OPE­RA­TION WAL­LA­CE

PÅ VÄG ÖS­TERUT MOT AUXERRE KÄM­PA­DE C-SKVA­DRO­NEN MOT ETT KOM­PA­NI FRÅN AFRIKAKÅREN OCH FÖR­STÖR­DE ETT TÅG.

Spioner & hemliga krig - - SAS – OPERATIONERNA PÅ D- DAGEN -

Man­nen som er­sat­te Bill Stir­ling som be­fäl­ha­va­re för 2SAS var övers­te­löjt­nant Bri­an Franks. Även om han in­led­nings­vis var bå­de char­me­ran­de och sym­pa­tisk blev han allt mer fru­stre­rad över re­ge­men­tets få upp­drag un­der som­ma­ren 1944. Ett par operationer ställ­des in i sista ögon­blic­ket på grund av pro­blem med hur de skul­le ut­fö­ras, och när de förs­ta grup­per­na ryck­te ut i au­gusti blev de snart skjut­na åt si­dan av Ame­ri­can Third Ar­my som var på väg ös­terut ge­nom Frankrike.

Så när ma­jor Roy Far­ran och 60 män från 2SAS C-skvadron lan­da­de på flyg­plat­sen i Ren­nes till­sam­mans med 20 jee­par var de fast be­slut­na att ta upp kam­pen mot tys­kar­na så fort som möj­ligt.

Den 19 au­gusti kör­de de från Ren­nes mot Auxerre för att in­le­da Ope­ra­tion Wal­la­ce. Fy­ra da­gar se­na­re ha­de SAS sin förs­ta kon­takt med fi­en­den då de stöt­te på ett kom­pa­ni från Afrikakåren som pre­cis ha­de an­länt från Ita­li­en. De ha­de fort­fa­ran­de på sig de tro­pis­ka strids­u­ni­for­mer­na – ka­ki­skjor­ta och blå shorts. ”Det he­la ver­ka­de så fred­ligt”, be­rät­ta­de ma­jorHar­ry Vickers. ”När vi hör­de smäl­len vän­de vi och såg att Far­ran var i full färd med att or­ga­ni­se­ra al­li­ho­pa.”

Far­ran ha­de va­rit i skott­lin­jen många gång­er för­ut, och han viss­te hur vik­tigt det var att ta ini­ti­a­tiv. Han be­ord­ra­de en sek­tion att täc­ka hö­ger flank och skic­ka­de in Vickers av­del­ning med fy­ra ma­sking­e­vär i buska­get på väns­ter si­da. Snart an­grep Afrikakåren i tron att de var över­ta­li­ga. ”Jag bör­ja­de töm­ma ku­lor från buska­get sam­ti­digt som jag hör­de tys­kar­na ro­pa skälls­ord ef­ter oss”, sa Vickers.

Stri­den va­ra­de i en tim­me och många av tys­kar­na ska­da­des el­ler dö­da­des. SAS ha­de inga för­lus­ter ut­an drog sig ba­ra till­ba­ka för att hit­ta en an­nan väg till Auxerre. In­nan slu­tet av au­gusti ha­de de kom­mit fram dit de skul­le och in­led­de jak­ten på tys­kar. Bi­lar för­stör­des, vägar spräng­des, ba­rac­ker at­tac­ke­ra­des och vid ett till­fäl­le be­sköts ett tåg som tuf­fa­de fram på rälsen.

Den 30 au­gusti låg de i bak­håll och an­grep en kon­voj be­stå­en­de av 30 last­bi­lar som när­ma­de sig den tys­ka gar­ni­so­nen i Châ­teau Mar­mont i Cha­til­lon. Vickers, som se­na­re be­lö­na­des med Dis­tin­gu­ished Con­duct Me­dal för sitt mod un­der an­grep­pet, var den förs­te som öpp­na­de eld från ett av­stånd på 18 me­ter. I sin själv­bi­o­gra­fi be­skri­ver Far­ran hur ”de förs­ta fem last­bi­lar­na som var las­ta­de med am­mu­ni­tion ex­plo­de­ra­de i ett fan­tas­tiskt fyr­ver­ke­ri”.

Någ­ra år se­na­re kal­la­de Vickers episoden ”gans­ka blo­dig”. SAS mis­te en man i an­grep­pet, tys­kar­na mis­te näs­tan hund­ra.

Ope­ra­tion Wal­la­ce fort­sat­te att or­sa­ka sto­ra för­lus­ter för tys­kar­na den förs­ta vec­kan i sep­tem­ber, och SAS ag­gres­si­vi­tet och rör­lig­het för­vir­ra­de fi­en­den som var i färd med att dra sig till­ba­ka ös­terut.

Den 7 sep­tem­ber öpp­na­de Vickers eld mot två tys­ka stabs­bi­lar som kör­de i full fart längs vägen och dö­da­de där­i­ge­nom en ba­tal­jons­le­da­re och hans un­der­ord­na­de. Da­gen där­på för­stör­de SAS fy­ra tys­ka tank­bi­lar. Den 13 sep­tem­ber an­grep de Langres – en stad som var un­der fi­en­dens kon­troll – med gra­nat­kas­ta­re från en rekviverad Peugeot. ”Från bör­jan ha­de den sol­tak”, be­rät­ta­de Bob Wal­ker-Brown, of­fi­ce­ra­ren som led­de at­tac­ken. ”Vi för­stör­de det, tog ut bak­sä­tet i bi­len och sat­te gra­nat­kas­ta­ren på en hög med sand­säc­kar. Det sä­ger myc­ket om hur Peu­geo­ter­na var på den ti­den.”

Tre da­gar se­na­re fick Far­ran kon­takt med Ame­ri­can Se­venth Ar­my, och där­med var Ope­ra­tion Wal­la­ce över. I sin rap­port upp­skat­ta­de Far­ran att han och hans män ha­de dö­dat el­ler ska­dat 500 tys­kar, för­stört 59 for­don plus ett tåg, och sprängt 378 540 li­ter av fi­en­dens bräns­le. 2SAS ha­de för­lo­rat sju sol­da­ter och li­ka många ha­de ska­dats. ”Ope­ra­tio­nen be­vi­sar att med rätt ti­ming och pas­san­de om­giv­ning­ar – med el­ler ut­an hjälp från lo­kal­be­folk­ning­en – kan en li­ten, spe­ci­al­trä­nad grupp upp­nå re­sul­tat som är opro­por­tio­ner­li­ga till an­ta­let män”, sam­man­fat­ta­de han.

”DEN 13 SEP­TEM­BER AN­GREP DE LANGRES – EN STAD SOM VAR UN­DER FI­EN­DENS KON­TROLL – MED GRA­NAT­KAS­TA­RE FRÅN EN REKVIVERAD PEUGEOT.”

SAS mot­togs som be­fri­a­re i Frankrike, ibland li­te för ti­digt. Tys­kar­na fanns fort­fa­ran­de i om­rå­det och san­no­lik­he­ten var stor för att de skul­le kom­ma och le­ta ef­ter spe­ci­al­styr­kan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.