Den frans­ka mot­stånds­rö­rel­sens mör­ka hem­lig­he­ter

Un­der ty­ran­ne­ri­et som följ­de na­zis­ter­nas oc­ku­pa­tion och Vichy­re­gi­men käm­pa­de frans­män, fran­sys­kor och ut­län­ning­ar si­da vid si­da för Frankrike.

Spioner & hemliga krig - - INNEHÅLL -

Hit­ler för­öd­mju­ka­de Frankrike. Ett ne­der­lag på ba­ra sex vec­kor och grun­dan­det av Vichy­re­gi­men tving­a­de ner na­tio­nen på knä och för­stör­de lan­dets mi­li­tä­ra ryk­te. När den tys­ka krigs­ma­ski­nen tog med sig blitz­kri­get vi­da­re in över i Eu­ro­pa var frans­män­nen tvung­na att fin­na sig i att de­ras sam­häl­le ha­de ta­gits över av tys­ka sol­da­ter. Det lyc­ka­de an­grep­pets rå­het ha­de för­satt det frans­ka folket i chock. In­nan de ens ha­de hun­nit tän­ka på att käm­pa till­ba­ka var be­folk­ning­en tvung­en att ly­da en ny regim.

Med en armé som ha­de mins­kats till blyg­sam­ma 100 000 män, och mar­skalk Pé­tains Vichy­re­gim som blev allt mind­re över­ty­gan­de, bör­ja­de det växa fram små mot­stånds­grup­per i fle­ra de­lar av det oc­ku­pe­ra­de Frankrike. Den väl­kän­da histo­ri­en be­rät­tar hur ge­ne­ral Char­les de Gaul­le, som lev­de i ex­il, led­de det som i folk­mun är känt som La ré­sistan­ce françai­se. Med si­na re­gel­bund­na ra­di­o­sänd­ning­ar från and­ra si­dan ka­na­len mo­ti­ve­ra­de han frans­ka män och kvin­nor att käm­pa för sitt land.

De Gaul­les armé av fria frans­män hjälp­te de al­li­e­ra­de att be­fria Frankrike, och se­dan dess har bil­den av en frans­man med ett ma­sking­e­vär i den ena han­den och en ci­gar­rett i den and­ra bli­vit sym­bo­len för Frankrikes mot­stånds­rö­rel­se. På själ­va be­fri­el­se­da­gen kryl­la­de det av film­ma­ka­re i hu­vud­sta­den. De var på plats för att do­ku­men­te­ra det som res­ten av värl­den be­trak­ta­de som mot­stånds­rö­rel­sens gyl­le­ne ögon­blick.

Histo­ri­en har emel­ler­tid se­na­re ifrå­ga­satts, och den sor­tens fram­ställ­ning av Ré­sistan­ce kal­las ibland för en gaul­lis­tisk myt. I mot­sats till vad många tror be­stod Ré­sistan­ce av många oli­ka frak­tio­ner, of­ta be­stå­en­de av oli­ka re­li­gi­o­ner och kul­tu­rer. Frak­tio­ner­na ha­de ock­så oli­ka po­li­tis­ka stånd­punk­ter. Ef­ter kri­get var de Gaul­le och hans al­li­e­ra­de iv­ri­ga att för­mins­ka de mind­re kän­da mot­stånds­grup­per­nas in­sat­ser, sär­skilt

”VI LEV­DE I SKUGGAN SOM NATTENS SOL­DA­TER, MEN LI­VET VAR IN­TE DYSTERT OCH KRIGISKT … SÅ MÅNGA AV VÅ­RA VÄN­NER AR­RE­STE­RA­DES, TORTERADES OCH DÖ­DA­DES, OCH TRAGEDIN VÄN­TA­DE PÅ OSS AL­LA RUNT HÖRNET. TROTS DET LEV­DE VI IN­TE I EL­LER MED EN TRAGEDI. VI GLADDES ÅT TAN­KEN PÅ DE RÄTT­FÄR­DI­GA UPP­GIF­TER SOM LÅG FRAM­FÖR OSS. DET VAR PÅ MÅNGA SÄTT FRUK­TANS­VÄR­DA TIDER, MEN PÅ LI­KA MÅNGA SÄTT DEN BÄS­TA AV TIDER. DET ÄR DE BRA SAKERNA VI MINNS I DAG.”

– JE­AN-PI­ER­RE LEVY, LE­DA­RE FÖR SKYTTESÄLLSKAPET FRANC-TIREUR

republiken fick så fritt po­li­tisk spel­rum som möj­ligt i det fö­re­stå­en­de kal­la kri­get.

På se­na­re tid har des­sa mind­re kän­da mot­stånds­grup­per fått viss upp­rät­tel­se. Ré­sistan­ce var in­te ba­ra en na­tio­nell re­bell­grupp, ut­an en del av en eu­ro­pe­isk an­ti­fa­scist­rö­rel­se som käm­pa­de mot na­zis­ter­na.

Be­ho­vet av att skyd­da sitt land var en pat­ri­ot­isk re­flex för vis­sa frans­ka med­bor­ga­re. Nå­got som of­ta glöms bort i ef­ter­krigs­ti­dens hyll­ning­ar till de al­li­e­ra­de är att många frans­män in­led­nings­vis to­le­re­ra­de, el­ler till och med sam­ar­be­ta­de med na­zis­ter­na. Ett ex­em­pel är den hö­ger­o­ri­en­te­ra­de mi­li­tä­ra grup­pen som är känd un­der nam­net Ser­vice d’ord­re lé­gi­onnai­re och som grun­da­des av den mörk­blå krigs­ve­te­ra­nen Jo­seph Dar­nard. Grup­pen gav sitt ful­la stöd till Vichy­re­gi­men, och hjälp­te till och med tys­kar­na att till­fång­a­ta ju­dar.

Stö­det till Tred­je ri­ket be­grän­sa­des in­te till Frankrike. 6 000 män från Lé­gi­on des vo­lon­taires français, el­ler Char­le­mag­ne- di­vi­so­nen, gick så långt som att an­slu­ta sig till We­hr­macht, tys­kar­nas krigs­makt, och käm­pa på de­ras si­da vid öst­fron­ten.

Den sto­ra ma­jo­ri­te­ten frans­män var gi­vet­vis in­te na­tio­nal­so­ci­a­lis­ter, och de­ras pas­si­vi­tet kom av att de helt en­kelt in­te vil­le ut­sät­ta sig för den fa­ra som det in­ne­bar att gö­ra upp­ror. De viss­te hur far­ligt det var, och där­för gjor­de de vad de kun­de för att över­le­va, böj­de nac­ken och följ­de de na­zis­tis­ka på­bu­den. Sam­ar­be­tet med na­zis­ter­na var ock­så eko­no­miskt mo­ti­ve­rat. I april 1942 ha­de den frans­ka in­du­strin säk­rat tys­ka kon­trakt på he­la 2,36 mil­jar­der riks­mark. De som in­te vil­le le­va i en na­zist­stat flyd­de sö­derut över skil­je­lin­jen mel­lan Vichy­re­gi­men och det oc­ku­pe­ra­de Frankrike. Åt­ta mil­jo­ner män­ni­skor flyd­de och pac­ka­de det de fick plats med i bi­lar och tåg. Den tred­je frans­ka republiken var histo­ria.

Där han satt tryggt i Storbritannien trod­de de Gaul­le att han var självut­nämnd le­da­re för det fria Frankrike, men det var in­te många som lyss­na­de till hans be­röm­da ra­di­o­tal den 18 ju­ni 1940. Många hand­la­de dess­utom ef­ter eget hu­vud och ef­ter egen po­li­tisk agen­da. De Gaul­le på­ver­ka­de fak­tisk knappt lä­get alls un­der den tys­ka oc­ku­pa­tio­nens förs­ta år. Många för­vän­ta­de sig att Vichy­re­gi­mens nye le­da­re, Philip­pe Pé­tain, hjäl­te

”HA­TET MOT TYS­KAR­NA ÖKA­DE DRAMATISKT ÖVER HE­LA LAN­DET. NÅ­GOT SÅ OSKYL­DIGT SOM ATT EN TYSK SOLDAT TOG MED SIG EN FRANSK KVIN­NA PÅ BIO FICK FRANS­MÄN­NEN ATT SE RÖTT.”

ef­ter sla­get vid Ver­dun, ha­de ett ess i rock­är­men. När det stod klart att så ic­ke var fal­let in­led­des mot­stånds­kam­pen.

Det bör­ja­de som en ar­be­tar­klass­rö­rel­se för unga män, och det upp­skat­tas att ba­ra om­kring fem pro­cent av den frans­ka be­folk­ning­en var ak­tiv i mot­stånds­rö­rel­sen. Många op­po­ne­ra­de sig emel­ler­tid pas­sivt mot Vichy­re­gi­men ge­nom att se mel­lan fing­rar­na när det gäll­de mot­stånds­rö­rel­sens ak­ti­vi­te­ter. Ha­tet mot tys­kar­na öka­de dramatiskt över he­la lan­det. Nå­got så oskyl­digt som att en tysk soldat tog med sig en fransk kvin­na på bio fick frans­män­nen att se rött. Så­da­na upp­le­vel­ser gjor­de mot­stånds­ar­be­tet till en ge­men­sam upp­gift, och det ut­veck­la­des till en al­li­ans som en­ga­ge­ra­de ett helt sam­häl­le. Mot­stånds­rö­rel­sen pre­sen­te­ra­de ald­rig en spe­ci­fik po­li­tisk lös­ning el­ler kon­sti­tu­tio­nel­la ra­mar. Mot­stånds­ar­be­tet var ett me­del för att åter­upp­rät­ta na­tio­nell stolt­het och självre­spekt.

Mot­stånds­ar­be­tets många an­sik­ten

Många oli­ka mot­stånds­grup­per bil­da­des, och al­la käm­pa­de för sin vi­sion. Se­dan tys­kar­nas Ope­ra­tion Sjö­le­jon gick fel stod det klart att brit­ter­na in­te skul­le ge sig så lätt, och fle­ra mot­stånds­grup­per gjor­de upp pla­ner för att be­käm­pa oc­ku­pan­ter­na. Vichy­re­gi­men fo­ga­de sig ef­ter si­na her­rar. De upp­ma­na­de folk att in­te ta strid mot tys­kar­na och förhindrade så många sol­da­ter som möj­ligt att lämna lan­det för att stöt­ta de al­li­e­ra­des kamp mot ax­el­mak­ter­na.

Frans­män­nen var till och med tvung­na att be­ta­la för We­hr­machts oc­ku­pa­tions­kost­na­der. Ef­ter hand som det bör­ja­de gå upp för folk att oc­ku­pa­tio­nen var in­led­ning­en på en på­tving­ad sam­hälls­för­änd­ring mot tys­kar­nas ”Volks­ge­me­in­schaft” (folk­ge­men­skap), es­ka­le­ra­de up­p­ro­ret. Den 11 no­vem­ber 1940 öka­de mot­stån­det mot tys­kar­na än­nu mer ef­ter att frans­ka stu­den­ter ha­de ar­re­ste­rats när de la­de en min­neskrans vid tri­umf­bå­gen till min­ne av förs­ta världs­kri­get. Mot­stånds­rö­rel­sen väx­te sak­ta men sä­kert. Till en bör­jan för­sig­gick den mesta ak­ti­vi­te­ten i hem­lig­het. En be­grän­sad cir­ku­la­tion av an­ti­na­zis­tisk propaganda gjor­de in­te myc­ket för att på­ver­ka tys­kar­nas oc­ku­pa­tion.

Men när frans­män­nen bör­ja­de få en ge­men­sam vi­sion in­led­des ock­så ett ge­men­samt ar­be­te. I norr dök grup­pen Con­frérie NotreDa­me (Not­re-Da­me-bröd­ra­ska­pet) och fle­ra al­li­ans­grup­per upp. I sö­der bil­da­des grup­per­na Li­bé­ra­tion-Sud (Be­fri­el­se syd) och Franc-Tireur (en grupp fris­kyt­tar). Dé­fen­se de la Fran­ce drevs av stu­den­ter och ha­de sitt hög­kvar­ter i käl­la­ren un­der sko­lans geo­lo­gi­av­de­ling.

Ge­ne­rellt var Frankrikes söd­ra om­rå­den minst ak­ti­va; där ställ­de de sig tve­kan­de till att ut­käm­pa ett krig som skul­le dra till sig oc­ku­pan­ter­na. Den störs­ta or­ga­ni­sa­tio­nen, Li­bé­ra­tion-Nord, grun­da­des i norr och var ak­ti­vis­ter­na Christi­an Pi­neaus och Ro­bert Lacos­tes hjär­te­barn. Grup­pen ha­de nä­ra band med den frans­ka fack­för­e­nings­rö­rel­sen och er­kän­des bland an­nat of­fi­ci­ellt av tio fack­för­e­nings­med­lem­mar från Ge­ne­ral Con­fe­de­ra­tion of La­bour (CGT).

Kom­mu­nis­ter­na i Frankrike bil­da­de en land­stäc­kan­de or­ga­ni­sa­tion som gick un­der nam­net Front Na­tio­nal och eta­ble­ra­de sig snabbt som en av de mest våld­sam­ma och ak­ti­va grup­per­na. Or­ga­ni­sa­tio­ner­na käm­pa­de ock­så stän­digt sinse­mel­lan – al­la vil­le va­ra störst. Det var in­te för­rän ef­ter kri­get som al­la för­e­na­des un­der sam­ma flag­ga med det ge­men­sam­ma må­let att be­fria na­tio­nen.

Det fanns bå­de våld­sam­ma och ic­ke-våld­sam­ma mot­stånds­grup­per. En av de förs­ta sto­ra grup­per­na som be­käm­pa­de tys­kar­na ak­tivt var järn­vägs­ar­be­tar­nas grupp Les che­mi­nots. De­ras nyc­kel­po­si­tion i lan­dets trans­port­sy­stem in­ne­bar att de kun­de bi­dra till sprid­ning­en av

an­ti­fa­scis­tisk lit­te­ra­tur, och att de kun­de hjäl­pa mot­stånds­folk att fly från tys­kar­na.

Grup­per som Fer Ré­seau (Järn­vägs­nä­tet) bil­da­des, och ge­nom att le­da frakt­tåg mot fel des­ti­na­tion, för­sva­ga ce­ment ge­nom att till­sät­ta soc­ker och or­sa­ka ur­spår­ning­ar ge­nom att trixa med sig­na­ler­na, ar­be­ta­de de sys­te­ma­tiskt på att sät­ta så många käp­par i hju­len för tys­kar­na som möj­ligt.

Hem­li­ga tid­ning­ar som Li­be­re-Toi! ( Fri­gör dig!) och Sous La Bot­te ( Un­der stö­veln) pub­li­ce­ra­des i norr mot slu­tet av 1940 i takt med att ryk­te­na om hur man kun­de gö­ra li­vet surt för oc­ku­pan­ter­na spred sig. Även klas­sis­ka tex­ter från frans­ka för­fat­ta­re ploc­ka­des fram för att stöd­ja den frans­ka na­tio­na­lis­men. I Frankrike var det prax­is att vi­sa sitt miss­nö­je i pres­sen, och pub­li­ce­ring­en av lit­te­ra­tur var ett ef­fek­tivt sätt att få folk att re­sa sig mot Tred­je ri­ket.

Mu­sik var ock­så vik­tigt. Le Chant des par­ti­sans ( Par­ti­sa­ner­nas sång) blev mot­stånds­rö­rel­sens in­of­fi­ci­el­la kamp­sång. Det dröj­de emel­ler­tid in­te länge för­rän tys­kar­na slog ner hårt på de­ras miss­nö­je. Al­la som upp­täck­tes ar­re­ste­ra­des ögon­blick­li­gen och skic­ka­des till ar­bets­lä­ger. Men det stoppade in­te mot­stånds­rö­rel­sen, och med ti­den bör­ja­de de­ras pro­test­me­to­der att för­gre­na sig.

In­di­vi­du­ellt sa­bo­tage blev van­ligt. En po­pu­lär form av upp­ror var att klip­pa av te­le­fon­led­ning­ar. Ak­tio­ner­na led­de till att många tys­ka of­fi­ce­ra­re dog ef­tersom de in­te blev var­na­de i tid när RAF ge­nom­för­de bombrä­der.

En grupp som snabbt ut­märk­te sig var Ca­dix­grup­pen. Det var en gäng po­lac­ker som ha­de rest väs­terut ef­ter Po­lens fall. Po­lac­ker­na de­la­de sin kun­skap om hur man skul­le de­chiff­re­ra Enig­ma­ma­ski­nens kod. När med­lem­mar­na till­fång­a­togs upp­lös­tes grup­pen, men de röj­de ald­rig sin hem­lig­het trots att de blev torterade.

Ef­ter hand som kri­get i Eu­ro­pa es­ka­le­ra­de sköts al­li­e­ra­de pi­lo­ter of­ta ner i franskt luft­rum. Of­ta smugg­la­de mot­stånds­rö­rel­sen in dem i det ne­utra­la Schweiz el­ler Spanien, och in­stru­e­ra­de dem hur de skul­le kom­ma till­ba­ka till al­li­e­ra­de om­rå­den.

En av hu­vud­or­ga­ni­sa­tio­ner­na som del­tog i det ar­be­tet var en grupp frans­ka si­o­nis­ter, Ar­mee Jui­ve (den ju­dis­ka ar­mén). De ha­de spe­ci­a­li­se­rat sig på att smugg­la ju­dar över Py­rené­er­na, och pi­lo­ter­na räd­da­des med hjälp av di­ver­se flyktrut­ter. Så fort de al­li­e­ra­de fick hö­ra ta­las om den snabbt väx­an­de rö­rel­sen (ba­ra över grän­sen till Spanien smugg­la­des om­kring 28 000 flyk­ting­ar), skic­ka­de de den brit­tis­ka spe­ci­al­or­ga­ni­sa­tio­nen SOE (British Spe­ci­al Ope­ra­tions Execu­ti­ve) för att hjäl­pa till att or­ga­ni­se­ra fram­ti­da trans­por­ter av

flyk­ting­ar. Den förs­ta SOE-agen­ten släpp­tes över Frankrike i maj 1941. Det stod nu helt klart att den frans­ka mot­stånds­rö­rel­sen ha­de kom­mit för att stan­na.

Från ir­ri­te­ran­de till ett hot

Den 22 ju­ni 1941 fick de an­ti­fa­scis­tis­ka or­ga­ni­sa­tio­ner­na ett upp­sving i Frankrike. Som en in­di­rekt kon­se­kvens av Ope­ra­tion Bar­ba­ros­sa i ju­ni 1941 slog sig de kom­mu­nis­tis­ka frak­tio­ner­na i Frankrike sam­man till en grupp. Där­med fick de au­to­ma­tiskt större po­li­tis­ka musk­ler och kom­mu­nis­ter­na bör­ja­de mot­ar­be­ta tys­kar­na på di­rekt or­der från Moskva.

Fält­kom­man­dan­ten i Nan­tes, övers­te­löjt­nant Karl Hotz, lönn­mör­da­des den 20 oktober 1942, och mot­stånds­rö­rel­sen skröt om att de dö­da­de över 500 tys­ka sol­da­ter i må­na­den. Tys­kar­nas re­ak­tion på Hotz död var stark. 50 frans­ka fång­ar av­rät­ta­des ome­del­bart. Angrep­pen möt­tes av för­akt av ma­jo­ri­te­ten av be­folk­ning­en som in­te vil­le se oskyl­di­ga liv gå till spil­lo för en sak de in­te stöd­de helt och fullt. På den ti­den ut­för­des det mesta mot­stånds­ar­be­tet fort­fa­ran­de ut­an våld. Det var fort­fa­ran­de främst un­der­jor­disk press och in­du­stri­sa­bo­tage som i hu­vud­sak ut­gjor­de det fram­gångs­ri­ka mot­stånds­ar­be­tet. An­ti­fa­scis­tisk propaganda kun­de of­ta ses i tåg­vag­nar och i fo­a­jé­er­na till sto­ra lä­gen­hets­kom­plex. Un­der 1941 bör­ja­de SOE-agen­ter kom­mu­ni­ce­ra fritt med med­lem­mar ur mot­stånds­rö­rel­sen och ko­da­de med­de­lan­den från BBC fyll­de etern. Ef­ter hand bör­ja­de det ock­så dy­ka upp av­hop­pa­re från Vichy­re­gi­men. Hen­ri Fre­nay, fö­re det­ta med­lem i Vichy­re­gi­mens ad­mi­nist­ra­tion, bör­ja­de pub­li­ce­ra sin egen un­der­ground­tid­ning. Han var så des­il­lu­sio­ne­rad att han dess­utom grun­da­de sin egen mot­stånds­grupp som fick nam­net Com­bat. När av­hop­par­na blev allt fle­ra sat­te We­hr­macht och Gesta­po igång en ”anti-mot­stånds­rö­rel­se” och stra­ma­de åt grep­pet runt frans­män­nen yt­ter­li­ga­re. Ma­tran­so­ner­na mins­ka­de och frans­män­nen ha­de myc­ket be­grän­sad till­gång till bi­lar. I takt med att Gesta­po trap­pa­de upp sin ak­ti­vi­tet flyd­de många av de mest ak­ti­va med­lem­mar­na ur Ré­sistan­ce till skogs för ett rådslag. Trots Gesta­pos öka­de när­va­ro bör­ja­de frans­män­nens miss­nö­je att ko­ka över som­ma­ren 1942. Den 14 juli, på Frankrikes na­tio­nal­dag, kom ett av de förs­ta ex­emp­len på öppen kri­tik då hor­der av män­ni­skor vand­ra­de på ga­tor­na i na­tions­fär­ger­na. 66 de­mon­stra­tio­ner hölls, men det överskug­ga­des två da­gar se­na­re un­der den så kal­la­de Vélo­dro­me d’Hi­ver-rä­den då tys­ka sol­da­ter tving­a­de in tu­sen­tals ju­dar på cy­ke­la­re­nan i Pa­ris, Vélo­dro­me d’Hi­ver, för att där­ef­ter skic­ka dem till Auschwitz.

Ef­ter den hän­del­sen sjönk na­zis­ter­nas och Vichy­re­gi­mens stöd än­nu läg­re, men grän­sen till den oc­ku­pe­ra­de zo­nen var ett av de tuf­fas­te hind­ren för att ska­pa en na­tio­nell mot­stånds­rö­rel­se. Gi­vet­vis var det svårt att spri­da propaganda och kri­tisk lit­te­ra­tur i den oc­ku­pe­ra­de nor­ra de­len, men många stöt­ta­de ock­så fort­fa­ran­de Pé­tain – även de som in­te väl­kom­na­de tys­kar­na. Mot­stånds­rö­rel­sens med­lem­mar in­såg snabbt att kam­pen mot tys­kar­na var det sam­ma som att käm­pa mot Vichy­re­gi­mens ide­al­bild: ett full­stän­digt sam­ar­be­te med Tred­je ri­ket.

Så hej­da­de de tys­kar­na

Det var in­te ba­ra frans­ka med­bor­ga­re och SOE som la­de sig i. Al­bert Guéris­se var med­lem i den bel­gis­ka mot­stånds­rö­rel­sen och gick un­der pseu­do­ny­men Pa­trick Al­bert O’Le­a­ry. Guéris­se hjälp­te till att eta­ble­ra PAT-rut­ten, som blev än­nu ett sätt att trans­por­te­ra ned­skjut­na pi­lo­ter till

sä­ker­het. Pi­lo­ter från av­lägs­na län­der som Nya Ze­e­land drog nyt­ta av det, ex­em­pel­vis den ny­zee­länds­ke RAF-pi­lo­ten John Mor­ris drog nyt­ta av det när hans brin­nan­de flyg­plan stör­ta­de från him­len.

Hjäl­pen kom ock­så i form av en man vid namn René Gui­raud. Han var ame­ri­kansk spi­on och kom in i bil­den när OSS blev in­blan­da­de i mot­stånds­ar­be­tet 1943. Gui­raud och hans ra­di­oo­pe­ra­tör tog sig in i Frankrike ge­nom att hop­pa fall­skärm med syf­tet att be­dri­va un­der­rät­tel­se­ar­be­te och sa­bo­te­ra tys­ka mi­li­tä­ren­he­ter. Gui­raud lyc­ka­des sam­la ihop 1 500 ge­ril­la­sol­da­ter och and­ra an­vänd­ba­ra per­so­ner och ska­pa­de ett kom­plext un­der­rät­tel­se­nät­verk. Men till slut blev han till­fång­a­ta­gen och skic­kad till kon­cent­ra­tions­läg­ret Da­chau som var be­ryk­tat för sin us­la be­hand­ling av fång­ar, sär­skilt ju­dar. Ef­tersom han var där som ci­vil ha­de han in­te de rät­tig­he­ter krigs­fång­ar har en­ligt Genè­vekon­ven­tio­nen.

Of­ta ham­na­de frans­ka med­lem­mar ur mot­stånds­rö­rel­sen i Natzwei­ler-Strut­hof, ett lä­ger i Al­sa­ce. Hit­ler ut­fär­da­de ett di­rek­tiv mot po­li­tis­ka ak­ti­vis­ter: Nacht und Ne­bel (Natt och dim­ma), och upp­skatt­nings­vis

24 000 an­ti­fa­scis­ter (och om­kring 56 000 frans­ka mot­stånds­käm­par från he­la Eu­ro­pa) skic­ka­des till läg­ren. För förs­ta gång­en var mot­stånds­rö­rel­sen en kon­ti­nen­tal rö­rel­se.

Ré­sistan­ce ha­de många ju­dis­ka med­lem­mar. André Sche­in­mann flyd­de från Na­zi­tyskland med si­na för­äld­rar ef­ter kri­stall­nat­ten 1938. När han se­na­re hör­de att för­äld­rar­na ha­de ar­re­ste­rats och skic­kats till Auschwitz an­mäl­de han sig till mot­stånds­rö­rel­sen som tolk. Snart var han näst högs­ta be­fäl i ett nät­verk be­stå­en­de av 300 spioner. Ge­nom att ut­nytt­ja sin ställ­ning i järn­vägs­vä­sen­det kun­de han för­med­la vär­de­full in­for­ma­tion om de tys­ka sol­da­ter­nas rö­rel­ser till mot­stånds­rö­rel­sen. Men Sche­in­manns tur tog slut och han skic­ka­des till Da­chau. Han över­lev­de ti­den i läg­ret och ef­ter kri­get till­de­la­des han He­ders­le­gi­o­nen och Mé­dail­le de la Ré­sistan­ce av den frans­ka re­ge­ring­en.

De mest be­röm­da lä­ger­fång­ar­na kan ha va­rit ge­ne­ral Char­les De­lestraint och den fö­re det­ta be­fäl­ha­va­ren för Frankrikes sjun­de armé, Au­bert Fre­re. Bäg­ge job­ba­de näm­li­gen för mot­stånds­rö­rel­sen. De­lestraint re­kry­te­ra­des 1942 och blev ut­sedd till be­fäl för Ar­mée secrè­te, me­dan Fre­re var le­da­re för Or­ga­ni­sa­tion de ré­sistan­ce de l’ar­mée (ORA).

Många av fång­ar­na vid Natzwei­ler ha­de för­bin­del­ser till en grupp som kal­la­des Maquis. Maquis var den våld­sam­mas­te or­ga­ni­sa­tio­nen i Frankrike och grun­da­des vå­ren 1942 av fri­hets­käm­par från re­gi­o­ner­na Li­mousin och Puy- deDô­me. Ef­ter hand fick grup­pen för­gre­ning­ar i and­ra de­lar av Frankrike och blev be­ryk­tad för si­na våld­sam­ma an­grepp på de tys­ka styr­kor­na. Om frans­ka krigs­fång­ar lyc­ka­des rym­ma från fång­läg­ren slu­ta­de det of­ta med att de an­slöt sig till Maquis för att häm­nas.

Grup­per­na sam­las

Brit­ter­na ställ­de sig tve­kan­de till att ge de Gaul­le det in­fly­tan­de han öns­ka­de. Var­ken Chur­chill el­ler Roo­se­velt li­ta­de på ho­nom, och ef­ter den franskeng­els­ka styr­kans våld­sam­ma för­lust i Da­kar i sep­tem­ber 1940 ute­slöts den frans­ka ge­ne­ra­len från all mi­li­tär pla­ne­ring.

De Gaul­le ha­de be­grän­sad kon­takt med Frankrike och viss­te väl­digt li­te om mot­stånds­ar­be­tet i lan­det. När han i oktober 1941 vil­le eta­ble­ra Co­mi­té Français de Li­bé­ra­tion Na­tio­na­le (den frans­ka kom­mit­tén för na­tio­nell be­fri­el­se), var det fort­fa­ran­de ett bra tag kvar tills de frans­ka och eng­els­ka rö­rel­ser­na var or­dent­ligt sam­kör­da.

De Gaul­les lång­sök­ta plan ge­nom­för­des in­te för­rän han an­ställ­de löjt­nant Je­an Mou­lin som skul­le ut­fö­ra hans ord­rar i Frankrike. Mou­lin träf­fa­de le­dar­na för mot­stånds­grup­per­na i sö­der, och bå­de Com­bat, Li­bé­ra­tion-Sud och Franc-Tireur blev en del av Ar­mée secrè­te. Grup­per­nas be­fäl god­kän­de med tve­kan de Gaul­le som sin le­da­re i ut­byte mot ef­ter­läng­tad ma­te­ri­ell hjälp från Lon­don.

Ré­sistan­ce ha­de all­tid känt sig för­bi­sed­da och un­der­vär­de­ra­de av de al­li­e­ra­de le­dar­na, så för att få med mot­stånds­rö­rel­sen på si­na pla­ner skrev de Gaul­le Décla­ra­tion aux mou­ve­ments

de Ré­sistan­ce i ju­ni 1942. Där de­kla­re­ra­de han sin lo­ja­li­tet till 16 mot­stånds­or­ga­ni­sa­tio­ner i en fransk demokrati vid kri­gets slut. Kom­mu­­nis­ter­na var de en­da som in­te god­kän­de den nya pak­ten. Trots det grun­da­des Le Con­seil na­tio­nal de la Ré­sistan­ce (CNR) som­ma­ren 1943 och led­des av Mou­lin själv. Änt­li­gen kun­de det sista sta­di­et av mot­stånds­ar­be­tet in­le­das.

Na­zis­ter­nas ökan­de bru­ta­li­tet led­de till allt våld­sam­ma­re ak­tio­ner från mot­stånds­rö­rel­sen. Det var sär­skilt tyd­ligt i norr. Ope­ra­tio­nen mot den tys­ka ra­dar­cen­tra­len i Bru­ne­val gav den nya mot­stånds­rö­rel­sen en chans att vi­sa vad den gick för. Fransk un­der­rät­tel­se­tjänst gav näm­li­gen de brit­tis­ka styr­kor­na möj­lig­het att pla­ne­ra an­grep­pet in i mins­ta de­talj på ett sätt som de an­nars ald­rig ha­de kun­nat gö­ra. Det var in­te för­rän 1943, då na­zis­ter­nas la­gar och reg­ler på all­var bör­ja­de på­ver­ka Frankrike, som ma­jo­ri­te­ten av be­folk­ning­en vil­le att tys­kar­na skul­le för­svin­na. Det skedde kort tid ef­ter att Vichy­re­gi­men föll och We­hr­macht oc­ku­pe­ra­de he­la Frankrike för att skyd­da lan­det mot an­grepp från Nord­af­ri­ka un­der ope­ra­tion Gym­nast.

Ett bra ex­em­pel på det är stri­den på den al­pi­na pla­tån Ver­cors, där 4 000 frans­ka sol­da­ter käm­pa­de mot 10 000 tys­ka sol­da­ter. De sist­nämn­da var tvung­na att be om för­stärk­ning från luften in­nan de kun­de ut­ro­pa sig till seg­ra­re.

På and­ra plat­ser i lan­det blev sa­bo­ta­geo­pe­ra­tio­ner­na allt ef­fek­ti­va­re. Mel­lan ja­nu­a­ri och ju­ni 1943 ut­för­des 130 sa­bo­tage mot tåg­lin­jer­na var­je må­nad. I sep­tem­ber sam­ma år steg siff­ran till 530.

Pri­vat­bi­lar an­vän­des till trans­port av tys­ka sol­da­ter för att un­vi­ka bom­ban­grepp, men frans­män­nen låg fort­fa­ran­de ett steg fö­re tys­kar­na. De fäs­te ti­mers på bom­ber­na så att de för­stör­de må­let ut­an att ska­da ci­vi­la. Tys­kar­na käm­pa­de med att trans­por­te­ra ut­rust­ning, och det var ba­ra en tids­frå­ga in­nan de al­li­e­ra­de ha­de lyc­kats ta sig in i det slut­na Eu­ro­pa. Bom­bak­tio­ner­na var en vik­tig del av job­bet med att kros­sa We­hr­macht.

In­nan ope­ra­tion Overlord (sla­get vid Nor­man­die) skic­ka­des 93 team be­stå­en­de av tre agen­ter (en ame­ri­kansk, en brit­tisk och en fransk) till Frankrike för att ko­or­di­ne­ra in­va­sio­nen som skul­le för­änd­ra spel­pla­nen full­stän­digt. Frankrike var nu på grän­sen till in­bör­des­krig och kom­mu­nis­ter­na gick ett steg läng­re än ti­di­ga­re då de kid­nap­pa­de och av­rät­ta­de ma­jor Hel­mut Kämp­fe från Waffen-SS i ju­ni 1944. Hand­ling­en vi­sa­de hur in­fly­tel­ses­rik grup­pen ha­de bli­vit, men den fick trots det hems­ka kon­se­kven­ser. Ra­san­de na­zis­ter, med ma­jor Ot­to Dick­mann i spet­sen, straf­fa­de ”ter­ro­ris­ter­na” ge­nom att brän­na ner byn Ora­dour-sur- Gla­ne i cen­tra­la Frankrike. Byn jäm­na­des med mar­ken den

10 ju­ni 1944, och 600 män, kvin­nor och barn av­rät­ta­des. Res­ter­na av byn står orör­da än i dag. När D- da­gen kom var Ré­sistan­ce mer än vil­li­ga att hjäl­pa till. Någ­ra grup­per iso­le­ra­de SS and­ra Pan­sar­di­vi­sion i Bre­tag­ne så att de tys­ka för­stärk­ning­ar­na ald­rig nåd­de strän­der­na i Nor­man­die. Den­na ak­tion nämns säl­lan i mo­dern lit­te­ra­tur, men den var ett vik­tigt bidrag till att ope­ra­tio­nen lyc­ka­des. Ak­tio­ner som Plan Vert, där den frans­ka järn­vä­gen lamslogs när 1 800 lok för­stör­des, och at­tac­ker­na på gar­ni­so­ner­na vid Tul­le och Che­mi­not, bi­drog ock­så till att på­skyn­da tys­kar­nas fall.

Ef­ter D- da­gen vack­la­de de tys­ka trup­per­na, men den frans­ka mot­stånds­rö­rel­sens upp­gift var långt ifrån fär­dig. Lo­kal­be­folk­ning­en som nu bar arm­band med lot­hring­en­kors för att vi­sa sitt stöd, hjälp­te de al­li­e­ra­de fram. De hjälp­te ock­så till un­der ope­ra­tion Dra­goon vid Frankrikes syd­kust och skic­ka­de små de­le­ga­tio­ner till Mar­seil­les, Tou­lon och Se­te för att vak­ta ham­nin­stal­la­tio­ner som tys­kar­na för­sök­te för­stö­ra i sin ope­ra­tion av ty­pen ”brän­da jor­den”.

Ge­ne­ral Ei­senho­wer kom­men­te­ra­de till och med att mot­stånds­rö­rel­sens när­va­ro var värd li­ka myc­ket som en hel patrull på slag­fäl­tet. När ax­el­mak­ter­na och de al­li­e­ra­de bra­ka­de sam­man vid front­lin­jen kun­de Ré­sistan­ce fri­gö­ra res­ten av lan­det, och de er­kän­des snart som lag­li­ga strids­män.

Nu när lands­byg­den i stort sett var åter­er­öv­rad (små tys­ka grup­per fort­sat­te en­vist att stri­da i till ex­em­pel Col­mar- re­gi­o­nen) kun­de Pa­ris be­fri­el­se in­le­das. Maquis käm­pa­de till­sam­mans med Les For­ces françai­ses de l’in­térieur (FFI). Bäg­ge grup­per­na fort­sat­te att käm­pa ak­tivt när de al­li­e­ra­de sol­da­ter­na var i land och fick stor nyt­ta av bå­de va­pen och mil­jon­tals francs som släpp­tes i fall­skärm över by­ar­na på lands­byg­den. Vap­nen göm­des i la­dor och hus me­dan Ré­sistan­ce, som nu be­stod av 100 000 med­lem­mar, gjor­de allt de kun­de för att för­hind­ra tys­kar­na att ut­fö­ra nå­got som helst un­der­rät­tel­se­ar­be­te i lan­det.

To­tal be­fri­el­se

Be­fri­el­sen av Pa­ris den 25 au­gusti fi­ra­des av jub­lan­de folk­mas­sor på ga­tor­na. Den frans­ka mot­stånds­rö­rel­sens upp­gift var till sy­nes ut­förd. De Gaul­le, som fram­ställ­de sig själv som den främs­te be­fri­a­ren av al­la, upp­lös­te of­fi­ci­ellt al­la mot­stånds­grup­per och bad dem att an­slu­ta sig till den nya frans­ka ar­mén, vil­ket många gjor­de för att be­käm­pa tys­kar­na och de­ras sta­digt krym­pan­de Tred­je ri­ke.

Ef­ter kri­get in­såg man att be­fri­el­sen av Pa­ris kun­de ha in­träf­fat myc­ket ti­di­ga­re om det in­te ha­de va­rit för den po­li­tis­ka in­blanding­en. Många av hu­vud­sta­dens in­vå­na­re var kom­mu­nis­ter på den ti­den, och bå­de Ei­senho­wer och de Gaul­le var oro­li­ga för att en lyc­kad be­fri­el­se av kom­mu­nis­ter­na skul­le slu­ta med att väns­tern tog kon­troll över sta­den. Mäng­den am­mu­ni­tion som fick släp­pas ner i sta­den var där­för myc­ket be­grän­sad och det be­stäm­des att Pa­ris in­te skul­le be­fri­as in­nan de al­li­e­ra­de an­län­de.

De Gaul­le var fast be­slu­ten att bli le­da­re för en ny, till­fäl­lig re­ge­ring. Händelser som den­na hjälp­te ho­nom ett steg när­ma­re mak­ten, för han spe­la­de sin roll som nå­got mitte­mel­lan mot­stån­da­re och kol­la­bo­ra­tör per­fekt. Hans tal om ett för­e­nat Frankrike gjor­de ho­nom till en po­pu­lär po­li­ti­ker. I mars 1944 ha­de CNR re­dan för­be­rett sig på kri­gets slut, och bå­de so­ci­a­la och eko­no­mis­ka re­for­mer var kla­ra att sjö­sät­tas. Frankrikes fjär­de re­pu­blik höll på att ta form och skul­le sud­da ut de plåg­sam­ma min­ne­na från den tred­je.

Gaul­lis­ter­na minns Pé­tain som sköl­den och de Gaul­le som svär­det som drev na­zis­men till­ba­ka. Den­na fi­lo­so­fi hjälp­te Frankrike ige­nom den tuf­fa ef­ter­krigs­ti­den och förhindrade upp­ror mot kol­la­bo­ra­tö­rer som fel­ak­tigt be­skyll­des för att ha för­rått sitt land. In­te för­rän på 1970-ta­let då na­tio­nen än en gång stod sam­lad ef­ter en rad ci­vi­la upp­lopp som­ma­ren 1968 bör­ja­de in­ställ­ning­en för­änd­ras och mot­stånds­rö­rel­sens in­sats un­der kri­get er­kän­des of­fi­ci­ellt.

Me­dan Frankrike käm­pa­de med att han­te­ra det så kal­la­de Vichy-syndro­met ha­de många blan­da­de käns­lor för Ré­sistan­ce. Vis­sa såg de­ras hand­ling­ar som ett ljus i mör­ket me­dan and­ra an­såg att de var terrorister som gjor­de li­ka myc­ket ska­da som nyt­ta. Tan­ken på ett even­tu­ellt sam­ar­be­te med na­zis­ter­na är själv­klart fort­fa­ran­de ett käns­ligt äm­ne.

Det är vik­tigt att för­stå skill­na­den mel­lan mot­stån­det mot tys­kar­na och mot­stån­det mot Vichy­re­gi­men. De frans­män som stöd­de Vichy­re­gi­men stöd­de in­te nöd­vän­digt­vis tys­kar­na. Re­ge­ring­en ha­de ma­jo­ri­tet he­la ti­den och

många blev in­te ak­ti­vis­ter för­rän na­zis­tis­ka la­gar tving­a­des på folk och na­zis­mens grym­he­ter in­led­des.

Kanske det bäs­ta sät­tet att be­skri­va det verkliga Ré­sistan­ce på är att läg­ga un­dan den svart­vi­ta in­ställ­ning­en att man mås­te va­ra an­ting­en för el­ler emot, att det in­te finns nå­got mel­lan­ting. Ré­sistan­ce var en kom­bi­na­tion av fle­ra oli­ka rö­rel­ser. Små grup­pers en­ga­ge­mang i kam­pen för sin fram­tid fort­plan­ta­de sig tills de fick den styr­ka vi al­la har sett dem upp­vi­sa till­sam­mans med de al­li­e­ra­de. Frankrike be­fri­a­de in­te sig självt – lan­det åter­fick sin fri­het av en in­ter­na­tio­nell ko­a­li­tion. Na­tio­nen är skyl­dig bå­de de Gaul­le och Mou­lin ett sär­skilt tack för att ha enat de små grup­per­na.

Det kom­mer all­tid att fin­nas de­la­de me­ning­ar om vil­ka som verk­li­gen ut­gjor­de Ré­sistan­ce, och även om de verkliga soldat­er­na var de som käm­pa­de fö­re ju­ni 1944 kom­mer mot­stånds­rö­rel­sen all­tid att kom­mas ihåg för den roll den spe­la­de för Frankrikes be­fri­el­se.

Kvin­nor som an­kla­gas för att sym­pa­ti­se­ra med na­zis­ter­na tving­as mar­sche­ra bar­fo­ta och snag­ga­de ge­nom Pa­ris ga­tor med hak­kors in­brän­da i an­sik­te­na 1944.

Väns­ter: Mé­dail­le de la Ré­sistan­ce till­de­la­des många sto­ra per­son­lig­he­ter ef­ter kri­get, men den till­ver­ka­des i be­grän­sat an­tal, så gaul­lis­ter­na var tvung­na att väl­ja vil­ka som skul­le hedras.

Många pols­ka med­bor­ga­re som be­fann sig i Frankrike ef­ter 1940 an­mäl­de sig till mot­stånds­rö­rel­sen och fick så­da­na här iden­ti­tets­kort.

Ex­em­pel på id- kort som an­vän­des av Ré­sistan­ce för att iden­ti­fi­e­ra med­lem­mar­na och vi­sa vil­ken grupp de til­hör­de.

En mot­stånds­käm­pe till­fång­a­tas. Den tys­ka bild­tex­ten löd: ”Den­na kom­mu­nist­le­da­re är ef­ter­lyst. Hans pap­per be­vi­sar att han är med­lem av en ter­ro­rist­grupp.”

Ef­ter­hand som de al­li­e­ra­de blev allt mer in­vol­ve­ra­de fick mot­stånds­rö­rel­sen till­gång till fler va­pen och mer ut­rust­ning.

Myn­dig­he­ter­na i Vichy­re­gi­men job­ba­de hårt för att sät­ta stopp för Ré­sistan­ce, bland an­nat ge­nom att pub­li­ce­ra pro­pa­gan­daaf­fi­scher som stämp­la­de fri­hets­käm­par­na som kri­mi­nel­la.

De frans­ka järn­vä­gar­na ut­sat­tes för sa­bo­tage av mot­stånds­grup­pen Ré­sistan­ce som såg till att tåg med le­dan­de na­zis­ter om­bord of­ta spårade ur.

Hö­ger: De Gaul­le ta­lar till det frans­ka folket un­der en av si­na många ra­di­o­sänd­ning­ar från and­ra si­dan ka­na­len. Hur många som egent­li­gen lyss­na­de på hans sänd­ning­ar är myc­ket omdis­ku­te­rat.

En fransk mot­stånds­man med ett ma­sking­e­vär av ty­pen Sten. Det var ett av mot­stånds­rö­rel­sens fa­vo­rit­va­pen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.