OPERATION WALLACE
PÅ VÄG ÖSTERUT MOT AUXERRE KÄMPADE C-SKVADRONEN MOT ETT KOMPANI FRÅN AFRIKAKÅREN OCH FÖRSTÖRDE ETT TÅG.
Mannen som ersatte Bill Stirling som befälhavare för 2SAS var överstelöjtnant Brian Franks. Även om han inledningsvis var både charmerande och sympatisk blev han allt mer frustrerad över regementets få uppdrag under sommaren 1944. Ett par operationer ställdes in i sista ögonblicket på grund av problem med hur de skulle utföras, och när de första grupperna ryckte ut i augusti blev de snart skjutna åt sidan av American Third Army som var på väg österut genom Frankrike.
Så när major Roy Farran och 60 män från 2SAS C-skvadron landade på flygplatsen i Rennes tillsammans med 20 jeepar var de fast beslutna att ta upp kampen mot tyskarna så fort som möjligt.
Den 19 augusti körde de från Rennes mot Auxerre för att inleda Operation Wallace. Fyra dagar senare hade SAS sin första kontakt med fienden då de stötte på ett kompani från Afrikakåren som precis hade anlänt från Italien. De hade fortfarande på sig de tropiska stridsuniformerna – kakiskjorta och blå shorts. ”Det hela verkade så fredligt”, berättade majorHarry Vickers. ”När vi hörde smällen vände vi och såg att Farran var i full färd med att organisera allihopa.”
Farran hade varit i skottlinjen många gånger förut, och han visste hur viktigt det var att ta initiativ. Han beordrade en sektion att täcka höger flank och skickade in Vickers avdelning med fyra maskingevär i buskaget på vänster sida. Snart angrep Afrikakåren i tron att de var övertaliga. ”Jag började tömma kulor från buskaget samtidigt som jag hörde tyskarna ropa skällsord efter oss”, sa Vickers.
Striden varade i en timme och många av tyskarna skadades eller dödades. SAS hade inga förluster utan drog sig bara tillbaka för att hitta en annan väg till Auxerre. Innan slutet av augusti hade de kommit fram dit de skulle och inledde jakten på tyskar. Bilar förstördes, vägar sprängdes, baracker attackerades och vid ett tillfälle besköts ett tåg som tuffade fram på rälsen.
Den 30 augusti låg de i bakhåll och angrep en konvoj bestående av 30 lastbilar som närmade sig den tyska garnisonen i Château Marmont i Chatillon. Vickers, som senare belönades med Distinguished Conduct Medal för sitt mod under angreppet, var den förste som öppnade eld från ett avstånd på 18 meter. I sin självbiografi beskriver Farran hur ”de första fem lastbilarna som var lastade med ammunition exploderade i ett fantastiskt fyrverkeri”.
Några år senare kallade Vickers episoden ”ganska blodig”. SAS miste en man i angreppet, tyskarna miste nästan hundra.
Operation Wallace fortsatte att orsaka stora förluster för tyskarna den första veckan i september, och SAS aggressivitet och rörlighet förvirrade fienden som var i färd med att dra sig tillbaka österut.
Den 7 september öppnade Vickers eld mot två tyska stabsbilar som körde i full fart längs vägen och dödade därigenom en bataljonsledare och hans underordnade. Dagen därpå förstörde SAS fyra tyska tankbilar. Den 13 september angrep de Langres – en stad som var under fiendens kontroll – med granatkastare från en rekviverad Peugeot. ”Från början hade den soltak”, berättade Bob Walker-Brown, officeraren som ledde attacken. ”Vi förstörde det, tog ut baksätet i bilen och satte granatkastaren på en hög med sandsäckar. Det säger mycket om hur Peugeoterna var på den tiden.”
Tre dagar senare fick Farran kontakt med American Seventh Army, och därmed var Operation Wallace över. I sin rapport uppskattade Farran att han och hans män hade dödat eller skadat 500 tyskar, förstört 59 fordon plus ett tåg, och sprängt 378 540 liter av fiendens bränsle. 2SAS hade förlorat sju soldater och lika många hade skadats. ”Operationen bevisar att med rätt timing och passande omgivningar – med eller utan hjälp från lokalbefolkningen – kan en liten, specialtränad grupp uppnå resultat som är oproportionerliga till antalet män”, sammanfattade han.
”DEN 13 SEPTEMBER ANGREP DE LANGRES – EN STAD SOM VAR UNDER FIENDENS KONTROLL – MED GRANATKASTARE FRÅN EN REKVIVERAD PEUGEOT.”