SPI­O­NEN SOM FÖLL FRÅN HIM­LEN

EN OLYCKLIGT BESLUT OM ATT GODKÄNNA EN SPANINGSTUR I SOV­JE­TISKT LUFT­RUM GJOR­DE ATT SOV­JE­TIS­KA MYN­DIG­HE­TER FICK ETT U-2-PLAN I HÄN­DER­NA. NU BLEV KAL­LA KRI­GET ÄN­NU KYLIGARE.

Spioner & hemliga krig - - SPIONBYTE -

In­nan det fanns spi­ons­a­tel­li­ter an­vän­de man flyg­plan som kun­de fly­ga över ra­dar för att ta bil­der av fi­en­dens ter­ri­to­ri­um. Ing­et kun­de fly­ga hög­re än en U-2. Med en marsch­höjd på 10 000 fot

(21 000 me­ter) flög U-2 över det sov­je­tis­ka ra­da­roch luft­värns­sy­ste­met – i al­la fall då de togs i bruk 1956. Men 1960 ha­de Sov­je­tu­ni­o­nens ra­dar­sy­stem för­bätt­rats, li­kaså de­ras mis­si­ler. Det var trots allt ryssarna som star­ta­de rymd­kapp­löp­ning­en ge­nom att skic­ka upp Sput­nik den 4 oktober 1957. Med Sov­je­tu­ni­o­nens fram­gång­ar öka­de den ame­ri­kans­ka oron för att Sov­jet skul­le ha bätt­re lång­di­stans­mis­si­ler än dem, och pre­si­dent Ei­senho­wer god­kän­de en sista spaningstur två vec­kor in­nan han skul­le ha ett topp­mö­te med den sov­je­tis­ke le­da­ren Ni­ki­ta Ch­rusjtjov. Den 1 maj 1960 lyf­te Ga­ry Po­wers från ba­sen i Pe­sha­war i Pa­kis­tan. Sovjetisk ra­dar upp­täck­te planet och fle­ra jakt­pi­lo­ter skic­ka­des upp med or­dern: ”Få ner U-2- planet. Kos­ta vad det kos­ta vill, om ni så mås­te kra­scha in i det.” Slut­li­gen var det en mis­sil som fick planet att stör­ta när den ex­plo­de­ra­de så nä­ra planet att stjär­ten föll av. U-2- planet gick in i en okon­trol­ler­bar stört­ning och ving­ar­na slets av. Det som var kvar av planet bör­ja­de spin­na. Jet­ström­men drog ut Po­wers ur planet, men han var fort­fa­ran­de för­bun­den med flyg­plans­krop­pen ge­nom sy­reslang­en. Han för­sökt dra sig bak­åt för att ak­ti­ve­ra pla­nets själv­för­stö­rings­me­ka­nism, men sy­reslang­en gick av och Po­wers be­fann sig i fritt fall.

Han öpp­na­de fall­skär­men och såg flyg­plans­krop­pen kra­scha i det rys­ka land­ska­pet, men planet var in­te det en­da som gick för­lo­rat. Plank­ra­schen och arresteringen av Po­wers led­de till att det in­te blev nå­got topp­mö­te mel­lan Ei­senho­wer och Ch­rusjtjov. Istäl­let blev kal­la kri­get än­nu kyligare.

dess­utom va­pen till rebellerna i de bal­tis­ka län­der­na. I vux­en ål­der ta­la­de Wil­li­am fly­tan­de eng­els­ka, rys­ka, frans­ka och tys­ka, och var en lo­jal kom­mu­nist. När hans för­äld­rar flyt­ta­de till­ba­ka till hem­lan­det 1921 följ­de Wil­li­am med.

I Ryss­land re­kry­te­ra­des Abel av den hem­li­ga po­li­sen OGPU (som blev NKVD och se­dan KGB). Förs­ta gång­en han byt­te namn fö­reslog OGPU att Wil­li­am Au­gust Fisher skul­le ha ett namn som lät mer ryskt. Han blev där­för Vily­am Gen­rik­ho­vit­sj Fisher, en ra­di­o­te­le­gra­fist som med nöd och näp­pe över­lev­de den sto­ra ut­rens­ning­en mel­lan 1936 och 1938 då Sta­lin sys­te­ma­tiskt dö­da­de bol­sje­vi­ker och mil­jon­tals rys­ka med­bor­ga­re. Trots det­ta stöt­ta­de Abel kom­mu­nis­men hel­hjär­tat, och när kal­la kri­get var ett fak­tum val­des Abel till den post som rysk un­der­rät­tel­se­tjänst an­såg va­ra all­ra vik­ti­gast: USA.

Un­der nam­net Andrew Kayo­tis seg­la­de Abel till Que­bec och kor­sa­de grän­sen till USA den 17 no­vem­ber 1948. I USA möt­te han en an­nan sovjetisk agent och byt­te namn til Emil Gold­fus. År 1950 av­slö­ja­des det sov­je­tis­ka nät­verk som ha­de smugg­lat in­for­ma­tion om atom­va­pen från USA till Ryss­land när Ju­li­us och Et­hel Ro­sen­berg ar­re­ste­ra­des. Ma­kar­na Ro­sen­berg av­rät­ta­des den 19 ju­ni 1953. Om han in­te viss­te det in­nan stod det nu klart för Abel att spi­o­ne­ri var ett livs­far­ligt ar­be­te.

Som le­da­re för spi­on­nät­ver­ket i USA var det Abels upp­gift att re­kry­te­ra nya med­lem­mar, men san­ning­en att sä­ga ut­rät­ta­de han in­te myc­ket an­nat än att und­vi­ka att bli upp­täckt.

Nä­tet var emel­ler­tid på väg att dras åt. Det he­la bör­ja­de med ett tid­nings­bud. Den 22 ju­ni 1953 häm­ta­de 13- åri­ge Ja­mes Bo­zart peng­ar för de ex­em­plar han ha­de le­ve­re­rat av Broo­klyn Eag­le. På väg ner för trap­pan fram­för Abels hus kän­des ett av myn­ten han höll i han­den li­te an­norlun­da än de öv­ri­ga. När han kom till det nedersta steget snubblade han och tappade myntet. Det gick i två bitar. In­u­ti myntet låg en li­ten fyrkantig papperslapp, på lappen stod tio ra­der med oli­ka num­mer skrivna. Var­je num­mer be­stod av fem siff­ror.

Det var ba­ra någ­ra få da­gar ef­ter att ma­kar­na Ro­sen­berg ha­de av­rät­tats. He­la USA höll ögo­nen öpp­na ef­ter spioner, så det dröj­de ba­ra ett par da­gar in­nan en po­lis från New York fick hö­ra ta­las om upp­täck­ten. Po­li­sen gav Jim­my Bo­zart ett helt mynt som er­sätt­ning för det som ha­de gått sön­der och så över­läm­na­de han bå­de myntet och in­ne­hål­let till FBI. FBI fick pro­blem när de för­sök­te knäc­ka ko­den för att ta re­da på var lappen kom ifrån.

FBI miss­tänk­te att det ihå­li­ga myntet be­tyd­de att det fanns en sovjetisk spi­onring i New York, men ut­an yt­ter­li­ga­re in­for­ma­tion var det omöj­ligt att knäc­ka ko­den.

Ge­nom­brot­tet kom den 4 maj 1957, i form av den al­ko­ho­li­se­ra­de och och ar­ro­gan­te Re­i­no Häy­hä­nen. Häy­hä­nen ha­de skic­kats till USA för att job­ba som Abels om­bud, men när han kom dit blev han allt mer för­su­pen. Abel vil­le där­för ha bort ho­nom. När Häy­hä­nen fick be­sked om att han skul­le åter­vän­da till Moskva fruk­ta­de han – an­tag­li­gen med rät­ta – att det var en en­kel re­sa till ett av de sov­je­tis­ka kon­cent­ra­tions­läg­ren. På väg till­ba­ka till Sov­je­tu­ni­o­nen stan­na­de han där­för i Pa­ris och gick in på den ame­ri­kans­ka am­bas­sa­den.

”Jag är of­fi­cer för den sov­je­tis­ka un­der­rät­tel­se­tjäns­ten. De se­nas­te fem åren har jag va­rit i USA på upp­drag. Nu be­hö­ver jag er hjälp.”

De trod­de ho­nom in­te. Häy­hä­nen var full, och såg bå­de sjab­big och opå­lit­lig ut. Men så tog han fram ett ihå­ligt mynt ur fic­kan, li­ka­dant som det som Jim­my Bo­zart ha­de hit­tat. FBI ha­de nyck­len. Nu mås­te de ba­ra ta re­da på vil­ket lås den pas­sa­de i.

Häy­hä­nens kon­takt i USA gick un­der nam­net Mark. Han möt­te Mark i Pro­spect Park och på ga­tor där det myll­ra­de av folk, men en gång ha­de han följt med Mark till en plats där han för­va­ra­de fo­to­ut­rust­ning. När FBI un­der­sök­te plat­sen, Ful­ton Stre­et 252, upp­täck­te de att en fo­to­graf vid namn Emil Gold­fus ha­de bå­de stu­dio och la­ger där. Men Gold­fus själv var för­svun­nen.

Häy­hä­nen skul­le ha va­rit till­ba­ka i Moskva för länge se­dan. Det gick upp för KGB att de­ras agent ha­de hop­pat av, och om Häy­hä­nen ha­de tys­tat ho­nom var Abel i stor fa­ra. Han var tvung­en att ta sig ut. Den 28 maj fick någ­ra FBI- agen­ter syn på en man som pas­sa­de på be­skriv­ning­en av Mark. Man­nen satt på en bänk på and­ra si­dan ga­tan på 252 Ful­ton Stre­et.

”NÄR HAN KOM TILL DET NEDERSTA STEGET SNUBBLADE HAN OCH TAPPADE MYNTET. DET GICK I TVÅ BITAR. IN­U­TI MYNTET LÅG EN LI­TEN FYRKANTIG PAPPERSLAPP, PÅ LAPPEN STOD TIO RA­DER MED OLI­KA NUM­MER SKRIVNA. VAR­JE NUM­MER BE­STOD AV FEM SIFF­ROR.”

Han såg ner­vös ut och det ver­ka­de som han höll ut­kik ef­ter nå­got. Ut­an nå­got form av po­si­tiv iden­ti­fi­e­ring val­de dock FBI att in­te föl­ja ef­ter ho­nom.

Det kun­de ha va­rit FBI:s sista möj­lig­het att få tag på man­nen, men KGB ha­de in­te lyc­kats få tag på ett nytt pass till Abel, och han kun­de in­te re­sa un­der nå­got av si­na and­ra täck­namn om Häy­hä­nen ha­de av­slö­jat dem. Abel blev där­för kvar i New York.

Två vec­kor se­ne­re, den 13 ju­ni 1957 kloc­kan 22.00, tän­des lju­set i stu­di­on i Ful­ton. Kloc­kan 23.52 släck­tes det och en man läm­na­de bygg­na­den. Den här gång­en följ­de en agent ef­ter ho­nom och höll ho­nom un­der upp­sikt. Med en dold ka­me­ra tog han bil­der av den miss­tänk­te, och två da­gar se­na­re iden­ti­fi­e­ra­de Häy­hä­nen ho­nom som sin kon­takt Mark.

FBI skug­ga­de Abel i en vec­ka. Med hjälp av åt­ta män höll de ho­nom un­der kon­stant upp­sikt. Abel bod­de på Ho­tel Lat­ham me­dan han vän­ta­de på de pap­per som skul­le gö­ra det möj­ligt för ho­nom att kom­ma un­dan. Men pappre­na kom ald­rig. Kloc­kan 07.00 den 21 ju­ni ban­ka­de det på dör­ren till ”Mar­tin Col­lins” ho­tell­rum. När ”Mar­tin” öpp­na­de fick han föl­jan­de be­sked: ” Vi har in­for­ma­tion om ditt ar­be­te som spi­on.”

Abel sa ingen­ting, och där bör­jar histo­ri­en om den sov­je­tis­ke mäs­ter­spi­o­nen som ald­rig lät sig knäc­kas. Ef­ter 23 mi­nu­ters tyst­nad till­kal­la­de FBI män­nen som ha­de vän­tat ut­an­för. Ru­dolf Abel blev for­mellt ar­re­ste­rad som il­le­gal in­vand­ra­re av im­mi­gra­tions­po­li­sen för att se­dan över­läm­nas till FBI. Abel upp­gav att han het­te Ru­dolf Abel och var sovjetisk med­bor­ga­re, men mer än så väg­ra­de han att sä­ga.

I oktober blev han ställd in­för rät­ta i New York, an­kla­gad för spi­o­ne­ri. Ja­mes Do­no­van var hans för­sva­ra­re. Spiel­berg- fil­men Bridge Of Spi­es skild­rar en rät­te­gång där do­ma­ren har för av­sikt att få Abel dömd och där Do­no­van ut­sät­ter bå­de sig själv och sin kar­riär för fa­ra när han för­sva­rar Abel. Ing­et av det stäm­mer, även om Do­no­vans fa­milj upp­lev­de att vis­sa per­so­ner vän­de dem ryg­gen.

Ju­ryn fann Abel skyl­dig och han döm­des till 30 års fäng­el­se. Men fy­ra år se­na­re stod han bred­vid sin fö­re det­ta ad­vo­kat, Ja­mes Do­no­van, på Gli­e­nic­ke- bron. Även om fil­men an­ty­der att Abel in­te blev väl mot­ta­gen, hyl­la­des han i verk­lig­he­ten som en hjäl­te och bör­ja­de hål­la fö­re­drag i KGB:s re­gi. En de­talj som fil­men fak­tisk åter­gav helt kor­rekt var hans rök­ning. Ru­dolf Abel dog av lung­can­cer den 15 no­vem­ber 1971. På grav­ste­nen står spi­o­nens rik­ti­ga namn: Wil­li­am Fisher.

Ga­ry Po­wers iklädd tryck­dräk­ten som höll U-2- pi­lo­ter­na vid liv i ett plan som plöts­ligt kun­de för­lo­ra tryc­ket på 70 000 fot. en­da Spa­nings­plan av mo­dell U-2. Det drevs av en ett mo­tor och var li­ka myc­ket ett glid­flyg­plan som jet­plan. Det var svårt att ma­nö­vre­ra. Vra­ket ef­ter det stör­ta­de U-2- planet. Sto­ra de­lar av planet kla­ra­de av kra­schland­ning­en och med hjälp av in­for­ma­tio­nen om­bord kun­de ryssarna ta re­da på vil­ket slags upp­drag pi­lo­ten ha­de.

Gli­e­nic­ke- bron – den en­da plat­sen i värl­den där Sov­je­tu­ni­o­nen och USA ha­de en ge­men­sam gräns.

Vla­di­mir Se­mitjast­nij, KGB:s ord­fö­ran­de (t.v.) pra­tar med Ru­dolf Abel (num­mer två från väns­ter) och and­ra sov­je­tis­ka un­der­rät­tel­se­a­gen­ter i sep­tem­ber 1964. Ga­ry Po­wers rät­te­gång. Han döm­des till tio år i fäng­el­se, men i mot­sats till vad fil­men skild­rar be­hand­la­des Po­wer väl av ryssarna. Fre­de­ric Pry­or kom­mer till­ba­ka till New York ef­ter att ha släppts från tyskt för­var. Stu­den­ten ha­de ove­tan­des bli­vit en bric­ka i tys­kar­nas spel för att upp­nå in­ter­na­tio­nellt er­kän­nan­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.