UPP­DRAG I STÄNDIG FÖRÄNDRING

I takt med att mu­ren väx­te möt­te en­he­ten Det A helt nya ut­ma­ning­ar.

Spioner & hemliga krig - - SPECIALSTYRKAN I BERLIN -

Det var ing­en tve­kan om att spe­ci­al­styr­kans upp­drag ha­de bli­vit svå­ra­re. Västberlin var nu full­stän­digt om­ring­at av en oge­nom­träng­lig bar­riär: mu­ren. Sta­si, Öst­tysklands myn­dig­het för statssäkerhet, ha­de fin­put­sat si­na me­to­der för att för­säk­ra sig om att folk var lo­ja­la mot re­gi­men, och med hjälp från KGB var den in­ter­na sä­ker­he­ten näs­tan full­stän­digt vat­ten­tät. Trots att det var livs­far­ligt för­sök­te många att fly till den lockande fri­he­ten i väst. Någ­ra få lyc­ka­des, många gjor­de det in­te.

Rolf Kreu­scher an­slöt sig till den ame­ri­kans­ka ar­mén ti­digt på 1950-ta­let. Han föddes i Pforz­heim i Tyskland fö­re kri­get och viss­te vem hans fi­en­de var. Sov­je­ter­na ha­de dö­dat hans far vid öst­fron­ten. År 1946 emi­gre­ra­de han till USA och kom till­ba­ka till Ber­lin som ser­geant i spe­ci­al­styr­kan tio år se­na­re.

Den 17 au­gusti 1962 be­fann sig Rolf pre­cis i när­he­ten av mu­ren när han hör­de skott. Han skyn­da­de när­ma­re och klätt­ra­de upp i ett ob­ser­va­tions­torn där han ha­de bra ut­sikt mot ös­ter. Där fick han syn på en man som låg all­de­les in­till den öst­tys­ka si­dan av mu­ren. Den 18-åri­ge stu­den­ten Pe­ter Fech­ter ha­de ta­git chan­sen att försöka fly från kom­mu­nis­ter­na i dags­ljus, men ”Gre­pos” (gräns­po­li­sen) sköt ho­nom så fort han kom in i om­rå­det som kal­la­des döds­rem­san. Ame­ri­kansk mi­li­tär­po­lis och po­li­sof­fi­ce­rer från Väst­ber­lin när­ma­de sig Fech­ter, men ing­en för­sök­te hjäl­pa ho­nom. Bäg­ge si­dor var säk­ra på att mot­stån­dar­si­dan skul­le öpp­na eld. Fech­ter blöd­de lång­samt till döds. Den da­gen blev Kreu­scher än mer be­slu­ten att be­käm­pa kom­mu­nis­men.

Kri­get mot upp­rorsma­kar­na

Vid Fort Bragg, den ame­ri­kans­ka spe­ci­al­styr­kans hög­kvar­ter, var det sto­ra för­änd­ring­ar på gång. Sov­je­tu­ni­o­nen ha­de be­stämt sig för att stöd­ja oli­ka re­vol­ter i tred­je värl­den för att av­le­da de ame­ri­kans­ka styr­kor­nas upp­märk­sam­het. Kri­get mot upp­rorsma­kar­na (CO­IN) var den nya ut­ma­ning­en, och ti­digt på 1960-ta­let skic­ka­des fler spe­ci­al­styr­kor till det av­lägs­na Syd­vi­et­nam.

Des­sa styr­kor fun­ge­ra­de som råd­gi­va­re, och sol­da­ter­na del­tog allt of­ta­re i strid för att stöd­ja kam­pen mot Vi­etcong­ge­ril­lan. Pre­si­dent John F. Ken­ne­dy kal­la­de spe­ci­al­styr­kan (The Green Be­rets) för ett uni­ver­sal­me­del: de kun­de an­vän­das till att be­käm­pa al­la slags upp­ror över he­la värl­den. Det la­des allt mind­re vikt vid styr­kans ur­sprung­li­ga upp­drag, okon­ven­tio­nell krig­fö­ring, och allt större vikt på upp­rors­be­kämp­ning. Bort­sett från i Eu­ro­pa.

Den 10:e spe­ci­al­styr­kan vid Bad Tölz för­be­red­de sig istäl­let på okon­ven­tio­nel­la upp­drag långt ös­terut me­dan spe­ci­al­styr­kan i Ber­lin, som i all hem­lig­het nu­me­ra kal­la­des 39th SF De­ta­ch­ment, stod klar att gö­ra det­sam­ma i Öst­tyskland.

Ef­tersom det in­te gick att ge­nom­fö­ra större öv­ning­ar i om­rå­de­na runt Ber­lin skic­ka­de en­he­ter­na si­na A-team till Väst­tyskland för att trä­na. De fick två upp­drag: först skul­le de ge­nom att hop­pa fall­skärm in­fil­tre­ra en ge­ril­lagrupp, van­ligt­vis en tysk fall­skärms­jägar­trupp som trä­na­de på att ut­fö­ra bak­håll­s­at­tac­ker och rai­der för att där­ef­ter ut­fö­ra upp­drag mot en tänkt fi­en­de.

Det and­ra uppdraget var det mest ut­ma­nan­de. Var­je soldat skul­le ope­re­ra själv och ut­ge sig för att va­ra med­lem av en un­der­jor­disk or­ga­ni­sa­tion. Soldaten var tvung­en att ha go­da skäl till att be­fin­na sig i om­rå­det, skaf­fa säk­ra göm­stäl­len och transportmöjligheter. Se­dan skul­le han byg­ga un­der­rät­tel­se­nät­verk som kun­de hjäl­pa spe­ci­al­styr­kan med si­na upp­drag. He­la ti­den var soldaten tvung­en att se till att var­ken ny­fik­na tys­kar el­ler po­li­sen fat­ta­de miss­tan­kar om att nå­got var på tok. Om soldaten ar­re­ste­ra­des un­der en öv­ning förväntades han att be sin en­het om ur­säkt efteråt.

Trots att att sol­da­ter­nas upp­gif­ter var mer dis­kre­ta än tea­mens, ha­de de en­skil­da sol­da­ter­na of­ta möj­lig­het att sa­bo­te­ra ”fi­en­dens” upp­drag. Vid ett till­fäl­le slog sig två sol­da­ter som job­ba­de i när­he­ten av varand­ra ihop för att sa­bo­te­ra en ”fi­ent­lig” post i skydd av nattens mör­ker. För­sik­tigt fäs­te de mi­nor på fle­ra for­don och en sam­bands­bil. För att

”OM SOLDATEN AR­RE­STE­RA­DES UN­DER EN ÖV­NING FÖRVÄNTADES HAN ATT BE SIN EN­HET OM UR­SÄKT EFTERÅT.”

und­vi­ka att för­sät­ta flyg­be­sätt­ning­en i fa­ra läm­na­de de en lapp ef­ter sig på in­stru­ment­pa­ne­len in­ne i en he­li­kop­ter där det stod att pi­lo­ten bor­de kon­trol­le­ra ro­tor­bla­den nog­grant. Där­med blev näs­ta mor­gons upp­drag be­tyd­ligt för­se­nat, sär­skilt ef­ter att fle­ra rök­gra­na­ter ex­plo­de­ra­de un­der en­he­tens last­bi­lar.

Un­der ett an­nat upp­drag skul­le en soldat dum­pa fy­ra av ”fi­en­dens” sol­da­ter som ha­de till­fång­a­ta­gits av spe­ci­al­styr­kan han job­ba­de för. Han kör­de iväg dem i en va­ru­bil mitt i nat­ten, män­nen låg bak­bund­na med ögon­bin­del bak i bi­len. Han tyck­te in­te att han ba­ra kun­de lämna dem mitt på vägen. Istäl­let kör­de han al­la fy­ra till sta­den Ulm där han släpp­te dem av i bor­dell­kvar­te­ren vid ett hus med tvek­samt ryk­te. An­tag­li­gen ha­de de en och an­nan pi­kant histo­ria att be­rät­ta da­gen där­på.

Till­ba­ka i sta­den

Ris­ken för att ett krig skul­le bry­ta ut blev allt mer på­tag­lig. Det räck­te med att nå­gon i Moskva el­ler i Washing­ton nös så sat­tes sol­da­ter­na ome­del­bart i full be­red­skap. Det A upp­rätt­höll van­ligt­vis be­red­­ska­pen i två tim­mar, men när si­tu­a­tio­nen blev för spänd rör­de de sig ald­rig långt ifrån hu­vud­kvar­te­ret.

Ef­ter hand som ti­den gick be­sök­te sol­da­ter­na gräns­om­rå­de­na de skul­le va­ra tvung­na att kor­sa för att kom­ma in i Öst­tyskland. Här över­va­ka­de de gräns­vak­ter­na och kartlade de­ras ru­ti­ner. Gräns­vak­ter­na ha­de hun­dar i kenn­lar nä­ra vakt­tor­nen och de tve­ka­de in­te att an­vän­da dem om nå­gon för­sök­te fly.

Grän­sen be­stod av två hin­der. Det förs­ta var ett sta­ket som höll öst­tys­kar­na bor­ta från gräns­om­rå­det, och det and­ra var en fy­ra me­ter hög mur som ut­gjor­de den egent­li­ga grän­sen mel­lan öst och väst. En krattad dödsremsa på mel­lan 3 och 30 me­ter skul­le av­slö­ja om nå­gon uppehöll sig i när­he­ten av mu­ren. Här ha­de vak­ter­na dess­utom god sikt om det blev nöd­vän­digt att öpp­na eld.

Ett ef­fek­tivt sätt att tes­ta sy­ste­met på var med slang­bel­la. En väl­pla­ce­rad sten gjor­de un­der­verk för att het­sa hun­dar­na, och of­ta var vak­ter­na tvung­na att lämna tor­nen för att un­der­sö­ka vad det var som hän­de. Om vak­ter­na slog larm kom för­stärk­ning, och då kun­de ob­ser­va­tö­rer­na kart­läg­ga tys­kar­nas re­ak­tions­tid. Det var emel­ler­tid vik­tigt att hål­la sig ut­om syn­håll – en ner­vös vakt kun­de myc­ket väl öpp­na eld som hämnd för att han ha­de bli­vit väckt. Tjäns­ten i Ber­lin påmin­de mer om kam­pen mel­lan två ri­va­li­se­ran­de gäng än om en kon­flikt mel­lan två na­tio­ner. Det var en myc­ket spe­ci­ell front­lin­je.

Men mu­ren ha­de en svag­het. Den var byggd för att hind­ra öst­tys­kar­na från att fly från sitt land, in­te att hål­la folk ute. Det var in­te många som vil­le ta sig in i Öst­tyskland, men vil­le man fanns många möj­li­ga vägar för­bi mu­ren. En­he­tens strids­sim­ma­re kun­de ock­så ta sig in i Öst­tyskland via di­ver­se vat­ten­vä­gar.

”EN KRATTAD DÖDSREMSA PÅ MEL­LAN 3 OCH 30 ME­TER SKUL­LE AV­SLÖ­JA OM NÅ­GON UPPEHÖLL SIG I NÄR­HE­TEN AV MU­REN. HÄR HA­DE VAK­TER­NA DESS­UTOM GOD SIKT OM DET BLEV NÖD­VÄN­DIGT ATT ÖPP­NA ELD.”

”TIM­ME EF­TER TIM­ME AV VÄN­TAN­DE, VAR­VAT MED EN OCH AN­NAN HÄN­DEL­SE SOM GÖR DIG FULL­STÄN­DIGT LIV­RÄDD ÄR FULLT NOR­MALT UN­DER DEN HÄR TY­PEN AV UPP­DRAG. ETT LI­TET MISS­TAG KAN KOS­TA DIG LI­VET. BA­RA TRÄ­NING, IN­STINK­TER, ATT HÅL­LA HU­VU­DET KALLT OCH LI­TE TUR GÖR ATT DU ÖVER­LE­VER.”

”MEN MU­REN HA­DE EN SVAG­HET. DEN VAR BYGGD FÖR ATT HIND­RA ÖST­TYS­KAR­NA FRÅN ATT FLY FRÅN SITT LAND, IN­TE ATT HÅL­LA FOLK UTE. DET VAR IN­TE MÅNGA SOM VIL­LE TA SIG IN I ÖST­TYSKLAND, MEN VIL­LE MAN FANNS DET MÅNGA MÖJ­LI­GA VÄGAR FÖR­BI MU­REN.”

1970-ta­let

Sam­ti­digt som ota­li­ga kon­flik­ter ut­käm­pa­des runt om­kring i värl­den gick NATO och Wars­za­wa­pak­ten på tå runt varand­ra i Eu­ro­pa. De fy­ra oc­ku­pa­tions­mak­ter­na USA, Storbritannien, Frankrike och Sov­jet­uni­o­nen ha­de ett sy­stem för att hål­la koll på varand­ras rö­rel­ser, näm­li­gen MLM (Mi­li­ta­ry Li­ai­son Mis­sions). Med hjälp av märk­ta bi­lar pat­rul­le­ra­de sov­je­ter­na på de al­li­e­ra­des om­rå­den sam­ti­digt som de al­li­e­ra­de gjor­de det­sam­ma i Öst­tyskland. Reg­ler­na var enk­la: i vis­sa om­rå­den var det strängt för­bju­det att pat­rul­le­ra och det räk­na­des som orent spel att bry­ta för­bu­det. I Väst­tyskland var straf­fet för att bry­ta reg­ler­na milt. Om ryssarna er­tap­pa­des på för­bju­det om­rå­de skic­ka­des de till­ba­ka till sin bas till­sam­mans med ett kla­go­mål.

Sov­jet ha­de emel­ler­tid helt and­ra reg­ler. De stoppade al­li­e­ra­de bi­lar och hind­ra­de dem från att kö­ra vi­da­re. Of­ta an­greps sol­da­ter­na ock­så fy­siskt. Dess­utom kun­de sov­je­ter­na ibland för­stö­ra de al­li­e­ra­des spe­ci­al­bygg­da, och där­med dy­ra, bi­lar för att hind­ra dem att ut­fö­ra sitt jobb.

Spe­ci­al­styr­kan i Ber­lin an­såg att MLM var en yp­per­lig möj­lig­het att bli när­ma­re be­kant med den sov­je­tis­ka och öst­tys­ka ar­mén, sam­ti­digt som de fick en över­blick över en­he­tens mål och lär­de kän­na om­rå­det. Spe­ci­al­sol­da­ter som Ron till­de­la­des det­ta upp­drag för att när­ma­re ut­fors­ka vil­ka möj­lig­he­ter det kun­de ge. År 1978, ef­ter att ha lärt sig att ma­nö­vre­ra en Mer­ce­des av se­dan­mo­dell på sam­ma sätt som en fyr­hjuls­dri­ven jeep, bör­ja­de Ron att kö­ra des­sa rut­ter. Vid ett till­fäl­le när han var på väg till­ba­ka till sin bas i Pots­dam stöt­te Ron och hans kol­le­ga, en ame­ri­kansk un­der­rät­tel­se­of­fi­cer, på en sovjetisk kon­voj. När de skul­le pas­se­ra den främs­ta bi­len i kon­vo­jen kom en sovjetisk pansar­bil i full fart ut ur skogen och kör­de in i de­ras bil så att den kör­de av vägen och väl­te. Ron blev om­tum­lad och hans kol­le­ga ska­da­des, vil­ket var be­tyd­ligt all­var­li­ga­re. Sov­je­ter­na drog ut dem ge­nom de kros­sa­de fönst­ren in­nan de plund­ra­de bi­len. Det tog fle­ra tim­mar in­nan Ron fick sin kol­le­ga till sjukhus, och där­ef­ter var han tvung­en att ta sig hem och skri­va rap­port. Sov­je­ter­na me­na­de att fö­ra­ren ha­de tap­pat kon­troll över bi­len på grund av ”hög fart och vårds­lös kör­ning”.

Ron lyc­ka­des dock ta hämnd vid ett an­nat till­fäl­le när han var ute och pat­rul­le­ra­de. En mor­gon kör­de han och hans kol­le­ga ige­nom ett sovjetisk träningsläger när de fick syn på en rad märk­li­ga fö­re­mål i den ti­di­ga mor­gon­dim­man. De hit­ta­de ett bra göm­stäl­le från vil­ket de ha­de fri sikt över plat­sen där föremålen fanns. Dimman lät­ta­de så små­ning­om och av­slö­ja­de en nyanländ sovjetisk flygstyrka och ett an­tal nya Hind-D helikoptrar.

”DE HIT­TA­DE ETT BRA GÖM­STÄL­LE FRÅN VIL­KET DE HA­DE FRI SIKT ÖVER PLAT­SEN DÄR FÖREMÅLEN FANNS. DIMMAN LÄT­TA­DE SÅ SMÅ­NING­OM OCH AV­SLÖ­JA­DE EN NYANLÄND SOVJETISK FLYGSTYRKA OCH ETT AN­TAL NYA HIND-D HELIKOPTRAR.”

En ny fi­en­de dy­ker upp

Un­der det se­na 1960-ta­let var Ber­lin en trygg hamn för stu­den­ter som in­te vil­le tjänst­gö­ra i den tys­ka ar­mén. Många av dem som pro­te­ste­ra­de mot den bor­ger­li­ga ka­pi­ta­list­sta­ten och mot Vi­et­nam­kri­get kom hit. And­ra vil­le stör­ta den väst­tys­ka re­ge­ring­en och kas­ta ut de eu­ro­pe­is­ka och ame­ri­kans­ka styr­kor­na. På så vis blev sta­den snart präg­lad av ra­di­ka­lism.

År 1972 ha­de den pa­les­tins­ka grup­pen Svart sep­tem­ber ut­fört sitt ter­roran­grep mot den olym­pis­ka sta­den i Mün­chen och vi­sat att ter­ro­rism var ett nytt hot mot den eu­ro­pe­is­ka sta­bi­li­te­ten. Som kon­se­kvens grun­da­de den tys­ka re­ge­ring­en GSG-9, en pa­ra­mi­li­tär an­ti­terrorgrupp. Brit­ter­na och is­ra­e­ler­na trä­na­de re­dan ex­i­ste­ran­de styr­kor att han­te­ra det nya ho­tet. USA, som in­te ha­de sam­ma möj­lig­he­ter, job­ba­de hårt för att kom­ma ikapp de and­ra.

År 1974 gav US Eu­ro­pe­an Com­mand (USEUCOM) spe­ci­al­styr­kan i upp­drag att stäl­la upp med kryp­skyt­tar som skul­le för­hind­ra kap­ning­ar i Ber­lin. Sol­da­ter­na ha­de re­dan många tim­mars trä­ning i träff­sä­ker­het på långt av­stånd för att kun­na oskad­lig­gö­ra sov­je­tis­ka ra­ke­ter. Uppdraget ut­gjor­de där­för inga pro­blem. År 1975 fick Det A an­sva­ret för USEUCOM:s an­ti­ter­ror­ar­be­te, och som­ma­ren 1976 ope­re­re­ra­de de som den ame­ri­kans­ka ar­méns förs­ta an­ti­ter­ror­styr­ka.

An­ti­ter­rorupp­drag kräv­de på­hit­tig­het. För att ut­fö­ra upp­drag som kräv­de ki­rur­gisk pre­ci­sion, till ex­em­pel frig­tag­ning av giss­lan från tungt be­väp­na­de terrorister, var sol­da­ter­na tvung­na att fin­sli­pa si­na fär­dig­he­ter i al­la tänk­ba­ra om­giv­ning­ar: i byggnader, flyg­plan, bus­sar och tåg – dag som natt. Bå­de in­di­vi­du­el­la öv­ning­ar och gruppöv­ning­ar upp­re­pa­des så många gång­er att var­je rö­rel­se lag­ra­des i mus­kel­min­net. Fär­dig­he­ter­na väs­sa­des med hjälp av FBI:s tek­nik för att dö­da snabbt och med hjälp av SAS:s tek­ni­ker för när­kamp på av­stånd mel­lan 7 och 50 me­ter. Prick­skyt­tar­na trä­na­de på träff­sä­ker­het på av­stånd än­da upp till 500 me­ter i dags­ljus och

300 me­ter med natt­sik­te. Sol­da­ter­na var tvung­na att ha in­gå­en­de kun­skap om si­na va­pen samt kon­cent­ra­tion, pre­ci­sion och snabb­het.

Un­der det and­ra året som Det A job­ba­de med anti­ter­ror­upp­drag an­märk­te upp­sy­nings­man­nen vid am­mu­ni­tions­lag­ret i Ber­lin att en­he­ten ha­de an­vänt mer am­mu­ni­tion än he­la spe­ci­al­styr­kan till­sam­mans. En­he­tens Walther P38-pi­sto­ler, som ur­sprung­li­gen val­des ef­tersom bå­de Öst- och Väst­yskland an­vän­de dem, vi­sa­de sig ha gans­ka då­lig håll­bar­het och byt­tes snabbt ut mot den mer ro­bus­ta 9 mm Walther P5. Det­ta ma­sking­e­vär vi­sa­de sig va­ra ett bra val, även om det 1983 byt­tes ut mot det po­pu­lä­ra Heck­ler Koch MP5.

Ti­digt 1978 de­mon­stre­ra­des en­he­tens död­li­ga pre­ci­sion för en grupp pro­mi­nen­ta per­so­ner som be­sök­te USEUCOM. Bland gäs­ter­na fanns en fyr­stjär­nig ami­ral. Upp­vis­ning­en be­stod av en öv­ning där sol­da­ter­na skul­le säk­ra fle­ra rum där doc­kor bå­de med och ut­an va­pen ha­de pla­ce­rats (så att sol­da­ter­na var tvung­na att be­dö­ma i var­je en­skilt fall om de skul­le skju­ta el­ler in­te).

Med led­ning­en som åskå­da­re spar­ka­de sol­da­ter­na upp dör­ren och drog in ”ter­ro­ris­ter­na” i tre oli­ka rum. Till sin hjälp ha­de de skarp am­mu­ni­tion, och för att tyd­lig­gö­ra var­je en­skilt skott var doc­kor­nas hu­vu­den fyll­da med röd­färg som ex­plo­de­ra­de över he­la rum­met när sol­da­ter­na träf­fa­de dem. De­mon­stra­tio­nen skräm­de amiralen då han upp­täck­te att de sköt med skarp am­mu­ni­tion så att ”blo­det” spru­ta­de på väg­gar­na. Det he­la var över in­om någ­ra få se­kun­der. Amiralen var fort­fa­ran­de upprörd ef­ter upplevelsen när han vän­de sig mot övers­te Stan Olchovik och sa: ”Det där ser väl­digt far­ligt ut.” Översten sva­ra­de torrt: ”Det är det ock­så, men ba­ra för ter­ro­ris­ter­na.”

1979

Nu var en­he­ten tvung­en att tack­la två upp­drag sam­ti­digt – ett för krigs­tid och ett för freds­tid. Hal­va en­he­ten skul­le va­ra re­do för even­tu­el­la an­ti­ter­ror­upp­drag me­dan den and­ra hal­van av styr­kan skul­le fort­sät­ta att för­be­re­da sig för krig. Ef­ter någ­ra må­na­der skul­le sol­da­ter­na by­ta plats. Män­nen som låg i be­red­skap för an­ti­ter­rorupp­drag skul­le fort­fa­ran­de del­ta i kur­ser och öv­ning­ar ut­an­för sta­den, in­klu­si­ve den år­li­ga öv­ning­en i ut­försåk­ning på ski­dor. Det var ab­so­lut nöd­vän­digt att kom­ma ut ur den in­stäng­da sta­den med jäm­na mel­lan­rum för att und­vi­ka cell­skräck.

I no­vem­ber änd­ra­des ru­ti­ner­na dras­tiskt när mi­li­tan­ta irans­ka stu­den­te­ra tog sig in i den ame­ri­kans­ka am­bas­sa­den i Te­he­ran och tog 66 ame­ri­ka­ner som giss­lan. Ef­tersom Iran var in­om USEUCOM:s an­svars­om­rå­de om­bads spe­ci­al­styr­kan att bi­dra med sin ex­per­tis. Först och främst skul­le de in­fil­tre­ra Te­he­ran för att skaf­fa vik­tig in­for­ma­tion som CIA in­te lyc­ka­des få tag i. Spe­ci­al­styr­kans sol­da­ter ha­de trä­ning som var sär­skilt an­pas­sad för uppdraget, och dess­utom kun­de de re­sa in i lan­det un­der ic­ke-ame­ri­kansk na­tio­na­li­tet. Två män val­des ut till uppdraget och bör­ja­de för­be­re­da sig.

När or­ga­ni­sa­tö­rer­na upp­täck­te att in­te al­la i

”DET HE­LA VAR ÖVER IN­OM NÅG­RA FÅ SE­KUN­DER. AMIRALEN VAR FORT­FA­RAN­DE UPPRÖRD EF­TER UPPLEVELSEN NÄR HAN VÄN­DE SIG MOT ÖVERS­TE STAN OLCHOVIK OCH SA: ’DET DÄR SER VÄL­DIGT FAR­LIGT UT.’ ÖVERSTEN SVA­RA­DE TORRT: ’DET ÄR DET OCK­SÅ, MEN BA­RA FÖR TER­RO­RIS­TER­NA’.”

giss­lan hölls på am­bas­sa­dens egen­dom – tre hölls fång­na på det irans­ka ut­ri­kes­de­par­te­men­tet – stod det klart att ett fri­tag­nings­för­sök in­te ba­ra var ris­ka­belt, det kräv­de ock­så enor­ma re­sur­ser. Övers­te Char­lie Beckwith, be­fäl för den nya na­tio­nal­styr­kan 1st SFOD-Del­ta, gjor­de klart att han ute­slu­tan­de kun­de tack­la am­bas­sa­den. Oberst ”O” sa då att hans män kun­de ta sig an ut­ri­kes­de­par­te­men­tet. Spe­ci­al­styr­kan ha­de nu två upp­gif­ter: un­der­rät­tel­se­ar­be­te och fri­tag­ning av giss­lan.

Uppdraget miss­lyc­ka­des emel­ler­tid när det vi­sa­de sig att den ame­ri­kans­ka ma­ri­nens helikoptrar in­te var läm­pa­de för upp­gif­ten. Rädd­nings­styr­kan blev där­med i all hast ut­ploc­kad ur Iran, och ba­ra un­der­rät­tel­se­grup­pen stan­na­de kvar i Te­he­ran. Med hjälp av upp­fin­nings­ri­ke­dom och den er­fa­ren­het de ha­de i egen­skap av hem­li­ga sol­da­ter lyc­ka­des de ock­så så små­ning­om att ta sig ut ur lan­det med hjälp av en histo­ria som kun­de ha va­rit häm­tad ur en John le Car­ré-thril­ler.

I Ber­lin var be­svi­kel­sen stor efteråt, men upp­dra­gets syn­lig­het fick kon­se­kven­ser. Nå­gon läck­te de­tal­jer om en spe­ci­al­styr­ka i Ber­lin och av­slö­ja­de grup­pens ex­istens. Kom­men­dö­ren för USEUCOM kräv­de att man fann en lös­ning. Grad­vis flyt­ta­des Det A ut ur Ber­lin och er­sat­tes i all hem­lig­het av en an­nan en­het som had­de en bätt­re täck­histo­ria: Fy­sisk sä­ker­hets­styr­ka – Ber­lin (Phy­si­cal Secu­ri­ty Sup­port Ele­ment – Ber­lin, el­ler PSSE-B).

Nya män, nya upp­drag

År 1984 var skif­tet fär­digt. PSSE- B tog över och fort­sat­te med bå­de an­ti­ter­rorupp­drag och okon­ven­tio­nell krig­fö­ring. PSSE- B:s hem­li­ga namn var 410th SF De­ta­ch­ment, men för ut­om­stå­en­de kal­la­des grup­pen för sär­skild po­lis­styr­ka. Den var ett ”rött team” som sva­ra­de för sår­bar­hets­vär­de­ring­ar och sä­ker­hets­till­tag. Grup­pen ha­de tre oli­ka upp­gif­ter varav en var en täck­histo­ria. De trä­na­de, del­tog i öv­ning­ar och res­te runt i Eu­ro­pa och Afri­ka för att över­va­ka am­bas­sa­der, va­pen­la­ger och kom­man­do­pos­ter. En­he­tens 110 män ha­de myc­ket att stå i ef­tersom det mi­li­tä­ra kli­ma­tet stän­digt för­änd­ra­des.

Bå­de verkliga fa­ror och öv­ning­ar dök upp med ore­gel­bund­na mel­lan­rum. Ekot av ho­tet om atom­krig från 1983– 84 och Sov­jets ökan­de oro över med­lems­län­der­nas väx­an­de miss­nö­je med Wars­za­wa­pak­ten påmin­de stän­digt spe­ci­al­styr­kans män om vil­ken hår­fin ba­lans som råd­de för att krig in­te skul­le bry­ta ut.

Men ter­ro­ris­ter­na dis­tra­he­ra­de dem. En­he­ten blev in­kal­lad i sam­band med fle­ra ter­rorak­tio­ner, bland an­nat kap­ning­en av pas­sa­ge­rar­pla­net TWA 847 och kap­ning­en av kryss­nings­skep­pet Achil­le Lau­ro. Den förs­ta ut­pla­ce­ring­en av styr­kan för­hind­ra­des av att må­let var svårt att nå, den ame­ri­kans­ka re­ge­ring­en var in­te re­do att skic­ka in styr­kor i Beirut. Den and­ra ut­pla­ce­ring­en hej­da­des av en di­plo­ma­tisk kon­flikt mel­lan USA och Ita­li­en.

Bomb­ning­en av dis­ko­te­ket La Bel­le i Ber­lin 1986 kom obe­hag­ligt nä­ra, sol­da­ter­na bru­ka­de of­ta hål­la till där. Ter­ro­ris­ter­nas bomb ska­da­de många och dö­da­de två – en soldat och en ci­vi­list. En­he­ten sat­tes i ar­be­te på plat­sen sam­ti­digt som po­li­sen och un­der­rät­tel­se­tjäns­ten för­sök­te ta re­da på vem som stod bakom an­grep­pet.

Sva­ret kom någ­ra da­gar se­na­re när ett tips pe­ka­de mot Li­by­en och lan­dets le­da­re Mu­am­mar al- Gaddafi vil­le häm­nas för kon­fron­ta­ti­o­ner­na med den ame­ri­kans­ka ar­mén i Sidra­buk­ten. Li­bys­ka di­plo­ma­ter i Öst­ber­lin stöd­de an­grep­pet med hjälp från Sta­si. En li­bysk ter­ro­rist fick spräng­äm­nen och ett mål: dis­ko­te­ket. Ef­ter hän­del­sen pla­ne­ra­de spe­ci­al­styr­kan i Ber­lin hämnd. En möj­lig­het var att kid­nap­pa den li­bys­ka hjär­nen bakom an­grep­pet. Men även om det var ge­nom­för­bart stop­pa­des ope­ra­tio­nen av USA:s in­sats i Ope­ra­tion El Do­ra­do Ca­nyon, bomb­ning­en av Tri­po­li.

Fram till den 11 sep­tem­ber 2001 an­vän­des in­te ame­ri­kans­ka spe­ci­al­styr­kor i kam­pen mot ter­ror.

Till mu­rens fall

Nu var Wars­za­wa­pak­ten in­sta­bil, ing­en viss­te vad som skul­le hän­da – var­ken på den ena el­ler and­ra si­dan av järn­ri­dån. Spe­ci­al­styr­kan i Ber­lin över­va­ka­de si­tu­a­tio­nen sam­ti­digt som de fort­sat­te med and­ra upp­gif­ter, dess­utom gjor­de sam­ar­be­tet med un­der­rät­tel­se­tjäns­ten att någ­ra av sol­da­ter­na var upp­tag­na med upp­drag i Ber­lin. And­ra job­ba­de med ame­ri­kans­ka MLM. Två gång­er om året var sol­da­ter­na tvung­na att del­ta i cer­ti­fi­e­rings­öv­ning­ar, och en öv­ning som äg­de rum 1989 höll på att få ka­ta­stro­fa­la följ­der när en Air For­ce MH-53 Pa­ve Low-he­li­kop­ter näs­tan stör­ta­de i Eng­els­ka ka­na­len med hal­va styr­kan om­bord. Sol­da­ter­na ha­de i al­la fall in­te trå­kigt.

En natt ring­de te­le­fo­nen hos spe­ci­al­styr­kan och de fick be­ske­det att mu­ren var öppen. Det var den 9 no­vem­ber 1989.

Där­med var en epok över och be­ho­vet av en spe­ci­al­styr­ka i Ber­lin var in­te läng­re li­ka stort. Järn­ri­dån föll, och de ame­ri­kans­ka styr­kor­na re­du­ce­ra­des kraf­tigt, spe­ci­al­styr­kan i Ber­lin upp­lös­tes och en vär­de­full re­surs gick upp i rök. Nu vet vi att det kanske var nå­got op­ti­mis­tiskt.

At­tack­tea­met upp­ställ­da för fo­to­gra­fe­ring. Män­nen var be­väp­na­de med en H & K MP5 med de förs­ta la­ser­sik­te­na och ett Re­ming­ton 870P 12 ha­gel­ge­vär. Från väns­ter till hö­ger: Joe, Ski, Tom och Rick. Sol­da­ter­na trä­na­de dag och natt på livsvik­ti­ga, prak­tis­ka...

CT trä­nar på oli­ka sce­na­ri­er vid Shoo­ting House i Ber­lin cirka 1988. Ibland kom MLM - patrul­ler­na li­te för nä­ra. Bil­den vi­sar ett öst­tyskt, be­pans­rat for­don.

Väst­tys­kar ser över Berlinmuren och in i sta­dens öst­ra del.

Trots att de flesta upp­dra­gen ut­för­des myc­ket dis­kret var det ibland nöd­vän­digt att ta ris­ker. Här be­drivs över­vak­ning från Berlinmuren 1986.

En trak­tor krat­tar döds­rem­san vid mu­ren i den frans­ka sek­torn i nor­ra Ber­lin, 1985.

Grup­per­na till­ver­ka­de mo­del­ler av om­giv­ning­ar­na där de tänk­te ta sig över mu­ren om kri­get bröt ut. Sol­da­ter från spe­ci­al­styr­kan i Ber­lin är be­väp­na­de med MPK- ma­sking­e­vär un­der en öv­ning.

Spe­ci­al­styr­kan in­tar si­na po­si­tio­ner un­der en an­ti­ter­ro­röv­ning 1986. Ovan: För­fat­ta­ren vid Berlinmuren 1989.

Öst­tys­kar kör ge­nom Check­point Char­lie och nju­ter av att det har bli­vit lät­ta­re att be­sö­ka Väst­tyskland.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.