OPERATION HOUNDSWORTH
EN SKVADRON SKAR AV VIKTIGA TYSKA KOMMUNIKATIONSLINJER OCH RESURSER, MED FULLSTÄNDIGT KAOS SOM RESULTAT.
Det första stora uppdraget i det ockuperade Frankrike fick kodnamnet Houndsworth. A-skvadronen skulle spränga tåglinjerna mellan Lyon och Paris, träna de lokala grupperna i Macquis och helt enkelt ställa till med oreda.
Männen i A-skvadronen ansåg att de befann sig en nivå ovanför resten av SAS- brigaden. De var ökenveteraner, och några av dem – till exempel Johnny Cooper, Jeff Du Vivier, Reg Seekings och deras befälhavare Bill Fraser – var till och med ”original”, de tillhörde alltså de 66 män som rekryterades av David Stirling 1941.
Det var dock ett av skvadronens senaste tillskott, kapten Ian Wellsted, som drog igång Operation Houndsworth natten till den 6 juni. Medan den allierade flottan seglade mot Normandie hoppade Wellsted och fyra andra i fallskärm över den täta skogen vid Massif du Morvan, väster om Dijon. Deras uppdrag var att se till att området var säkert för den 20 man stora grupp som leddes av Bill Fraser och som skulle anlända efter den 11 juni.
Före den 22 juni var de resterande 46 männen från A-skvadronen tryggt på plats i Morvan. Frasers högkvarter var placerat vid Vieux Dun och ännu en bas fanns omkring 16 kilometer söderut, vid byn Montsauche, under Alex Muirheads och Ian Wellsteds kommando. Den lokala motståndsgruppen, Maquis Bernard, hade slagit läger i skogen intill Wellsteds män. Wellsted minns att ”även om männen från Maquis var mycket entusiastiska, kände ingen av dem till betydelsen av ordet disciplin, och de förlorade snart modet. Deras värde var fullständigt beroende av ledarens kapacitet och gruppens lokalkännedom.”
Den 24 juni tipsade Maquis SAS om att en konvoj med tyskar och ryssar som stred för Tyskland var på väg för att angripa det de trodde var ”kanadensiska fallskärmsjägare”. Nu när de hade blivit varnade intog SAS rollen som jägare istället för byte. ”Vi gick bort till en väg som vi visste att de måste passera för att komma till lägret”, skrev sergant John Noble. ”Vi väntade i flera timmar vid vägen tills de äntligen kom. Vi var spridda över ett område på omkring 200 meter och på avtalad signal öppnade vi eld. Först kom en lastbil med en 20 mm [kanon], därefter en personbil, ytterligare en lastbil med en 20 mm följd av en motorcykel. Jag skulle ta mig an den första lastbilen.”
Innan Wellsted kom till platsen hade Nobles vapen redan gjort jobbet. ”Den tyska lastbilen som ledde konvojen brann för fullt”, berättade Wellsted. ”Vindrutan var krossad och de döda kropparna där inne hängde slappt i sätena. Det var en grotesk syn … Bakom den första lastbilen stod den lilla personbilen. Den var tom, men en ihopkrupen figur låg och vred sig på marken vid sidan om den.” När de var säkra på att de hade oskadliggjort de tyska soldaterna försvann SAS in i skogen och efterlämnade sig förödelse och död. Tyskarnas hämnd var omedelbar och hänsynslös. Dagen därpå kom åtta lastbilar fulla av soldater. De brände ner byarna Montsauche och Planchez, våldtog och dödade.
Den 26 juni anföll en styrka bestående av runt 300 tyskar och ryssar skogen där de trodde att SAS gömde sig. Men det fanns inga gerillasoldater där, och deras byte slapp undan efter att de först hade skjutit ner dussintals tyskar som trevande försökte ta sig fram mellan träden.
Under resten av juni och i början av juli ösregnade det i Morvan, och det var låg aktivitetsnivå på båda sidor. Den 5 juli fick SAS nya försändelser av mat och utrustning, inklusive tre jeepar som släpptes ner i fallskärm. Johnny Wiseman fick en av jeeparna och gav sig iväg mot Dijon där 30 000 tyskar var stationerade. I bilen hade han med sig en signalist och ett par andra män. Deras uppgift var att se ut lämpliga mål och vidarebefordra dem till RAF – något de gjorde med betydande framgång.
”NÄR DE VAR SÄKRA PÅ ATT DE HADE OSKADLIGGJORT DE TYSKA SOLDATERNA FÖRSVANN SAS IN I SKOGEN OCH EFTERLÄMNADE SIG FÖRÖDELSE OCH DÖD.”
”LOKOMOTIVET FÖRSTÖRDES FULLSTÄNDIGT OCH 10 AV DE 40 VAGNARNA BLÅSTES AV RÄLSEN. FLERA LUFTVÄRNSKANONER FÖRSTÖRDES OCKSÅ.”
I Morvan innebar jeeparna att SAS hade möjlighet att röra sig över stora områden för att sabotera för fienden. Den fräckaste aktionen var Wellsteds och Muirheads attack på en fabrik i Autun som producerade syntetisk olja, fyra mil från SAS- lägret. ”Med hjälp av granatkastare pumpade vi ett jämnt bombregn över fabriksområdet från ett avstånd på 650 meter, medan vi betraktade de täta ångmolnen som steg från de förstörda rören”, skrev Muirhead. ”Med ett dån vaknade sju Vickers K- maskingevärer till liv och översållade området med spårljus och explosioner. Varje maskingevär skickade in två fulla patronremsor i den stigande ångan.”
Flera gånger sprängde sabotagegrupper tågrälsen mot Paris, vilket sinkade tyskarnas soldattransporter och krigsutrustning till de hårda striderna i Normandie.
Den mest lyckade av dessa operationer leddes av ökenveteranen Jeff Du Vivier som sent i juli lade tre sprängladdningar under tågspåren, spridda över en sträcka på 45 meter. Det var ett svårt och tidskrävande jobb för Du Vivier och hans två kamrater, men deras tålamod belönades när ett tåg med krigsmateriel dök upp några timmar senare.
Lokomotivet förstördes fullständigt och
10 av de 40 vagnarna blåstes av rälsen.
Flera luftvärnskanoner förstördes också. Det bästa av allt var – enligt Du Viviers rapport – att angreppet gjorde tyskarna ”väldigt ängsliga och demoraliserade”.
Passande nog utfördes det sista angreppet av A-skvadronens befälhavare Bill Fraser. Den
3 september dödade han sju tyska officerare. Fem dagar senare återvände skvadronen till England efter att ha ersatts med C-skvadronen under ledning av Tony Marsh. På tre månader i Frankrike hade Frasers män dödat eller skadat 200 tyskar, fått 6 tåg att spåra ur, förstört
23 fordon och skadat ett oljeraffinaderi.
Av deras egna skadades sju och två dog.