Mor­det på Hit­lers bö­del

Han var en per­so­ni­fi­e­ring av det blon­da, blå­ög­da bar­ba­ri­et. Om Hit­ler var do­ma­ren och hans närms­ta med­na­zis­ter var ju­ryn, var SS-Ober­grup­pen­fü­h­rer Re­in­hard Heydrich bö­deln. Hans egen död or­sa­ka­des av det mest upp­märk­sam­ma­de attentatet un­der he­la and­ra vär

Spioner & hemliga krig - - INNEHÅLL -

Vå­ren 1939 gick den tys­ka ar­mén på led ge­nom den gam­la sta­den i Prag ut­an att av­los­sa ett en­da skott. Hit­ler ha­de lyc­kats er­öv­ra grann­sta­ten och nu vil­le han ut­fors­ka sitt nya om­rå­de och ta kon­trol­len över tjec­kisk in­du­stri för att ut­nytt­ja re­sur­ser­na till det tys­ka krigs­ma­ski­ne­ri­et.

Sex må­na­der in­nan Der Fü­h­rer kas­ta­de in Eu­ro­pa i kri­get de­la­de han upp det fö­re det­ta Tjec­ko­slo­va­ki­en i två pro­tek­to­rat un­der Tred­je ri­ket: Böh­men– Mä­h­ren och Republiken Slo­va­ki­en. Hit­ler ut­såg ba­ron Kon­stan­tin von Neu­rath till att gö­ra verk­lig­het av hans pla­ner i Böh­men– Mä­h­ren, men snart stämp­la­des ba­ro­nen som in­ef­fek­tiv. Trots att runt en tred­je­del av Tysklands krigs­ma­te­ri­al och va­pen pro­du­ce­ra­des i tjec­kis­ka fa­bri­ker sva­ra­de in­te pro­duk­ti­vi­te­ten mot för­vänt­ning­ar­na. Dess­utom var be­folk­ning­en trot­sig och ibland öp­pet för­akt­full mot na­zis­ter­na.

Hös­ten 1941 var det hög tid för förändring, och Heydrich fick i upp­gift att stra­ma upp tjec­ker­na. Heydrich föddes i den tys­ka sta­den Hal­le den 7 mars 1904. Han var son till mu­si­kern och ope­ras­ång­a­ren Bru­no Ri­chard Heydrich och Eli­sa­beth An­na Ma­ria Ama­lia Krantz, och han väx­te upp i en väl­bär­gad ro­mersk- ka­tolsk fa­milj. Heydrich gick på de bäs­ta sko­lor­na, ha­de ett ar­tigt sätt och var en duk­tig pi­lot, fäk­ta­re och vi­o­li­nist.

Som ung an­mäl­de sig Heydrich till hö­ger­o­ri­en­te­ra­de Fre­i­korps i ef­ter­krigs­ti­dens Wei­mar­re­pu­blik. Det var här han kom i kon­takt med an­ti­se­mi­tis­men. År 1922 på­bör­ja­de han en be­fäls­ut­bild­ning i Reichs­ma­ri­ne och tjänst­gjor­de fram till 1931. Han av­ske­da­des, an­kla­gad för att ha haft ett för­hål­lan­de med varvs­che­fens dot­ter sam­ti­digt som han var för­lo­vad med Li­na von Os­ten som han se­na­re gif­te sig med.

”DEN STILIGE, UNGE OF­FI­CE­REN VAR EN FÖRKROPPSLING AV DET ARISKA IDEALET, OCH AR­KI­TEK­TEN OCH HJÄR­NAN BAKOM SS SÄKERHETS­OR­GA­NI­SA­TION SICHER­HEITS­DI­ENST.”

Blon­da am­bi­tio­ner

In­om ba­ra någ­ra må­na­der hit­ta­de Heydrich ett nytt jobb. Han an­slöt sig till na­zist­par­ti­et och SS vil­ket led­de till en rik­tig ko­met­kar­riär. Som as­si­stent till SS-le­da­ren He­in­rich Himm­ler blev den stilige, unge of­fi­ce­ren en förkroppsling av det ariska idealet, och ar­ki­tek­ten och hjär­nan bakom SS sä­ker­hets­or­ga­ni­sa­tion Sicher­heits­di­enst (SD).

In­nan Heydrich, som nyss ha­de ut­setts till reichs­pro­tek­tor över Böh­men–Mä­h­ren (da­gens Tjec­ki­en), an­län­de till Prag i sep­tem­ber 1941 ha­de han re­dan ett im­po­ne­ran­de cv. Han ha­de blo­dat ner hän­der­na ef­ter de långa kni­var­nas natt (storm­trup­per­nas blo­di­ga ut­rens­ning­ar 1934), han var på­dri­va­re un­der Blom­berg–Fritsch-af­fä­ren som ef­fek­tivt sat­te stopp för krigs­mi­nis­ter Blom­bergs och ge­ne­ralö­vers­te Fritschs kar­riä­rer, han ha­de job­bat out­trött­ligt för att in­fö­ra Ös­ter­ri­ke och Tjec­ko­slo­va­ki­en i Tred­je ri­ket, och den 1 sep­tem­ber iscen­sat­te han in­va­sio­nen av Po­len som led­de till att kri­get bröt ut.

Heydrich ha­de för­stått sin roll. Obarm­här­tigt, ky­ligt och full­stän­digt sam­vets­löst in­led­de han job­bet med att ku­va tjec­ker­na med teu­to­nisk ef­fek­ti­vi­tet. Om­kring 5 000 le­da­re för den tjec­kis­ka mot­stånds­rö­rel­sen och med­lem­mar av un­der­rät­tel­se­tjäns­ten samlades snabbt in. Vis­sa av dem av­rät­ta­des ut­an vi­da­re. Heydrich ha­de verk­li­gen gjort sig för­tjänt av sitt nya smek­namn: slak­ta­ren i Prag.

När tjec­kis­ka tid­ning­ar pub­li­ce­ra­de histo­ri­er om na­zis­ter­nas bru­ta­la fram­fart in­för­de Heydrich en po­li­tik han kal­la­de för ”pis­ka el­ler mo­rot”. Ar­be­tar­na fick or­dent­ligt med mat och de som nåd­de pro­duk­tions­må­len be­lö­na­des. Men ho­tet om all­var­li­ga på­följ­der häng­de all­tid över dem. Pro­duk­tions­re­sul­ta­ten steg och den tjec­kis­ka re­ge­ring­en un­der ma­ri­o­nett­pre­si­den­ten Emil Hácha stöd­de fol­kets ökan­de fog­lig­het.

Ed­vard Be­neš, Tjec­ko­slo­va­ki­ens egent­li­ga pre­si­dent som lev­de i ex­il i Lon­don, ber­ak­ta­de det he­la med väx­an­de för­fä­ran. Han var full­stän­digt

över­ty­gad om att ett tä­ta­re sam­ar­be­te mel­lan na­zis­ter­na och det tjec­kis­ka folket styr­de hans land mot en mörk fram­tid med as­si­mi­le­ring i Tred­je ri­ket. Ett så­dant sam­ar­be­te var full­kom­ligt otänk­bart.

Be­neš in­såg att det var nöd­vän­digt att age­ra. Ett at­ten­tat mot en na­zist med hög rang skul­le vi­sa det tjec­kis­ka folket att det fort­fa­ran­de var möj­ligt att be­käm­pa Hit­ler. Trots att det in­ne­bar en hög risk för grym­ma hämndaktioner mot det tjec­kis­ka folket an­såg Be­neš att det var värt ris­ken. Må­let var gi­vet­vis Re­in­hard Heydrich.

Ope­ra­tion Ant­hro­poid

Be­neš god­kän­de en plan som fick kod­nam­net Ant­hro­poid. Uppdraget var livs­far­ligt och skul­le där­för ut­fö­ras av ett par sär­skilt ut­val­da sol­da­ter från den fria tjec­ko­slo­va­kis­ka ar­mén i Storbritannien. Agenterna skul­le trä­nas upp av SOE (British Spe­ci­al Ope­ra­tions Execu­ti­ve) och släp­pas med fall­skärm i när­he­ten av Prag. Där­ef­ter fick de kla­ra sig på egen hand.

Man fann två oräd­da och pat­ri­o­tis­ka ser­ge­an­ter från FCA, Jo­zef Gabcik och Ka­rel Svo­bo­da. Män­nen sa sig ome­del­bart va­ra vil­li­ga att del­ta, trots att ing­en av dem viss­te vad Ope­ra­tion Ant­hro­poid egent­li­gen gick ut på. De två ge­nom­gick ett strikt trä­nings­pro­gram vid SOE Spe­ci­al Trai­ning School i Skott­land och Chol­mon­de­ley Cast­le i Cheshi­re. Svo­bo­da drab­ba­des dock av en all­var­lig hu­vud­ska­da och er­sat­tes av re­kry­ten Jan Ku­biš, vil­ket in­ne­bar en fru­stre­ran­de för­se­ning.

Den 28 de­cem­ber 1941 var allt änt­li­gen klart. Gabcik och Ku­biš steg om­bord på ett Hand­leyPage Ha­li­fax fy­ra­mo­tors bomb­plan från Royal Air For­ce 138. Squadron på Temps­ford flyg­plats i Bed­fordshi­re. I planet fanns ock­så två grup­per med ra­di­o­tek­ni­ker som skul­le släp­pas ner i Tjec­ko­slo­va­ki­en för att ut­fö­ra ett an­nat upp­drag.

Istäl­let för ra­di­o­ut­rust­ning ha­de Gabcik och Ku­biš med sig va­pen som SOE an­såg var lämp­li­ga till att dö­da på nä­ra håll. De ha­de trä­nats i att an­vän­da en 9 mm Sten, ett bil­ligt ma­sking­e­vär som var lätt och relativt li­tet och mo­di­fi­e­ra­de dess­utom No 73 an­ti­tank­gra­na­ter med 1,6 ki­lo spräng­äm­nen.

Med flyglöjt­nant Ron Hoc­key vid spa­kar­na rul­la­de Ha­li­fax­en vrå­lan­de längs start­ba­nan in­nan den lät­ta­de och steg mot natt­him­len. De flög över Frankrike och kor­sa­de den tys­ka grän­sen. Över Darmstadt var Hoc­key tvung­en att fly un­dan från två natt­ja­ga­re från Luft­waf­fe.

När Ha­li­fax­en när­ma­de sig tjec­kiskt luft­rum blev väd­ret snabbt säm­re. Ett tjockt snötäc­ke la­de sig över land­ska­pet un­der dem och gjor­de det svårt att hit­ta re­fe­rens­punk­ter­na de skul­le an­vän­da för att iden­ti­e­ra hopp­lat­sen nä­ra sta­den Pl­zen. Strax fö­re kloc­kan 02.30 den 29 de­cem­ber hop­pa­de Gabcik och Ku­biš ut i mör­ket. De föll mot mar­ken me­dan planet fort­sat­te vi­da­re för att släp­pa av ra­di­o­tek­ni­ker­na en bit bort. Agenterna lan­da­de på öppen mark nä­ra byn Ne­hviz­dy, 20 kilo­me­ter från Prag och långt ifrån den pla­ne­ra­de land­nings­plat­sen.

Ome­del­ba­ra pro­blem

Gabcik och Ku­biš stöt­te på pro­blem di­rekt när de lan­da­de. De viss­te in­te var de var och Gabcik ha­de ska­dat sin vänst­ra fot all­var­ligt. Män­nen gräv­de ner fall­skär­mar­na och sök­te skydd i ett tomt skjul där de för­va­ra­de kof­fer­tar­na som in­ne­höll ut­rust­ning­en de be­höv­de till attentatet. Gabcik lu­ta­de sig tungt mot Ku­biš me­dan de se­dan strä­va­de vi­da­re ge­nom snön till ett över­gi­vet sten­brott. Me­dan de åt en kall mål­tid

”TROTS ATT DET IN­NE­BAR EN HÖG RISK FÖR HEMS­KA HÄMNDAKTIONER MOT DET TJEC­KIS­KA FOLKET AN­SÅG BE­NEŠ ATT DET VAR VÄRT RIS­KEN. MÅ­LET VAR GI­VET­VIS RE­IN­HARD HEYDRICH”

och dis­ku­te­ra­de vad de skul­le gö­ra upp­täck­tes de av en man som ha­de hört flyg­pla­net och gått ut för att un­der­sö­ka vad som var i gör­ning­en.

De vän­li­ga by­bor­na er­bjöd sig att sät­ta dem i kon­takt med den lo­ka­la mot­stånds­rö­rel­sen och er­bjöd dem till­fäl­ligt up­pe­häl­le. Även om de ha­de om­betts att und­vi­ka så­da­na kon­tak­ter in­såg Gabcik och Ku­biš att de in­te ha­de nå­got val. Fy­ra da­gar ef­ter att de ha­de lan­dat i protektoratet träf­fa­de de med­lem­mar ur mot­stånds­rö­rel­sen som smugg­la­de in dem i Prag. Där fick de nya pap­per istäl­let för de de ha­de med sig från Storbritannien som in­te såg så över­ty­gan­de ut. Det dröj­de två må­na­der in­nan Gabciks fot ha­de läkt, och un­der den ti­den flyt­ta­des de två agenterna regelbundet från det ena säk­ra göm­stäl­let till det and­ra. Fle­ra gång­er bod­de de hem­ma hos Ma­rie

”FY­RA DA­GAR EF­TER

ATT DE HA­DE LAN­DAT I PROTEKTORATET TRÄF­FA­DE DE MED­LEM­MAR UR MOT­STÅNDS­RÖ­REL­SEN SOM SMUGG­LA­DE IN DEM I PRAG.”

Mora­vec och hen­nes 17 år gam­le son, Ata. Hen­nes hus var mot­stånds­rö­rel­sens hög­kvar­ter, och bäg­ge män­nen blev nä­ra vän­ner till fa­mil­jen.

I Storbritannien blev Be­neš allt mer be­kym­rad över Ant­hro­poid-tea­met. Ex­il­re­ge­ring­en ha­de in­te hört av dem se­dan de åk­te i de­cem­ber. Den ena ra­di­o­grup­pen skic­ka­des hem med en gång ef­tersom de­ras ut­rust­ning för­stör­des när de hop­pa­de från planet. Den and­ra fick i upp­gift att ta re­da på vad som ha­de hänt Gabcik och Ku­biš.

Jo­sef Val­cik från ra­di­o­grup­pen fann de två agenterna i Prag och upp­da­te­ra­de Lon­don. Sam­ti­digt blev det allt svå­ra­re att upp­rätt­hål­la sä­ker­he­ten kring ope­ra­tion Ant­hro­poid. I mars 1942 an­län­de två nya ra­di­o­team till protektoratet, men bå­da två upp­täck­tes av Gesta­po och män­nen dö­da­des el­ler flyd­de. En av de ra­di­o­män som flyd­de var ser­geant Ka­rel Cur­da som se­na­re spe­la­de en cen­tral roll i Ope­ra­tion Ant­hro­poids sista fas.

By­tet över­va­kas

Nu när Gabcik var på be­nen igen sam­la­de at­ten­tats­män­nen in in­for­ma­tion om Reich­pro­tek­torns dagliga ru­ti­ner. De kartlade hans rö­rel­ser och lär­de sig hans va­nor – bå­de med hjälp av mot­stånds­ar­be­ta­re och ge­nom kon­takt med Heydrichs hus­hålls­per­so­nal. De följ­de den

mörk­grö­na Mer­ce­de­sen som Heydrich åk­te i när han dag­li­gen pend­la­de mel­lan sitt hem – en herr­gård i Prags förstad Pa­nenské Breža­ny – till Hradca­ny-bor­gen där SS svar­ta flag­ga va­ja­de i vin­den och där reichs­pro­tek­torn åter­i­gen om­gavs av tungt be­väp­na­de vak­ter. Heydrichs bil­tur ha­de ing­en eskort, så det be­stäm­des att det bäs­ta al­ter­na­ti­vet var att an­gri­pa bi­len.

Längs Heydrichs van­li­ga rutt fanns det en plats som ver­ka­de lämp­lig för ett at­ten­tat. Vid vägen V Ho­lešo­vickách, un­ge­fär där den kor­sa­de Zen­klova­vä­gen vid buss­håll­plats num­mer 14, in­led­des ned­förs­bac­ken mot bron över flo­den Vlta­va. Här gjor­de vägen en 120 gra­ders hö­ger­sväng och Heydrichs chauf­för var tvung­en att sak­ta in och väx­la ner. I det ögon­blic­ket var reichs­pro­tek­torn som mest sår­bar.

Ut­kläd­da till pend­la­re som vän­ta­de på bus­sen skul­le Val­cik och hans med­brotts­ling Adolf Opalka in­ta en gynn­sam po­si­tion på en höjd om­kring 100 me­ter bort. De skul­le an­vän­da en spe­gel för att sig­na­le­ra att bi­len när­ma­de sig. I ex­akt rätt ögon­blick skul­le Gabcik gå ut i väg­ba­nan och skju­ta Heydrich på nä­ra håll. Om det be­höv­des kun­de Ku­biš kom­ma till und­sätt­ning och slänga gra­na­ten för att slut­fö­ra uppdraget.

Ti­digt på mor­go­nen den 27 maj 1942 tog at­ten­tats­män­nen bus­sen till första­den Zizko där de lå­na­de varsin cy­kel, band fast väs­kor­na på sty­ret och gav sig iväg till plat­sen där de skul­le lig­ga i bak­håll. Me­dan de vän­ta­de ner­vöst tog reichs­pro­tek­torn god tid på sig och lek­te med

”KU­BIŠ SPRANG FRAM OCH KAS­TA­DE EN GRA­NAT SOM EX­PLO­DE­RA­DE PRE­CIS BAKOM BILENS HÖGRA BAKHJUL. ETT REGN AV GRA­NAT­SPLIT­TER FÖLL ÖVER HEYDRICH OCH KU­BIŠ.”

bar­nen i träd­går­den en li­ten stund och pra­ta­de med sin gra­vi­da fru.

Kloc­kan 10 sat­te sig Heydrich i pas­sa­ge­rar­sä­tet på den sto­ra Mer­ce­de­sen och nic­ka­de till chauf­fö­ren Kle­in. Det var ovan­ligt att Heydrich åk­te så sent, och de tjec­kis­ka agenterna över­väg­de att av­blå­sa ak­tio­nen. Runt 10.30 sig­na­le­ra­de Val­cik med spe­geln för att för­var­na de and­ra.

Den ski­nan­de blan­ka Mer­ce­de­sen kom kö­ran­de in­om syn­håll och i sam­ma stund som Kle­in sak­ta­de in för att brom­sa drog Gabcik fram ma­sking­e­vä­ret han haft un­der regn­roc­ken och tryck­te på av­tryc­ka­ren. Ingen­ting hän­de. Ma­sking­e­vä­ret ha­de ha­kat upp sig. För­vå­nad gjor­de Heydrich det ödes­dig­ra miss­ta­get att be­ord­ra Kle­in att stop­pa bi­len. Han res­te sig och för­sök­te skju­ta den fly­en­de Gabcik med sin pistol. Ku­biš sprang fram och kas­ta­de en gra­nat som ex­plo­de­ra­de pre­cis bakom bilens högra bakhjul.

Ett regn av gra­nat­split­ter föll över Heydrich och Ku­biš. Fönst­re­na på en spår­vagn i när­he­ten kros­sa­des och två svar­ta SS-uni­forms­jac­kor blås­te upp på någ­ra led­ning­ar som häng­de i när­he­ten.

Ku­biš blöd­de ym­nigt från sår i an­sik­tet. Han häv­de sig upp på cy­keln och sköt ett skott i luften för att sking­ra en grupp åskå­da­re som stod i vägen. Val­cik och Opalka läm­na­de plat­sen me­dan Gabcik för­sök­te tränga sig ige­nom den väx­an­de folk­mas­san bort till sin cy­kel. Heydrichs ku­lor ven runt öro­nen på ho­nom. Kle­in trod­de att reichs­pro­tek­torn var oskadd och sat­te ef­ter Ku­biš. När chauf­fö­ren lyf­te pi­sto­len los­sa­de han emel­ler­tid på ma­ga­si­net av miss­tag och där­med kom Ku­biš un­dan.

Gabcik kas­ta­de ifrån sig det obruk­ba­ra ma­skin­ge­vä­ret. Han tog skydd bakom en te­le­grafstol­pe så gott det gick in­nan han sprang över spår­vagns­spå­ren och i sä­ker­het bakom en av vagnarna. Up­pen­bar­li­gen omed­ve­ten om att han var ska­dad ha­de Heydrich läm­nat bi­len och fort­satt att skju­ta mot at­ten­tats­män­nen. Han kol­lap­sa­de dock in­om någ­ra se­kun­der me­dan blo­det pum­pa­de ut ur hans kropp. När Kle­in kom till­ba­ka till bi­len tog sig Heydrich upp på be­nen igen och skrek: ”Ta den jä­veln!” Kle­in skyn­da­de sig för att ta upp jak­ten på Gabcik, och Heydrich vack­la­de ett par steg till in­nan han föll över Mer­ce­de­sens mo­tor­huv.

Kle­in ja­ga­de Gabcik längs en si­do­ga­ta.

Med­lem­mar ur na­zi­e­li­ten sam­la­de i Wi­en cirka 1938. Heydrich står längst fram till hö­ger.

Re­in­hard Heydrich, reichs­pro­tek­tor för Böh­men–Mä­h­ren och kanske den mest cy­nis­ke av al­la na­zis­ter. Han dog av ska­dor­na han fick vid ett at­ten­tat.

Heydrich gil­la­de att trä­na. På bil­den bär han si­na fäkt­nings­klä­der. CZERNIN-PALATSET AR­MÉNS HÖG­KVAR­TER

MK II Sten Gun var en­kel att göm­ma, men den lås­te sig lätt. Pre­si­dent Ed­vard Be­neš be­fann sig i ex­il, men hjälp­te till att pla­ne­ra ope­ra­tio­nen. ” Your Cze­choslo­vak Al­ly”. Pro­pa­gan­daaf­fisch från den tjeck­is­ka re­ge­ring­en som be­fann sig i ex­il i Lon­don. Heydrich och Karl Frank pa­ra­de­rar ut­an­för bor­gen i Prag i ja­nu­a­ri 1941.

Ovan: Re­in­hard Heydrichs Mer­ce­des 320 cab­ri­o­let kvad­da­des vid de tjec­kis­ka sol­da­ter­nas an­grepp den 27 maj 1942.

Väns­ter: Jan Ku­biš dog av ska­dor­na han fick vid skott­loss­ning­en med SS. Det­ta min­nes­mär­ke vid Sankt Ky­ril­los och Met­ho­di­os kyr­ka är rest till min­ne av sol­da­ter­na som ut­för­de Ope­ra­tion Ant­hro­poid och de­ras sista strid.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.