EN VETERAN EFTER OPERATION KIPLING
ALEXANDER ”ALEC” BORRIE FÖDDES I LONDON 1925. HANS FAR VAR VETERAN FRÅN FÖRSTA VÄRLDSKRIGET OCH HADE ÖVERLEVT FYRA ÅR I SKYTTEGRAVARNA. NÄR BORRIE VAR 14 ÅR SLUTADE HAN SKOLAN OCH BLEV SNICKARLÄRLING. UNDER BLITZEN REPARERADE HAN BOMBSKADADE BYGGNADER. ÅR
NÄR OCH HUR GICK DU MED I SAS?
År 1943 skickades min bataljon till Orkneyöarna för att skydda dem mot tyska soldater. Inget hände och i januari 1944 upplöstes bataljonen. Vi kunde välja mellan att gå med i kommandostyrkan, fallskärmsregementet eller SAS. Jag valde SAS utan att riktigt veta vad jag gjorde.
VAD HÄNDE SEDAN?
Jag intervjuades av befälhavaren som hette Paddy Mayne, och så fort jag blev upptagen i gruppen skickades jag till Darvel i Skottland där 1SAS hade en bas. Senare fick jag veta att jag var en av endast 30 personer som Mayne valde ut bland 300 sökande. När vi var färdiga med fallskärmsträningen vid Ringway hade antalet män sjunkit till 15.
KAN DU BESKRIVA TRÄNINGEN DU GJORDE I SAS?
Vi var mycket ute i den skotska terrängen för att lära oss att orientera oss och för att öva på att förflytta oss långt. Vi lärde oss om sprängämnen, hur vi skulle spränga tågräls, och vi fick till och med lära oss att köra ånglok om vi skulle bli tvungna att flytta ett sådant när vi kom till Frankrike.
NÄR KOM DU TILL FRANKRIKE?
Jag var i C-skvadronen under major Tony Marsh och vi avlöste A-skvadronen [se Operation Houndsworth] för Operation Kipling. Den 19 augusti landade skvadronen och 20 jeepar i Dakotas i Rennes och körde ner i närheten av Orléans. Det tog oss omkring tre dagar. Min grupp var under ledning av löjtnant Roy Close.
NÄR SÅG DU STRID FÖR FÖRSTA GÅNGEN?
Jag har hört någon säga att vi var ute på en sjudagarspatrull, men det är inte så jag minns det – jag tror vi körde runt och sökte efter mål. Vi hörde rykten om att tre tyska lastbiler körde längs vägen i Nevers, och Roy Close bestämde att vi skulle utföra ett bakhåll i en kurva där en grusväg ledde upp mot skogen. När vi fick syn på lastbilarna öppnade vi eld. Fordonen blev helt förstörda och vi dödade omkring 15 tyska soldater.
VAD HÄNDE SEDAN?
Vad vi inte visste var att konvojen hade bepansrad eskort. Så i nästa ögonblick exploderade världen runt oss, maskingevärssalvor gjorde stora hål i träden runt oss. ”Dra upp på vägen”, ropade Roy Close, men jeeparna var parkerade bakom varandra, så det var inte så enkelt. En av bilarna hamnade i ett dike, och Closes bil fastnade med snurrande hjul över en timmerstock. Jag körde den tredje jeepen. Vi lyckades flytta timmerstocken, så vi drog iväg med två jeepar och lämnade den tredje.
NÅGRA SKADOR?
Skälet till att den ena jeepen hamnade i diket var att föraren Joe Craig fick en kula genom handen. Vi rengjorde såret genom att dra en trasa med sulfonatsalva genom kulhålet. Det läkte fint.
JAGADE TYSKARNA ER?
Nej, men inte långt därefter körde vi genom byn Châtillon-enBazois. Invånarna behandlade oss som befriare. De kastade blommor till oss och ville ställa till med fest. Vi försökte förklara att vi inte hade befriat dem och att de borde gå hem eftersom tyskarna inte var långt bort.
HUR FÖRLÖPTE RESTEN AV PATRULLEN?
Vi körde runt och letade efter mål. Det var ett par eldgivningsepisoder till, men det var i stort sett lugnt eftersom tyskarna höll på att dra sig tillbaka österut. Efter hand beordrades vi till Dijon, jag tror vi skulle söka efter tyska smygskyttar som hade lämnats kvar.
VISSTE DU ATT TYSKARNA HADE FÅTT ORDER OM ATT AVRÄTTA ALLA SASSOLDATER DE TILLFÅNGATOG?
De berättade för oss om ordern, så vi visste vad som skulle hända om vi fångades. När man är nitton tror man att sånt händer alla andra än en själv.
GICK DU OSKADD GENOM KRIGET?
Nej. Den 14 april 1945 körde jag över en landmina när vi körde in i Tyskland. Min sergeant Sandy Davidson, som precis hade blivit far, dog och en annan soldat blev illa bränd. Jag skadade höger ben och var tvungen att ligga några veckor på sjukhus.