Söndag (Aftonbladet)

Äntligen har vi hittat hem!

- Erika Scott erika.scott@aftonblade­t.se

För nio år sedan, den 7 april 2013, skrev jag en Söndagskrö­nika om att jag kände mig rotlös: Jag är uppvuxen i Östersund, och säger: ”Jag åker hem till Jämtland”, och: ”Jag bor i Stockholm”, men jag saknar den där riktigt fasta punkten. Den där plätten på jorden som alltid kommer att finnas kvar. För mig, min man, våra barn och, så småningom, barnbarn. En magisk bit mark dit vi alla kan återvända.

Vilsenhete­n var sprungen ur att jag och min man, Dan, har en gedigen (somliga skulle hävda galen) flytthisto­ria. Det längsta vi har bott på en och samma adress är sex år. Det har, än så länge, hänt två gånger sedan jag flyttade ihop med Dan 1997: radhuset på Ekerö (2005–2011) och lägenheten vid Medborgarp­latsen i Stockholm (2011–2017).

Före Ekerö-radhuset

hann vi med åtta hem på lika många år. Vid varje uppbrott bedyrade jag på flyttkorte­t (jo, på den tiden skickade man sådana till sina kompisar, eftersom kommunikat­ion sköttes brev- och telefonled­es, inte via sociala medier): ”Nu kan ni skriva in våra kontaktupp­gifter med bläck i filofaxen”. Men vännerna kontrade: ”Vi väntar nog ett tag till …”

Det var klokt av dem, för i nuläget kan vår bostadskar­riär summeras i 13 hem på 25 år, fem i England, åtta i Sverige. Vi har slutat att tänka frasen som är så poppis i brittiska ”byta liv”-program: ”Is this our forever home?” Mitt och Dans mantra innan vi lägger ett bud är snarare: ”Kan vi sälja om vi behöver?” och om svaret är ”ja”, slår vi till utan att fundera närmare på saken.

Och börjar packa.

Hur har vi orkat?

Det är ju inte bara att rensa förråd – våra är tämligen döstädade, dock – och fylla flyttkarto­nger som är jobbigt. Processen att buda, köpa och sälja tar enorm kraft. Stresspåsl­aget vid en flytt lär vara lika stor som vid en skilsmässa.

Det har vi alltså utsatt oss för 13 gånger. Hittills.

Men det är så klart frivillig, ett val vi har gjort av olika anledninga­r, men ändå: min krönika från 2013 speglade mitt genuina behov att ha en plats som alltid skulle finnas kvar.

Tre år senare hände det.

Vi hittade den, plätten. Den magiska biten mark.

Sommaren 2016 firade vi midsommar i Järvsö och samma dag som britterna röstade för Brexit, midsommara­fton den 23 juni 2016, var vi på en stugvisnin­g vid Järvsöback­ens fot.

Stugan var liten, 60 kvadrat, men potentiale­n enorm. Läget var ett av Järvsös bästa, 50 meter från stolslifta­rna. Skidåkning på vintern, cykling på sommaren.

Så vi köpte.

Resten är historia för att använda en sliten klyscha. Vi älskar vårt Järvsö. Våra ungdomar och hundar slappnar av när de kommer hit. Våra vänner har ofta vägarna förbi (Järvsö ligger VÄLDIGT bra till för att slinka in på väg till och från fjällen) och vi har fått ett fenomenalt lokalt nätverk.

Under pandemin jobbade vi från Järvsö till 100 procent, nu delar vi vår tid mellan Stockholm och Hälsinglan­d. Vi är lyckligt lottade, har det bästa av två världar. Lugnet på landet i kombo med storstaden­s tempo.

Så till den eviga frågan: Kan vi sälja? Japp.

Men. Den här plätten är inte till salu.

Åtminstone inte på ett långt, långt tag.

 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden