JAG MÅR JÄVLIGT BRA

Antonio Lindbäck om ru­bri­ker­na, kon­kur­sen och li­vet som fa­mil­je­far

Speedwaybibeln - - Krönika Holm - Text och fo­to: Ste­fan Holm

AVESTA. Sit­ter han in­te på speed­way­cy­keln kör han barn­vagn. Fa­mil­je­li­vet ska gö­ra Antonio Lindbäck till en bätt­re ­fö­ra­re och mer har­mo­nisk män­ni­ska. – Jag mår jävligt bra. Det är väl­digt vik­tigt att ha en trygg punkt i till­va­ron, sä­ger mas­stjär­nan.

Un­der Antonio Lind­bäcks ­kar­riär har ru­bri­ker­na in­te ­en­bart hand­lat om sports­li­ga fram­gång­ar. Du har kun­nat ­lä­sa om ratt­fyl­le­ri och al­ko­hol­pro­blem, om sam­hälls­tjänst, fot­bo­ja och psy­ko­log­hjälp, om en po­lisin­sats i ­de­pån, om grova an­kla­gel­ser och en ned­lagd ­för­un­der­sök­ning.

Sce­ner­na som ut­spe­las här och nu, på ett kafé i Ave­stas en­da gal­le­ria, är som en ­kon­trast till allt det där.

Antonio har sla­git sig ner i det som an­ting­en är en stor stol el­ler li­ten få­tölj och sät­ter ske­den i en bit chee­seca­ke med blå­bär och va­nilj. I en barn­vagn vid hans si­da joll­rar ­dot­tern Iza­bel­la, 7 må­na­der, och på väns­ter­han­den gnist­rar en vig­sel­ring.

Han fick den av kvin­nan i sof­fan på mot­satt si­da av bor­det. Hon het­te Ida Am­ne­hed fram till den 26 ju­ni för­ra året, då hon sa ja på en bryg­ga ut­an­för Avesta och blev fru Lindbäck.

– Vi gif­te oss un­der sä­song­en, så det blev ett li­tet och my­sigt bröl­lop. Vi höll det ­hem­ligt, så det var i prin­cip ba­ra vi och vå­ra bäs­ta vän­ner. Vi gif­te oss ne­re vid vatt­net och ef­teråt var vi ute och kä­ka­de. Det var helt ­su­ve­ränt, sä­ger ”An­ton” och be­rät­tar att de har va­rit ett par se­dan 2016.

Ida har se­dan ti­di­ga­re so­nen Neo, 4, och Antonio är pap­pa till Va­len­ti­no, 9, och ­Ales­sandro, 7. Han be­hö­ver med and­ra ord in­te va­ra syss­lo­lös mel­lan li­ga­mat­cher­na med Ma­sar­na, pols­ka Grud­zi­adz och tys­ka Brok­stedt.

– Det är skönt att kom­ma hem och ba­ra ­va­ra med fa­mil­jen. Fy­ra barn, frun och jag. Det är full fart, men jag trivs med att ha en stor ­fa­milj. De stöt­tar mig fruk­tans­värt myc­ket, sä­ger Antonio och kas­tar en blick ge­nom fönst­ret.

Slar­va­de bort guld­chan­sen

Det ver­kar som att bå­de so­len och li­vet ler mot ho­nom. Han upp­le­ver själv att han har bli­vit mer har­mo­nisk.

– Det tyck­te jag att jag var för­ra året ock­så, men då var det in­te all­tid jag vi­sa­de det ute på ba­nan.

2017 blev Antonio in­di­vi­du­ell svensk mäs­ta­re hem­ma på Bro­val­len men Ma­sar­nas jakt på lag-sm-gul­det slu­ta­de i se­mi­fi­na­len, där det blev för­lust mot Sme­der­na.

– Vi slar­va­de bort chan­sen för­ra året. Det var in­te sty­rel­sens el­ler lag­led­ning­ens fel. Vi ha­de ett lag som kun­de vin­na SM men gick in­te till vi­da­re för att vi fö­ra­re slapp­na­de av. Så är det. I år ska vi ba­ra vin­na. Det lå­ter ­jävligt kax­igt men i min värld finns ing­et an­nat.

Vil­ka lag står det ­mel­lan?

– Jag är jävligt trå­kig, hål­ler ba­ra kol­la på mig själv och mi­na lag. Det spe­lar in­te så stor roll vad and­ra gör, men jag för­mo­dar att Vet­lan­da som all­tid blir en hård mot­stån­da­re och att Väs­ter­vik är gans­ka bra. Vi får se. Fun­de­rar man på and­ra tap­par man fo­kus på sig själv och ska vi vin­na SM mås­te vi än­då slå al­la, sä­ger Antonio som ock­så hop­pas kun­na kva­la in till Grand Prix-se­ri­en igen. In­för sä­song­en har han byggt om sitt team. Han bröt sam­ar­be­tet med ma­na­gern Mat­ti­asFahl­ström i hös­tas och an­ställ­de Mar­cin ­Mo­mot som ny ko­or­di­na­tor. En an­nan ­po­lack, Rajmund Dr­zewiec­ki, fort­sät­ter som me­ka­ni­ker. – Jag och Mat­ti­as ha­de kom­mit så långt vi kun­de kom­ma. Jag be­höv­de ut­veck­las och vil­le tes­ta nå­got nytt. Nu har jag ban­tat ner tea­met och fått bätt­re struk­tur. Al­la har tyd­li­ga ar­bets­mal­lar att job­ba ef­ter, som i vil­ket fö­re­tag som helst. Tea­met är mind­re men­­ef­tersom al­la vet vad de ska gö­ra får vi än­då mer gjort. Jag tar hand om Sve­ri­ge, GP och EM me­dan Mar­cin skö­ter Tyskland och ­Po­len. Det blir mer ar­be­te för mig men det är jävligt kul med mer in­syn. Det är ju då idéer­na om hur man kan för­bätt­ra sa­ker och ting kom­mer. Verk­sam­he­ten dri­ver han i ny- star­ta­de Lindbäck Ra­cing AB. Antonio Lindbäck ­Ra­cing AB be­gär­de han i kon­kurs när hans för­ra klubb In­di­a­ner­na in­te kun­de re­gle­ra ­lö­nes­kul­der­na.

”Det har va­rit tur­bu­lent” Hur mår du rent eko­no­miskt?

– Just nu är det okej. Visst öns­kar jag att det satt ett par mil­jo­ner på kon­tot men jag är nöjd med hur tea­met och fö­re­ta­get fun­kar. Vin­tern har va­rit tur­bu­lent men nu är jag star­ka­re än nå­gon­sin. Det som in­te dö­dar gör en star­ka­re.

Hur myc­ket peng­ar för­lo­ra­de du på ­ac­kords­upp­gö­rel­sen?

– 500 000–800 000 kro­nor.

Var­för off­ra­de du ditt eget fö­re­tag i stäl­let för att be­gä­ra In­di­a­ner­na i kon­kurs?

– I den stun­den kän­des det mer rätt att ­gö­ra så. Om jag för­satt dem i kon­kurs ha­de jag knappt fått nå­got och nu fanns chan­sen att jag skul­le få li­te. Det är jävligt trå­kigt att det blev som det blev men jag har över­levt och kom ut star­ka­re på and­ra si­dan.

Har du nå­gon sä­song fått ut he­la din ­ka­pa­ci­tet?

– Nej, men för två år se­dan låg jag nog på 90 pro­cent. Då gick det väl­digt bra, men

PLA­CE­RING I SNITTLIGAN 5 SE­NAS­TE ÅREN

2017: 28

2016: 6

2015: 10

2014: 31

2013: 40

­för­ra året var av oli­ka skäl ett rik­tigt bot­tenår. I år ska vi fan top­pa.

Det har va­rit myc­ket strul och ru­bri­ker kring dig. Var­för har det bli­vit så?

– Var­för jag har ham­nat i blåsvä­der är ing­et jag har ana­ly­se­rat men jag för­står vis­sa sa­ker. Det har li­te att gö­ra med att jag i gans­ka sen ål­der fick ve­ta att jag har AD­HD. Då för­stod jag var­för jag har bli­vit så fru­stre­rad vis­sa gång­er, var­för jag spar­ka­de bakut när sa­ker in­te gick som jag vil­le. Det blev bätt­re när jag fick medicin, men ty­värr har det va­rit li­te bak­slag. Sam­ti­digt... Allt som hänt har byggt den jag är i dag. Jag är in­te glad över det som hänt men det har gjort mig star­ka­re och tit­tar vi på eko­no­mis­ka sa­ker kans­ke in­te allt har va­rit mitt fel. Om allt ba­ra skul­le fly­ta på och ing­et hän­de ha­de det i min värld va­rit svå­ra­re att job­ba och bli bätt­re på nå­got. Får du ald­rig nå­got bak­slag, gör du ald­rig nå­got fel... Hur fan ska du då ve­ta om du gör nå­got rätt el­ler bra?

Det är en in­tres­sant frå­ge­ställ­ning.

– Man kans­ke in­te be­hö­ver gö­ra jät­te­miss­tag, men än­då... Gör man ing­et fel, hur fan ska man då ve­ta om man gör nå­got rätt? Så är det ju. När jag har gjort nå­got fel har jag fått sät­ta mig ner och frå­ga vad fan jag vill. Okej, jag vill fort­sät­ta. Då käm­par jag li­te hår­da­re med vis­sa sa­ker och för­sö­ker för­bätt­ra mig. Det som hänt har hänt. Jag kom­mer in­te bli världs­mäs­ta­re ge­nom att tän­ka på allt ne­ga­tivt.

Hur pass stark är den dröm­men i dag?

– Den dag jag in­te tror att jag kan bli världs­mäs­ta­re slu­tar jag. Så är det, sä­ger Antonio och pla­ce­rar ­hän­der­na på bords­ski­van.

Vill ha tur i allt

På hö­ger­nä­ven har han en knog­ta­tu­e­ring, L-U-C-K.

– Jag vill ha tur i kär­lek, spel, allt möj­ligt. Det är kul med ta­tu­e­ring­ar, att vi­sa ­li­te vem man är. Jag har åt­minsto­ne 30 gadd­ning­ar, men det är in­te till­räck­ligt många. Jag mås­te ha fler, ­sä­ger han.

Du och Tai Wof­fin­den har en del att ­dis­ku­te­ra i de­pån.

– Ja. Han lig­ger li­te fö­re, så jag får skär­pa mig, sä­ger ”An­ton” och skrat­tar.

På ovan­si­dan av väns­ter­han­den har han ­lå­tit ta­tu­e­ra siff­ran 85, sitt fö­del­seår. An­to­ni­o­föd­des i Rio de Ja­nei­ro men ad­op­te­ra­des av Ola och Mo­ni­ca Lindbäck, som bå­da var fram­gångs­ri­ka i al­pin ski­dåk­ning. Han kom till Sve­ri­ge och Avesta la­gom för att fi­ra sin fy­ra­års­dag och skul­le in­om speed­way­en bli känd som ”To­nin­ho” och ”Rio Roc­ket”.

Vad vet du om di­na röt­ter?

– Ingen­ting, men jag mås­te ha haft jävligt snyg­ga för­äld­rar för jag är ju snygg jag ock­så. Antonio Lindbäck skrat­tar men blir snart all­var­lig igen. – Vis­sa gång­er har jag va­rit led­sen och und­rat var­för jag blev bort­läm­nad. And­ra gång­er har jag va­rit arg. Ti­di­ga­re var jag ny­fi­ken men nej, jag har mi­na för­äld­rar här. Frun är nog mer in­tres­se­rad än jag. Det som skul­le va­ra kul att ve­ta är om jag har sys­kon. Se­dan är det, gente­mot bar­nen, synd att jag in­te vet om det finns sjuk­do­mar i min släkt.

Trig­gar in­te ny­fi­ken­he­ten i gång när du själv blir pap­pa?

– Om nå­gon kom­mer fram i mor­gon och sä­ger att jag kan få träf­fa mi­na för­äld­rar skul­le jag så klart gö­ra det, men jag skul­le in­te läg­ga tid på att le­ta ­ef­ter dem. Jag har så myc­ket an­nat att gö­ra, men Bra­si­li­en ­lig­ger mig nä­ra hjär­tat. Det är mitt and­ra hem. När vi är ­pen­sio­ne­ra­de och har spar­kat ut ­bar­nen blir det ett bo­en­de där.

Li­der av tarm­s­juk­dom

När Antonio fyll­de 30 år fick han en Bra­si­li­en-re­sa av si­na för­äld­rar men han har in­te ba­ra po­si­ti­va min­nen från vec­kor­na i sitt fö­del­se­land. Han drab­ba­des av mag­be­svär och en ut­red­ning vi­sa­de att han li­der av en tarm­s­juk­dom.

– Mitt un­der se­mestern blev jag ­jät­te­då­lig, fick ont i ma­gen och kun­de in­te äta. Först trod­de jag att det be­rod­de­på nå­got jag ha­de fått i mig, men det ha­de ing­et med det att gö­ra. Det fort­sat­te när jag kom hem, så då åk­te jag in till sjuk­hu­set och fick re­da på att jag har ul­cerös ­ko­lit. Sjuk­do­men lig­ger la­tent och jag blir väl­digt trött när den blos­sar upp. Det går i skov och är väl­digt myc­ket upp och ner.

Hur på­ver­kar det dig som speed­way­fö­ra­re?

– För­ra året kom jag till täv­ling­ar med ­då­lig mage och då var det svårt att ”pep­pa” i gång. Nu tar jag medicin och bör­jar jag bli då­lig kan jag äta mat som är snäl­la­re mot ma­gen och där­i­ge­nom und­vi­ka jät­te­dip­par. Det är in­te så him­la kul, men om jag skö­ter mig, äter nå­gorlun­da bra och tar min medicin går det gans­ka bra. Vis­sa da­gar är jag tröt­ta­re än and­ra men jag är bätt­re trä­nad än nå­gon­sin och mår jävligt bra.

Allt som hänt har byggt den jag är i dag. Jag är in­te glad över det som hänt men det har gjort mig star­ka­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.