Tornerspel

Snabb, brutal och teatralisk – det är lätt att förstå varför denna kampsport blev så populär på medeltiden.

Tornerspel var en kampsport som utfördes mellan två ryttare utrustade med lansar. Man skulle träffa motståndaren och få honom att trilla av hästen. Kampen kunde ske som en enskild händelse eller som en del av en större turnering, där det sistnämnda inbegrep flera sportgrenar som till exempel närkamp.

Själva tornerspelet byggde emellertid på ett poängsystem där varje träff på motståndaren genererade ett antal poäng till den utförande parten. Summan berodde på var lansen träffade. Om en ryttare träffade motståndarens hjälm fick han två poäng, men om han träffade bröstplattan fick han bara ett poäng. Om en ryttare slog av motståndaren från hästen med ett slag belönades han med tre poäng och tävlingen ansågs vara över. Men det är viktigt att poängtera att bara riktiga träffar gav poäng, och en riktig träff innebar att lansen förstördes vid sammanstötningen. Halvträff, låga träffar och träffar som inte förstörde lansen gav inga poäng.

Vid varje tävling försågs ryttarna med tre lansar som skulle användas i en serie på tre anfall. Alla lansar målades före tävling och man säkerställde att de var lika långa så att inte någon av de duellerande skulle få fördelar. Varje kamp var dessutom belagd med stränga regler där bara ryttarens väpnare tilläts ett förse honom med nya lansar eller hjälpa honom om han slogs av hästen. Ett led i dessa regler var dessutom att riddaren var tvungen att äga både den tävlingshäst och rustning han använde, så om han slogs av hästen kunde motståndaren kräva dem båda som segertrofé. Naturligtvis var alla dessa regler underordnade den viktigaste, nämligen den att bara adelsmän fick delta.

Om tornerspelet hölls som ett led i en större tävling var den andra huvudbegivenheten närkamp. Här gällde ett liknande regelverk som för tornerspelet – den första riddare som gav motståndaren tre slag avgick med segern. Vilka vapen och metoder som var tillåtna dikterades

”Bara riktiga träffar gav poäng, och en riktig träff innebar att lansen förstördes vid sammanstötningen”

innan turneringen.

Tornerspelen har sin historiska bakgrund i högmedeltiden (år 1000–1300) och byggde på det tunga kavalleriets militära bruk av lansen. Fram till tidigt 1700-tal utvecklades tornerspelen gradvis från en blodig sport till den sportsliga form av riddarskap den betraktas som i dag. Under Elisabeth I:s tid (1558–1603) var tornerspelen mycket romantiserade och betraktades snarare som underhållning än ett bevis på militära färdigheter.

Intressant nog har tornerspelen i dag fått något av en renässans med riddarföreningar som arrangerar tävlingar och medeltidsspel över hela världen.