Nix­on mot Len­non

ra­sa­de me­dan vi­et­nam­kri­get om ut­käm­pa­des en strid fol­kets hjär­tan.

Spännande historia - - Imperier & Civilisationer -

Följ stri­den mel­lan två le­gen­da­rer som var oen­se om Vi­et­nam­kri­get.

När 1970­ta­let bör­ja­de i USA var ett en­da äm­ne på al­la ame­ri­ka­ners läp­par: Vi­et­nam­kri­get. Kri­get blev allt­mer im­po­pu­lärt, och hän­del­ser som mas­sa­kern i Song My väckte in­ter­na­tio­nell av­sky. I sep­tem­ber 1971 fick al­la de som pro­te­ste­ra­de mot kri­get en enan­de ge­stalt – John Len­non. Då släpp­tes Ima­gi­ne, och sär­skilt ti­tel­spå­ret på lp:n till­ta­la­de de­mon­stran­ter­na som vil­le ha fred. Det­ta var in­te ex­Be­at­lens förs­ta fram­trä­dan­de som ak­ti­vist, år 1969 ar­ran­ge­ra­de han en så kal­lad bed­in i Ams­ter­dam och läm­na­de till­ba­ka den or­den han ha­de fått av drott­ning­en. Bå­da ak­tio­ner­na var sätt för ho­nom att ta ställ­ning mot Vi­et­nam­kri­get. I Washing­ton D.C. drev Ri­chard Nix­on sitt vi­et­na­mi­se­rings­pro­gram i takt med att kon­flik­ten för­vär­ra­des. Pre­si­den­ten var med­ve­ten om den re­bel­lis­ke mu­si­kerns ak­ti­vism och fat­ta­de be­slut om över­vak­ning av Len­non och hans hem i New York, vil­ket led­de till en lång och ut­dra­gen ju­ri­disk pro­cess.

En Li­ver­pool­bo i USA

Den 10 de­cem­ber 1971 var eve­ne­mang­et John Sin­clair Free­dom Ral­ly i full gång. 15 000 be­sö­ka­re kom till kon­ser­ten för att se John Len­non och fle­ra and­ra ar­tis­ter upp­trä­da på Cris­ler Are­na i New York. Eve­ne­mang­ets syf­te var att för­sö­ka få för­fat­ta­ren och grun­da­ren av White Pant­her Par­ty fri­ad från ett tio år långt fäng­el­se­straff, men in­te al­la i publi­ken ha­de kom­mit dit för mu­si­kens skull. Någ­ra av dem som in­fil­tre­ra­de publi­ken var FBI­in­for­ma­tö­rer som skul­le spi­o­ne­ra på Len­non. För­u­tom att de in­te upp­skat­ta­de mu­si­ken som spe­la­des (”Yoko kan in­te ens hål­la ton”, sa­de en av dem en­ligt upp­gift) för­sök­te agen­ter­na hit­ta en an­led­ning att ut­vi­sa den stö­ran­de eng­els­man­nen till hans hem­land på and­ra si­dan At­lan­ten. Över­vak­nings­kam­pan­jen va­ra­de i 12 må­na­der och 300 sidor da­ta sam­la­des in. Det skul­le vi­sa sig ha av­gö­ran­de kon­se­kven­ser för såväl Len­nons som Nix­ons liv och kar­riä­rer.

Rap­por­ter­na från eve­ne­mang­et fick se­na­tor Strom Thur­mond att ta kon­takt med stats­å­kla­ga­re John Mit­chell. I Thur­monds PM stod det att mu­si­kern skul­le kun­na bli ett all­var­ligt hot mot re­pu­bli­ka­ner­nas val­kam­panj. Det kom­man­de va­let i USA år 1972 skul­le bli det förs­ta där 18­åring­ar ha­de röst­rätt – ti­di­ga­re var mi­ni­m­ål­dern 21 år – och ung­do­mar mel­lan 18 och 21 år ut­gjor­de den mest hög­rös­ta­de grup­pen av krigs­mot­stån­da­re som vil­le ge fre­den en chans. Len­non och hans ut­strål­ning som kän­dis skul­le kun­na bli ett all­var­ligt hot mot

Nix­ons le­dar­skap, vil­ket pre­si­den­ten in­såg. Len­nons po­li­tis­ka tex­ter ma­na­de folk att tän­ka själ­va och ut­tryc­ka si­na po­li­tis­ka över­ty­gel­ser, sär­skilt i lå­tar som Wor­king Class He­ro.

Len­non och hans hust­ru Yoko Ono ha­de till­fäl­li­ga up­pe­hålls­till­stånd och var ald­rig helt säk­ra på att få stan­na i USA, men de fort­sat­te att pro­te­ste­ra. Från bör­jan ha­de de tänkt föl­ja Nix­ons kam­panj över he­la USA, men pro­jek­tet kun­de in­te för­verk­li­gas på grund av FBI:s in­bland­ning. Un­der­sök­ning­en om Len­nons ak­ti­vi­te­ter in­led­des of­fi­ci­ellt i ja­nu­a­ri 1972, sam­ma år som va­let skul­le hål­las.

nä­ra att bli ut­vi­sa­de

John Len­non stod i ramp­lju­set, oav­sett om han gil­la­de det el­ler in­te. Hans fram­trä­dan­de i The Mi­ke Douglas Show i feb­ru­a­ri över­va­ka­des no­ga, lik­som and­ra och mer pri­va­ta ak­ti­vi­te­ter. FBI re­gi­stre­ra­de att Len­non gav ut­tryck för för­ment väns­tervrid­na åsik­ter och läs­te hans kor­re­spon­dens med kända al­ter­na­tiv­kul­tu­rel­la per­son­lig­he­ter som Jer­ry Ru­bin och Ab­bie Hoff­mann. Len­non var på sätt och vis be­redd på att im­mi­gra­tions­myn­dig­he­ter­na skul­le slå till emot ho­nom, och han ha­de råd att an­li­ta en ad­vo­kat i New York som kun­de hjäl­pa ho­nom.

Den förs­te som tog kon­takt med ju­ris­ten Le­on Wil­des var den fö­re det­ta Be­at­les­ma­na­gern Al­len Kle­in och hans ju­ri­dis­ka om­bud Alan Kahn, som viss­te vem som var bäst av al­la ju­ris­ter i New York. Trots att den ame­ri­kans­ke ju­ris­ten in­te ha­de en aning om vem ex­Be­at­len var, tac­ka­de han ja till att fö­re­trä­da Len­non. Len­non och Yoko Ono bjöd på te och för­kla­ra­de att de mås­te stan­na i lan­det för att le­ta re­da på Onos ni­o­å­ri­ga dot­ter Kyo­ko, som ha­de för­svun­nit i sam­band med Onos vård­nads­tvist med sin ex­man. Len­non be­rät­ta­de ock­så att han ha­de fått tips om att polisen tänk­te gö­ra hus­rann­sa­kan i hans hem. Wil­des viss­te ex­akt vad som be­höv­de gö­ras – och så var stri­den igång.

När val­kam­pan­jen in­ten­si­fi­e­ra­des i mars tog im­mi­gra­tions­myn­dig­he­ter­na till­fäl­let i akt att slå till mot Len­non. Man för­be­red­de en ut­vis­ning. Myn­dig­he­ter­nas främs­ta mo­ti­ve­ring var att mu­si­kern ha­de fällts för in­ne­hav av can­na­bis i Stor­bri­tan­ni­en år 1968, och det ut­nytt­ja­de de så myc­ket de kun­de. En po­lis­pa­trull tving­a­de sig in hos Len­non och arresterade pa­ret me­dan nar­ko­ti­ka­hun­dar no­sa­de runt i lä­gen­he­ten. Len­non ha­de be­stämt sig för att låt­sas som om det reg­na­de. Trots myn­dig­he­ter­nas över­vak­ning ha­de han fort­satt som van­ligt och även do­ne­rat 75 000 dol­lar till väns­ter­ak­ti­vis­ter­na i Al­lamuchy Tri­be, som äg­na­de sig åt att för­sö­ka för­hind­ra att Nix­on blev om­vald och pro­pa­ge­ra­de för fred i Vi­et­nam. Len­non och Ono ska ock­så ha träf­fat Svar­ta pant­rar­na, del­ta­git i en marsch för ame­ri­kans­ka ur­be­folk­ning­ens rät­tig­he­ter och fo­to­gra­fe­rats till­sam­mans med den bli­van­de de­mo­kra­tis­ke le­da­ren och ak­ti­vis­ten John Ker­ry på ett mö­te mot Vi­et­nam­kri­get i Cen­tral Park.

Man hit­ta­de på and­ra histo­ri­er om drog­bruk, för att ha ma­te­ri­al i re­serv om can­na­bis­histo­ri­en in­te skul­le hål­la i rät­ten. Över­vak­ning­en över­gick snart i skräm­sel­tak­tik när J. Ed­gar Hoo­ver blev mer in­blan­dad. FBI­che­fen av­skyd­de väns­terå­sik­ter och po­li­tis­ka me­nings­mot­stån­da­re. ”Len­non har vi­sat in­tres­se för ‘väns­terex­tre­mis­tis­ka ak­ti­vi­te­ter’ i Stor­bri­tan­ni­en och är känd för att sym­pa­ti­se­ra med trot­skis­tis­ka kom­mu­nis­ter”, stod det i ett PM från FBI som Hoo­ver god­kän­de. Den bi­got­te FBI­che­fen var li­ka an­ge­lä­gen som Nix­on om att Len­non skul­le ut­vi­sas. Nix­on själv var­ken skic­ka­de el­ler tog emot någ­ra FBI­do­ku­ment om Len­non, men han gav sin stabs­chef Hal­de­man or­der om att hål­la sig in­for­me­rad om fal­let. Över­vak­ning­en fick Len­non att i maj of­fent­ligt till­kän­nage att han in­te tänk­te del­ta i någ­ra pro­tes­ter i sam­band med det re­pu­bli­kans­ka par­ti­kon­ven­tet.

Många ström­ma­de till för att hjäl­pa John Len­non. Be­at­les­ och Len­non­fans tog ställ­ning mot FBI och im­mi­gra­tions­myn­dig­he­ter­na. De drog igång en pro­testak­tion, ”Låt dem stan­na i USA”. Plastic Ono Bands al­bum från 1972, So­me Ti­me In New York Ci­ty, sål­des med en pro­test­lis­ta som fan­sen kun­de fyl­la i och skic­ka in till im­mi­gra­tions­myn­dig­he­ter­na. Bob Dy­lan skrev ett öp­pet brev för ”rätt­vi­sa åt John och Yoko”. För­fat­ta­ren John Up­di­ke me­na­de att Len­non och Ono ”in­te kan ska­da det­ta fram­stå­en­de land, men kanske gö­ra nå­got gott för det”. Kul­tur­per­son­lig­he­ter som Jasper Johns, John Cage, Dick Ca­vett och Le­o­nard Bernste­in stöt­ta­de ock­så Len­non, lik­som New York Ti­mes och borg­mäs­ta­ren i New York, John Lind­say.

från Nu­to­pia till Wa­ter­ga­te

Över­vak­ning­en av John Len­non och Yoko Ono av­slu­ta­des i no­vem­ber 1972, sam­ma må­nad som Nix­on blev om­vald. Men även om den re­pu­bli­kans­ke le­da­ren ha­de vun­nit pre­si­dent­va­let igen var kri­get långt ifrån slut. Im­mi­gra­tions­myn­dig­he­ter­na väg­ra­de släp­pa frå­gan och vil­le få ut Len­non ur lan­det, så de fort­sat­te dri­va si­na an­kla­gel­ser. Len­non å sin si­da tänk­te stan­na i New York. Han tog till­fäl­let i akt att skäm­ta och höll en press­kon­fe­rens den 1 april 1973 då han vif­ta­de med vi­ta näs­du­kar och ut­ro­pa­de det nya lan­det Nu­to­pia, en na­tion ”ut­an grän­ser, ut­an pass och med en­bart män­ni­skor”.

Me­dan Len­non ut­fors­ka­de det­ta bi­sar­ra på­fund stäm­de Le­on Wil­des högt upp­sat­ta tjäns­te­män för att de för­sökt ut­vi­sa Len­non. Wil­des främs­ta mål var den obe­märk­te åkla­ga­ren vid im­mi­gra­tions­myn­dig­he­ten Vin­cent Schi­a­no, som ad­vo­ka­ten gick hårt åt. Schi­a­no äls­ka­de The Be­at­les och Wil­des viss­te hur han skul­le tas. Det gjor­de up­pen­bar­li­gen även Len­non, som var till sin för­del i rätts­sa­len när Schi­a­no väl ha­de lyc­kats lug­na si­na ner­ver fö­re för­hö­ret. Wil­des häv­da­de att Len­non ha­de haft hasch och in­te ma­riju­a­na på sig, och vi­sa­de upp ett lä­karut­lå­tan­de som be­vis. Det sägs att dr Les­ter Grins­poon in­te va­rit pigg på att vitt­na, men att han änd­ra­de sig när Wil­des lo­va­de att ord­na Len­nons au­to­graf till Grins­poons Be­at­les­to­ki­ge son. Pa­rets in­sat­ser för ame­ri­kansk konst och kul­tur fram­hölls av för­sva­ret som mo­ti­ve­ring till att de bor­de få stan­na, men fram­för allt gjor­de man sitt bäs­ta för att fram­stäl­la re­ge­ring­en i då­lig da­ger. Wil­des pre­sen­te­ra­de 1 800 do­ku­ment som vi­sa­de att myn­dig­he­ter­na ha­de slar­vat bort lik­nan­de av­vis­nings­ä­ren­den och be­to­na­de det orätt­vi­sa i att ut­vi­sa Len­non och lå­ta Yoko le­ta ef­ter Kyo­ko på egen hand. Den­na bland­ning av sa­tir och ju­ri­dik var för­ödan­de för ut­red­ning­en, men Len­non var stres­sad av fal­let. När han un­der 18 må­na­der tog av­stånd från Ono be­skrev han det se­na­re som ”det för­lo­ra­de vec­ko­slu­tet”. Han flyt­ta­de ihop med äls­ka­rin­nan May Pang, åk­te fram och till­ba­ka mel­lan Los Ang­e­les och New York och lev­de på al­ko­hol och dro­ger. Mu­si­ka­liskt var det en frukt­bar pe­ri­od. Men 1974 åter­vän­de han till sitt van­li­ga liv, och sam­ti­digt kom det nyheter från Vi­ta hu­set.

Wa­ter­ga­te­skan­da­len för­stör­de Nix­ons kar­riär och när han av­gick till­sat­tes Ge­rald Ford som pre­si­dent. Ap­pe­la­tions­dom­sto­len i USA upp­häv­de do­men i fal­let med im­mi­gra­tions­myn­dig­he­ter­na mot Len­non i ok­to­ber 1975, un­der chefs­do­ma­ren Ir­ving R Kauf­man. Änt­li­gen var Len­non fri från de ame­ri­kans­ka myn­dig­he­ter­nas tra­kas­se­ri­er. Wil­des ring­de till Len­non, som var på sjuk­hu­set med Ono in­för so­nen Se­ans fö­del­se. Han för­kla­ra­de att de ha­de vun­nit fal­let. En dub­bel fö­del­se­dags­pre­sent för Len­non, som nu var 35 år gam­mal. Histo­ri­en be­grav­des när Len­non fick sitt up­pe­hålls­ och ar­bets­till­stånd i ju­li 1976. Kort där­ef­ter höll han en press­kon­fe­rens på trap­pan till dom­sto­len och tac­ka­de si­na fans och and­ra som hjälpt ho­nom att få stan­na i USA. Len­non vann, Nix­on för­lo­ra­de.

ar­vet ef­ter john len­non

Ef­ter Len­nons död år 1980 har histo­rie­pro­fes­sorn Jon Wi­e­ner i Ka­li­for­ni­en ta­git på sig upp­gif­ten att of­fent­lig­gö­ra FBI­do­ku­men­ten. Med stöd av lag­stift­ning­en om in­for­ma­tions­fri­het har han be­gärt ut hand­ling­ar och skri­vit en bok om des­sa. FBI var till­mö­tes­gå­en­de och gav ho­nom till­gång till två tred­je­de­lar av ma­te­ri­a­let, men fo­to­ko­pi­or­na med svar­ta fläc­kar på över­ty­ga­de ho­nom om att den vik­ti­gas­te fak­tan in­te fanns med. En del rap­por­ter är oin­tres­san­ta och ta­lar om så­dant som att Len­non hell­re kör­de si­na för­äld­rars bil än sin egen. Det ver­kar som om FBI he­la ti­den känt till att Len­non var en ic­ke­vålds­ak­ti­vist, men än­då fort­sat­te att un­der­sö­ka ho­nom, liv­räd­da för att ett po­li­tiskt Wood­stock skul­le upp­stå. Do­ku­men­ten sä­ger mer om FBI:s miss­lyc­kan­den och pa­ra­noia än om Len­non. He­la epi­so­den var en trist histo­ria för al­la in­blan­da­de, och även om Nix­on blev om­vald lär­de sig po­li­ti­ker­na en läxa: att lå­ta bli att dri­va si­na frå­gor med al­la me­del som står till buds. Wil­des blev så ta­gen av ären­det att han fort­fa­ran­de fö­re­lä­ser om det i sin nya roll som pro­fes­sor i im­mi­gra­tions­rätt. I köl­vatt­net av kri­get mot ter­rorn och öka­de flyk­ting­ström­mar har sta­ten åter ta­git på sig upp­gif­ten att öka över­vak­ning­en av all­män­he­ten. Vem vet om in­te ett nytt fall lik­nan­de Len­nons kom­mer att in­träf­fa in­om en in­te allt­för av­läg­sen fram­tid?

Me­dan FBI gjor­de sitt yt­ters­ta för att få John Len­non ut­vi­sad fort­sat­te stri­der­na att ra­sa i Vi­et­nam.

Fö­re kon­flik­ten med Nix­on iscen­sat­te Len­non och Ono ak­tio­ner för fred i bland an­nat Ams­ter­dam.

Den be­röm­da bil­den av John och Yoko med en an­ti­krigs­af­fisch som de de­la­de ut i värl­dens störs­ta stä­der.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.