TILL­BA­KA PÅ BA­NAN

FRED­RIK LIND­GREN: DE HA­DE KUN­NAT FÖR­STÖ­RA MITT LIV

Speedwaybibeln - - Krönika Holm - Text och fo­to: Ste­fan Holm

CZE­STOCHO­WA. Ef­ter den våld­sam­ma ­kra­schen fick han hjäl­patt re­sa sig och om­bads gå till sjuk­vårds­rum­met i de­pån.

Fred­rik Lind­gren gjor­de som han blev till­sagd – ove­tan­des om att han bru­tit nac­ken på tre stäl­len.

– Am­bu­lans­per­so­na­len ha­de kun­nat för­stö­ra mitt liv ge­nom att han­te­ra mig så fel.

Ef­ter sitt livs tuf­fas­te vin­ter är 32-åring­en till­ba­ka på speed­way­cy­keln, re­do att för­sva­ra Sve­ri­ges fär­ger i Vm-se­ri­en.

Det är den 7 ok­to­ber 2017 och den näst sis­ta Grand Prix-del­täv­ling­en ska av­gö­ras på Ma­ri­an Ro­se mo­to­a­re­na i To­run. Fred­rik Lind­gren par­ke­rar på fjär­de plats i Vm-ta­bel­len och har me­dalj­lä­ge för förs­ta gång­en i kar­riä­ren. Han lig­ger ba­ra en po­äng ef­ter Ma­ci­ej Ja­nowski och har en­dast tre upp till sil­ver­plat­sen, som in­ne­has av Patryk Du­dek.

”Fast Fred­die” blev tvåa i Vm-pre­miä­ren i slo­vens­ka Kr­sko och tog två vec­kor se­na­re sitt livs and­ra Grand Prix-se­ger i Wars­za­wa. Han har levt upp till sitt smek­namn un­der ­he­la sä­song­en, men det är en klen tröst.

När av­gö­ran­det när­mar sig be­fin­ner sig Fred­rik Lind­gren långt från hän­del­ser­nas cent­rum. Han ser täv­ling­en från en sjuk­hus­säng i Man­ches­ter. Nac­ken är fix­e­rad, hals­ryg­gen bru­ten, dröm­men kros­sad.

– Det var jäk­ligt surt. Jag ha­de käm­pat hårt he­la vin­tern för att ta yt­ter­li­ga­re ett steg i min kar­riär och låg i en väl­digt bra po­si­tion för att ta Vm-me­dalj. Jag ha­de en upp­åt­gå­en­de form och han som låg trea (Ma­ci­ej Ja­nowski) var ­li­te på de­kis. Det vi­sa­de sig ock­så, för han som låg sexa (Tai Wof­fin­den) tog till slut bron­set, sä­ger Fred­rik Lind­gren.

För hans del fick ­sä­song­en ett bru­talt slut i en slut­spels­match mel­lan hans brit­tis­ka klubb, ­Wol­ver­hamp­ton, och Bel­le Vue. Wol­ves vann den förs­ta se­mi­fi­na­len med 51–38 och i re­tu­ren på Na­tio­nal Speedway Sta­di­um var Lind­gren på väg att fö­ra sitt lag till fi­nal. Han in­led­de mat­chen med fy­ra heatseg­rar men i sitt fem­te fram­trä­dan­de kör­de han ihop med Ken­neth ­Bjer­re och ­bra­ka­de in i sar­gen.

”Kun­de va­rit för­la­mad”

Publi­ken höll an­dan, men ef­ter ­nå­gon ­mi­nut bröts tyst­na­den av ap­plå­der. Det var en ­nor­mal ­re­ak­tion, för bå­da ­fö­rar­na res­te sig och bör­ja­de gå mot de­pån. Där och då var det ba­ra Fred­rik Lind­gren som in­såg att han bor­de ha le­gat kvar, att han var all­var­ligt ska­dad.

– Am­bu­lans­per­so­na­len gjor­de ett väl­digt stort miss­tag när jag låg där på ba­nan. Jag ­kla­ga­de över ryggsmär­tor men en man för­de sin hand längs ryg­gen och sa att ing­et var ­bru­tet. ”Allt är okej, det här kom­mer gå bra!” Se­dan res­te de mig upp för att jag skul­le gå till sjuk­stu­gan, men ef­ter tio-tju­go me­ter sa jag att nå­got är fel. Jag trod­de att jag skul­le kol­lap­sa. Det brän­de i he­la mig, är svårt att be­skri­va käns­lan. De sa ing­et ut­an släpp­te mig så att jag skul­le fort­sät­ta gå själv – med nac­ken ­bru­ten på tre stäl­len. In­ne i sjuk­stu­gan sat­te de mig på en stol. Jag sa att jag var tvung­en att få läg­ga mig på brit­sen som fanns där, att jag in­te kla­rar av att sit­ta. ”Det gör så jäk­la ont!” Då sa de att de skul­le kän­na på mig först och drog mitt hu­vud åt hö­ger, väns­ter, fram­åt och bak­åt. Där ha­de de kun­nat sli­ta av rygg­mär­gen, har jag för­stått i ef­ter­hand. Jag kun­de ha va­rit för­la­mad.

Fred­rik Lind­gren fick den fel­ak­ti­ga snabb­di­a­gno­sen be­kräf­tad när han för­setts med nack­kra­ge och förts till Man­ches­ter­­Royal In­fir­ma­ry. – Di­rekt ef­ter rönt­gen sa lä­ka­ren att jag mås­te lig­ga blickstil­la, att jag var så osta­bil i nac­ken att rygg­mär­gen kan gå av vid mins­ta rö­rel­se. ”Då sit­ter du i rull­stol.” Usch, då tänk­te jag på vad som skett på ­ba­nan. De ha­de kun­nat för­stö­ra mitt liv ge­nom att han­te­ra mig så fel. De fem förs­ta da­gar­na på sjuk­hu­set fick jag in­te rö­ra mig, så där låg jag och tit­ta­de upp i ta­ket. Dag sex fick jag stäl­la mig upp för förs­ta gång­en och dag sju fick jag gå li­te. Det var skönt att gå på toa själv och kun­na slu­ta kis­sa i den där ­bur­ken.

Tre frak­tu­rer i nac­ken

Rönt­gen­bil­der­na vi­sa­de tre frak­tu­rer på C7, den ne­ders­ta nack­ko­tan. Fred­rik fick stan­na på sjuk­hu­set i nio da­gar och be­ord­ra­des att bä­ra nack­skydd i ett kvar­tal. Om ska­dan in­te själv­läk­te skul­le lä­kar­na tving­as sta­bi­li­se­ra ­ryg­gen och nac­ken ge­nom att ope­re­ra in en spik ge­nom sex ko­tor.

Det var ing­et al­ter­na­tiv för Fred­rik Lind­gren. Re­dan på sjuk­hu­set be­stäm­de han sig för att fort­sät­ta med speed­way­en.

– Jag ha­de kun­nat bli rädd och känt att jag in­te vil­le kö­ra mer. Då ha­de jag slu­tat, men jag kän­de in­te så. Jag var in­te klar med min kar­riär. Jag vil­le till­ba­ka, bli än­nu bätt­re. Om det blir så står skri­vet i stjär­nor­na, men jag ska gö­ra allt jag kan för att det blir så.

– Jag har fort­fa­ran­de ont, sä­ger Fred­rik Lind­gren när han pro­me­ne­rar mot gym­met i an­slut­ning till Ho­tel Scout. Krop­pen är hans vik­ti­gas­te red­skap och han vår­dar den nog­gran­na­re än si­na speed­way­cyklar. Di­rekt ef­ter fru­kosten stäl­ler han sig på en crosstrai­ner som han äg­nar all upp­märk­sam­het i 50 mi­nu­ter. Ef­teråt töm­mer han vat­ten­flas­kan och sö­ker sig till en spe­gel­sal där han ge­nom­för en ­se­rie ba­lans- och smi­dig­hets­öv­ning­ar och stret­char. Ryg­gen kna­kar när han läg­ger sig på par­kett­gol­vet och­pres­sar krop­pen fram och till­ba­ka över en så kal­lad ­fo­am­rol­ler.

Fred­rik be­rät­tar om den långa vägen ­till­ba­ka, om flyg­för­bud och vec­kan hos ­Wol­ves-ma­na­gern Pe­ter Adams, om en mam­mas obe­skriv­li­ga oro och ett po­si­tivt besked, om re­ha­bi­li­te­ring­en hem­ma i ­An­dor­ra, om pro­me­na­der och tims­långa be­hand­ling­ar med mag­net- och elektro­te­ra­pi.

– Det har va­rit en tuff väg men nu är jag här. Lyck­ligt­vis be­höv­de jag in­te gö­ra nå­gon ­ope­ra­tion. Då ha­de jag tap­pat minst 25 pro­cent av rör­lig­he­ten plus att spi­ken sit­ter där, vil­ket är in­te är så bra. Från bör­jan sa de att jag skul­le bä­ra nack­kra­gen i tre må­na­der, men ef­ter hal­va ti­den tog jag av den. Det ­kans­ke var i ti­di­gas­te la­get men jag vil­le kom­ma i gång med fy­sisk trä­ning och öka blod­till­för­seln för att på­skyn­da läk­ning­en. Jag vil­le verk­li­gen kom­ma till­ba­ka och bli frisk, ­be­rät­tar Fred­rik Lind­gren.

Åt­ta må­na­der ef­ter olyc­kan be­fin­ner han sig i Jerzy Ein­horns fö­del­sestad Cze­stocho­wa, mest känd för Jas­na Go­ra-klost­ret där Karl X Gustavs pols­ka krig kom av sig i ­mit­ten av 1600-ta­let.

JAG HA­DE KUN­NAT BLI RÄDD OCH KÄNT ATT JAG IN­TE VIL­LE KÖ­RA MER. DÅ HA­DE JAG SLU­TAT, MEN JAG KÄN­DE IN­TE SÅ. JAG VAR IN­TE KLAR MED MIN KAR­RIÄR. JAG VIL­LE TILL­BA­KA.

Det som fick Fred­rik Lind­gren att sö­ka sig till Po­lens söd­ra de­lar och chec­ka in på ett ho­tell som mark­nads­förs som ett slags id­rotts­camp var ett ny­sig­ne­rat kon­trakt med speed­way­klub­ben Wlok­ni­arz Cze­stocho­wa.

Han har allt­så in­te ba­ra bytt klubb i elit­se­ri­en, där han läm­na­de Dac­kar­na för mäs­tar­la­get Sme­der­na. I Ek­stra­li­ga kör­de han för­ra året för Ryb­nik, som drab­ba­des hårt av Gri­go­rij Lagu­tas dop­nings­av­stäng­ning och åk­te ur se­ri­en.

– Jag sig­na­de med bå­da klub­bar­na ef­ter kra­schen, med nack­kra­gen på. De mås­te ha haft tillit, att jag skul­le re­da ut det men­talt. Jag vet in­te om de ha­de det i åtan­ke, att det kan bli en flopp. Vis­sa fö­ra­re har fal­le­rat full­stän­digt ­ef­ter så­da­na ska­dor, sä­ger Fred­rik Lind­gren.

Drömstart på sä­song­en

Att han in­te tän­ker bli en av dem mar­ke­ra­de han i li­gapre­miä­ren mot Grud­zi­adz, då han ­åk­te ifrån tvi­vel, Antonio Lindbäck och al­la ­and­ra mot­stån­da­re. Det svens­ka ny­för­vär­vet kör­de in max­i­ma­la 18 po­äng på si­na sex heat och räd­da­de oav­gjort ge­nom att av­slu­ta mat­chen med en fe­met­ta i par med Le­on Mad­sen.

– Det var gla­da miner från mig själv, mi­na me­ka­ni­ker och bos­sar­na i klub­ben. Vi låg ­un­der med tio po­äng men jag, (Ma­tej) Za­gar och Le­on Mad­sen lyc­ka­des vän­da till oav­gjort på de tre sis­ta hea­ten. Det var rik­tigt bra.

Att lig­ga först är väl det säk­ras­te sät­tet att in­te ris­ke­ra en ny ska­da...

– Jo, men jag ha­de in­te så bra star­ter och fick kö­ra upp mig baki­från i näs­tan varten­da heat. Då blir det helt klart li­te far­li­ga­re.

Vad be­ty­der den star­ten för dig per­son­li­gen?

– Grymt myc­ket. Det är all­tid tufft att ­kom­ma till en ny klubb. Jag är vär­vad för att ta myc­ket po­äng och bä­ra la­get. Jag har press på mig och ska le­ve­re­ra. Med min bak­grund och all re­hab­trä­ning... Att kom­ma till­ba­ka så snabbt men­talt och gö­ra en så­dan pre­sta­tion. Det är ma­giskt.

Vad kom­mer du till­fö­ra Sme­der­na?

– Er­fa­ren­het. Sme­der­na är svens­ka mäs­ta­re,har hål­lit puls i speed­way­en och går in i en ­sä­song med sto­ra för­vänt­ning­ar från publik,

spon­so­rer och in­te minst sig själ­va. För­ra året var det ing­en som för­vän­ta­de sig att de ­skul­le ta guld. Nu har de vär­vat starkt och ska till­hö­ra topp 4. Allt an­nat är ett miss­lyc­kan­de.Jag har va­rit i den här si­tu­a­tio­nen ti­di­ga­re och vet vad det hand­lar om. De fles­ta fö­ra­re är kvar se­dan för­ra sä­song­en och tror att allt ska rul­la på, men det gör säl­lan det. Det är ba­ra att glöm­ma det som hän­de i fjol och käns­lan som fanns då. Vi har ett bra lag på papp­ret, men det gäl­ler att få ihop allt. Vi mås­te job­ba upp en ny käns­la i la­get och ­mö­ter vi hin­der på vägen får vi in­te drab­bas av pa­nik. Vi mås­te­li­ta på det vi gör.

Vil­ka lag kom­mer gö­ra upp om Sm-gul­det i år?

– Bra frå­ga. När jag var yng­re ha­de jag koll på al­la fö­ra­re och lag­sam­man­sätt­ning­ar, ­snit­ten, vil­ket plat­ser de skul­le kö­ra på... I dag strun­tar jag i det. Jag vet ba­ra att Sme­der­na ser bra ut och fo­ku­se­rar på det.

Så du ski­ter i res­ten?

– Ja, krasst är det så.

Fick döds­be­sked un­der mid­da­gen

Fred­rik Lind­gren ha­de tur i otu­ren när han kra­scha­de i Eng­land och blir påmind om det var­je gång han be­sö­ker sin nya hem­ma­ba­na. På en te­gel­mur in­till de­pågrin­den sit­ter en min­nes­skylt tilläg­nad Lee Ri­chard­son. ”Na zaws­ze po­zosta­ni­esz w naszych ­ser­cach”, står det på den ne­ders­ta ra­den. ”Du kom­mer all­tid fin­nas kvar i vå­ra hjär­tan.” Brit­ten täv­la­de för Wlok­ni­arz Cze­stocho­wa 2006-2009 men till­hör­de Rzes­zow när han 2012 ådrog sig död­li­ga ska­dor un­der en li­ga­match i Wroclaw. Ri­chard­son kör­de på To­masz Jedrze­jaks bak­hjul i ut­gång­en av en kur­va, tap­pa­de kon­trol­len och bra­ka­de in i den stum­ma­sar­gen med hu­vu­det fö­re. Fred­rik Lind­gren, då i Wroclaw, var en av fö­rar­na i det som skul­le bli Ri­chard­sons ­sis­ta heat. – Han var in­nan­för mig när han fick res på ho­jen och cy­keln rä­ta­de ut sig.

Han tou­cha­de mig li­te när han åk­te in i trä­sar­gen, pre­cis där luft­sta­ke­tet slu­ta­de, sä­ger Fred­rik Lind­gren och sän­ker blic­ken mot mar­ken.

In­te hel­ler då kun­de åskå­dar­na fö­re­stäl­la sig hur all­var­lig ska­dan var.

– Det ver­ka­de in­te va­ra så far­ligt när de åk­tei väg med am­bu­lan­sen, så vi kör­de fär­digt mat­chen. Ef­teråt, när al­la i vårt lag satt och kä­ka­de, fick vi be­ske­det att han av­li­dit på sjuk­hu­set på grund av in­re blöd­ning­ar. Det var så kons­tigt, en hemsk käns­la kom över ­al­la per­so­ner som satt där på mid­da­gen. Vi ha­de va­rit gla­da över vins­ten och plöts­ligt spe­la­de re­sul­ta­tet ing­en roll.

När Fred­rik Lind­gren den här da­gen kom­mer till SGP Are­na är hans me­ka­ni­ker, Ree­ce Har­vey och Lu­kasz Le­wan­dowski, re­dan på plats i den grön­må­la­de de­pån. Fred­rik vi­sar runt på an­lägg­ning­en där al­la fö­ra­re har ett eget ga­rage. På väg till ba­nan stan­nar han till vid sta­ke­tet och vi­sar stål­fjäd­rar­na som gör par­ti­et när­mast luft­sta­ke­tet däm­pan­de.

Han be­rät­tar att det kräv­des yt­ter­li­ga­re en all­var­lig olycka, i den när­mas­te iden­tisk den som släck­te Lee Ri­chard­sons liv, för att sä­ker­he­ten skul­le för­bätt­ras. Den drab­ba­de Dar­cy Ward, som 2015 kra­scha­de i Zi­e­lo­na Go­ra och blev för­la­mad från brös­tet och nedåt.

Hur han­te­rar du di­na räds­lor, spe­ci­ellt ef­ter det som hän­de dig i fjol?

– Gi­vet­vis har det på­ver­kat mig men­talt. Det var väl­digt, väl­digt nä­ra att jag ha­de ­sut­tit i rull­stol. Så kri­tiskt var det i bör­jan, men jag tän­ker in­te på det vi­set. Jag vet in­te hur jag ska för­kla­ra... Jag ­vil­le ba­ra till­ba­ka, vil­le ­ba­ra kö­ra speedway igen. Visst var det psy­kiskt job­bigt in­för den förs­ta trä­ning­en och ­täv­ling­en, men jag har kla­rat det bra.

Ett stort namn i Po­len

Re­dan 2004, som 19-åring, kör­de Fred­rik Lind­gren sin förs­ta match i pols­ka li­gan. Han de­bu­te­ra­de för Grud­zi­adz och har se­dan dess täv­lat för Zi­e­lo­na Go­ra, som han hjälp­te från and­ra­di­vi­sio­nen till li­ga­guld, Tar­now, ­Wroclaw, Gdansk, let­tis­ka Dau­gav­pils, ­Ryb­nik och nu Cze­stocho­wa.

Un­der åren har han bli­vit ett stort namn i Po­len, där intresset för speed­way­en är ­stör­re än nå­gon an­nan­stans.

– Det är klart att jag blir mer igen­känd här än i Sve­ri­ge. Det är in­te på sam­ma sätt i Wars­za­wa men i speed­way­gal­na stä­der som Cze­stocho­wa och Zi­e­lo­na Go­ra kan folk kom­ma fram och ta kort. Ny­li­gen tit­ta­de jag in på ett gym som lig­ger i shop­ping­centrat här i stan. Då var det tre grab­bar som av­bröt sin trä­ning för att de såg mig och vil­le ta en sel­fie.

Tyc­ker du att det är kul med upp­märk­sam­he­ten, att bli igen­känd?

– Nej, det är ing­et jag har strä­vat ef­ter. Visst är det ro­ligt om folk tyc­ker om det man gör men li­ka äls­kad som man är när det går bra, li­ka ha­tad är man när det går då­ligt.

Vad är det som dri­ver dig?

– Att bli världs­mäs­ta­re.

Är det så en­kelt?

– Ja, och nu känns det som att jag har ­bätt­re chans än nå­gon­sin att för­verk­li­ga dröm­men. Jag har till­räck­ligt myc­ket er­fa­ren­het, vet mer om mig själv, vad jag ska gö­ra, hur min kropp be­hö­ver se ut, hur mi­na cyklar ska va­ra, hur mi­na me­ka­ni­ker ska job­ba, hur jag för­be­re­der mig men­talt... Det är många pus­sel­bi­tar och någ­ra har jag sak­nat ti­di­ga­re.

Hur många gång­er har du sett dig själv stå med Vm-po­ka­len un­der re­ha­bi­li­te­rings­pe­ri­o­den?

– Jag tän­ker in­te i bil­der ut­an i text. Jag skri­ver ner sa­ker i mo­bi­len och lä­ser upp det för mig själv.

Stag­ne­ra­de i ut­veck­ling­en

Fred­rik be­rät­tar att han för två år se­dan tog hjälp av en men­tal coach för att ta sig vi­da­re i speed­way­kar­riä­ren. Han upp­lev­de att han ha­de stag­ne­rat i ut­veck­ling­en och re­sul­ta­ten sa sam­ma sak. Un­der sju ra­ka Vm-sä­song­er ha­de han slut­pla­ce­ring­ar­na 8–11. – Jag var tvung­en att gö­ra ­nå­got för så fort det blev skarpt lä­ge fal­le­ra­de jag. Nå­got sak­na­des. Ti­di­ga­re har jag tänkt att men­tal trä­ning in­te är nå­got för mig, men jag vil­le ge det en chans. Det kun­de ju in­te bli säm­re och nu har jag fått verk­tyg som jag an­vän­der mig av.

Fred­rik sä­ger att han tviv­lar dag­li­gen. Ibland kan han till och med bli rädd för sig själv, som när han för­ra året ­åk­te till Newcast­le för att se lil­le­bror Lud­vig kö­ra en match i den brit­tis­ka andra­li­gan.

– För fan­sen där är jag, som kör VM, en stor stjär­na. Många kom fram och sa att de hop­pa­des på mig, att jag kom­mer bli världs­mäs­ta­re. Då ryg­ga­de jag till. ”Världs­mäs­ta­re? Stopp, vad sä­ger ni? Nej, det kan jag in­te bli. Så bra är jag in­te.” Så bör­ja­de jag tän­ka och då ring­de jag min coach och be­rät­ta­de vad som hänt. Då sa hon att jag skul­le skri­va ner att jag kan bli världs­mäs­ta­re och in­ta­la mig det. Då läs­te jag det för mig själv var­je kväll i ett par må­na­der.

Vad står det i mo­bi­len just nu?

– Det sä­ger jag in­te, men det är små­gre­jer som ”Jag är en bra star­ter”. Ja, det är en me­ning jag har an­vänt. Star­ter­na har all­tid va­rit min akil­les­häl. Se­dan in­ta­la­de jag mig att jag är en bra star­ter och ef­ter det blev mi­na star­ter bätt­re. Det är sjukt, men det fun­kar. Folk för­står in­te vil­ken ex­tremt psy­ko­lo­gisk sport speedway är. Tänk om en hund­ra­me­ters­lö­pa­re skul­le gö­ra fem-sju star­ter var­je kväll och en in­re upp­ladd­ning tre–fy­ra gång­er i vec­kan. Det är tufft.

För förs­ta gång­en se­dan Grand Prix-star­ten 1995 är det ba­ra en svensk fö­ra­re i Vm-se­ri­en. Kän­ner du av pres­sen?

” NU KÄNNS DET SOM ATT JAG HAR ­BÄTT­RE CHANS ÄN NÅ­GON­SIN ATT FÖR­VERK­LI­GA DRÖM­MEN”

– Det på­ver­kar mig in­te på nå­got sätt, är ing­en bör­da. Jag såg mig som en­sam svensk även för­ra sä­song­en, för då ha­de ty­värr ­” An­ton” (Lindbäck) ett då­ligt år. Ja, skul­le det gå bra för nå­gon svensk var det mig. Jag och ”PK” (Pe­ter Karls­son) träf­fa­des och kä­ka­de i Po­len för­ra vå­ren. Då sa han: ”Vad fan ska vi gö­ra för att få upp intresset för svensk speedway? Det kom­mer inga fö­ra­re och klub­bar­na job­bar mesta­dels åt hel­ve­te.” Se­dan sa han: ”Det är upp till dig nu. Vi be­hö­ver nå­gon som slåss om me­dal­jer­na i VM. Det är en­da chan­sen att få till­ba­ka publi­ken och de sto­ra ­me­di­er­na, att ska­pa ett in­tres­se.” Det är nog så det är och jag ska verk­li­gen för­sö­ka. Jag ser VM som en möj­lig­het att hål­la den svens­ka fa­nan högt och ska­pa ett in­tres­se för svensk speedway.

Är du oro­lig för svensk speed­ways fram­tid?

– Sjukt oro­lig. Som det ser ut i dag mås­te jag kö­ra tills jag är 50. Jag, Andre­as (Jons­son) och (Antonio) Lindbäck hål­ler fort­fa­ran­de hög klass men un­der oss finns det in­te myc­ket. Klub­bar­na mås­te ta sitt an­svar när det gäl­ler ung­doms­verk­sam­he­ten och få fram nya ta­lang­er. Det är där pro­ble­met lig­ger. Jag ska in­te dra al­la över en kam, men många klub­bar har ba­ra fo­ku­se­rat på tis­dags­kväl­lar­na och elit­se­ri­e­la­gen. Det är häf­tigt med al­la sto­ra namn, men de glöm­mer det vik­ti­gas­te.

Vad skul­le ett Vm-guld be­ty­da för dig?

– Väl­digt myc­ket. Sam­ti­digt har jag in­sett att när jag når ett mål, som när jag vann min förs­ta Gp-täv­ling och så vi­da­re, in­fin­ner sig en tom­het. Man tror att man ska va­ra så jäk­la glad, må så him­la bra och att allt ska va­ra per­fekt, men det blir mest en tom­het. ”Ja­ha, vad hän­der nu?” Blir jag världs­mäs­ta­re skul­le sam­ma käns­la sä­kert in­fin­na sig igen, så vägen dit mås­te va­ra li­ka vik­tig som slut­må­let. Jag mås­te tyc­ka om det jag gör. Visst, det här li­vet är job­bigt och trå­kigt ibland, men jag äls­kar att trä­na och tyc­ker om att se nya plat­ser.

”Mind­re re­spekt för vis­sa...”

I dag har han be­sökt sto­ra de­lar av värl­den som han­dels­re­san­de i speedway, men den förs­ta nå­len på hans kar­ta mar­ke­ra­de ­Öre­bro. Det var där han föd­des, och en stor del av upp­väx­ten till­bring­a­de han på mo­tor­sta­di­on i San­na­hed.

Pap­pa Tom­my var en av hjäl­tar­na när In­di­a­ner­na blev svens­ka lag­mäs­ta­re 1991. Fred­rik var sex år då och bär på obe­hag­li­ga min­nes­bil­der från guld­å­ret.

– Jag kom­mer in­te ihåg ­nå­got från täv­ling­ar­na för då cyk­la­de jag om­kring på den lil­la ba­nan. Det en­da jag minns är att det var någ­ra som ha­de klätt ut sig till in­di­an­höv­dning­ar och sprang runt och sto­ja­de. Jag var liv­rädd för dem, tyck­te att de var läs­ki­ga, sä­ger han och skrat­tar.

Vad kän­ner du för In­di­a­ner­na i dag? För­ra årets ac­kords­upp­gö­rel­se kos­ta­de dig runt en halv mil­jon i ute­bliv­na lö­ne­in­täk­ter.

– Jag tyc­ker in­te il­la om In­di­a­ner­na som klubb. Där­e­mot har jag mind­re re­spekt för vis­sa per­so­ner som var i klub­ben un­der den pe­ri­o­den.

Hur är det att mö­ta In­di­a­ner­na?

– Det är min mo­der­klubb, det är där jag har vux­it upp, det är där jag blev speedway­fö­ra­re. Det är all­tid spe­ci­ellt att kö­ra i Kum­la. Då vill jag gö­ra bra ifrån mig.

Fred­rik Lind­gren bod­de länge i Öre­bro, men vin­tern 2014 hyr­de han en lä­gen­het i spans­ka Gi­ro­na. Det var det förs­ta steget mot en per­ma­nent flytt ut­om­lands.

– För att för­stå var jag är i dag mås­te man gå till­ba­ka fem år, då jag frå­ga­de mig själv var­för jag ­in­te blev bätt­re. För att ta näs­ta steg drog jag till Spa­ni­en, där trä­nings­möj­lig­he­ter­na är bätt­re.Jag vil­le lä­ra mig kö­ra mo­tocross, tänk­te att det kun­de hjäl­pa mig i speed­way­en, och trä­na­de su­per­hårt he­la vin­tern. Det var min kans­ke störs­ta sats­ning in­för ett Grand Prix-år. Jag köp­te in skit­myc­ket mo­to­rer, tes­ta­de ­väl­digt se­ri­öst – och åk­te ur Vm-se­ri­en.

Fred­rik be­rät­tar att han var helt för­kros­sad ef­ter den sis­ta Vm-del­täv­ling­en, då han ba­ra tog tre po­äng och ra­sa­de ner till ti­on­de plats i slut­ta­bel­len. När Krzysztof Kasprzak, Andre­as Jons­son, Ja­roslaw Ham­pel och Nicki Pedersen för­be­red­de sig in­för fi­nal­hea­tet ­ha­de han re­dan läm­nat Ma­ri­an Ro­se mo­to­a­re­na och ta­git sig till sitt ho­tell­rum i To­run.

– Jag var helt knäckt, låg i säng­en och stor­bö­la­de, be­rät­tar han.

Sål­de allt – flyt­ta­de till An­dor­ra

Fred­rik Lind­gren var upp­gi­ven och det fram­gick av re­sul­ta­ten 2015, då han flyt­ta­de sin bas till An­dor­ra.

– I Spa­ni­en träf­fa­de jag su­pe­ren­du­ro­världs­mäs­ta­ren Ta­deusz Bla­zu­si­ak, som trä­nar myc­ket i Spa­ni­en. Han bod­de i An­dor­ra och be­rät­ta­de att det var jät­te­många in­om mcspor­ten som gjor­de det. Då föd­des idén, så jag sål­de näs­tan allt jag äg­de i Sve­ri­ge, tog bus­sen och drog till An­dor­ra.

Fred­rik Lind­gren har va­rit folk­bok­förd i La Mas­sa­na se­dan ja­nu­a­ri 2015. Som män­ni­ska måd­de han bra av flyt­ten, men speed­way­fö­ra­ren ut­veck­la­des in­te.

” JAG TYC­KER IN­TE IL­LA OM IN­DI­A­NER­NA SOM KLUBB”

– När jag åk­te ur Vm-se­ri­en tap­pa­de jag all mo­ti­va­tion. 2015 var min säms­ta sä­song ­nå­gon­sin men jag blev lag­världs­mäs­ta­re och tog mig på nå­got sätt till GP Chal­lenge, där jag blev fy­ra. Ja, när det väl gäll­de kun­de jag kopp­la på täv­lings­in­stink­ten. Om jag in­te gjort ett par bra täv­ling­ar ha­de jag nog lagt av. Jag stod in­för ett val: sat­sa or­dent­ligt el­ler slu­ta.­ Jag val­de det se­na­re, sä­ger Fred­rik Lind­gren och spric­ker upp i ett le­en­de.

2016 fick ha kö­ra he­la Vm-se­ri­en som Ja­roslaw Ham­pels er­sät­ta­re och i fjol var han på väg mot det sto­ra ge­nom­brot­tet. Fred­rik Lind­gren är stjär­nan som bör­ja­de ly­sa igen.

Har fått and­ra per­spek­tiv

Han är re­dan stor i Cze­stocho­wa och det blir up­pen­bart när han tar en pro­me­nad för att äta lunch på re­stau­rang Za­jazd Ju­rajski. Han be­stäl­ler na­tio­nal­sop­pan zu­rek och en kyck­lingsal­lad och hin­ner knappt äta upp för­rän en kvinn­lig an­ställd slår sig ner vid hans si­da.

I brist på au­to­graf­block pla­ce­rar hon en skär­brä­da i trä fram­för ho­nom.

– Ur­säk­ta, men skul­le du kun­na skri­va en häls­ning på den här? Det är en tra­di­tion vi har, för­kla­rar hon.

Be­vis­li­gen är det så, för på en vägg vid en­trén sit­ter re­dan 33 trä­styc­ken. Sig­na­tu­rer­na från Tai Wof­fin­den, Pe­ter Karls­son och Jo­nas Da­vids­son be­rät­tar att Lind­gren in­te är den förs­te speed­way­fö­ra­ren som upp­skat­tar me­nyn med polsk hus­mans­kost.

– Visst, sva­rar Fred­rik, grep­par en tusch­pen­na och skri­ver ”Thanks for gre­at food, Fred­rik Lind­gren, #66”.

– Tack, du ska få ett spe­ci­alpris var­je gång du kom­mer hit och äter igen, sä­ger kvin­nan.

– För­res­ten, en ser­vi­tör är väl­digt speed­way­in­tres­se­rad och und­rar om han får ta en bild till­sam­mans med dig. – Inga pro­blem, sva­rar Fred­rik. Han är vän­lig och sä­ger att fjol­å­rets olycka har för­änd­rat ho­nom som män­ni­ska.

– Man tar sa­ker för gi­vet när man är frisk och allt fun­ge­rar. Då tän­ker man in­te på små­gre­jer, som att kun­na äta en god mid­dag och ta ett glas rött vin till, att nju­ta av att man le­ver och har det bra. När man har va­rit så långt ne­re som jag tän­ker man ”Fan, vad skönt att kun­na kny­ta skor­na.” Man får and­ra per­spek­tiv. Min ra­cing är gi­vet­vis vik­tig och jag ska gö­ra allt för att bli världs­mäs­ta­re, men det är in­te allt i li­vet. Man mås­te kun­na må bra på mind­re sätt ock­så, och det gör jag. Är jag ute på en cy­kel­tur och ser fi­na land­skap kan jag stan­na upp och ba­ra nju­ta. Jag har det bra nu, när jag kan rö­ra mig.

8 19 37 24 17 Är det som det sägs, att det in­te finns nå­got ont som in­te för nå­got gott med sig?

– Det kan myc­ket väl stäm­ma. Det känns som att mitt on­da re­dan har fört nå­got gott med sig. Jag har vux­it som per­son, sä­ger ­Fred­rik Lind­gren.

”Då fun­kar hjär­nan in­te så bra”

Sam­ar­be­tet med Ca­ro­li­na Jo­nas­dot­ter har ock­så på­ver­kat ho­nom som män­ni­ska. Hon he­ter så, hans sport- och bu­si­ness ma­na­ger. Ca­ro­li­na är 29 år och le­ver med pa­ce­ma­ker, vil­ket har fått Fred­rik att en­ga­ge­ra sig i Hjärt­lung­fon­den. På bå­de trä­nings­klä­der och ­täv­lings­stäl­let gör han re­klam för in­sam­lings­or­ga­ni­sa­tio­nen.

– Om svensk forsk­ning in­te va­rit väl­digt bra när det gäl­ler hjärt- och kärl­sjuk­do­mar ha­de hon in­te levt i dag. Ca­ro­li­na gick ige­nom en ope­ra­tion för­ra året och är än­nu i dag in­te helt bra. Jag har sett hur job­bigt det är för hen­ne och kan jag bi­dra på nå­got sätt vill jag gö­ra det. Ja, när nå­gon som står en nä­ra drab­bas på­ver­kas man ju ex­tra starkt. Jag vill spri­da bud­ska­pet om Hjärt-lungfonden och sam­la in peng­ar. För­ra året fick vi in 40 000– 50 000 kro­nor. Jag öns­kar att det ha­de va­rit än­nu mer.

Hur kom­mer det sig att ni bör­ja­de ­sam­ar­be­ta, du och Ca­ro­li­na?

– Vi har känt varand­ra un­der en läng­re pe­ri­od. För någ­ra år se­dan hjälp­te hon mig med event och spon­sor­fold­rar och när jag kän­de att jag be­höv­de än­nu mer av­last­ning ut­ö­ka­de vi sam­ar­be­tet. Hon gör ett väl­digt bra jobb och skö­ter så­dant som jag in­te är så bra på, som att ta hand om spon­so­rer och me­dia. Hon kän­ner mig väl och vet att jag be­hö­ver lugn och ro ibland. Min hjär­na fun­kar in­te bra om jag har för många bol­lar i luf­ten. Jag kans­ke har nå­gon form av bok­stavs­kom­bi­na­tion el­ler en släng av Asper­gers. Jag kan ­fo­ku­se­ra väl­digt bra på en sak men har jag ­fy­ra pro­jekt i gång blir det ka­os, sä­ger ­Fred­rik Lind­gren. När kaf­fet är urdruc­ket går han sam­ma väg som han kom, över mo­tor­vägs­bron till­ba­ka till Ho­tel Scout. Han är snart till­ba­ka på sitt rum på fjär­de vå­ning­en. Fred­rik sä­ger att han ska job­ba, gå ige­nom mejl och fak­tu­re­ra.

Ut­an­för fönst­ret ser han in­te ba­ra slit­na hus, en par­ke­ring och ta­ket på ett id­rotts­kom­plex. Det kan myc­ket väl va­ra den 808 kilo­me­ter långa flo­dens sma­las­te par­ti, men den som tit­tar no­ga kan se War­ta ring­la sig för­bi där ne­re.

– Fan, jag har ju sjö­sikt, sä­ger Fred­rik ­Lind­gren.

PLA­CE­RING I SNITTLIGAN 5 SE­NAS­TE ÅREN

2017:

2016:

2015:

2014:

2013:

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.