Så grun­da­des SAS

I Nord­af­ri­kas öde om­rå­den stred brit­tis­ka Long Range De­sert Group mot ax­el­mak­ter­na si­da vid si­da med en ny spe­ci­a­len­het.

Spioner & hemliga krig - - INNEHÅLL -

Det var full­stän­digt osan­no­likt att Ralph Bagnold skul­le bli kom­men­dör över en spe­ci­al­styr­ka. Förs­ta världs­kri­get var hans krig, det krig där han som sam­bandsof­fi­cer över­lev­de blod­ba­det vid väst­fron­ten. När and­ra världs­kri­get star­ta­de i sep­tem­ber 1939 var Bagnold 43 år och för­sörj­de sig som fors­ka­re och för­fat­ta­re.

Fy­ra år ef­ter att han ha­de pen­sio­ne­rats från ar­mén sta­tio­ne­ra­des ma­jor Bagnold som övers­te som an­sva­rig för det öst­af­ri­kans­ka sam­ban­det och satt på ett mi­li­tärt trans­port­far­tyg till Kenya. Men han kom ald­rig fram. Ti­digt i oktober kol­li­de­ra­de skep­pet RMS Fran­co­nia med ett han­dels­skepp i Me­del­ha­vet. Han och den öv­ri­ga mi­li­tär­per­so­na­len flyt­ta­des över till ett an­nat far­tyg och ham­na­de i Port Said i Egyp­ten, där de vän­ta­de på ett skepp som kun­de fö­ra dem vi­da­re till Kenya.

Bagnold var nöjd. Egyp­ten var ett land han kän­de till väl, kanske bätt­re än nå­gon an­nan britt. Han ha­de till­bring­at mer­par­ten av 1920-ta­let här med sitt re­ge­men­te. Han fa­sci­ne­ra­des av kul­tu­ren och den enor­ma ök­nen som bred­de ut sig väs­terut vi­da­re in i Li­by­en. År 1927 ha­de han va­rit på upp­drag i den li­bys­ka ök­nen för förs­ta gång­en. Då ha­de han lett en li­ten grupp upp­täckts­re­san­de i

”NON VI SED ARTE” IN­TE MED KRAFT – MED SKICKLIGHET

en T- Ford- ka­ra­van. Fle­ra ex­pe­di­tio­ner följ­de och till slut tog han sig läng­re ut i ök­nen än nå­gon an­nan eu­ro­pé fö­re ho­nom. Bagnolds fa­sci­na­tion bott­na­de i stor grad i hans in­tres­se för ve­ten­skap och forsk­ning. Han bör­ja­de stu­de­ra ter­räng­en, vil­ket led­de till pub­li­ka­tion av den kri­ti­ker­ro­sa­de boken The Phy­sics Of Blown Sand And De­sert Du­nes från 1939.

Nu när han var till­ba­ka i Egyp­ten tog Bagnold tå­get från Port Said till Kai­ro för att be­sö­ka gam­la vän­ner. Han åt mid­dag med en be­kant i re­stau­rang­en på det ex­klu­si­va Shep­he­ard’s Ho­tel, där han upp­täck­tes av jour­na­lis­ten som höll i skval­ler­spal­ten i tid­ning­en The Egyp­ti­an Ga­zet­te. Någ­ra få da­gar se­na­re gick ryk­tet om att Bagnold var till­ba­ka i stan, och det tog in­te lång tid in­nan ge­ne­ral Ar­chi­bald Wa­vell, be­fäl­ha­va­re för de brit­tis­ka styr­kor­na i Mellanöstern, kal­la­de på ho­nom.

Wa­vell frå­ga­de ut Bagnold om fram­kom­lig­he­ten i den li­bys­ka ök­nen. Un­der­rät­tel­se­or­ga­ni­sa­tio­ner­na rap­por­te­ra­de att ita­li­e­nar­na ha­de så många som 250 000 man för­de­la­de på 15 di­vi­sio­ner un­der mar­skalk Ro­dol­fo Gra­zi­a­ni där ute, och det be­kym­ra­de ho­nom. Wa­vell blev så im­po­ne­rad över allt som Bagnold be­rät­ta­de att han såg till att pla­ce­ra ho­nom per­ma­nent i Nord­af­ri­ka.

Bagnolds vi­sion blir verk­lig­het

Bagnold skic­ka­des till Mer­sa Matruh,

22 mil väs­ter om Kai­ro. Där kon­sta­te­ra­de han att den ny­as­te kar­tan de brit­tis­ka styr­kor­na ha­de över Li­by­en var från 1915. Han blev in­te mind­re för­fä­rad när han upp­täck­te hur lik­gil­ti­ga de över­ord­na­de of­fi­ce­rar­na för­höll sig till det ita­li­ens­ka ho­tet. De var säk­ra på att fi­en­den skul­le ge­nom­fö­ra ett fron­tal­an­grepp på Me­ran Matruh, ett an­grepp de lätt kun­de stå emot. Bagnold miss­tänk­te emel­ler­tid att ita­li­e­nar­na (han ha­de mött någ­ra av dem på 1920-ta­let) skul­le ge­nom­fö­ra över­rask­nings­an­fall mot brit­tis­ka pos­ter från sö­der.

Bagnolds idé var att upp­rät­ta en li­ten spa­nings­styr­ka som skul­le pat­rul­le­ra längs den 110 mil långa grän­sen till Li­by­en. Men idén av­vi­sa­des. Pre­cis sam­ma sak hän­de när han la­de fram idén på nytt i ja­nu­a­ri 1940. Må­na­den där­på flyt­ta­des Bagnold till Tur­ki­et som mi­li­tär­råd­gi­va­re, för­mod­li­gen för att ge hu­vud­kvar­te­ret i Mellanöstern (MEHQ) li­te lugn och ro.

Men Bagnold gav sig in­te. Ef­ter att Ita­li­en ha­de för­kla­rat krig mot Storbritannien i ju­ni 1940 för­sök­te han för tred­je gång­en över­ta­la led­ning­en om att ge­nom­fö­ra hans idé ge­nom att för­kla­ra i en tilläggs­pa­ra­graf att det hand­la­de om tre patrul­ler: ”Var­je for­don bör ha ett man­skap på tre och ett ma­sking­e­vär. De bör ha med sig till­räck­ligt med mat och vat­ten för tre vec­kor och ben­sin för 400 mils kör­ning i mjuk öken­sand. […] Var­je patrull bör ha med sig tråd­lös kom­mu­ni­ka­tion, na­vi­ga­tions­ut­rust­ning, me­di­cinsk ut­rust­ning, re­serv­de­lar och verk­tyg.”

Den här gång­en över­ta­la­de Bagnold en god vän, bri­gad­ge­ne­ral Dick Ba­ker, att över­läm­na för­sla­get di­rekt till Wa­vell. Fy­ra da­gar ef­ter att han mot­tog Bagnolds för­slag gav Wa­vell ho­nom tillå­tel­se att eta­ble­ra den nya styr­kan som fick nam­net Long Range Pa­trol (LRP). Wa­vell var emel­ler­tid en krä­van­de upp­drags­gi­va­re och han gav Bagnold en­dast sex vec­kor att gö­ra verk­lig­het av sin idé. Man­skap, ut­rust­ning, för­nö­den­he­ter, va­pen, for­don … Det var nå­got av en ut­ma­ning, men Bagnold lät sig in­te av­skräc­kas. Först le­ta­de han ef­ter lämp­li­ga sol­da­ter. Han spårade upp de flesta av si­na kam­ra­ter från ti­den då han själv ut­fors­ka­de ök­nen, och även om en el­ler två in­te kom loss från sin nu­va­ran­de sta­tio­ne­ring kom snart bå­de Bill Ken­ne­dyS­haw och Pat Clay­ton till Kai­ro. År 1940 ha­de de bå­da näs­tan 20 års er­fa­ren­het från det egyp­tis­ka över­vak­nings­de­par­te­men­tet. Även kap­ten Ted­dy Mit­ford re­kry­te­ra­des till den nya en­he­ten – han ha­de ut­fors­kat ök­nen på egen hand i slu­tet av 1930-ta­let.

Me­dan Clay­ton, Mit­ford och Ken­ne­dy-Shaw in­led­de jak­ten på nöd­vän­dig ut­rust­ning, flög Bagnold den 29 ju­ni till Pa­les­ti­na för att träf­fa ge­ne­rallöjt­nant Tho­mas Bla­mey, be­fäl över den au­stra­lis­ka en­he­ten. Bagnold bad om tillå­tel­se att re­kry­te­ra 80 au­stra­lis­ka sol­da­ter och för­kla­ra­de var­för han an­såg att au­stra­li­en­sar­na var de al­li­e­ra­de sol­da­ter som snab­bast skul­le an­pas­sa sig till ök­nens för­hål­lan­den. Bla­mey av­slog be­gä­ran ef­ter or­der från sin re­ge­ring, och Bagnold vän­de sig då till de ny­zee­länds­ka styr­kor­na i Egyp­ten.

Nu fick han ett po­si­tivt svar. 80 of­fi­ce­ra­re och sol­da­ter från New Ze­a­land Di­vi­sio­nal

Ca­val­ry Re­gi­ment and Machi­ne- Gun Bat­ta­li­on an­mäl­de sig fri­vil­ligt till att bli en del av LRP. Bagnold gil­la­de ny­zee­län­dar­na di­rekt. ”De var ett im­po­ne­ran­de gäng med eng­els­ka mått mätt. De såg tuf­fa­re och mer vä­der­bit­na ut, ett ro­bust gäng med får­far­ma­re, en och an­nan tek­ni­ker, mar­kä­ga­re och af­färs­man. Någ­ra få ma­o­ri­er var ock­så med. De var skärp­ta, god­mo­di­ga och ny­fik­na, och blev myc­ket en­tu­si­as­tis­ka när jag be­rät­ta­de för dem vad uppdraget gick ut på.”

He­la juli äg­na­des åt att in­för­skaf­fa bi­lar och ut­rust­ning och att lä­ra upp ny­zee­län­dar­na när det gäll­de att kö­ra och na­vi­ge­ra i ök­nen. Ken­ne­dy-Shaw som ha­de ut­setts till en­he­tens un­der­rät­tel­se­of­fi­cer be­rät­ta­de för ny­zee­län­dar­na att den li­bys­ka ök­nen mät­te cirka 1 931 212 kvadrat­kilo­me­ter, allt­så var den ba­ra nå­got mind­re än Indien. Öken­om­rå­det av­grän­sa­des av Me­del­ha­vet i norr och av Ni­len i öst. I sö­der, där det fanns kalk­sten istäl­let för sand­sten sträck­te sig ök­nen än­da till Ti­bes­ti­ber­gen. Den po­li­tis­ka grän­sen mot Tu­ni­si­en och Al­ge­ri­et av­grän­sa­de ök­nen i väst.

En­he­ten vi­sar vad den går för

Den förs­ta vec­kan i au­gusti 1940 var en­he­ten klar för sin förs­ta patrul­le­ring. Det var den 44 år gam­le kap­ten Pat Clay­ton som fick det äro­ful­la uppdraget. Han läm­na­de Kai­ro i säll­skap med sju hand­ploc­ka­de män för­de­la­de på två Chev­ro­le­ter med fyr­hjuls­drift. De kor­sa­de grän­sen mot Li­by­en och fort­sat­te vi­da­re mot Si­wa- oa­sen, dit Alex­an­der den sto­re ha­de lett sin här år 332 f.Kr. ”Den lil­la patrullen på två bi­lar sväng­de se­dan väs­terut och gjor­de en oväl­kom­men upp­täckt då de kom fram till en stor sand­sjö­rem­sa mel­lan gräns­om­rå­det och Ja­lo– Kuf­ra-vägen”, skrev Clay­ton se­na­re i rap­por­ten. ”Kopp­ling­en bör­ja­de luk­ta in­nan vi ha­de ta­git oss över, men un­der ef­ter­mid­da­gen när­ma­de vi oss Kuf­ra-vägen.”

De stan­na­de där i tre da­gar, men såg till att göm­ma sig för ita­li­e­nar­na me­dan de be­va­ka­de vägen för att upp­täc­ka tec­ken på ak­ti­vi­tet. Den 19 au­gusti kom de till­ba­ka till Kai­ro ef­ter att ha till­ryg­ga­lagt 2 574 kilo­me­ter öde öken­land­skap på ba­ra 13 da­gar. Clay­ton och Bagnold rap­por­te­ra­de si­na fynd till ge­ne­ral Wa­vell som ef­ter att ha sum­me­rat en­he­tens förs­ta patrul­le­ring ”ome­del­bart be­stäm­de sig för att ge oss sitt ful­la stöd”. En vec­ka se­na­re in­spek­te­ra­de Wa­vell LRP och sa de till dem att han ha­de in­for­me­rat Krigs­mi­ni­s­te­ri­et om att de var ”re­do att sät­ta igång”.

Bagnold de­la­de in LRP i tre patrul­ler och till­de­la­de var­je patrull en bok­stav. Kap­ten Ted­dy Mit­ford var be­fäl för patrull W, kap­te­ner­na Pat Clay­ton och Bru­ce Bal­lan­ty­ne (från Nya Ze­e­land) ha­de an­svar för patrull T, och kap­ten Don Ste­e­le, en ny­zee­ländsk bon­de från Ta­ka­pu, led­de patrull R. Var­je patrull be­stod av 25 man, för­de­la­de på 10 30- cwt- Chev­ro­le­ter samt en lät­ta­re 15- cwt som var ledar­bil. Män­nen ha­de med sig till­räck­ligt med pro­vi­ant och ut­rust­ning för att kun­na kö­ra 240 mil, och var­je patrull var be­väp­nad med en Bo­fors 3,7 mm, fy­ra Boys an­ti­tank­ge­vär och 15 lät­ta ma­sking­e­vär av ty­pen Lewis­gun.

De kom­man­de två må­na­der­na pat­rul­le­ra­de LRP över sto­ra om­rå­den av cen­tra­la Li­by­en, of­ta i dags­tem­pe­ra­tu­rer på upp emot 50 gra­der, me­dan de sök­te ef­ter tec­ken på ita­li­ens­ka trup­per.

Den 19 sep­tem­ber upp­täck­te Mit­fords patrull två ita­li­ens­ka 6-tons­last­bi­lar och öpp­na­de eld. På så vis fick den aris­to­kra­tis­ke eng­els­man­nen äran av att ha ut­käm­pat LRP:s förs­ta strid. San­ning­en att sä­ga var det egent­li­gen in­te myc­ket till strid. Ita­li­e­nar­na blev lamslagna över att mö­ta fi­en­den så långt väs­terut och skyn­da­de sig att vifta med vit flagg. Fång­ar­na trans­por­te­ra­des till­ba­ka till Kai­ro till­sam­mans med 11 000 li­ter ben­sin och en säck med of­fi­ci­ell post.

Ge­ne­ral Wa­vell blev myc­ket nöjd, in­te ba­ra på grund av pos­ten som in­ne­höll vik­tig un­der­rät­tel­se­in­for­ma­tion, ut­an med LRP:s ar­be­te i stort un­der hös­ten 1940. Bagnold pas­sa­de på att ut­nytt­ja hans go­da vil­ja och bad om att få ut­ö­ka en­he­ten. Om de var till­räck­ligt många kun­de de sät­ta in en stöt mot ita­li­e­nar­na ge­nom att ut­fö­ra en rad över­rask­nings­an­fall över ett stort om­rå­de av Li­by­en. Den 22 no­vem­ber be­ford­ra­des Bagnold till övers­te­löjt­nant. Sam­ti­digt fick han tillå­tel­se att bil­da två nya patrul­ler och om­or­ga­ni­se­ra Long Range Pa­trol un­der nam­net Long Range De­sert Group (LRDG).

För att skaf­fa nya re­kry­ter vän­de sig Bagnold till den del av den brit­tis­ka ar­mén som han an­såg va­ra gräd­dan, näm­li­gen det mi­li­tä­ra gar­det och det brit­tis­ka ka­val­le­ri­et. I slu­tet av de­cem­ber ha­de han ska­pat G- patrullen som be­stod av 36 sol­da­ter från tred­je ba­tal­jo­nen, Coldstream Gu­ards och and­ra ba­tal­jo­nen Scots Gu­ards. Grup­pen led­des av kap­ten Mi­chael Crichton-Stu­art. Någ­ra må­na­der se­na­re bil­da­des Y- patrullen av män från bland an­nat Yorkshi­re Hus­sars, North So­mer­sets fri­vil­li­ga ka­val­le­ri och Staffordshi­re fri­vil­li­ga ka­val­le­ri. På sitt förs­ta upp­drag gick emel­ler­tid G- patrullen sam­man

” SAN­NING­EN ATT SÄ­GA VAR DET EGENT­LI­GEN IN­TE MYC­KET TILL STRID. ITA­LI­E­NAR­NA BLEV LAMSLAGNA ÖVER ATT MÖ­TA FI­EN­DEN SÅ LÅNGT VÄS­TERUT OCH SKYN­DA­DE SIG ATT VIFTA MED VIT FLAGG.”

med T- patrullen un­der led­ning av Pat Clay­ton.

Ett lyc­kat förs­ta upp­drag

De­ras mål var Mur­zuk, ett väl­be­va­kat ita­li­enskt fort i syd­väst­ra Li­by­en, om­kring 160 mil bort få­gel­vä­gen. For­tet låg dolt mel­lan pal­mer­na, in­te långt från en land­nings­ba­na. För att kom­ma dit kräv­des en näs­tan två vec­kor lång mö­do­sam re­sa. De var to­talt 76 sol­da­ter, för­de­la­de på 23 bi­lar, in­klu­si­ve 9 man från de fria frans­ka styr­kor­na, som ha­de gjorts till­gäng­li­ga för att fly­ga upp ex­tra för­nö­den­he­ter från ba­sen i Tchad.

Den 11 ja­nu­a­ri stan­na­de de för att äta lunch någ­ra få kilo­me­ter från Mur­zuk och för att fin­sli­pa an­falls­pla­nen: Clay­tons T- patrull skul­le an­gri­pa land­nings­ba­nan pre­cis vid for­tet me­dan G- patrullen skul­le at­tac­ke­ra själ­va gar­ni­so­nen. Crichton- Stu­art sa se­na­re att när de när­ma­de sig for­tet pas­se­ra­de de en en­sam cy­klist. ”Man­nen vi­sa­de sig va­ra den lo­ka­la brev­bä­ra­ren, och bå­de han och cy­keln kom med oss. När kon­vo­jen när­ma­de sig for­tet kom vak­ten ut på ta­ket till hu­vud­tor­net där den ita­li­ens­ka flag­gan va­ja­de stolt i vin­den. Vi tyck­te fak­tiskt li­te synd om dem, men an­tag­li­gen märk­te de ald­rig vad som träf­fa­de dem.”

Om­kring 150 me­ter från for­tets hu­vud­port öpp­na­de LRDG eld. Där­på de­la­de de på sig och sex bi­lar från Clay­tons patrull sat­te kurs mot land­nings­ba­nan. Ter­räng­en var olän­dig och sol­da­ter­na kun­de dra nyt­ta av dess ojämn­het när de för­stör­de fle­ra kamu­ofle­ra­de vakt­hyt­ter som låg ut­sprid­da i om­rå­det, samt en grop som var av­sedd för luft­värn.

Clay­ton som led­de at­tac­ken kör­de runt en han­gar och rakt ner i en dolt di­ke med ma­sking­e­värs­för­sed­da sol­da­ter. Of­fi­ce­ren från de fria frans­ka styr­kor­na sköts, men in­nan hans patrull drog sig till­ba­ka för­stör­de de tre lät­ta bomb­plan och en stor flyg­bräns­le­de­på. De dö­da­de el­ler tog till fånga samt­li­ga 20 vak­ter.

Un­der ti­den ha­de G- patrullen för­vand­lat for­tet till en ry­kan­de ru­in, och det dröj­de in­te länge in­nan gar­ni­so­nen gav upp. Clay­ton val­de ut två fång­ar som han skul­le fö­ra till­ba­ka till Kai­ro för mer in­gå­en­de för­hör. Res­ten av sol­da­ter­na fick stan­na kvar i det för­stör­da for­tet i vän­tan på för­stärk­ning.

Na­zis­ter­na ger igen

I takt med att de al­li­e­ra­de ryck­te fram ge­nom Li­by­en vin­tern 1940– 41, skic­ka­de

Hit­ler ge­ne­ral Er­win Rom­mel och Deutsches Afri­ka Korps för att hjäl­pa ita­li­e­nar­na. Na­zist­le­da­ren ha­de ställt sig tvek­sam­ma till att en­ga­ge­ra sig i Nord­af­ri­ka, men ami­ral Erich Ra­e­der, den tys­ka ma­ri­nens le­da­re, ha­de var­nat för att om brit­ter­na fick be­hål­la sitt grepp om län­der­na runt Me­del­ha­vet skul­le det även­ty­ra pla­ner­na på att er­öv­ra Ös­teu­ro­pa.

Rom­mel nöj­de sig in­te med att an­gri­pa brit­ter­na. Den 2 april in­led­de han en of­fen­siv som drev till­ba­ka fi­en­den från Li­by­en till Egyp­ten. Brit­ter­na var nu på pre­cis sam­ma plats som de ha­de va­rit 1940. De lyc­ka­des emel­ler­tid be­hål­la kon­trol­len över ett par om­rå­den i Li­by­en: ham­nen i Tobruk och oa­sen i Kuf­ra, 80 mil sö­derut. Den 9 april sän­des Bagnold och mer­par­ten av LRDG iväg för att skyd­da Kuf­ra. Här till­bring­a­de de en pas­siv och hän­del­se­lös som­mar, och Bagnolds van­ligt­vis så go­da hu­mör gick upp i rök. Han bör­ja­de dess­utom kän­na att det tog på kraf­ter­na att ha så myc­ket an­svar. Vär­men i kom­bi­na­tion med den stän­di­ga pendl­ing­en mel­lan Kai­ro och Kuf­ra var ock­så en stor på­frest­ning. Den 1 au­gusti över­lät han där­för kom­man­dot för LRDG till övers­te­löjt­nant Guy Pren­der­gast.

Pren­der­gast ha­de ut­fors­kat den li­bys­ka ök­nen till­sam­mans med Bagnold på 1920ta­let, men där­ef­ter ha­de han in­gått i brit­tis­ka pan­sar­re­ge­men­tet. Pren­der­gast göm­de si­na käns­lor bakom ett ky­ligt ytt­re och ett par run­da sol­glas­ögon. Han fram­stod som in­åt­vänd, kort­fat­tad och ex­akt, och var in­te en man att un­derskat­ta. Han var nytän­kan­de, ha­de ett öp­pet sin­ne och var en duk­tig le­da­re. Hans förs­ta ut­ma­ning som kom­men­dör över LRDG var att or­ga­ni­se­ra fem spa­nings­pa­trul­ler in­för en ny al­li­e­rad sto­rof­fen­siv (med kod­nam­net Ope­ra­tion Cru­sa­der) den 18 no­vem­ber. Må­let för of­fen­si­ven, som pla­ne­ra­des av ge­ne­ral Clau­de Auchin­leck (ef­ter­trä­da­re till ge­ne­ral Wa­vell som ha­de fått av­sked), var att åter­vin­na kon­trol­len över öst­ra Li­by­en och flyg­plat­ser­na där så att RAF kun­de öka tra­fi­ken till Mal­ta.

SAS an­län­der

LRDG:s roll var att ob­ser­ve­ra och rap­por­te­ra fi­en­dens rö­rel­ser så att Auchin­leck fick upp­lys­ning­ar som kun­de ge ho­nom en upp­fatt­ning om hur Rom­mel pla­ne­ra­de att förs­va­ra sig mot sto­rof­fen­si­ven. Men de ha­de yt­ter­li­ga­re en upp­gift: att ploc­ka upp 55 fall­skärms­sol­da­ter ef­ter att de ha­de an­gri­pit fi­en­dens flyplat­ser i Ga­za­la och Ti­mi­mi. Den­na lil­la en­het ha­de ska­pats fy­ra må­na­der ti­di­ga­re av en ka­ris­ma­tisk ung of­fi­cer vid namn Da­vid Stir­ling. En­he­ten kal­la­des för L De­ta­ch­ment Spe­ci­al Air Ser­vice (SAS) Bri­ga­de.

Stir­ling ha­de över­ta­lat MEHQ att fi­en­den var sår­bar för an­grepp på kom­mu­ni­ka­tions­sy­ste­men längs kus­ten, på de små flyg­plat­ser­na och på de om­rå­den där de fick för­nö­den­he­ter ned­släpp­ta. Han an­såg att det var mest ef­fek­tivt att an­gri­pa fle­ra plat­ser på en gång med hjälp av små, luft­bur­na en­he­ter. Dessvär­re hop­pa­de Stir­ling och hans män ut över Li­by­en nat­ten till den 18 no­vem­ber och ham­na­de mitt i vad en krigs­kor­re­spon­dent kal­la­de ”den värs­ta stor­men i man­na­min­ne”. Många av SAS-sol­da­ter­na ska­da­des vid land­ning­en, and­ra togs till fånga un­der tim­mar­na som följ­de. De 21 sol­da­ter som över­lev­de stor­men räd­da­des så små­ning­om av sol­da­ter från LRDG och för­des i sä­ker­het. En av de över­le­van­de var en djupt be­svi­ken Stir­ling.

Det var övers­te­löjt­nant Pren­der­gast som blås­te nytt liv i SAS. Sent i no­vem­ber fick han or­der från MEHQ om att in­le­da en rad an­grepp mot ax­el­mak­ter­nas flyg­plat­ser. An­fal­len skul­le syn­kro­ni­se­ras med åt­ton­de ar­més and­ra an­grepp. Han skic­ka­de till­ba­ka föl­jan­de be­sked: ”Ef­tersom LRDG in­te är trä­na­de för dy­li­ka an­grepp fö­re­slår jag att vi an­vän­der fall­skärms­jä­ga­re för att spränga land­nings­ba­nor.”

Dess­utom an­tyd­de Pren­der­gast att det skul­le va­ra mer praktiskt för LRDG att trans­por­te­ra SAS i de­ras bi­lar.

Den 8 de­cem­ber läm­na­de en LRDG­patrull be­stå­en­de av 19 rho­desis­ka sol­da­ter Ja­lo- oa­sen. De led­des av kap­ten Char­les ”Gus” Hol­li­man och tog med sig två SASgrup­per (en ledd av Stir­ling, den and­ra av hans andre­man Blair ”Pad­dy” May­ne) till flyplat­ser­na vid Ta­met och Sir­te 56 mil i nord­väst­lig rikt­ning. Hol­li­mans na­vi­ga­tör var eng­els­man­nen Mi­ke Sad­ler, som 1937 ha­de emi­gre­rat till Rho­desia, nu­va­ran­de Zam­bia och Zim­babwe.

Expeditionen gick bra de två förs­ta da­gar­na, men mor­go­nen den 11 sep­tem­ber kom de till ett brett bäl­te med ste­nig och spruc­ken jord och tog sig ba­ra tre lång­sam­ma mil fram­åt på tre tim­mar. Snart var emel­ler­tid den ojäm­na mar­ken de­ras mins­ta pro­blem. ”Plöts­ligt hör­de vi brum­man­det av ett spa­nings­plan av ty­pen Ca­pro­ni Ca.309, Ghib­li”, be­rät­ta­de Ce­cil ”Jac­ko” Jack­son, en av de rho­desis­ka LRDG-sol­da­ter­na. ”Ef­tersom vi in­te kun­de kom­ma un­dan i den

tuf­fa ter­räng­en be­ord­ra­de Hol­li­man oss att skju­ta mot planet. Det flög lågt, och när al­la fem ma­skin­ge­vär av­fy­ra­des på sam­ma gång gjor­de han en un­dan­ma­nö­ver så att bom­ber­na mi­sa­de oss.”

Planet för­svann, men brit­ter­na räk­na­de med att pi­lo­ten re­dan be­gärt för­stärk­ning över ra­di­on.

”Vi vän­de och kör­de till­ba­ka till en plats med växt­lig­het som vi ha­de pas­se­rat ti­di­ga­re”, be­rät­ta­de Jack­son. Till­sam­mans med de and­ra män­nen för­sök­te han fre­ne­tiskt ka­mou­fle­ra bi­lar­na med nät. ”Vi ha­de pre­cis gömt oss när tre plan flög över oss och sköt mot ve­ge­ta­tio­nen.”

Det var in­te svårt för ita­li­e­nar­na att räk­na ut var fi­en­den göm­de sig, de sköt vilt om­kring sig och pepp­ra­de mar­ken ut­an att se sitt mål. Det var en hemsk upp­le­vel­se för män­nen från LRDG och SAS som hu­ka­de i si­na nöd­torf­ti­ga göm­stäl­len. Allt de kun­de gö­ra var att lig­ga lågt och trot­sa in­stink­ten som skrek att de skul­le fly un­dan kul­reg­net. ”Jag låg med an­sik­tet ner i när­he­ten av någ­ra bus­kar, och bå­de hör­de och kän­de att nå­got bor­ra­de sig ner i mar­ken strax in­till mig”, min­des Jack­son. Men han rör­de sig in­te. In­te för­rän lju­det från pla­nen var så svagt att han knappt hör­de det läng­re. Först då res­te han och de and­ra på sig. Jack­son tit­ta­de ner och blek­na­de när han såg kul­hå­len som gick i bå­ge i san­den pre­cis in­till där han ha­de le­gat.

Otro­ligt nog ska­da­des ing­en i an­grep­pet och patrullen kom fram till ut­kan­ten av si­na mål ut­an fler mö­ten med fi­en­den. Nu var pla­nen att Stir­ling och ser­gant Jim­my Brough skul­le at­tac­ke­ra flyg­fäl­tet i Sir­te me­dan Pad­dy May­ne och res­ten av SAS an­grep Ta­met. Näs­ta natt gav de sig iväg. LRDG vän­ta­de vid mö­tes­plat­sen i Wa­di Ta­met.

Om­kring kloc­kan 23.15 bröts still­he­ten av ett väl­digt brak om­kring fem kilo­me­ter bort. ”Vi såg ex­plo­sio­nen och blev gans­ka upp­rym­da, ad­re­na­li­net pum­pa­de”, be­rät­ta­de Sad­ler. ”SAS var li­ka upp­rym­da när de kom till­ba­ka till mö­tes­plat­sen. Vi kör­de dem hem, och på vägen be­rät­ta­de de allt för oss om an­grep­pet, och de pra­ta­de ock­så om vad de kun­de gö­ra bätt­re näs­ta gång.”

Stir­ling ha­de in­te lyc­kats ut­fö­ra nå­got i Sir­te, men May­ne ha­de sprängt 24 flyg­plan i Ta­met. LRDG och SAS sam­ar­be­ta­de un­der fle­ra upp­drag, och en grupp på fem man som led­des av löjt­nant Bill Fra­ser för­stör­de 37 plan på land­nings­ba­nan i Age­da­bia. May­ne åter­vän­de till Ta­met i slu­tet av de­cem­ber och spräng­de 27 plan som ny­li­gen ha­de an­länt för att er­sät­ta dem han ha­de sprängt någ­ra vec­kor ti­di­ga­re.

Stir­ling och SAS fort­sat­te att an­vän­da LRDG som sin li­bys­ka trans­port­tjänst det förs­ta halv­å­ret 1942, och han frå­ga­de of­ta ef­ter råd hos dem gäl­lan­de hur han skul­le kun­na gö­ra SAS större och bätt­re. ”Vi för­med­la­de vår kun­skap till SAS och de blev myc­ket tack­sam­ma”, minns Jim Patch som an­slöt sig till LRDG 1941. ”Da­vid Stir­ling be­sök­te oss of­ta och sög i sig all kun­skap. Han tog emot råd från al­la, in­te ba­ra från hög­re be­fäl.” Un­der de förs­ta sex må­na­der­na 1942 lyc­ka­des de för­stö­ra 143 fi­en­de­plan, myc­ket tack va­re LRDG.

Som Stir­ling kon­sta­te­ra­de: ”In­nan ju­ni var slut ha­de SAS at­tac­ke­rat al­la vik­ti­ga tys­ka och ita­li­ens­ka flyplat­ser in­om en ra­die på 50 mil minst en el­ler två gång­er. Fi­en­dens för­svar bör­ja­de för­bätt­ras, och även om SAS fort­fa­ran­de ha­de över­ta­get var det dags att by­ta tak­tik.”

Un­der res­ten av kri­get i Nord­af­ri­ka ope­re­ra­de SAS för det mesta obe­ro­en­de av LRDG. De an­vän­de eg­na bi­lar som de in­för­skaf­fa­de i Kai­ro, och eg­na na­vi­ga­tö­rer som ha­de ut­bil­dats av LRDG. Me­dan SAS ut­för­de en mängd över­rask­ning­s­at­tac­ker mot flyplat­ser och tving­a­de till­ba­ka ax­el­mak­ter­na, åter­upp­tog LRDG sitt ur­sprung­li­ga spa­nings­ar­be­te – ett ar­be­te de ut­för­de med flit och ut­hål­lig­het. Of­ta höll de fi­en­dens vägar och om­rå­den un­der ob­ser­va­tion fle­ra da­gar i sträck me­dan de rap­por­te­ra­de vik­tig in­for­ma­tion till Kai­ro.

När öken­k­ri­get så små­ning­om var vun­net tac­ka­de be­fäl­ha­va­ren över den åt­ton­de ar­mén, ge­ne­ral Ber­nard Mont­go­me­ry, LRDG varmt för de­ras strå­lan­de ar­be­te i ett brev till Guy Pren­der­gast da­te­rat den

2 april 1943. Här ro­sar han ”det fan­tas­tis­ka span­ings­­ar­be­te patrul­ler­na ut­för­de” i det om­rå­de hans sol­da­ter ha­de job­bat i.

År 1984 tac­ka­de Da­vid Stir­ling LRDG när han höll tal vid öpp­ning­en av den ny­re­no­ve­ra­de SAS- ba­sen i He­re­ford. Ba­sen fick nam­net Stir­ling Li­nes som en hyll­ning till grun­da­ren av re­ge­men­tet. ”Den förs­ta ti­den stod vi i djup tack­sam­hets­skuld till Long Range De­sert Group”, sa Stir­ling. ”LRDG kän­de till ök­nen ut­an och in­nan, och de de­la­de gär­na sin kun­skap med oss.”

”CLAY­TON FICK SNABBT KON­TROLL ÖVER FI­EN­DEN OCH IN­NAN HANS PATRULL DROG SIG TILL­BA­KA FÖR­STÖR­DE DE

TRE LÄT­TA BOMB­PLAN OCH EN STOR FLYG­BRÄNS­LE­DE­PÅ. DE DÖ­DA­DE EL­LER TOG TILL FÅNGA SAMT­LI­GA 20 VAK­TER.”

SAS och LRDG sam­ar­be­ta­de nä­ra med att pat­rul­le­ra och an­gri­pa fi­en­dens ter­ri­to­ri­um.

LRDG var tvung­na att klä sig ef­ter öken­het­tan.

LRDG- bi­lar­na strip­pa­des på all över­flö­dig ut­rust­ning, bland an­nat fram­ru­tor, dör­rar och tak. Hö­ger: LRDG- lä­ka­ren Doc Law­son sval­kar sig. Var­je patrull ha­de en lä­ka­re, en na­vi­ga­tör, en ra­di­oo­pe­ra­tör och en me­ka­ni­ker som kör­de en bil med ut­rust­ning­en de be­höv­de för att ut­fö­ra sitt upp­drag.

LRDG- of­fi­ce­ra­re tar en pa­us från den ste­kan­de so­len. När LRDG ska­pa­des fanns det myc­ket få kartor över den li­bys­ka ök­nen. Sol­da­ter­na var tvung­na att ri­ta eg­na.

Två LRDG- män spa­nar på en väg.

Män­nen som ut­för­de Tamet­at­tac­ken.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.