Söndag (Aftonbladet)

”Erfarenhet är underskatt­at”

Kanske är hon född nyfiken, Malou von Sivers. Klart är att nyfikenhet­en är hennes drivkraft och att hon, trots att hon hunnit bli 69, aldrig slutat vara nyfiken. Vi möter den dubbelt aktuella journalist­en, författare­n och programled­aren.

- Text: Anna-Maria Stawreberg Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Tanken om att byta jobb hade legat och grott i bakhuvudet länge. För även om Malou von Sivers älskade sitt jobb som programled­are och producent på Malou efter tio, har hon faktiskt gjort 16 år med fem program i veckan. Så, beskedet om att Malou von Sivers byter jobb, att Malou efter tio upphör och att vi i stället kommer att se Malou i det nygamla programfor­matet Malou möter kom väl inte direkt som en blixt från en klar himmel.

– TV4 har länge velat ha ett intervjupr­ogram där en person intervjuas under avskalade och nakna former. Ett program där man går på djupet och träffar intervjupe­rsonen ostört. Kanske var det helt enkelt läge nu, säger Malou von Sivers.

När vi pratas vid har Malou nyss kommit tillbaka efter ett ledningsgr­uppsmöte där hon och ledningen diskuterat det nya programmet. Eller rättare sagt, kommit tillbaka är kanske att ta i. För vid tidpunkten för den här intervjun kommer Malou inte särskilt långt. I stället gör hon så mycket arbete som möjligt hemifrån.

Malou har nämligen brutit benet efter en svår skidolycka, och har precis fått börja stödja lite försiktigt på benet.

– Men nu är det rehab som gäller! Jag måste helt enkelt lära mig gå igen, säger Malou.

Olyckan har tagit hårt på henne. När hon föll över kanten och nära tio meter ner i en ravin var hon övertygad om att hon skulle dö, och den filmen gick länge på repeat i huvudet.

– Så fort jag blundade kom

ögonblicke­t jag trodde jag skulle dö tillbaka, berättar Malou.

När hon väl kommit i säkerhet, fått sjukvårdsb­ehandling och opererats fanns ångesten kvar. Räddningen kom i två skepnader. Dels i form av arbetet – för att sjukskriva sig fanns inte på kartan – dels i form av traumatera­pi, ett slags terapi där patienten tillsamman­s med sin terapeut återupplev­er traumat, steg för steg.

– Efter det släppte mina fantasier och min ångest, och nu kan jag alltså fokusera på min rehabilite­ring, säger Malou.

Att Malou blev journalist har till stor del att göra med de fyra åren hon tillbringa­de i Grekland under sin ungdom. Där jobbade hon som sångerska med Mikis Theodoraki­s grupp på en klubb och hon såg de modiga ur civilbefol­kningen som vågat protestera mot militärjun­tan.

– Det var många advokater och journalist­er som varit modiga nog att protestera med risk för sitt eget liv, och det var då det slog mig: Det var klart att det var journalist jag skulle bli.

Malou hade under hela sin skoltid skrivit berättelse­r som hon läst hög för klassen under Roliga timmen. Nu fick hon alltså ägna sig åt berättande­t på arbetstid.

Under sina tio år som nyhetsrepo­rter på Aftonblade­t och Expressen gjorde hon flera uppmärksam­made reportage. Reportage där hon wallraffad­e som sjukvårdsb­iträde, skildrade arbetet med att hjälpa unga män med schizofren­i och en artikelser­ie om belastning­sskador.

Men Malou von Sivers drivs inte bara av nyfikenhet. Hon besitter även en portion mod, och vågade därför kasta sig loss från den framgångsr­ika karriären som nyhetsjour­nalist för att 1987 starta det glammiga magasinet Elle. Tre år senare var det dags för nästa utmaning, då Malou var en av dem som drog i gång TV4 och även gjorde Nyhetsmorg­on tillsamman­s med Bengt Magnusson.

Under årens lopp har hon intervjuat en lång rad av världens mest kända personer: Kofi Annan, Nel

Då slog det mig: Det var klart att det var journalist jag skulle bli

son Mandela, Ingmar Bergman, Aung San Suu Kyi och Yoko Ono är bara några av dem.

– Mötet med Nelson Mandela var speciellt. Han fyllde hela rummet med sin kraft. Det gjorde även Kofi Annan, trots att han hela tiden talade med låg och nästan viskande röst.

Men kanske var det mest minnesvärd­a mötet när hon träffade den burmesiska opposition­spolitiker­n Aung San Suu Kyi i hennes husarrest i Burma. Malou och hennes medarbetar­e hade jobbat i flera år för att få till intervjun.

Det var innan Aung San Suu Kyi blivit statskansl­er, när hon fortfarand­e kallades för en kvinnlig Nelson Mandela och hyllades som frihetsskä­mpe.

– När jag sedan skulle lämna Burma var jag livrädd. Jag hade tagit farväl av min familj före inspelning­en, och jag minns att jag smugglade ut bandet med intervjun i en binda i mina trosor.

man sedan nästan 30 år tillbaka, journalist­en Sten Haage, jobbar fortfarand­e, trots att de båda passerat den officiella pensionsål­dern.

– Det finns en ålderism i samhället som inte är okej! Erfarenhet är underskatt­at. Både Sten och jag jobbar för fullt.

Hon säger att hon aldrig trott på att indela målgrupper efter ålder, utan är övertygad om att det i stället är intressen som förenar. Och själv hyser hon ett intresse för en lång rad saker.

Inför varje ny intervju jobbar hon upp nyfikenhet­en inför den aktuella personen hon ska möta, dels naturligtv­is genom att läsa in sig och göra sin research, men också genom att reflektera och fundera på egen hand.

– Då tar jag långa promenader i skogen med hundarna, samtidigt som jag låter hjärnan bearbeta mötet jag ska ha.

Vad är det som driver dig, förutom din nyfikenhet?

– En önskan att berätta om samhället genom människors berättelse­r. Man gör faktiskt skillnad genom sådana berättelse­r!

2016 valde Malou att i sitt sommarprat berätta om den tuffa barndom hon haft. En barndom som präglats av en auktoritär pappa, misshandel och ständig rädsla, men också en uppväxt i en familj som utåt sett såg ut som den perfekta familjen.

Var det ett svårt beslut att gå ut offentligt och berätta?

– Jag ber ju hela tiden andra att berätta om sina liv. Och jag vet att det finns mängder av människor som har samma erfarenhet­er. Så när jag fick frågan om att sommarprat­a fattade jag beslutet.

Sedan dess har Malou skrivit flera romaner som tar avstamp i hennes släkthisto­ria och barndom, något som vid sidan av terapi hjälpt henne att bearbeta det hon varit med om.

– För att överleva barndomen delade jag upp mig i två delar. Jag var en kontroller­ad och strikt person hemma och en vildare person utanför hemmet. Det fick mig att känna att jag vågade trotsa.

Men när hon under en terapisess­ion påmindes om de där bra stunderna med pappan, för de fanns också, brast det för henne.

– Min pappa var komplex, han hade många roliga och konstnärli­ga sidor som jag kunde känna igen mig i. Och att berätta om de där fina stunderna tillsamman­s var både sorgligt och svårt.

härnäst är så smärtsamt så att det ger rysningar. För under flera år såg hon ner på sin mamma, kvinnan som stod ut med pappan som misshandla­de. Kvinnan som tog hand om barnen, gav trygghet och försökte sprida glädje, trots terrorn där hemma.

– Jag lovade mig själv att aldrig bli som mamma. Jag var noga med att utbilda mig, bli intellektu­ell, bilda mig, skaffa jobb. Att aldrig bli beroende av en annan person, och att tjäna mina egna pengar.

Länge såg hon på sin mamma hemmafrun med sin pappas ögon. Pappan, som hon satte på piedestal.

– Jag anammade pappas blick på min mamma. Men tack och lov hann jag berätta för henne hur mycket hon betydde för mig innan hon blev dement.

Uppväxten har påverkat hennes eget sätt att vara förälder och när Malou själv blev mamma bestämde hon sig för att de tre barnen aldrig skulle få uppleva samma sak som hon gjort.

– Vi har ett nära och förtroende­fullt förhålland­e. Kanske är de curlade, men de har egna drivkrafte­r, tack och lov.

Malou tystnar. Säger att hon tror att barnen haft det bra. I nästa sekund konstatera­r hon att tillit länge varit svårt för henne. Hon kämpade under många år med en rädsla av att bli lämnad.

– Det var när jag träffade Sten som jag började gå i terapi. Jag insåg att nu ska jag inte fly, nu ska jag stå kvar här.

Och det har hon gjort. Paret träffades redan 1978, och har varit tillsamman­s sedan dess. Också här har terapin tidvis varit till stor hjälp. När det krisat, för det gör det i alla förhålland­en, har paret gått i terapi.

– Jag tror att vårt knep för att hitta tillbaka till vår attraktion dag efter dag har varit att vi hittat ett sätt att kommunicer­a på. På det sättet håller kärleken vid liv. För det finns ju en stor kärlek mellan oss, säger Malou.

tidigt för att klara sig själv och att aldrig bli beroende av en annan människa. Men för närvarande har hon tvingats tänka om just på den punkten.

– Som det är nu, med det brutna benet, måste jag ju till och med be om hjälp för att få ett glas vatten…

Malou skrattar till. För kanske är det där brutna benet ett sätt att lära sig tillit, att lära sig släppa på garden och våga vara beroende när det behövs.

I höst kommer hennes fjärde roman, Hon som hade allt. Men först är det premiärdag­s för Malou möter, där hon gör djupinterv­juer med partiledar­na inför valet.

Förhoppnin­gsvis är Malou på benen igen vid det laget och kan ta långpromen­ader i skogen. De där långa stunderna av reflektion och förberedel­se i skogen med hundarna lär behövas då …

Jag lovade mig själv att aldrig bli som mamma. Jag var noga med att utbilda mig, bli intellektu­ell, bilda mig, skaffa jobb.

 ?? ?? NYTT PROGRAM.
I 16 år har vi sett Malou von Sivers i ”Malou efter tio” men nu är det slut med det. I stället är hon aktuell med nysatsning­en ”Malou möter”.
NYTT PROGRAM. I 16 år har vi sett Malou von Sivers i ”Malou efter tio” men nu är det slut med det. I stället är hon aktuell med nysatsning­en ”Malou möter”.
 ?? ?? BLEV INSPIRERAD.
Det var när Malou von Sivers var i Grekland i sin ungdom hon förstod att det var journalist hon ville bli. Hon såg modiga människor som protestera­de mot militärjun­tan.
BLEV INSPIRERAD. Det var när Malou von Sivers var i Grekland i sin ungdom hon förstod att det var journalist hon ville bli. Hon såg modiga människor som protestera­de mot militärjun­tan.
 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden