MI6: För drott­ning och fos­ter­land

I hund­ra år har den brit­tis­ka un­der­rät­tel­se­tjäns­ten käm­pat mot sta­tens fi­en­der i ett hem­ligt krig lett av en spi­onar­mé.

Spioner & hemliga krig - - INNEHÅLL -

Fre­da­gen den 1 oktober 1909 öpp­na­de en man i tweed­ko­stym dör­ren till ett ano­nymt kon­tor ovan­på någ­ra bu­ti­ker på Victo­ria Stre­et 64 i West­mins­ter. Från fönst­ret ha­de han ut­sikt över en bu­tik som sål­de mi­li­tär­ut­rust­ning. Stres­sa­de Lon­don­bor has­ta­de ge­nom ga­tor­na och var ove­tan­de om den hän­del­se­ked­ja som skul­le ho­ta de­ras stad och de­ras land samt le­da till den våld­sam­mas­te pe­ri­o­den i män­ni­skans histo­ria. Om nå­gon ha­de frå­gat skul­le man­nen i ko­stym sagt att han het­te mr Drew och att han skul­le an­vän­da kon­to­ret han just ha­de hyrt till att dri­va pri­vat­de­tek­tiv­by­rå.

Mr Drews rik­ti­ga namn var kap­ten Mans­fi­eld Smith- Cum­ming, och även om han job­ba­de i de­tek­tiv­bran­schen var det in­te som pri­vatspa­na­re ut­an som chef för den brit­tis­ka re­ge­ring­ens ny­li­gen grun­da­de un­der­rät­tel­se­by­rå, SSB. Hans jobb var att sam­la in mesta möj­li­ga in­for­ma­ti­on om det väx­an­de tys­ka mi­li­tä­ra ho­tet. Cum­ming var en märk­lig per­son, som ta­gen di­rekt ur ett Co­nan Doy­le-myste­ri­um. Ti­di­ga­re ha­de Cum­ming ar­be­tat som pi­ratjä­ga­re och var se­na­re med om en bi­lo­lyc­ka där han en­ligt ryk­te­na kom un­dan med li­vet i be­håll tack va­re att han am­pu­te­ra­de sitt eget ben. Olyc­kan gjor­de in­te att Cum­ming blev för­sik­ti­ga­re di­rekt – han ha­de till och med sär­skil­da re­gi­stre­rings­skyl­tar på sin Rolls Royce för att kun­na bus­kö­ra ge­nom Lon­dons ga­tor ut­an att bli stop­pad av po­li­sen. Han an­vän­de sitt trä­ben för att tes­ta ner­ver­na hos in­tet ont anan­de po­ten­ti­el­la re­kry­ter. Un­der in­ter­vju­er­na bör­ja­de han ut­an för­var­ning att hug­ga sig i be­net med en penn­kniv för att se hur kan­di­da­ter­na re­a­ge­ra­de.

När förs­ta världs­kri­get bröt ut ha­de SSB bytt namn till MI6 och flyt­tat in i tju­si­ga­re lo­ka­ler i White­hall i Lon­don, mind­re än en kilo­me­ter från från par­la­ments­bygg­na­den. Lik­väl var det få re­ge­rings­med­lem­mar som alls viss­te att or­ga­ni­sa­tio­nen över hu­vud taget ex­i­ste­ra­de. På mäs­sing­skyl­ten som häng­de på dör­ren till de nya kon­to­ren i White­hall Court 2 stod: Ra­sen, Fal­con & Co. Nam­net var så ano­nymt att ing­en la­de mär­ke till det och det var re­gi­stre­rat som en im­port- och ex­port­fir­ma. Det var yt­ter­li­ga­re en av Cum­mings av­del­ning­ar.

Sam­ti­digt som kri­get mot kej­sa­rens Tyskland ra­sa­de sat­tes MI6 på prov. Även om or­ga­ni­sa­tio­nen kla­ra­de av eta­ble­ra ett fram­gångs­rikt nät­verk av spioner bå­de i det oc­ku­pe­ra­de Eu­ro­pa och i Ryss­land ver­ka­de det helt omöj­ligt att få till nå­got mot­sva­ran­de i Tyskland. Det var en myc­ket olyck­lig start och det skul­le ba­ra bli vär­re.

När fre­den kom 1918 ha­de sto­ra de­lar av den eu­ro­pe­is­ka ar­mén fal­lit ifrån, och det som åter­stod av den stod snart in­för nya ut­ma­ning­ar. Det brit­tis­ka im­pe­ri­et fick ing­en re­spit, och 1919 bör­ja­de IRA (Irish Re­pu­b­li­can Ar­my) käm­pa för Ir­lands själv­stän­dig­het. Cum­ming fick or­der om att eta­ble­ra en grupp spioner som kun­de hjäl­pa till i kam­pen mot IRA. Ba­se­rat på de nät­verk han re­dan ha­de eta­ble­rat i Eu­ro­pa un­der kri­get kal­la­de han den nya styr­kan Dublin District Spe­ci­al Branch (DDSB) och an­ställ­de någ­ra av si­na all­ra bäs­ta agen­ter. På Ir­land skul­le de emel­ler­tid mö­ta en stark mot­stån­da­re.

Den 21 no­vem­ber 1920 in­led­de IRA:s av­del­ning för kon­traspi­o­nage en ope­ra­tion mot DDSB. På ba­ra någ­ra få blo­di­ga tim­mar dö­da­des 14 av Cum­mings agen­ter. De som över­lev­de fick ome­del­bart or­der om att dra sig till­ba­ka. Den­na hän­del­se är det störs­ta ne­der­la­get i brit­tisk un­der­rät­tel­se­tjänsts histo­ria, men MI6 lär­de sig verk­li­gen en läxa.

Cum­ming dog två år se­na­re, ba­ra en kort tid in­nan han skul­le gå i pen­sion. Men or­ga­ni­sa­tio­nen han ha­de job­bat så hårt med att eta­ble­ra blomst­ra­de. År 1926 flyt­ta­de MI6 igen, den­na gång till en bygg­nad rakt ovan­för tun­nel­ba­nesta­tio­nen St Ja­mes’ Park mitt i Lon­don. Här väx­te by­rån snabbt, blev allt mer so­fisti­ke­rad och re­kry­te­ra­de allt fler agen­ter till hem­li­ga operationer ut­om­lands. Un­der 14 år bygg­de MI6 upp ett glo­balt nät­verk av spioner – ett nät­verk som skul­le spe­la en nyc­kel­roll i det kom­man­de kri­get.

MI6 käm­par mot na­zis­ter­na

Den 1 sep­tem­ber 1939 in­va­de­ra­de Tysklands armé Po­len och star­ta­de där­med and­ra världs­kri­get. In­om ba­ra någ­ra må­na­der ha­de na­zis­ter­na svept ge­nom större de­len av Väs­teu­ro­pa. I juli 1940 iso­le­ra­des Storbritannien, som be­läg­ra­des av tys­kar­na, från kon­ti­nen­ten och stod där­med en­samt i sin kamp mot Hit­ler. Pre­miär­mi­nis­ter Winston Chur­chill in­såg ti­digt att han mås­te spe­la ett fult spel om han skul­le kun­na seg­ra, och han såg MI6 som det per­fek­ta vap­net i en så­dan kamp. MI6 slog sig nu ihop med re­ge­ring­ens forsk­nings- och in­for­ma­tions­av­del­ning­ar för att bil­da Spe­ci­al Ope­ra­tions Execu­ti­ve (SOE), en or­ga­ni­sa­tion som en­ligt Chur­chill skul­le ”sät­ta Eu­ro­pa i brand”. Ge­ril­la­tak­ti­ker­na som SOE an­vän­de sig av – sa­bo­tage, at­ten­tat och kon­traspi­o­nage – var me­to­der MI6 ha­de er­fa­ren­het från på Ir­land 20 år ti­di­ga­re, och för­fa­ran­det vi­sa­de sig va­ra li­ka ef­fek­tivt mot na­zis­ter­na.

De flesta agen­ter som re­kry­te­ra­des till SOE var ut­län­ning­ar som ha­de flytt från Eu­ro­pas fast­land. De ha­de språkun­ska­per och kän­ne­dom om de oc­ku­pe­ra­de om­rå­de­na som gjor­de dem myc­ket vär­de­ful­la för or­ga­ni­sa­ti­o­nen. Ef­tersom agenterna vil­le se si­na hem­län­der be­fri­a­de från tys­kar­na var de på­lit­li­ga, myc­ket mo­ti­ve­ra­de och vil­li­ga att ta sto­ra ris­ker.

Pre­cis som and­ra MI6-agen­ter för­be­red­de sig SOEa­gen­ter­na nog­grant in­för ett upp­drag. In­nan de släpp­tes ner i fall­skärm över det oc­ku­pe­ra­de Eu­ro­pa ge­nom­gick de in­ten­siv kom­man­do­trä­ning i fle­ra må­na­der, grund­lig ut­bild­ning i själv­för­svar och ut­rus­ta­des med oli­ka hand­va­pen som som kulspru­te­pi­sto­ler, dol­kar el­ler pi­sto­ler med ljudäm­pa­re. Agenterna lär­de sig ock­så att dö­da med ba­ra hän­der­na. Sa­bo­tage med spräng­me­del stod ock­så på agen­dan, li­kaså na­vi­ga­tion, för­falsk­ning och kod­ning av in­for­ma­tion. För­u­tom att ut­käm­pa en sär­de­les lyc­kad kamp mot na­zis­ter­na spe­la­de SOE en av­gö­ran­de roll i eta­ble­ring­en av mot­stånds­grup­per från Pa­ris till Prag. Om­kring 13 000 SOE-agen­ter släpp­tes ner över det

oc­ku­pe­ra­de Eu­ro­pa, men för­mod­li­gen sam­la­de or­ga­ni­sa­tio­nen ihop en armé på över en mil­jon mot­stånds­käm­par un­der kri­get. Ef­fek­ten på den tys­ka ar­mén blev enorm.

Det var in­te ba­ra ut­om­lands som MI6 hjälp­te Storbritannien att vin­na kri­get. Ti­digt 1941 ha­de kryptoanalytiker vid Bletchley

Park i Buc­king­hamshi­re knäckt den påstått olösbara ko­den till krypteringsmaskinen Enigma, som tys­kar­na an­vän­de för att skic­ka topp­hem­li­ga upp­lys­ning­ar. Nu kun­de brit­ter­na av­lyss­na och de­chiff­re­ra varen­da med­de­lan­de som Hit­ler skic­ka­de till sitt krigs­ma­ski­ne­ri. Men M16 ha­de var­ken sol­da­ter el­ler re­sur­ser till att han­te­ra den enor­ma mängd in­for­ma­tion de plöts­ligt fick till­gång till. I feb­ru­a­ri 1941 bjöds där­för en de­le­ga­tion från det än­nu ne­utra­la USA till Bletchley Park. Vid det­ta mö­te av­slö­ja­de MI6-le­dar­na Stor­bri­tan­ni­ens bäst be­va­ra­de krigs­hem­lig­het för si­na ame­ri­kans­ka kol­le­gor – att de ha­de knäckt Enig­ma­ko­den. Ge­nom att de­la med sig av in­for­ma­tio­nen hop­pa­des de kun­na få med sig USA i kam­pen mot Hit­ler. Det var den förs­ta gång­en i histo­ri­en som två na­tio­ner slog sig sam­man och de­la­de hem­lig in­for­ma­tion. Hän­del­sen mar­ke­ra­de star­ten på det som Chur­chill se­na­re be­teck­na­de som ”det spe­ci­el­la för­hål­lan­det” mel­lan Eng­land och USA.

I takt med att kri­get ut­veck­la­des blev ban­den mel­lan de två län­der­na allt fler. USA gick of­fi­ci­ellt med i kri­get i de­cem­ber 1941 och ame­ri­kans­ka kryp­to­ana­ly­ti­ker job­ba­de snart si­da vid si­da med brit­ter­na i bå­sen på Bletchley. Ame­ri­ka­ner­na var in­te ba­ra im­po­ne­ra­de över brit­ter­nas upp­fin­nings­ri­ke­dom, de lät sig ock­så im­po­ne­ras av hur väl MI6 ko­or­di­ne­ra­de al­la si­na oli­ka av­del­ning­ar från hu­vud­kvar­te­ret i Lon­don – allt från kryp­to­a­na­lys till hem­li­ga operationer. På den ti­den ha­de in­te USA nå­gon lik­nan­de or­ga­ni­sa­ti­on, där­för eta­ble­ra­des OSS i New York 1942. Hjär­nan bakom det he­la var Wil­li­am Do­no­van som ti­di­ga­re ha­de va­rit övers­te i den ame­ri­kans­ka ar­mén. Han or­ga­ni­se­ra­de OSS näs­tan pre­cis som Cum­ming ha­de byggt upp SSB un­ge­fär 30 år ti­di­ga­re.

Ef­tersom Storbritannien ha­de gett USA till­gång till bå­de sitt spi­on­nät­verk och si­na hem­li­ga av­lyss­nings­sta­tio­ner över he­la Eu­ro­pa, fort­sat­te un­der­rät­tel­se­tjäns­ter­na i de två län­der­na sitt nä­ra sam­ar­be­te. Pre­cis som SSB en gång ha­de bli­vit MI6, om­vand­la­des OSS till CIA 1947. Och i takt med att värl­den kas­ta­des in i kal­la kri­get blev sam­ar­be­tet mel­lan de två län­der­na än­nu tä­ta­re.

Män­nen som för­rå­de sitt eget land

Den nya eran skul­le snart av­slö­ja ett fa­talt fel i MI6:s verk­sam­het. Se­dan or­ga­ni­sa­tio­nen grun­da­des ha­de i hu­vud­sak per­so­ner ur över­klas­sen re­kry­te­rats ar­be­ta på myn­dig­he­ten. Det an­togs att des­sa agen­ter var bå­de på­lit­li­ga och lo­ja­la mot det brit­tis­ka eta­blis­se­mang­et. So­ci­al sta­tus, skol­val och um­gäng­eskrets an­sågs va­ra till­räck­li­ga be­vis för de­ras pat­ri­o­tism, och det ut­för­des ald­rig nå­gon no­grann bak­grunds­kon­troll in­nan re­kry­te­ring­en äg­de rum. Den­na na­i­vi­tet skul­le Sov­jets un­der­rät­tel­se­tjänst KGB ut­nytt­ja å det grövs­ta. När Eu­ro­pa stod på ran­den till krig på 1930-ta­let ha­de kom­mu­nis­men spri­dit sig bland in­tel­lek­tu­el­la som sök­te ef­ter en fi­lo­so­fi som kun­de bi­dra till att hind­ra fa­scis­mens fram­fart. KGB in­såg det­ta och in­fil­tre­ra­de Stor­bri­tan­ni­ens främs­ta universitet på jakt ef­ter män som kun­de tän­ka sig att för­rå­da sitt fos­ter­land. År 1934 vär­va­de de sin kanske mest be­röm­da re­kryt, en av­gång­se­lev från Cambridge vid namn Kim Phil­by.

Som son till en väl­känd ti­di­ga­re elev vid West­mins­ter Pub­lic School ha­de Phil­by en oklan­der­lig

”TI­DIGT 1941 HA­DE KRYPTOANALYTIKER VID BLETCHLEY PARK I BUC­KING­HAMSHI­RE KNÄCKT DEN PÅSTÅTT OLÖSBARA KO­DEN TILL KRYPTERINGSMASKINEN ENIGMA.”

över­klass­bak­grund. KGB be­ord­ra­de ho­nom att ar­be­ta sig upp i MI6 så att han skul­le kun­na ge dem vär­de­full in­for­ma­tion. År 1949, strax fö­re kal­la kri­get, blev Phil­by förste­sek­re­te­ra­re vid den brit­tis­ka am­bas­sa­den i Washing­ton – be­fatt­ning som gav ho­nom till­gång till enor­ma mäng­der in­for­ma­tion om hem­li­ga operationer mot Sov­jet. Snart bör­ja­de han vi­de­re­för­med­la den­na in­for­ma­tion till si­na över­ord­na­de i Moskva.

År 1951 kal­la­des Phil­by till­ba­ka till Lon­don. Två an­ställ­da vid am­bas­sa­den i Washing­ton, Guy Bur­gess och Do­nald Maclean – som ock­så ha­de utex­a­mi­ne­r­ats vid Cambridge och spi­o­ne­ra­de åt Sov­je­tu­ni­o­nen – ha­de “för­svun­nit” i sam­band med att man ut­red­de en läc­ka och se­na­re dykt upp i Sov­je­tu­ni­o­nen. MI5 frå­ga­de ut Phil­by om sa­ken för att ta re­da på om han ha­de va­rit ”den tred­je agen­ten” i Bur­gess och Macleans spi­onring. Även om det ald­rig pre­sen­te­ra­des någ­ra be­vis, och Phil­by kort där­ef­ter sa upp sin an­ställ­ning på MI6, upp­hör­de ald­rig ryk­te­na om hans för­rä­de­ri. Den brit­tis­ka re­ge­ring­en var dock så över­ty­gad om att ing­en av de­ras män job­ba­de för fi­en­den att då­va­ran­de ut­ri­kesmi­nis­tern Ha­rold MacMil­li­an för­sva­ra­de Phil­by i un­der­hu­set. År 1955 följ­de Phil­by upp med en nog­grant iscen­satt press­kon­fe­rens där han of­fent­ligt be­dy­ra­de sin oskuld, nå­got han fort­sat­te med me­dan han job­ba­de som dub­be­la­gent de föl­jan­de tio åren.

År 1965 blev dock be­vi­sen mot Phil­by för star­ka för att kun­na ig­no­re­ras, och för att und­vi­ka att att gri­pas flyd­de han till Sov­je­tu­ni­o­nen. Här för­vän­ta­de han sig att bli emot­ta­gen som en hjäl­te, men istäl­let möt­tes han av miss­tänk­sam­het. De rys­ka myn­dig­he­ter­na sat­te bok­stav­ligt ta­lat Phil­by i hu­sar­rest de kom­man­de 20 åren. Phil­by dog i Moskva 1988, pre­cis när Sov­je­tu­ni­o­nen bör­ja­de upp­lö­sas, som en följd av många års dric­kan­de.

Av al­la rol­ler in­om mo­dernt spi­o­ne­ri var rol­len som dub­be­la­gent den tvek­löst far­li­gas­te. Det är kanske där­för al­la för­sök MI6 gjor­de för att in­fil­tre­ra KGB ti­digt un­der kal­la kri­get miss­lyc­ka­des. Sent på 1960-ta­let hit­ta­de de dock till sist en rysk agent som kun­de tän­ka sig att sam­ar­be­ta med väst. Oleg Gor­di­jev­skij var en ung KGB-spi­on som job­ba­de i Dan­mark. Gor­di­jev­skij var be­svi­ken på re­gi­men ef­ter att Sov­je­tu­ni­o­nen ha­de in­va­de­rat Tjec­ko­slo­va­ki­en 1968 för att för­hind­ra re­ge­ring­en att in­fö­ra li­be­ra­li­se­ran­de re­for­mer. Nu an­tyd­de han att han var be­redd att job­ba för MI6.

Så und­vek de ett tred­je världs­krig

Gor­di­jev­skij steg snabbt i gra­der­na hos KGB. Snart var han övers­te, och 1982 skic­ka­des han till Lon­don som KGB:s chefsof­fi­cer för Stor­bri­tan­ni­ens un­der­rät­tel­se­tjänst där han ha­de an­svar för den sov­je­tis­ka in­sam­ling­en av vik­tig in­for­ma­tion. Det var en po­si­tion som gjor­de det lät­ta­re för ho­nom att kom­mu­ni­ce­ra med si­na kon­tak­ter i MI6, som han nu regelbundet för­såg med hem­lig­stämp­lad in­for­ma­tion.

Det kan lå­ta lång­sökt, men i sin egen­skap av dub­bel­agent för MI6 ges fak­tiskt Gor­di­jev­skij äran för att ha räd­dat värl­den. Mot slu­tet av 1983, ut­an att

”NÄR BERLINMUREN FÖLL SEX ÅR SE­NA­RE, SAM­TI­DIGT SOM SOV­JE­TU­NI­O­NEN UPP­LÖS­TES, SÅG DET UT SOM OM MI6:S HEM­LI­GA KRIG­FÖ­RING MOT RYSSARNA TILL SLUT VAR ÖVER.”

all­män­he­ten viss­te om det, ba­lan­se­ra­de Eu­ro­pa på kan­ten till ett kärn­va­pen­k­rig. Se­dan va­let 1981 ha­de USA:s pre­si­dent Ro­nald Re­a­gan fått det kal­la kri­get att es­ka­le­ra.

Re­a­gans re­fe­re­ra­de till Sov­jet som ”det on­da im­pe­ri­et” i ut­ri­kes­po­li­tis­ka tal och ha­de kon­tro­ver­si­el­la pla­ner på att eta­ble­ra Stra­te­gic De­fen­se Ini­ti­a­ti­ve – det så kal­la­de Star Wars­pro­gram­met som ha­de som mål att pla­ce­ra mis­sil­sy­stem i ba­na runt jor­den. Ge­nom att sta­tio­ne­ra ame­ri­kans­ka för­svars­sy­stem i rym­den skul­le USA kun­na kring­gå FN:s ABM-av­tal som bå­de Sov­jet och USA skrev un­der 1972 i syf­te att mins­ka det glo­ba­la atom­krigs­ho­tet.

Un­der 1983 öka­de Re­a­gan dess­utom för­sva­rets bud­get med 20 pro­cent, vil­ket mot­sva­ra­de en ök­ning på 44 mil­jar­der dol­lar på ba­ra ett år. Si­tu­a­tio­nen var re­dan spänd till brist­nings­grän­sen, och mitt i allt det­ta pla­ne­ra­de NATO en tio da­gar lång öv­ning un­der nam­net Ab­le Ar­cher 83 i no­vem­ber sam­ma år. Öv­ning­en skul­le si­mu­le­ra en kon­flikt­si­tu­a­tion som kul­mi­ne­ra­de i ett kärn­va­pen­an­grepp. I egen­skap av lan­dets högs­ta le­da­re var även den ame­ri­kans­ka pre­si­den­ten in­blan­dad. För väst­mak­ter­na var Ab­le Ar­cher kanske ett enormt krigs­spel, men Kreml tyck­te att den väl­di­ga an­sam­ling­en av sol­da­ter och va­pen längs Sov­je­tu­ni­o­nens gräns påmin­de för myc­ket om en verk­lig mo­bi­li­se­ring. Sov­jet sva­ra­de där­för med att gö­ra si­na eg­na styr­kor re­do och stod på grän­sen till att be­ord­ra ett fö­re­byg­gan­de kärn­va­pen­an­fall. Kon­flik­ten ver­ka­de ound­vik­lig. I Lon­don fick Gor­di­jev­skij ett med­de­lan­de från Moskva i vil­ket han in­for­me­ra­des om den fö­re­stå­en­de at­tac­ken. Ut­an att tve­ka kon­tak­ta­de han MI6 och be­rät­ta­de för dem vad som var i gör­ning­en. In­for­ma­tio­nen för­med­la­des snabbt vi­da­re till CIA, och när ame­ri­ka­ner­na in­såg att de ut­an att me­na det var i färd med att star­ta ett krig to­na­de de ge­nast ner he­la öv­ning­en och såg till att pre­si­dent Re­a­gan in­te läng­re med­ver­ka­de. Gor­di­jev­skijs mod och snab­ba re­ak­tion avvärj­de ett tred­je världs­krig, för stun­den. När Berlinmuren föll sex år se­na­re, sam­ti­digt som Sov­je­tu­ni­o­nen upp­lös­tes, såg det ut som om MI6:s hem­li­ga krig­fö­ring mot ryssarna till slut var över. Men 2006 be­vi­sa­de Ryss­land att FSB (ti­di­ga­re KGB) var far­li­ga­re än nå­gon­sin. Den 1 no­vem­ber blev av­hop­pa­ren Alek­sandr Litvi­nen­ko för­gif­tad på ett ho­tell i Lon­don då han ser­ve­ra­des te som in­ne­höll ra­di­o­ak­tivt po­lo­ni­um-210. Mor­det på Litvi­nen­ko var emel­ler­tid in­te ba­ra ett till­fäl­le för den rys­ka re­ge­ring­en att bli kvitt en kri­tisk röst – se­na­re av­slö­jan­den vi­sar att Litvi­nen­ko egent­li­gen var MI6-agent och sam­ar­be­ta­de med brit­ter­na med att av­slö­ja den rys­ka maf­fi­ans in­filt­ra­tion i den rys­ka re­ge­ring­en. An­tag­li­gen var attentatet där­för god­känt av sta­ten, för­mod­li­gen av den nu­va­ran­de rys­ka pre­si­den­ten Vla­di­mir Pu­tin som är fö­re det­ta övers­te i KGB.

Kal­la kri­gets slut har om nå­got gjort MI6:s ar­be­te än­nu mer kom­pli­ce­rat. Sov­je­tu­ni­o­nens upp­lös­ning ska­pa­de ett enormt makt­va­ku­um som har fyllts av kor­rup­ta re­ge­ring­er, tvi­vel­ak­ti­ga kri­mi­nel­la nät­verk och po­li­tis­ka och re­li­giö­sa ex­tre­mis­ter som prak­ti­se­rar en so­fisti­ke­rad form av ter­ror där de an­vän­der sig av in­ter­net för att re­kry­te­ra med­lem­mar och spri­da hat över he­la värl­den. Minst 20 län­der som an­ses ut­gö­ra ett hot mot världs­fre­den at­tac­ke­rar Storbritannien ak­tivt, och där­för är MI6 li­ka vik­tigt i dag som när Cum­ming först öpp­na­de sitt kon­tor på Victo­ria Stre­et för att hål­la ett öga på den tys­ke kej­sa­ren för över hund­ra år se­dan.

Oleg Gor­di­ev­skij, KGBö­versten som hop­pa­de av och flyt­ta­de till Storbritannien 1985.

Alek­sandr Litvi­nen­ko var MI6- agent och för­gif­ta­des i Lon­don.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.