JÄVELN

”BAD BOY-STÄMPELN HAR HÄNGT MED SE­DAN JAG VAR EN UNG KIL­LE. AL­LA HAR EN ÅSIKT OCH DET ÄR OKEJ, DET SKA­PAR EN VISS RE­SPEKT.”

Speedwaybibeln - - Krönika Holm - Text & fo­to:

Ste­fan Holm

Han har bott ut­om­lands i nä­s­tan­två de­cen­ni­er, un­der många år i Ste­ve­nage norr om Lon­don och se­nast i Mon­te Car­lo. Nu har Nicki Pedersen flyt­tat hem igen, till Dan­mark, till Fyn, till idyl­len Middelfart.

Vid Lil­la Bälts öst­ra kust, in­te långt från fäs­tet till bron som le­der till Jyl­land, re­ser sig hans nya hem, en ar­ki­tektri­tad lyx­kåk med pa­no­rama­föns­ter och vit fa­sad. I träd­går­den finns en last­bil och gräv­sko­pa, men det ­be­ty­der in­te att dot­tern Mik­ke­li­ne, 9, och ­so­nen Mik­kel, 4, har va­rit där och lekt. ­Tom­ten är än­nu in­te fär­dig­ställd, så ar­bets­for­do­nen är i ska­la 1:1.

Yt­ter­dör­ren sak­nar hand­tag men Nicki ­Pedersen tit­tar ut ge­nom fönst­ret och ­öpp­nar in­i­från.

– Väl­kom­men, kom in, sä­ger han och sträc­ker fram hö­ger­nä­ven.

Hands­la­get är re­jält men känns kons­tigt ef­tersom han sak­nar en stor del av pek- och lång­fing­rar­na. Han var ba­ra två år när han för­lo­ra­de dem i däck­ma­ski­nen i pap­pa Pre­bens verkstad men det som ha­de kun­nat ­va­ra ett han­di­kapp har in­te för­säm­rat hans för­må­ga att ga­sa.

Det luk­tar kaf­fe och ny­bygg­na­tion. Nicki pla­ce­rar två mug­gar på det väl till­tag­na köks­bor­det, fyl­ler dem till bred­den, drar ut en stol och slår sig ner.

– Ha­vet på ena si­dan, sko­gen på den and­ra. Det här är mitt nya stäl­le och här kom­mer jag att tri­vas. Mi­na barn bor tio mi­nu­ter härifrån men att jag har flyt­tat hem till Dan­mark ­be­ty­der in­te att Nicki Pedersen ska slapp­na av. Jag ska kon­cen­tre­ra mig på speed­way­en och vill fort­fa­ran­de va­ra bäst, sä­ger han.

Han kör­de in­te i elit­se­ri­en för­ra året men det be­ty­der in­te att det sak­na­des in­tres­se från den li­ga han va­rit en del av se­dan 1999.

– Det var mest en prin­cip­sak ef­tersom jag in­te fick det kon­trakt jag vil­le ha, för­kla­rar han.

”Vi fö­ra­re är in­te helt nor­ma­la”

2017 nöj­de sig Nicki Pedersen med styr­ning­ar i de pols­ka och dans­ka ligor­na. Han skul­le fo­ku­se­ra på Grand Prix-se­ri­en, men re­dan­ef­ter två del­täv­ling­ar fick sä­song­en ett has­tigt slut. Det var den 24 maj och ­Pe­der­sens Holsted tog emot Es­b­jerg på Mol­dow speedway ­are­na. Pang, och så låg han ut­sla­gen på ­ba­nan igen. Den tre­fal­di­ge världs­mäs­ta­ren hann in­te vä­ja när Ni­els-kristi­an Iver­sen gick om­kull, vol­ta­de och lan­da­de på hu­vu­det.

Rönt­gen­plå­tar­na från ”sy­ge­hu­set” i Kol- ding vi­sa­de att han drab­bats av en frak­tur på en ko­ta i hals­ryg­gen. Si­tu­a­tio­nen var all­var­lig men på in­tet sätt obe­kant för Nicki ­Pedersen. Sä­song­en 2016, då han täv­la­de för Le­jo­nen, slu­ta­de på ex­akt sam­ma sätt med skill­na­den att han kra­scha­de och slog sig halvt för­där­vad i tjec­kis­ka Par­du­bice.

– Det var två näs­tan iden­tis­ka frak­tu­rer, men jag har det bra. Krop­pen har läkt, ­nac­ken är per­fekt och nu kör jag med nack­kra­ge. Om det hjäl­per el­ler in­te vet man in­te, men nu är det op­ti­me­rat.

Lä­kar­na sä­ger att du har bru­tit nac­ken igen och du sva­rar ”Ja­ha, men det ska ­in­te stop­pa mig från att kö­ra speedway igen.” För en ut­om­stå­en­de lå­ter det in­te di­rekt som en nor­mal re­ak­tion.

– Nej, men speed­way­fö­ra­re är in­te helt nor­ma­la. Jag tyc­ker det är vik­tigt att ut­ma­na krop­pen och lä­kar­na sä­ger att allt är okej. Om nå­got hän­der är det ”me­ant to be”. Det är den upp­fatt­ning­en jag har. Jag kan in­te sit­ta här och in­te ha nå­got att gö­ra. Då skul­le jag dö av tristess. Speed­way­en är mitt jobb och ef­tersom jag är bra trä­nad är det lät­ta­re att ­kom­ma till­ba­ka när man drab­bas av en all­var­lig ­ska­da. Men­talt ha­de det nog va­rit svå­ra­re att kom­ma till­ba­ka för en yng­re fö­ra­re. Nu har det näs­tan gått ett helt år och jag ska in­te tän­ka­på det mer.

De fles­ta fö­ra­re är ex­tremt välträ­na­de i dag.

– Ab­so­lut, det är rik­tigt det du sä­ger. Jag tror att allt star­ta­de 2006, då jag be­stäm­de mig för att kom­ma i bätt­re form. 2007 och 2008 var jag ex­tremt välträ­nad, de and­ra ­fö­rar­na såg det och tog ef­ter.

Vad tar du i bänk­press?

– Jag trä­nar in­te tungt men är ”bomb­stark” för speedway. Det är det jag ska an­vän­da musk­ler­na till.

Var det en själv­klar­het att fort­sät­ta? Du har trots allt fyllt 41.

– Ja, det kän­de jag med­det­sam­ma. Jag var in­te klar med speed­way­en. Det är mitt liv. Jag försökte sä­ga till mig själv att det var slut och att jag mås­te gö­ra nå­got an­nat, men det gick in­te att få in i hu­vu­det. Jag vil­le verk­li­gen kom­ma till­ba­ka, dels för speed­way­ens skull men fram­för allt för mig själv. Spon­so­rer, jour­na­lis­ter, ja, al­la, sa att det mås­te va­ra slut men jag går in­te ef­ter vad and­ra tyc­ker och tän­ker. Jag fat­tar mi­na eg­na be­slut.

Du tog tret­ton po­äng för Tar­now i den pols­ka li­gapre­miä­ren, som var din förs­ta täv­ling på näs­tan el­va må­na­der. Vad ­be­tyd­de det för själv­bil­den?

– Det är helt otro­ligt, men det är som jag all­tid har sagt. På vin­tern kör man in­te på ­fy­ra, fem må­na­der, se­dan sät­ter man sig på cy­keln, vri­der gashand­ta­get i bot­ten och barakör. Ef­ter tio varv är man klar för täv­ling. Det var sam­ma käns­la i krop­pen i år, trots att jag in­te ha­de kört på näs­tan ett år. Det var skönt att få be­kräf­tel­se, men jag tit­tar snabbt fram­åt. En fö­ra­re är ald­rig bätt­re än sitt ­se­nas­te ra­ce.

Du har re­dan tjä­nat till­räck­ligt, så det kan in­te va­ra peng­ar­na som dri­ver dig.

– Jag be­hö­ver in­te kö­ra mer, men har ald­rig kört för peng­ar­na. Ald­rig. Många fö­ra­re tän­ker nog att de ska bli mil­jo­nä­rer men så blir man in­te världs­mäs­ta­re. Då tap­par man fo­kus. För mig har det ald­rig spe­lat nå­gon roll om det hand­lar om 100 el­ler 1 000 spänn. Jag kör med full gas i al­la fall. Det är så­dan jag är som per­son. Tjä­nar man li­te är det en ­bonus men i dag finns det in­te så myc­ket peng­ar i speed­way­en. Kon­trak­ten och allt har gått ner, men jag vär­de­sät­ter mitt liv. Det här är en livs­stil. Jag gil­lar var­je dag, att ­vak­na upp, se so­len och kun­na kö­ra mo­tor­cy­kel som 41-åring. Jag och (Greg) Han­cock, som stän­digt kör i Grand Prix-se­ri­en trots att vi har fyllt 40, har flyt­tat fram grän­ser­na.

För någ­ra år se­dan kun­de ni topp­fö­ra­re åka till Ryss­land och tjä­na en kvarts ­mil­jon per match.

– Så myc­ket var det in­te, men det var ab­so­lut bra peng­ar. Jag ha­de en cykel stå­en­de där och ha­de egent­li­gen inga ut­gif­ter, så näs­tan al­la peng­ar fick man med sig hem. Klub­ben be­ta­la­de för fly­get och kom med all­ting, så jag tog ba­ra med en mo­tor som jag ­sat­te i ra­men. Det var en bra tid i Ryss­land. Jag ­kör­de för Me­ga-la­da och det var väl­di­ga ­av­stånd. En gång flög jag från Kö­pen­hamn till Moskva, vil­ket tog fem tim­mar. Se­dan flög jag in­ri­kes i åt­ta tim­mar till Vla­di­vostok. Åt­ta tim­mar! Vad stort Ryss­land är, allt­så. Fly­ger man i 30 mi­nu­ter över Dan­mark är man ut­an­för lan­det, sä­ger han och skrat­tar.

Åter­vän­der till Väs­ter­vik

Nicki Pe­der­sens elit­se­rie­come­back sker hos ny­kom­ling­en Väs­ter­vik, som var hans and­ra klubb i Sve­ri­ge. Ja, dansken hann med en sä­song hos all­svens­ka Fil­by­ter­na in­nan han de­bu­te­ra­de i högs­ta se­ri­en.

– Jag minns det som i går. Jag gjor­de sam­ti­digt mitt förs­ta år i Eng­land (1998, Newcast­le Di­a­monds) och flög till Sve­ri­ge för att kö­ra. Jag ha­de en cykel i de­pån och var lag­kam­rat med Lee Ri­chard­son, som var en bra kom­pis. Vi flög in ti­digt, försökte me­ka ­själ­va och hjälp­te varand­ra. Det var kul. Se­dan blev jag bätt­re och bätt­re, bör­ja­de kö­ra mer och mer i Po­len och 2001 var jag med i Grand Prix-se­ri­en. Det var tufft i bör­jan, för det ­kos­tar myc­ket och man mås­te tjä­na peng­ar. Sam­ti­digt har jag all­tid va­rit re­a­list. Det är lätt att sä­ga att man ska bli världs­mäs­ta­re men det är många trapp­steg på vägen dit och det ­gäl­ler att hit­ta sta­bi­li­te­ten på var­je steg. Det är väl­digt, väl­digt vik­tigt. Min kar­riär har ­va­rit som en berg- och dal­ba­na, men jag har all­tid kom­mit till­ba­ka. Det be­ror på att jag har föt­ter­na på jor­den och all­tid frå­gar vad jag kan gö­ra bätt­re i mor­gon när jag tit­tar mig i spe­geln. Nicki be­rät­tar att han in­te är född med sil­ver­sked i mun ut­an har fått job­ba hårt för att ta sig fram i li­vet, bå­de som män­ni­ska och ­yr­kes­man.

– Visst har jag fått hjälp hem­i­från men det är in­te så att jag har fått peng­ar till cyklar och allt an­nat. Jag har all­tid fått ­käm­pa för att ­hål­la mig ovan­för vat­ten­y­tan. För det re­spek­te­rar jag min far väl­digt myc­ket. Om ­mam­ma och pap­pa be­ta­lat allt ha­de jag ald­rig tjä­nat peng­ar el­ler bli­vit världs­mäs­ta­re. Det gäl­ler att hit­ta en ba­lans och jag minns när jag ­bör­ja­de åka i Eng­land. ­Mam­ma och pap­pa tyck­te det var idi­o­tiskt ef­tersom jag in­te skul­le tjä­na någ­ra peng­ar, men jag S

PLA­CE­RING I SNITTLIGAN 5 SE­NAS­TE ÅREN

2017: –

2016: 4

2015: 5

2014: 1

2013: 1

” JAG KÄN­NER MIG FRI NÄR JAG KÖR – ETT FRITT RUM!”

­vil­le. De två förs­ta åren sov jag på ­flyg­plat­sen för att slip­pa läg­ga 800–1 000 kro­nor på en ho­tell­natt. I stäl­let kun­de jag kö­pa ett däck el­ler spa­ra peng­ar­na på kon­tot. Det var tufft, men det lär­de mig att vär­de­sät­ta små sa­ker.

Vil­le åter till ”barn­doms­klub­ben”

Förs­ta året i Väs­ter­vik, 1999, kör­de Nicki Pedersen ba­ra två mat­cher på grund av ett sön­dertra­sat knä. Sä­song­en där­på blev han la­gets näst bäs­te po­äng­ploc­ka­re ef­ter Todd Wiltshi­re och 2001 ha­de han ba­ra To­masz Gol­lob fö­re sig i den in­ter­na snittligan.

När han 17 år se­na­re åter­vän­der är det som la­gets kla­rast ly­san­de stjär­na.

– Jag pra­ta­de med ett par klub­bar i elit­se­ri­en, men det var Väs­ter­vik jag vil­le ha kon­trakt med. Jag tänk­te att det skul­le va­ra kul att kom­ma till­ba­ka, pre­cis som jag har flyt­tat hem till Dan­mark. Det är ju min ”barn­doms­klubb” i Sve­ri­ge och det ska bli kul att få en bra lag­le­da­re som Mor­gan. Det är en trev­lig per­son, sä­ger Nicki, som har kört ­un­der Mor­gan An­ders­son i bå­de Väs­ter­vik och Sme­der­na.

Åter­koms­ten har, som vän­tat, in­te ­en­bart väckt po­si­ti­va re­ak­tio­ner. När Väs­ter­vik ­la­de ut en press­re­le­a­se om sitt ­namn­kun­ni­ga ­ny­för­värv på Fa­ce­book följ­de kom­men­ta­rer som ”Var­för?” och ”Det var kni­ven i mitt ­sup­por­ter­hjär­ta”.

Ing­en ska va­ra för­vå­nad, för Nicki Pedersen har all­tid väckt star­ka käns­lor.

– Ha, ha, ha. Jag är in­te hel­ler för­vå­nad och för mig spe­lar det ing­en roll. Så­dant är li­vet. Jag gör in­te vad fan­sen vill att jag ska gö­ra. Jag gör all­ting för mig själv och tyc­ker de att det är bra är det en win-win-si­tu­a­tion. Det är in­te möj­ligt att dag ut och dag in gö­ra and­ra män­ni­skor gla­da. Först och främst mås­te man gö­ra det för sig själv. Som nu, i Tar­now. Jag har ald­rig va­rit om­tyckt där men gick dit (från Lesz­no) ef­tersom jag all­tid har gil­lat ba­nan och ta­git myc­ket po­äng. Jag har ing­en då­lig käns­la för att fan­sen in­te gil­lar mig och nu är jag en hjäl­te där. De tyc­ker att det är kul när det kom­mer en tuff fö­ra­re som tar po­äng åt klub­ben.

Nicki Pedersen, Pe­ter Kil­de­mand, Pe­ter Ljung – och så Mor­gan ­An­ders­son på det. Det är gans­ka het­si­ga ­ty­per i Väs­ter­viks de­på.

– Det ser jag in­te som ett pro­blem. Det är trev­li­ga per­so­ner, vi har re­spekt för varand­ra, är pro­fes­sio­nel­la och Mor­gan är en bra lag­le­da­re. Jag ser det som en po­si­tiv ut­ma­ning och tror att det blir bra. Jag har ju kört i så många klub­bar ... Jag kör­de med To­masz Gol­lob i Gor­zow i tre år. Al­la sa att det ald­rig skul­le fun­ge­ra med oss i sam­ma­lag, men det är den bäs­ta tid jag har haft med Gol­lob.

Sme­der­na, Ham­mar­by, Le­jo­nen ... Någ­ra av klub­bar­na du har kört för i Sve­ri­ge har bli­vit topp­lag och se­dan gått i kon­kurs. Kan man tol­ka det som att du är en bätt­re för­hand­la­re än klubble­dar­na?

– Speedway är en fa­mil­je­sport och det kos­tar att ha topp­di­rek­tö­rer på pos­ter­na, men de tre, fy­ra se­nas­te åren har klub­bar­na bli­vit mer på­pass­li­ga när det gäl­ler eko­no­min. Pro­ble­met är att allt an­nat har kostat för myc­ket­. Det är in­te vi topp­fö­ra­re som öde­läg­ger klub­bar­na för det finns all­tid en spon­sor som sä­ger: ”Okej, jag be­ta­lar för Nicki.” När jag läm­na­de Le­jo­nen följ­de Ax­e­lent med mig. Det mås­te jag sä­ga, att när jag är i en klubb har mitt ar­be­te med spon­so­rer­na ­va­rit myc­ket pro­fes­sio­nellt. Man vet ­in­te vad som hän­der om ett, två år och vi kans­ke kan sam­ar­be­ta på and­ra sätt. Det är vik­tigt att ge li­te av sig själv. I fot­boll ­tän­ker in­te spe­lar­na på spon­so­rer­na. De får si­na peng­ar från klub­ben och se­dan är det skit sam­ma med allt an­nat. För speed­way­fö­ra­re är det vik­tigt att kom­mu­ni­ce­ra, häl­sa på folk, sä­ga hej, skri­va en au­to­graf... Så­dant gör även mig glad för jag kan sät­ta mig in i hur and­ra re­a­ge­rar. Ja, jag kan se mig själv som en tio­å­ring som får en au­to­graf.

Al­la tyc­ker att du är väl­digt trev­lig vid ­si­dan av ba­nan och jag kan ba­ra hål­la med. Vad hän­der egent­li­gen när du tar på dig hjäl­men?

– Ha, ha, ha. Jag vet in­te, men pap­pa är bil­för­säl­ja­re. Ja, han säl­jer Ci­troën och Peu­geot här i byn. Han har lärt mig att man mås­te ­job­ba hårt för att tjä­na peng­ar, att det ska va­ra­till 110 pro­cent om man ska en­ga­ge­ra sig i nå­got. Så­dan är jag när det gäl­ler allt och i speed­way­en är det pre­sta­tions­lön. Tar du inga po­äng får du inga peng­ar, så när jag kör är det till 110 pro­cent. Nu är nu och jag mås­te­job­ba och tjä­na peng­ar. Jag kör tufft men vet nio ­gång­er av tio vad som hän­der när jag gör nå­got. Speedway är en kon­taktsport och då hän­der det sa­ker. Tit­ta på To­ny (Rickardsson), Ja­son (Crump), Greg (Han­cock) och al­la de and­ra. De har ock­så kört tufft.

Men de är in­te Nicki.

– Ab­so­lut in­te. Äh, jag vet in­te. Det är ba­ra jag som per­son.

Hän­der det att du ång­rar dig?

– Vad me­nar du?

Om du blir ång­er­full när du har va­rit för tuff och kört ut nå­gon i sta­ke­tet?

– Jag har in­te kört ut nå­gon i sta­ke­tet med vil­je. Där­e­mot har jag kört ut många per­so­ner så att de får slå av på ga­sen och gö­ra nå­got­an­norlun­da. Att de kör ut i sta­ke­tet be­ror­på att de har för­lo­rat ba­lan­sen el­ler nå­got­så­dant. Det har hänt, men så­dan är spor­ten och and­ra fö­ra­re har kört ut mig i sta­ke­tet. Det hand­lar om att ge och ta. Jag öns­kar in­te att nå­gon blir ska­dad men jag vill vin­na hea­ten, och det ut­an att bli ute­slu­ten. Det är en ba­lans­gång men om jag all­tid bli­vit ute­slu­ten ha­de jag in­te haft tre Vm-tit­lar. Det får man in­te glöm­ma.

Hur ser du själv på bad boy-stämpeln?

– Den har hängt med se­dan jag var en ung kil­le och gjor­de myc­ket fel. Al­la har en åsikt om Nicki Pedersen ut­an att ve­ta någon­ting. Ah, det är okej för mig. Det ska­par en viss ­re­spekt.

Kan du kän­na att mind­re ru­ti­ne­ra­de ­fö­ra­re är räd­da när du star­tar på in­nern?

– Ja, ab­so­lut. Det gör mitt liv enkla­re.

Hän­der det att du ger mot­stån­da­re en blick i de­pån in­för ett heat?

– Bå­de ja och nej. I speedway är det vik­tigt att va­ra i har­mo­ni och lyss­na på mag­käns­lan. Det ska gå på in­tui­tion och det är det jag gil­lar så myc­ket. Speed­way­en är ett fritt rum. Ja, jag kän­ner mig fri när jag kör. Då tän­ker jag in­te på nå­got an­nat. Byg­ger man upp ­sto­ra pla­ner och tän­ker för myc­ket går allt lång­sam­ma­re.

Det har va­rit myc­ket tjafs mel­lan dig och and­ra fö­ra­re ge­nom åren. Vad har du för re­la­tion med Monster­tri­on Greg Han­cock, Tai Wof­fin­den och Chris Hol­der?

– De har stor re­spekt för mig, så jag har inga pro­blem med dem. Hol­der har ock­så haft det tufft de två se­nas­te åren och när det är pro­blem bru­kar vi sms:a varand­ra. Att ­publi­ken och al­la and­ra gil­lar Mons­ter-fol­ket, ett stort crew, mot Nicki Pedersen, ­ba­ra Nicki Pedersen, är ba­ra bra pr för mig. Jag och Han­cock har haft nå­gon grej, men det stan­nar på ba­nan och se­dan är det okej igen. Vi har re­spekt för varand­ra.

Hur re­a­ge­ra­de du när Han­cock flög på dig un­der en elit­se­ri­e­match 2015?

– Jag blev väl­digt över­ras­kad. Spe­ci­ellt att det var Han­cock, Mr Nice guy, som tap­pa­de an­sik­tet. Jag har sett hea­tet på tv och tyc­ker själv att jag gjor­de en bra om­kör­ning. Han viss­te var jag var och att jag kör­de for­ta­re S

än ho­nom. And­ra gång­er har jag va­rit över grän­sen, men in­te då. Det var in­te mitt fel. Han ha­de in­te be­hövt gö­ra så, men jag för­står hans fru­stra­tion.

Ef­teråt för­döm­de al­la det du gjor­de. ­Ing­en ha­de syn­punk­ter på att Greg ­at­tac­ke­ra­de dig och blev av­stängd. Det var som att: ”Nu fick han, dansk­jä­veln!”

– Ja, ja, ja, pre­cis. För mig är det... Ja, det är in­te så att jag ­tän­ker: ”Åh, de ha­tar mig. Ing­en gil­lar mig.” Jag lä­ser in­te allt på in­ter­net men ibland går jag in för att se fan­sens re­ak­tio­ner. Du mås­te­va­ra en spe­ci­ell per­son för att kun­na ac­cep­te­ra al­la fans, men det är ing­et som på­ver­kar mig. Det som var i går är gam­la ny­he­ter.

”Har du glömt hur man sväng­er el­ler har du upp­dra­get att dö­da al­la?” skrev Tai Wof­fin­den på Twit­ter.

– Det skul­le han in­te ha gjort, för han kör tufft själv. Då blir man en li­ten lip­sill i mi­na ögon. Jag skul­le ald­rig gå ut i pres­sen och sä­ga­nå­got om Han­cock el­ler nå­gon an­nan. Jag går di­rekt till per­so­nen och tit­tar ho­nom i ögo­nen in­nan jag bör­jar pra­ta. Jag slåss in­te­, men ver­balt ut­tryc­ker jag vad jag tyc­ker och tän­ker. Det är så jag lö­ser kon­flik­ter.

Om man bac­kar ban­det är det många ­fö­ra­re som har ve­lat gö­ra upp med dig på ba­nan, Sam Mas­ters, Han­cock, Hol­der, Hans An­der­sen ... Kan du nå­gon­stans tyc­ka att det är kul när det het­tar till?

– Ha, ha, ha. Ja, vad fan. Det är en del av li­vet­, en del av spe­let. Så­dant hän­der, men de får in­te ner mig. Det går in­te. Det är som att för­sö­ka tryc­ka ner en kork i vat­ten. Jag kom­mer all­tid upp igen. Det är jag. Jag är in­te en stor sten som går till bot­ten och se­dan är det slut. Det där är bra pr för spor­ten och det är bra för mig. Visst har det va­rit nå­gon in­ci­dent ge­nom åren, men nu sit­ter jag här. Jag har tjä­nat li­te peng­ar, le­ver li­vet och kör speedway. Jag har det bra och tyc­ker att det är kul.

Har du bli­vit ut­satt för hot?

– Nej, jag är ing­en lip­sill. Det är in­te andras fel. Jag ana­ly­se­rar mig själv, för­sö­ker se ­sa­ker ur ett he­li­kop­ter­per­spek­tiv. ”Vad kan jag ­gö­ra bätt­re i mor­gon?” Man kan ­in­te få sa­ker ogjor­da men man kan lä­ra av dem. Jag må va­ra en spe­ci­ell per­son, men jag är är­lig per­son – även när jag kör. Då är jag tuff, men jag har ald­rig haft en spon­sor som har ringt och sagt ”Nicki, för hel­ve­te, nu får du slu­ta kö­ra så” el­ler bett mig ta till­ba­ka vad jag har sagt. Ald­rig. Då mås­te det jag gör va­ra okej.

När du bröt nac­ken igen, hör­de många and­ra fö­ra­re av sig?

– Ja, det var helt sjukt. Al­la ring­de, för de var säk­ra på att det var fär­dig­kört för Nicki Pedersen. Fast in­nerst in­ne viss­te de att jag skul­le kom­ma till­ba­ka. Det är ty­piskt Nicki Pedersen. Jag har all­tid va­rit oför­ut­säg­bar, sä­ger Nicki och re­ser sig från sto­len för att öpp­na dör­ren åt tre män som har kom­mit för att in­stal­le­ra ljud- och tv-sy­s­te­met.

Sti­ger in i Pe­der­sens mans­grot­ta

Bang & Oluf­sen är in­te un­der­re­pre­sen­te­rat. I det här hu­set har in­te­ri­ö­ren fått ­kos­ta, oav­sett om det hand­lar om möb­ler el­ler ­in­red­nings­de­tal­jer. I trap­pan finns en dörr som le­der till fler­bils­ga­ra­get och i käl­la­ren gnist­rar ett stort in­byggt pris­skåp.

– Jag var tvung­en att ha ett så­dant här rum, sä­ger Nicki Pedersen och spric­ker upp i ett le­en­de.

Här, i hans mans­grot­ta, ut­görs möble­mang­et av en Ches­ter­fi­eld­grupp i skinn. På ena väg­gen sit­ter en tv stor som en li­ten la­du­gårds­dörr och på mot­satt si­da har han lå­tit byg­ga en bar där det finns så myc­ket vod­ka och bub­bel att Nicki skul­le kun­na fi­ra si­na fram­gång­ar i ett år el­ler två.

Som po­ka­ler­na och glas­pjä­ser­na in­nan­för glasru­tan be­rät­tar har han upp­levt myc­ket på värl­dens speed­wayo­va­ler.

Nicki Pedersen, ta­lang­en Ron­nis vil­je­star­ke lil­le­bror, har ald­rig sett sig som ett ­löf­te, men det har in­te hind­rat ho­nom från att bli världs­mäs­ta­re tre gång­er.

– 2003 var nog störst. Greg Han­cock, ­To­masz Gol­lob, Leigh Adams, To­ny Rickardsson, Ja­son Crump ... Al­la fö­ra­re som jag har sett upp till var med och plöts­ligt låg jag på topp 3. In­för den sis­ta del­täv­ling­en led­de To­ny se­ri­en och Ja­son låg tvåa. Se­dan föll ­To­ny bort och då stod det mel­lan Ja­son och mig. Ja, den som tog sig till fi­nal skul­le bli världs­mäs­ta­re. Det var helt sjukt. Jag var 26 år, blev tvåa i täv­ling­en i Ha­mar och sva­ra­de för en sen­sa­tion. De föl­jan­de åren försökte jag hit­ta till­ba­ka till rätt spår när det gäl­ler trä­nings­for­mer och allt an­nat. Jag blev trea 2006 och tänk­te att 2007 skul­le jag kom­ma till­ba­ka. Jag var mer för­be­redd och bätt­re ­or­ga­ni­se­rad och skul­le bli världs­mäs­ta­re – och just det hän­de. Då var det ba­ra To­ny Rickardsson som ha­de vun­nit Grand Prix­se­ri­en två år i rad. Det är in­te lätt att vin­na en gång och två gång­er är rik­tigt tufft. Det blir så kons­tigt ef­tersom du ba­ra ja­gar dig själv och in­te kan bli bätt­re än för­ra året, men det gick. Ja, det är tre bra Vm-tit­lar.

”Ser sä­song­en som ett ma­ra­ton”

Nicki Pedersen fick ett wild card till årets Grand Prix-se­rie och vill tro att han kan ha med guld­upp­gö­rel­sen att gö­ra även 2018.

– Jag kän­ner mig i bra form och kom­mer för­hopp­nings­vis att slåss om en plats på topp 3. Ja, är man in­te med på topp 3 vin­ner man in­te guld. Där är det mar­gi­na­ler­na som ­av­gör och det får man ac­cep­te­ra. Det är så myc­ket som spe­lar in. Det är många täv­ling­ar och man ska in­te bli ska­dad. Förs­ta ­täv­ling­en i Wars­za­wa blir vik­tig, men jag ser sä­song­en som ett ma­ra­ton.

”PRES­SEN VI­SAR STOR RE­SPEKT OCH HAR ALD­RIG SKRI­VIT NÅ­GOT SOM

” JAG KOM­MER ALD­RIG ATT SE MIG SOM EN KÄN­DIS”

Hur var det att tit­ta på när Ja­son Doy­le kör­de hem Vm-gul­det för­ra året?

– Jag tit­ta­de på al­la täv­ling­ar, följ­de allt jag kun­de från sid­lin­jen. Sam­ti­digt försökte jag hål­la mig bor­ta från speed­way­en och gö­ra så­dant jag in­te hun­nit med de se­nas­te 10–15 åren. Jag var på kon­ser­ter och släkt­träf­far, ­så­dant jag tving­ats skju­ta åt si­dan ef­tersom jag va­rit upp­bo­kad av speed­way­en varen­da helg. Det var kul, men grä­set var in­te grö­na­re­på and­ra si­dan. Det är speedway jag gil­lar. Det är speedway som är mitt liv. Den in­sik­ten gav mig ener­gi att kom­ma till­ba­ka.

Vad ex­akt var det du sak­na­de?

– Livssti­len, att re­sa runt, fly­ga, kö­ra, kom­ma i säng sent på nat­ten, gå upp ti­digt ... Allt som föl­jer med kö­ran­det.

He­la själv­plå­gar­gre­jen.

– Pre­cis, he­la pa­ke­tet. Att kom­ma till en täv­ling, kän­na spän­ning­en sti­ga och hur det bör­jar kry­pa i he­la krop­pen. Ja, den dag jag in­te blir ner­vös och kän­ner skit sam­ma in­för en täv­ling är jag klar. Då är jag på fel plats, men jag brin­ner fort­fa­ran­de för speed­way­en. Var­je gång jag kör om en mot­stån­da­re ­el­ler får till en bra start blir jag påmind om att allt in­te kan kö­pas för peng­ar. Det är en bra ­käns­la.

Du är rik, känd och många vill sy­nas med dig. Hur många rik­ti­ga kom­pi­sar har du?

– Fy­ra, fem styc­ken. Jag är en bra män­ni­sko­kän­na­re, mär­ker på tio se­kun­der om det är en bra per­son el­ler nå­gon jag in­te ska um­gås med. För mig hand­lar det om ut­veck­ling el­ler av­veck­ling.

Di­na barn he­ter Mik­ke­li­ne och Mik­kel. Har du då­lig ­fan­ta­si el­ler hur kom­mer det sig?

– I Dan­mark ha­de vi en kon­stå­kers­ka som het­te Mik­ke­li­ne (Ki­erk­gaard). Jag ha­de ald­rig hört nam­net ti­di­ga­re och sa att om jag en dag får en dot­ter ska hon he­ta ­Mik­ke­li­ne. När det gäl­ler poj­kar var det svå­ra­re att hit­ta ett namn, så vi frå­ga­de ­Mik­ke­li­ne vad hon tyck­te att lil­le­bror skul­le he­ta. ”Mik­kel­”, sva­ra­de hon. ”Men det är ju ­sam­ma namn.” Det gör ingen­ting, tyck­te hon, och då tänk­te vi att det kan va­ra kul. Jag kal­lar dem för M&M’S.

Kan man va­ra speed­way­proffs och ­sam­ti­digt en bra pap­pa?

– Ja, och det tror jag att jag är. När jag har mi­na barn är det fest. Vi skrat­tar och har det bra men jag sä­ger ifrån när si­tu­a­tio­nen in­te är okej. När min pap­pa gjor­de det tyck­te jag att han var sur res­ten av da­gen. Jag vill att ­mi­na barn ska för­stå att det ba­ra gäl­ler si­tu­a­tio­nen och det tror jag att de gör. Jag är en tuff per­son, men mi­na barn äls­kar mig. Och jag äls­kar dem. Det sä­ger jag till dem he­la ­ti­den.

Po­pu­lär i dans­ka skval­ler­spal­ter

Nicki Pedersen är ett stort namn i speed­way­värl­den, och fram­för allt i sitt hem­land. Pe­ri­od­vis har han bli­vit mer om­skri­ven i vec­ko­tid­ning­ar­na än på sport­si­dor­na.

Han le­ver in­te läng­re med bar­nens mor, An­ne-met­te Han­sen. De gick skil­da vägar när det blev känt att Nicki lev­de ett dub­bel­liv med en kvin­na i Po­len. Se­nast i hös­tas gick han ige­nom yt­ter­li­ga­re en se­pa­ra­tion i of­fent­lig­he­tens ljus, från blog­gers­kan och fit­ness-stjär­nan He­le­ne Hütt­mann.

Nu är han till­sam­mans med Anna Na­ta­scha Öh­lin Hoe.

– Hon är född i Sve­ri­ge, har svenskt pass men har näs­tan all­tid bott i Dan­mark. Det går jät­te­bra. Hon har en tjej som är jämn­gam­mal med Mik­ke­li­ne och det gör li­vet myc­ket enkla­re, sä­ger Nicki.

Är det vik­tigt att må bra som män­ni­ska för att kun­na pre­ste­ra som id­rotts­man?

– Ab­so­lut, men jag har va­rit i oli­ka si­tu­a­tio­ner och pro­vat många sa­ker i li­vet. De som vill ur­säk­ta sig med att det är pro­blem i fa­mil­jen … I min värld är det en då­lig ursäkt. ­Speed­way­en är min fri­zon och vill man till­räck­ligt myc­ket kan man fo­ku­se­ra. An­nars läg­ger man för myc­ket ener­gi på sin fa­milj och då är man ing­en rik­tig id­rotts­man. Man kan vän­da allt till nå­got po­si­tivt. Tes­ta. Det fun­ge­rar för mig.

Hur ser du på kän­dis­ska­pet? I Sve­ri­ge är det säll­synt att Se & Hör skri­ver om speed­way­fö­ra­re.

– Jag ser mig in­te som en kän­dis och kom­mer ald­rig att gö­ra det. Ibland hål­ler jag till­ba­ka pres­sen li­te, men vi har ett jät­te­bra sam­ar­be­te. Det har ald­rig skri­vits nå­got som är olämpligt. Ald­rig. De vi­sar stor re­spekt för mig som per­son och sä­ger jag nå­got vet al­la att jag me­nar det. Har jag lagt ut nå­got på ­Instagram och lan­dar i Kö­pen­hamn kan de ringa och frå­ga om vi kan träf­fas. Det är en win-win. Jag har ald­rig und­vi­kit att sva­ra och skö­ter det pro­fes­sio­nellt. Det är ba­ra att ringa så får de en bra histo­ria.

He­la Dan­mark kun­de lä­sa om se­pa­ra­tio­nen i fjol...

– Det är jag som per­son. Det är me­dal­jens bak­si­da, men så­dant är li­vet. Jag kan in­te ­gö­ra nå­got åt det, så det är ba­ra att ac­cep­te­ra. I stäl­let för att göm­ma mig el­ler sä­ga nå­got olämpligt är det bätt­re att sä­ga som sa­ker och li­vet är. Jag hop­pas att folk kan re­la­te­ra till det.

När är du som lyck­li­gast?

– Jag är lyck­lig he­la ti­den. El­ler för­sö­ker va­ra­lyck­lig. När jag vak­nar och går och ­läg­ger mig för­sö­ker jag va­ra po­si­tiv.

Kan man få ett lång­fing­er?

När in­ter­vjun är över och Nicki Pedersen ska fo­to­gra­fe­ras får han frå­gan om han kan tän­ka sig att dri­va med bil­den av sig själv och rä­ta ut ett lång­fing­er mot ka­me­ran. Han skrat­tar bort för­sla­get. – Nej, det gör jag ba­ra på ba­nan, sä­ger värl­dens trev­li­gas­te dansk­jä­vel.

ÄR OLÄMPLIGT – DET ÄR BA­RA ATT RINGA SÅ FÅR DE EN BRA HISTO­RIA”

MIDDELFART

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.