Kung TO­NY

KRYL­BO. In­te en speed­way­bi­bel ut­an en stor in­ter­vju med gud. Här är han, man­nen som vann sex Vm-tit­lar och för­änd­ra­de speed­way­en som sport. Sport­bla­det drog till Da­lar­na för att dric­ka pul­verkaf­fe med­to­ny Rickardsson.

Speedwaybibeln - - Krönika Holm - Text och fo­to: Ste­fan Holm

” DET FINNS ING­EN HISS TILL FRAM­GÅNG, MAN MÅS­TE TA TRAP­POR­NA.”

Ut­an­för lo­ka­len finns 700 häs­tar, men de var­ken syns el­ler hörs. De döl­jer sig un­der ­mo­tor­hu­ven på en svart Tes­la och bi­lens äga­re är ock­så ut­om sik­te.

Han be­fin­ner sig in­ne i den oan­vän­da verkstad som fun­ge­rar som Da­lar­nas, kans­ke värl­dens störs­ta en­mans­kon­tor.

– Väl­kom­men till min ”man ca­ve”, sä­ger To­ny Rickardsson när han öpp­nar dör­ren.

Skal­len är ra­kad, det blå­guld­i­ga kev­lar­stäl­let ut­bytt mot mör­ka chi­nos, skjor­ta och v-ring­ad trö­ja. Hans glas­ö­gon har del­vis ­röda bå­gar och är nå­got nät­ta­re än ett par roll off­glas­ö­gon med ut­drag­bar plast­film.

Han är väl­klädd och pre­sen­ta­bel, 47-åring­en­som läm­na­de mo­torspor­ten och blev, som det står på vi­sit­kor­tet, area ma­na­ger på Swe­dish Match.

To­ny slår sig ner vid ett bar­bord en trap­pa upp och be­rät­tar att han fick job­ber­bju­dan­det­från sin för­ra hu­vud­spon­sor 2009. Han ha­de då pre­cis in­lett en stor­sats­ning på Rickardsson ra­cing men ef­ter det där sam­ta­let blev ing­et som pla­ne­rat.

Där stod han med ett ny­byggt ga­rage och skul­le äg­na sig mer åt tänd­stic­kor än tänd­stift.

– Vi drev två bi­lar i Porsche Car­re­ra Cup och tan­ken, åt­minsto­ne från min si­da, var ett flerå­rigt sam­ar­be­te med ”An­ton” (Antonio Lindbäck). Det var bra schvung på bu­si­nes­sen,men sam­ti­digt kän­des det som att job­bet var en ”chan­ce of a li­fe­ti­me”. Jag tänk­te ge det ett par år – och nu har det gått nio. Verk­sta­den är ald­rig an­vänd men jag bru­kar åka hit och ­tvät­ta bi­len, be­rät­tar To­ny och fli­nar.

In­te den no­stal­gis­ka ty­pen

På de in­vän­di­ga tak­sto­lar­na glän­ser po­ka­ler som be­rät­tar om en kar­riär som sak­nar mot­styc­ke. Dal­ma­sen vann to­talt el­va ­in­di­vi­du­el­la Vm-me­dal­jer och är ti­der­nas störs­ta speed­way­fö­ra­re.

– Me­ka­ni­ker­na sat­te upp pri­ser­na när jag var på tjäns­te­re­sa. Själv ha­de jag nog in­te gjort det. Nej, det som va­rit har va­rit. Jag ­tän­ker mer på i dag och i mor­gon. Så­dan har jag all­tid va­rit.

Hän­der det ald­rig att du blir no­stal­gisk, tit­tar på buck­lor­na och tän­ker ”Fan, vad bra jag var”?

– Det är un­ge­fär som ens fö­del­se­dag, ­nå­got som ing­en kan ta ifrån en. Jag är otro­ligt stolt över det jag gjor­de och det har gett mig en in­re styr­ka. Folk kan sä­ga att jag är vär­de­lös och dum i hu­vu­det men jag har va­rit bäst i värl­den sex gång­er in­di­vi­du­ellt och det kan ing­en ta ifrån mig. Det har gett mig en grund. Jag tror på mig själv och är så dum att jag tror att jag kan lyc­kas i det mesta jag tar mig för. Det är min in­ställ­ning när jag bör­jar med ­nå­got, att jag ska bli bra. Kaf­fe?

To­ny Rickardsson hin­ner in­te in­vän­ta ­sva­ret för­rän han går bort till vat­ten­ko­ka­ren i pent­ryt på över­vå­ning­en, där han ock­så har sitt skriv­bord.

– Du har in­te grot­tat ner dig i det där med schys­ta kaf­fe­ma­ski­ner? Själv dric­ker jag ba­ra det här. Sju-åt­ta kop­par om da­gen skul­le jag tro att det blir, sä­ger han och rör ner pul­verkaf­fe i det ry­kan­de vatt­net.

– Det här är mitt go­das­te kaf­fe. Ja, det var det jag drack när jag åk­te buss och bil till täv­ling­ar­na. Jag ha­de all­tid en vat­ten­ko­ka­re med mig. Den dy­ras­te es­pres­son slår in­te det här och drack jag brygg­kaf­fe skul­le jag bli as­då­lig i ma­gen. För mig är det här ”the re­al de­al”.

Du kan ta To­ny Rickardsson från speed­way­en, men du kan in­te ta speed­way­en från To­ny Rickardsson. Pre­cis som han på­ver­ka­de­spor­ten blev han själv på­ver­kad av den, och det sträc­ker sig läng­re än till ­be­ro­en­det av pul­verkaf­fe.

– Jag försökte för­bätt­ra ima­gen, gjor­de myc­ket jobb mass­me­di­alt, tänk­te på hur vi skul­le upp­fö­ra oss och va­ra kläd­da. Jag in­för­de team­klä­der, trans­port­for­do­nen skul­le va­ra re­na när vi kom till täv­ling­ar­na och det skul­le va­ra bra ord­ning på cyk­lar­na. Mer pro­fes­sio­nellt. Re­na­re. Snyg­ga­re. Jag lyf­te ima­ gen och folk tog nog speed­way­en se­ri­ö­sa­re när det blev på det sät­tet. Det kän­ner jag stor del­ak­tig­het i.

Ex­trem per­fek­tio­nist

I bör­jan av din kar­riär var det in­te ovan­ligt att fö­ra­re rök­te i de­pån mel­lan hea­ten. Upp­värm­ning­en be­stod av tio åkar­bra­sor, se­dan var det ba­ra ut och kö­ra.

– Det var träs­kor, ski­ti­ga jeans, ci­ga­ret­ter, t-shirts och gam­la verk­tygs­lå­dor med ham­ma­re och skift­nyc­kel. Jag vil­le verk­li­gen änd­ra på det och la ner ko­pi­öst myc­ket tid och peng­ar på sto­ra trans­port­for­don och snyg­ga verk­tyg. Mitt speed­way­täv­lan­de var mer ­el­ler mind­re Iso-cer­ti­fi­e­rat. Vi ha­de en pärm för var­je per­son i Rickardsson ra­cing, en pärm för hur verk­ty­gen skul­le lig­ga i verk­tygs­lå­dan... Jag lär­de mig väl­digt myc­ket och det gav tea­met en väl­dig styr­ka. Jag gjor­de allt i de­talj och det är ing­et jag ång­rar. Det var jät­te­kul och gjor­de mig till den jag är i dag. Tän­ket har jag med mig i bå­de privat- och ­yr­kes­li­vet. Jag job­ba­de med oli­ka sa­ker ­un­der oli­ka pe­ri­o­der av min kar­riär och blev bra på and­ra sa­ker än att åka speedway.

Har du all­tid va­rit en per­fek­tio­nist?

– Nej, det är det jag in­te har va­rit. Jag var en su­perslar­ver med allt när jag var yng­re. Det en­da jag vil­le gö­ra då var att åka hoj. Det var det en­da som be­tyd­de nå­got. I dag upp­

fat­tas jag nog som en ex­trem per­fek­tio­nist av min om­giv­ning.

Så när du lad­dar disk­ma­ski­nen har allt sin för­ut­be­stäm­da plats?

– All­tid, all­tid. Jag är en va­ne­män­ni­ska och upp­le­ver att jag tjä­nar tid på det. När jag kli­ver in i hu­set läg­ger jag nyck­lar­na där, stäl­ler väs­kan där, den där. Om jag kom­mer näs­ta dag och nå­got in­te står på sin plats... ”Christi­na, min väs­ka är bor­ta!” Då kans­ke jag in­te har sett den för att den står en me­ter från sin plats. I disk­ma­ski­nen ska al­la kni­var lig­ga på en si­da så att det blir lät­ta­re att ploc­ka ur. Det är li­ka­dant när det gäl­ler köks­skå­pen, där gla­sen ska stå i vis­sa ra­der. Christi­na und­rar hur jag or­kar men för mig hand­lar det om att ef­fek­ti­vi­se­ra. Jag mår bra av att ha ord­ning och det är li­ka­dant i mitt yr­ke. Jag är väl­digt sys­te­ma­tisk i allt jag gör och det mås­te jag va­ra med tan­ke på hur många län­der jag job­bar i, sä­ger To­ny och vi­sar en världs­kar­ta som häng­er på väg­gen.

Knapp­nå­lar­na be­rät­tar var han och Swe­dish Match har si­na in­tres­sen och till an­ta­let är de så många att de knappt ryms i ett nor­mal­stort sy­skrin. Hans hu­vud­an­svar lig­ger på för­sälj­ning­en av tän­da­re och tänd­stic­kor.

– I bör­jan tog jag hand om Ryss­land men nu har om­rå­det ut­ö­kats till Ös­teu­ro­pa, Mel­la­nöstern och Skan­di­na­vi­en. Jag re­ser när­ma­re 50 pro­cent av ti­den och trivs jät­te­bra. Det är kul att job­ba i ett börsno­te­rat bo­lag, för det är li­te som att hål­la på med sport. Du får ett bra svar när du har gjort nå­got bra, men en då­lig må­nads­rap­port är in­te li­ka ro­lig.

Har du in­te fått någ­ra job­ber­bju­dan­den in­om speed­way­en?

– Nä, ing­et se­ri­öst och vet­tigt. Det har va­rit li­te dis­kus­sio­ner med oli­ka chauf­fö­rer och jag har någ­ra som jag hjäl­per, men det är på väl­digt små ni­vå­er.

Vil­ka fö­ra­re hand­lar det om?

– Det vill jag in­te sä­ga, men för att hjäl­pa till or­dent­ligt be­hö­ver jag va­ra på plats un­der trä­ning­ar och täv­ling­ar. Visst kan jag ge tips ut­i­från vad jag har sett på tv men ska jag job­ba med nå­gon mås­te det va­ra från grun­den. Jag har ing­en trol­le­rilå­da och kan svinga med troll­spö­et. Det finns ing­en hiss till fram­gång, man mås­te ta trap­por­na.

”Hall­sta­vik – ett steg till­ba­ka” Du ar­be­ta­de hårt för att få Vm-­del­täv­ling­ar till stor­stä­der­na och fick kö­ra på bå­de Stock­holms sta­di­on och Ul­le­vi. Den som vill se Vm-speedway 2018 får åka till Må­lil­la el­ler Hall­sta­vik.

– Ing­et il­la om det, men för Vm-se­ri­en är det verk­li­gen ett steg till­ba­ka. I VM kör­de jag hell­re på Stock­holms sta­di­on, även om det var svå­ra­re och he­la ba­nan gung­a­de. Det är vik­tigt att vi­sa upp spor­ten i stor­s­tan och i Stock­holm och Gö­te­borg finns möj­lig­he­ten att dra ny publik. Det gör det in­te i Hall­sta­vik. För se­ri­e­speed­way pas­sar Hall­sta­vik, Avesta och Vet­lan­da per­fekt, men för att ut­veck­la Vm-se­ri­en mås­te man åka på sto­ra are­nor som at­tra­he­rar. Led­sen att sä­ga det, men jag skul­le ald­rig ta med kun­der och åka till Hall­sta­vik. Ha­de det va­rit täv­ling­ar på Sta­di­on el­ler Fri­ends are­na ha­de jag där­e­mot ta­git med dem vil­ken dag som helst. Det ­sä­ger väl det mesta.

”Det blev helt vär­de­löst” Tjä­na­de du så myc­ket peng­ar på speed­way­en att du ha­de kun­nat pen­sio­ne­ra dig ef­ter kar­riä­ren?

– Ja, det var pla­nen även om det in­te ha­de bli­vit nå­got vid­lyf­tigt le­ver­ne. Jag skul­le ­kö­ra Porsche-cu­pen, åka fem-sex hel­ger om året, re­sa li­te grand och ba­ra le­va. Jag försökte, men det gick in­te. I så­da­na fall ha­de jag va­rit tvung­en att flyt­ta till ett stäl­le där al­la var pen­sio­ne­ra­de och gär­na i min ål­der. Men jag var ju 35. När jag träf­fa­de vän­ner och be­kan­ta­ha­de jag ing­et att pra­ta om. ”Ja­ha, vad har du gjort i dag?” ”Jo, jag låg och sov på för­mid­da­gen och se­dan kol­la­de jag på tv.”

Kul kil­le...

– El­ler hur! Jag ha­de ing­et att till­fö­ra i en dis­kus­sion. Allt blev jät­te­kons­tigt. Det blev så jäv­la trå­kigt, helt vär­de­löst. Ef­ter två ­må­na­der kän­de jag att jag var tvung­en att ­gö­ra nå­got. Det var in­te så att jag klätt­ra­de på väg­gar­na men jag ha­de ing­et att gö­ra och vil­le jag gö­ra nå­got på da­gar­na så job­ba­de ju mi­na kom­pi­sar. Då blev det en stör­re sats­ning på bilåk­ning­en och se­dan kom speed­way­en. Nu kom­mer jag nog job­ba tills de ­kas­tar mig i kis­tan.

Du be­lö­na­des med bå­de bragd­gul­det och Jer­ring­pri­set, vil­ket in­ne­bär att man är folk­kär. Hur lyc­ka­des du bli det som speed­way­fö­ra­re?

– Jag tror att det är en kom­bi­na­tion av att jag lyc­ka­des hö­ja pro­fi­len på spor­ten, att jag fick hjälp av Ro­bert Gustafs­son på Idrotts­ga­lan och det jag gjor­de på speed­way­ba­nan. Jag var ju med i snac­ket och var nä­ra att vin­na­i fle­ra år in­nan Ro­bert bör­ja­de med sitt. Det tror jag att många har glömt, och då var det mot rik­ti­ga gi­gan­ter som Mag­da­le­na (Fors­berg) och de där.

Vad har du i dag för re­la­tion till Ro­bert Gustafs­son, som ock­så är en mc-kil­le?

– Ro­bert är väl ing­en jät­te­kul kil­le privat. Jag har träf­fat ho­nom någ­ra gång­er och vi har pra­tat i te­le­fon men jag skul­le in­te sä­ga att vi är nä­ra be­kan­ta. Jag är en rollfigur i hans re­per­to­ar, lik­som. Det tyc­ker jag är jät­te­kul, men det var mind­re ro­ligt med al­la kom­men­ta­rer om att jag är bitter. Ett tag trod­de jag in­te att jag skul­le kun­na få ett se­ri­öst jobb i Sve­ri­ge ef­tersom al­la för­knip­par mig med Ro­bert Gustafs­sons ka­rak­tär. Sam­ti­digt är jag otro­ligt stolt över att en av Sve­ri­ges främs­ta ko­mi­ker har ve­lat gö­ra mig. Det är li­te coolt.

Har du kon­takt med någ­ra fö­ra­re som du kör­de med och emot?

– Jag bru­kar snac­ka med Greg (Han­cock) till och från och Nicki (Pedersen) om jag träf­far ho­nom. Se­dan har jag gans­ka myc­ket kon­takt med Emil (Saj­fut­di­nov) ef­tersom min gam­la me­ka­ni­ker ”Su­si” (To­masz ­Sus­ki­ewicz) skö­ter om hans gre­jer. An­nars är det in­te så myc­ket.

Inga svens­ka fö­ra­re?

– Jag pra­tar med Fred­rik (Lind­gren) och Andre­as (Jons­son) nå­gon gång men det är in­te så att vi hörs var­je må­nad.

”Jag var men­talt slut” Vad tror du om Lind­gren, som är det ­en­da svens­ka hop­pet i årets Vm-se­rie?

– Han bör­ja­de starkt och gjor­de jät­te­bra ifrån sig när han åk­te med Mar­cels (Ger­hard, trim­ma­re) mo­tor. Se­dan byt­te han till GM och blev än­nu bätt­re. Jag var im­po­ne­rad, för han gjor­de det fan­tas­tiskt bra och lyf­te sig verk­li­gen. Jag hop­pas att han kan fort­sät­ta där han slu­ta­de, men jag vet hur myc­ket det tar på en. Det krävs myc­ket för att or­ka hänga kvar där up­pe.

Han kom­mer till­ba­ka från en all­var­lig ska­da. Hur pass myc­ket på­ver­kas man av det men­talt?

– Det är klart att man på­ver­kas. In­för vis­sa sä­song­er kun­de jag tän­ka ”I år ska jag bli världs­mäs­ta­re” och då blev jag of­ta världs­mäs­ta­re. Då stack jag in hju­let i al­la job­bi­ga si­tu­a­tio­ner som gav mig bra för­ut­sätt­ning­ar. Se­dan, om jag vun­nit och var sli­ten, fick barn el­ler åk­te halv­ska­dad ett helt år... Då var det svårt att mo­bi­li­se­ra den rät­ta ener­gin och då blev jag ald­rig världs­mäs­ta­re. Det tär, men jag var duk­tig på att ta ut mig. Jag la av när jag var 35. Det är gans­ka ti­digt, men jag var fär­dig. Tömd. Jag ha­de gjort mitt, var men­talt slut.

Du drab­ba­des av en se­rie hjärn­skak­ning­ar ock­så...

– Ja, men det var in­te en­bart där­för jag slu­ta­de. Jag skul­le ha lagt av 2005 men blev över­ta­lad att fort­sät­ta ef­tersom Ma­sar­na in­te hit­ta­de nå­gon er­sät­ta­re. Det var jät­te­dumt. Jag skul­le ha sagt: ”Led­sen, men nu läg­ger jag av. Tack ska ni ha!” Mitt hjär­ta var in­te där och se­dan ha­de jag haft hjärn­skak­ning­ar. Al­la ­lä­ka­re sä­ger att det kan gå väl­digt il­la om man drab­bas en gång till och det tog jag på all­var. Jag vil­le ha ett liv ef­ter speed­way­en och i dag har jag ett jät­te­bra liv.

Så du har inga pro­blem med krop­pen?

– Jo, när jag in­te trä­nar. Nac­ke, rygg, knän, över­allt. Trä­nar jag in­te kon­ti­nu­er­ligt kan jag få ryggskott, som om det är dra­gigt och jag står i dör­ren i ba­ra skjor­ta. Vä­derom­slag och så­dant kän­ner jag av di­rekt.

Går du på gym för att hål­la igång?

– In­te alls. Det jag gör är att trä­na fem mi­nu­ter om da­gen. Job­ba på stäl­let i en mi­nut, gö­ra knä­böj, höga spar­kar, 50 arm­häv­ning­ar, 40 si­tups, stret­cha li­te... Ef­ter det är min dag i gång. Då mår jag rik­tigt bra och kan job­ba. Se­dan är må­let att åka enduro en gång i vec­kan, men det blir det in­te.

”Nu är jag en av de grå” Sak­nar du nå­got från li­vet som speed­way­fö­ra­re?

– Ingen­ting.

In­te ens ba­ja­ma­jor­na i Kra­kow?

– Nä, så­da­na har jag ald­rig va­rit på. Ha, ha, ha. Men jag har för­stått var­för jag äls­ka­de speedway så myc­ket. Det var så fränt när jag gjor­de den där gre­jen med Gun­de på fy­ran. Jag ha­de ad­re­nalin­påslag i en vec­ka ef­teråt.

Han pra­tar om tv-pro­duk­tio­nen ”I hu­vu­det på Gun­de Svan”, där han med­ver­ka­de 2013. To­ny Rickardsson ha­de in­te sut­tit på en speed­way­cy­kel på sju år när han an­tog ut­ma­ning­en. När du­el­len av­gjor­des var det som om han ald­rig ta­git av sig släps­kon. Det var in­te världs­klass, men hög elit­se­ri­e­klass.

– Det var fa­sci­ne­ran­de för den da­gen kom al­la ru­ti­ner till­ba­ka. Min kopp kaf­fe var där, jag var där, gick på toa där, kläd­de på mig... Jag var så djä­vulskt lad­dad. Ja, det var som att jag skul­le åka en Vm-fi­nal. Se­dan kör­de jag och en­dor­fi­ner­na som kom i krop­pen när det var över... Aaaaaaah! Jag stud­sa­de upp var­je mor­gon vec­kan där­på. Se­dan för­svann det och jag åter­gick till min bubb­la med jobb, jobb, jobb. Jag är ju en av de grå. Ko­stym. Väs­ka. Jag tän­ker på mi­na mö­ten, mej­lar och sva­rar. Ibland vet jag knappt var jag är.

Du har bör­jat med enduro och har en bil med drygt 700 häs­tar. Blev du be­ro­en­de av höga far­ter som speed­way­fö­ra­re?

– Jag åker in­te fort i bil men det är kul att ha. Enduro bör­ja­de jag åka för att jag och po­lar­na bör­ja­de få så sto­ra ma­gar. Jag har hål­lit på i ett och ett halvt år nu, för att få trä­ning.

Det vi­sar sig att To­ny Rickardsson har gjort täv­lings­de­but som en­du­ro­fö­ra­re. Var­för bör­ja med en li­ten täv­ling när man kan kö­ra Got­land Grand Na­tio­nal?

– Jag blev 82:a i min klass och det är jag jät­te­nöjd med. Vi var 700–800 fö­ra­re i min ål­ders­grupp och må­let var topp 100. Det kän­des som en se­ger.

Kör­de ge­nom isen

Han var in­te en­sam om att re­so­ne­ra så, att bör­ja med det som är slut­må­let för många ama­tö­rer. To­ny be­rät­tar om det där 40-års­ka­la­set, då han och tre skol­kam­ra­ter stu­de­ra­de varand­ra och kom fram till att de bor­de bör­ja trä­na.

– Al­la köp­te nya en­du­ro­cyklar och ny ut­rust­ning. Vi såg ut som ett fa­briksteam men ing­en, in­klu­si­ve mig, trä­na­de ef­tersom må­let var att kö­ra Got­land först 2020. Så ti­digt för­ra året sa vi att vi kör 2017 i stäl­let. Då bör­ja­de al­la åka, men det var li­te High Cha­par­ral i bör­jan.

To­ny vet in­te om han ska skrat­ta el­ler grå­ta när han åter­ger de förs­ta trä­nings­vec­kor­na.

– När vi skul­le bör­ja åka träf­fa­des vi för att trä­na på sjön ne­dan­för hu­set där jag bor. Vi hann kö­ra i fem mi­nu­ter, se­dan vur­pa­de Joc­ke och slog ax­eln ur led. Då var ”Pet­ta” på väg dit över en an­nan sjö, kör­de ge­nom isen och höll på att gå åt. Du vet, det var mi­nus åt­ta­gra­der. Så när jag skjut­sar Joc­ke till la­sa­ret­tet ring­er Pe­ters fru och be­rät­tar att han har gått ige­nom isen med cykel och allt men tur­samt lyc­kats ta sig upp. Vec­kan där­på kör­de Has­se in i en stub­be och bröt en tå, och vec­kan ef­ter det bröt jag nyc­kel­be­net. Den förs­ta må­na­den var ett upp­vak­nan­de för oss al­li­hop, men al­la trä­na­de på och ge­nom­för­de Got­land. Ste­fan, en an­nan po­la­re, häng­de ock­så på. Det var jät­te­kul. Enduro kan jag glatt re­kom­men­de­ra för al­la gla­da ama­tö­rer. Det är den trä­ning min kropp mår bäst av. Jag har in­te kun­nat vri­da på nac­ken på fy­ra-fem år på grund av gam­la ska­dor, men nu har det ska­kat loss.

”RO­BERT ÄR VÄL ING­EN JÄT­TE­KUL KIL­LE PRIVAT. JAG ÄR EN ROLLFIGUR I HANS RE­PER­TO­AR. DET ÄR

JÄT­TE­KUL, MEN DET VAR MIND­RE RO­LIGT MED AL­LA KOM­MEN­TA­RER OM ATT JAG ÄR BITTER.”

To­masz Gol­lob, din främs­te kon­kur­rent, sit­ter i rull­stol ef­ter en olycka på en ­mo­tocross­ba­na. Hur re­a­ge­ra­de du på den ny­he­ten?

– Det är otro­ligt tra­giskt. När jag la­de av sa jag att jag ald­rig skul­le gö­ra come­back, att jag ald­rig skul­le åka igen. Än­då har det bli­vit någ­ra vän­dor. Jag har bland an­nat kört för Leigh Adams, som tra­giskt nog ock­så sit­ter i rull­stol, gjort den där Gun­de-gre­jen och ­se­dan har jag bör­jat åka enduro. Nej, man ska ha re­spekt för mo­tor­cyklar. Det är så myc­ketsom kan hän­da, som med Gol­lob. Sam­ti­digt, när man är in­ne i spor­ten och le­ver i det upp­le­ver man ing­en an­nan väg. När jag var i speed­way­en var jag ba­ra i speed­way­en.

Tän­ker man in­te på ris­ker­na då?

– Jo, ab­so­lut. Jag kom­mer ihåg när jag var på ban­ken och skul­le gö­ra pen­sions­av­sätt­ning­ar. Då tänk­te jag: ”Fan, över­le­ver jag tills jag är 50? Det vo­re ju helt fan­tas­tiskt.” Man kan in­te gå in i speed­way­en och tro att man in­te ska bli ska­dad. Det är ba­ra en frå­ga om tid och hur myc­ket ska­dad du ska bli. Al­la som kör kän­ner till ris­ker­na, men se­dan har det va­rit kons­ti­ga ska­dor. Leigh Adams åk­te om­kull med sin en­du­ro­cy­kel ef­ter att han slu­tat, och (To­masz) Gol­lob vur­pa­de på crosscy­keln när han prov­kör­de. Jag hör­de att ett hand­tag åk­te av. Det är så fruk­tans­värt tra­giskt och det be­hö­ver in­te va­ra på speed­way­ba­nan det hän­der. Det kan ske var som helst i li­vet och man kan bli sjuk och så.

Vill in­te stry­pa far­ten Lee Ri­chard­son av­led ef­ter en krasch och fle­ra fö­ra­re har ham­nat i rull­stol. Är det dags att stry­pa mo­to­rer­na?

– Nej. far­ten ska va­ra där. Det är ba­nor­na som ska byg­gas om, och med and­ra ba­nor skul­le man gö­ra mo­to­rer­na an­norlun­da. I Poo­le är heat­ti­der­na tio se­kun­der snab­ba­re nu än på 1970-ta­let. Då var det grepp i ba­nor­na, nu är de ha­la. Det går så myc­ket for­ta­re men sam­ti­digt har sä­ker­he­ten bli­vit bätt­re. Un­der al­la år jag kör­de upp­lev­de jag in­te att det blev far­li­ga­re ut­an myc­ket bätt­re, sä­ger To­ny, som har de­sig­nat ba­nan på Bro­val­len.

Det var där, på Avesta mo­tor­sta­di­on, han in­led­de kar­riä­ren som knat­te­fö­ra­re. Det sto­ra ge­nom­brot­tet kom 1991, då 21-åri­ge Rickardsson sen­sa­tio­nellt blev Vm-tvåa ef­ter dansken Jan O. Pedersen. Han fi­ra­de sil­ver- me­dal­jen med att dan­sa bre­ak­dan­ce in­för 26 000 åskå­da­re på Ul­le­vis läk­ta­re.

To­ny Rickardsson är fort­fa­ran­de dan­sant och vi­sa­de det un­der Let’s dan­ce 2008. Vad han in­te kun­de fö­re­stäl­la sig när han be­stäm­de sig för att stäl­la upp i Tv4-suc­cén var att han skul­le mö­ta sin bli­van­de fru i dan­sa­ren Christi­na Samuelsson, 41.

”Träf­fa­de en fan­tas­tisk kvin­na”

Pa­ret bor i dag i Folkär­na ut­an­för Avesta med häst­to­ki­ga dot­tern Victo­ria, 8, och li­ka mc-to­ki­ga so­nen Wil­li­am, 7.

– Jag träf­fa­de en fan­tas­tisk kvin­na och tack va­re det har jag fått två fan­tas­tis­ka barn till. Jag var över­ty­gad om att jag in­te skul­le ha fler barn, tyck­te att jag ha­de fullt upp med de två jag ha­de. Det blev en nystart i li­vet som jag är jät­te­glad för i dag, sä­ger To­ny, som har dött­rar­na Michel­le, 21, och Nat­halie, 17, från ett ti­di­ga­re äk­ten­skap.

Han ång­rar in­te att han dan­sa­de in­för svens­ka fol­ket, och det be­ror in­te en­bart på att han hit­ta­de kärleken.

– Jag gil­la­de ut­ma­ning­en i det, att få chan­sen att lä­ra mig nå­got helt an­nat. Se­dan fick jag upp­le­va en ge­men­skap jag ald­rig har ­va­rit och sä­kert ald­rig kom­mer att va­ra i när­he­ten av. Att dan­sa med nå­gon, trä­na ihop så nä­ra och så för­bas­kat hårt... Je­sus Christ, jag tror ald­rig att jag har va­rit så välträ­nad som ef­ter pro­gram­met. Ef­tersom vi slad­da­de ­vi­da­re till fi­na­len nöt­te vi i tre må­na­der. Krop­pen var drä­ne­rad när det var slut, men det var fan­tas­tiskt kul. Det är en av de ro­li­gas­te ­ti­der­na i mitt liv.

TV har en otro­lig ge­nom­slags­kraft och da­gens ung­dom är gans­ka histo­ri­e­lös. Har det kom­mit fram nå­gon som vill ha au­to­gra­fen av Let’s dan­ce-to­ny?

– De fles­ta för­knip­par mig nog med speedway, men jag vet in­te. Folk sä­ger ju ba­ra ”Kan jag få din au­to­graf?” och un­der de två sis­ta vec­kor­na i Let’s dan­ce var det många som ­vil­le ta bil­der och ha au­to­gra­fen. Då gick det in­te att gå nå­gon­stans i Stock­holm. Stan­na­de jag vid ett tra­fik­ljus togs det li­ka många sel­fi­es som det tog se­kun­der in­nan det blev grön gub­be. Det var helt van­sin­nigt, näs­tan så att jag upp­lev­de su­pers­tar-sta­tus.

Li­te som när du var i Po­len och täv­la­de un­der stor­hets­ti­den?

– Nej, det här var tio gång­er vär­re. Det var helt ga­let. Jag för­stod in­te vil­ken ge­nom­slags­kraft Let’s dan­ce har. Det var helt sjukt. Jag blev näs­tan folk­skygg ef­teråt, vil­le knappt gå ut.

Dan­sar ni myc­ket hem­ma?

– Ald­rig.

Ald­rig?

– Ja, det har bli­vit så. Vi tyc­ker om att gå ut och dan­sa – så det gör vi un­ge­fär en gång om året. Jag och Christi­na går på Idrotts­ga­lan och ef­teråt bru­kar vi stan­na kvar och dan­sa li­te. Det blir jät­te­li­te dans, ty­värr, men det är ty­piskt mig. Jag är så up­pe i mitt. Det som är gjort är gjort och jag sak­nar det in­te.

So­nen ”grym” på mo­tor­cy­kel

Skrat­tan­de be­rät­tar To­ny att han har till­bring­at nat­ten i mc-bus­sen, som står par­ke­rad ut­an­för fa­mil­jens hus. Det var Wil­li­am som vil­le so­va där och han fick sin vil­ja ­ige­nom. Igen, kan tilläg­gas.

Hur ser du på att hans mo­tor­cy­ke­lin­tres­se?

– Det är med otro­ligt blan­da­de käns­lor. Jag är rädd att han ska slå sig. Sam­ti­digt blir jag jät­te­tag­gad när jag ser ho­nom kö­ra, för han är grym på att åka mo­tor­cy­kel. Jag får hål­la till­ba­ka ho­nom, för han vill åka of­ta­re än vad jag tyc­ker han bör gö­ra. En elit­sats­ning ska kom­ma se­na­re. Jag sä­ger of­ta att han ska sak­ta ner och då, när jag vill att han ska ta det lug­na­re, blir han jät­te­sur. Jag är ab­so­lut in­g­en­på­dri­van­de far. Det ska ba­ra va­ra kul så länge som möj­ligt. Han är sju bast och vill bör­ja täv­la nu.

Se­dan vill han bör­ja med speedway, bli bäst i värl­den och vin­na sex Vm-guld. Ja, el­ler sju...

– Pre­cis. Just nu sä­ger han att det är su­per­motard som gäl­ler, för någ­ra må­na­der se­dan var det speedway och nå­gon vän­da har det va­rit mo­tocross. Det skif­tar från vec­ka till vec­ka. Jag har för­sökt sty­ra in­om ho­nom på oli­ka id­rot­ter, men det är mc-sport han brin­ner för.

”DET VAR HELT VAN­SIN­NIGT, NÄS­TAN SÅ ATT JAG UPP­LEV­DE SU­PERS­TAR-STA­TUS”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.