkt på en törn. För mig var det inte en olycka utan snarare ett långsamt nednötande av mig själv. Jag började tröttna lite på min självständ­ighet. Att alltid behöva göra allt själv är ansträngan­de. Varför måste jag alltid ta disken? Alltid städa? Jaaa, för att det är mitt skräp och jag var den enda i lägenheten.

Sen kom en man som ville dela allt det där. Som ville bygga en framtid för oss. Som kämpade för att bryta igenom Ensam är stark-lagret. Som fick mig att erkänna att jag inte alltid har rätt (en eller högst två gånger – alla andra gånger har jag faktiskt rätt). Och jag insåg att det är skönt att inte kunna allt själv.

Härom veckan intervjuad­es Ann Zacharias här i Söndag. Om sina uppmärksam­made relationer sa hon ”Män är personer jag har förälskat mig i, inga jag behöver”.

Jag kanske inte behöver den här mannen. Men jag är förälskad i honom. Och han har fått mig att inse att vi ändå behöver någon. Det behöver inte vare en kärlekspar­tner men gärna någon slags partner. Någon som hejar på en i alla lägen. Någon att luta sig åt när det blåser. Som stöttar och som utmanar.

Ensam är stark men fler är starkare.

 ?? ??
 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden