OPE­RA­TION LOYTON

TYS­KAR­NA HÄM­TA­DE FÖR­STÄRK­NING TILL VOSGES FÖR ATT STOP­PA AME­RI­CAN THIRD AR­MY, OCH SAS SKUL­LE AT­TAC­KE­RA DE NA­ZIS­TER SOM ÅTER­VÄN­DE TILL TYSKLAND.

Spioner & hemliga krig - - SAS – OPERATIONERNA PÅ D- DAGEN -

När Ope­ra­tion Wal­la­ce var över hop­pa­des Roy Far­ran kun­na le­da si­na män ös­terut för att mö­ta upp en an­nan 2SAS-grupp, med kod­nam­net Loyton. Han hör­de emel­ler­tid ryk­ten om att na­zis­ter­na ha­de till­kal­lat för­stärk­ning längs flo­den Mo­sels öst­ra strand i syf­te att stop­pa ame­ri­kans­ka tred­je ar­mén som var på väg mot Tyskland. Dess­utom ha­de ame­ri­ka­ner­na näs­tan tömt si­na för­råd på väg ge­nom Frankrike. Far­ran val­de där­för istäl­let att sät­ta kurs mot Pa­ris för att lå­ta män­nen nju­ta av en vec­kas le­dig­het i den frans­ka hu­vud­sta­den.

Un­der ti­den del­tog män­nen som var med i ope­ra­tion Loyton i en död­lig katt och råt­ta-lek med tys­kar­na. SAS and­ra grupp ha­de hop­pat fall­skärm över ku­pe­rad ter­räng i ett om­rå­de som het­te Vosges sent i au­gusti med or­der att an­gri­pa fi­en­dens sol­da­ter ef­ter hand som de drog sig till­ba­ka till Tyskland. Om­rå­det där de skul­le lan­da be­stod av en äng om­gi­ven av skog, nä­ra byn La Pe­ti­te- Ra­on. ”Det var in­te den bäs­ta land­ning­en jag har gjort. Jag såg att jag när­ma­de mig trä­den och det hjälp­te in­te att försöka sty­ra”, be­rät­ta­de Du­sty Cross­fi­eld. ”Jag bra­ka­de ge­nom gre­nar­na och blev häng­an­de och gung­a­de ut­an att ve­ta hur långt det var ner till mar­ken. Jag drog i ut­lö­sa­ren och slog tungt i bac­ken – fal­let mås­te ha va­rit om­kring fem me­ter. Jag hör­de nå­gon kom­ma spring­an­de mot mig, och jag tror att jag drog fram col­ten snab­ba­re än John Way­ne. Så hör­de jag nå­gon ro­pa ’Trés bi­en, Ang­le­ter­re’, och det räd­da­de nog grab­bens liv.”

I väl­komst­kom­mit­tén från Maquis fanns den 21 år gam­le Hen­ri Po­ir­son. ”En av brit­ter­na – ser­geant Sey­mour – ska­da­de vris­ten un­der land­ning­en så vi var tvung­na att bära ho­nom till­ba­ka till läg­ret”, sa han. ”Näs­ta dag be­stäm­de kap­ten Druce [SAS-be­fä­let] att de be­höv­de en ny bas ef­tersom det fanns så många tys­kar i om­rå­det att det bör­ja­de bli far­ligt.”

När SAS för­flyt­ta­de sig ge­nom skogen möt­te de en av fi­en­dens patrul­ler. Un­der den föl­jan­de

skott­loss­ning­en dö­da­des två brit­tis­ka sol­da­ter och två blev till­fång­a­tag­na. Sey­mour var en av dem.

In­nan slu­tet på au­gusti ha­de yt­ter­li­ga­re 34 SAS-sol­da­ter an­länt till plat­sen med fall­skärm, bland an­nat övers­te­löjt­nant Bri­an Franks. De ha­de ock­så fått fler jee­par. Där­med var brit­ter­na mo­bi­la och de ha­de till­räck­ligt med va­pen, men som Druce sa: ”Tys­kar­na ha­de skic­kat en di­vi­sion från Stras­bourg för att hit­ta oss, och vi var gans­ka pres­sa­de.” Trots det ut­för­de SAS en rad sa­bo­ta­ge­upp­drag, de be­sköt al­la fi­en­de­for­don de stöt­te på på de snirk­lan­de skogs­vä­gar­na. Det mest im­po­ne­ran­de an­grep­pet var när Druce öpp­na­de eld mot en en­het SS-sol­da­ter som sam­la­de sig på bytorget i Moussey. Han sköt på dem med browningen i jee­pen och lyc­ka­des dö­da och såra många av dem. Tys­kar­na hämnades ge­nom att skic­ka al­la män i byn till kon­cent­ra­tions­lä­ger. Ba­ra 70 av 210 kom till­ba­ka.

SAS upp­täck­te ock­så att de ha­de lan­dat i en re­gi­on där histo­ri­en ha­de de­lat be­folk­ning­en i två grup­per. Vis­sa av in­vå­nar­na i Vosges såg sig som fran­so­ser, me­dan and­ra ha­de tyskt ursprung och mer än gär­na be­rät­ta­de allt de viss­te för na­zis­ter­na. Den 24 sep­tem­ber

”VIS­SA AV IN­VÅ­NAR­NA I VOSGES SÅG SIG SOM FRANS­MÄN, ME­DAN AND­RA HA­DE TYSKT URSPRUNG OCH MER ÄN GÄR­NA BE­RÄT­TA­DE ALLT DE VISS­TE FÖR NA­ZIS­TER­NA.”

ar­re­ste­ra­des Po­ir­son av SS när han kom till av­verk­nings­plat­sen där han job­ba­de som last­bils­chauf­för. ”De tryck­te upp mig mot en vägg och skul­le till att skju­ta mig, men så kom en of­fi­cer och han sa: ”Nej, in­te han”, be­rät­ta­de han.

Po­ir­son tror han vet vem som för­råd­de ho­nom och tror att per­so­nen först gav hans namn till tys­kar­na ef­ter att de ha­de lo­vat att in­te av­rät­ta ho­nom. Istäl­let sat­tes Po­ir­son på ett tåg ös­terut, först till Auschwitz där han till­bring­a­de någ­ra vec­kor med att bära dö­da krop­par till för­brän­nings­ug­nar­na, och se­dan till

”DRUCE ÖPP­NA­DE ELD MOT EN EN­HET SS-SOL­DA­TER SOM SAM­LA­DE SIG PÅ BYTORGET I MOUSSEY. HAN SKÖT PÅ DEM MED BROWNINGEN SOM SATT I JEE­PEN OCH LYC­KA­DES DÖ­DA OCH SÅRA MÅNGA AV DEM. TYS­KAR­NA HÄMNADES GE­NOM ATT SKIC­KA AL­LA MÄN I BYN TILL KON­CENT­RA­TIONS­LÄ­GER.”

Da­chau där han blev kvar tills läg­ret be­fri­a­des av ame­ri­ka­ner­na.

I bör­jan av oktober kon­sta­te­ra­de Franks att ame­ri­ka­ner­na var på plats. Det fanns där­för in­te läng­re nå­got be­hov av Ope­ra­tion Loyton. Uppdraget ha­de va­rit miss­lyc­kat från bör­jan, vil­ket skyll­des på en blanding av otur och SHAEF:s un­der­må­li­ga pla­ne­ring. Den 6 oktober de­la­de där­för Franks upp si­na män i fem grup­per och bad dem dra väs­terut ge­nom ett om­rå­de där det kryl­la­de av tys­kar. ”Översten såg att vi kom iväg och öns­ka­de oss en god tur och lyc­ka till”, sa Cross­fi­eld. Han gav sig iväg med en grupp på fem män där en av dem het­te Jock Robb. ”Allt gick bra de föl­jan­de da­gar­na trots att vi ha­de när­kon­takt med fi­en­den fle­ra gång­er”, sa Cross­fi­eld. ”Vi när­ma­de oss en gans­ka bred flod, [Meurt­he] och när vi bör­ja­de klä av oss för att sim­ma över la­de jag mär­ke till att Jock blev stå­en­de ut­an att rö­ra sig. Ef­ter en stund be­rät­ta­de han att han in­te kun­de sim­ma. Han ha­de lju­git un­der träningen och på ett el­ler an­nat sätt ha­de han kom­mit ige­nom ut­an att det upp­täck­tes. Över­gång­en var för svår för att jag skul­le kun­na ta ho­nom på släp­tåg över, men jag väg­ra­de att lämna en god kam­rat. Så jag kläd­de på mig igen och vi be­stäm­de oss för att hit­ta en egen väg till­ba­ka till trygg­he­ten.” Till slut tog de sig för­bi de tys­ka le­den och åter­före­na­des med Franks och de and­ra som ock­så ta­git sig fram sä­kert.

31 sol­da­ter från ope­ra­tion Loyton kom emel­ler­tid ald­rig till­ba­ka. De till­fång­a­togs en och en el­ler i små grup­per, för­hör­des, torterades och av­rät­ta­des.

Ma­jor Pat Hart, Pad­dy May­ne och Roy Far­ran vän­tar på trans­port vid Sta­vang­ers flyg­plats i Nor­ge som­ma­ren 1945.

Hen­ri Po­ir­son 2016. Han var med­lem i mot­stånds­rö­rel­sen och käm­pa­de si­da vid si­da med SAS un­der Ope­ra­tion Loyton in­nan han till­fång­a­togs och skic­ka­des till Auschwitz.

SAS del­tar i en min­nes­stund för de of­fer från Mos­sey som dö­da­des i tys­ka kon­cent­ra­tions­lä­ger.

Ne­dan: Des­sa gra­var på kyr­ko­går­den i Moussey till­hör tre SAS- sol­da­ter som till­fång­a­togs och av­rät­ta­des av tys­kar­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.