Specialstyrkan i Berlin
Läs historien om de amerikanska soldaterna som var beredda att utkämpa ett tredje världskrig i fiendeland.
Soldaterna som rullade in i högkvarteret tillhörande 6:e infanteriets regemente i juli 1956 såg annorlunda ut än de unga soldater som höll ögonen på dem. De stannade vid McNair-kasernen, Telefunkens gamla fabrikskomplex i sydvästra Berlin som låg i den amerikanska sektorn. Övriga sektorer kontrollerades av Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen – de fyra nationer som hade besegrat Nazityskland och deras allierade i andra världskriget.
Det var totalt 40 män, ledda av den ameri kanske majoren Edward Maltese, en infanteriofficer som hade hoppat fallskärm två gånger över Europa och en gång i Korea. Gruppen bildade vad som kom att kallas en säkerhetstrupp.
Det de andra i regementet tyckte var märkligt var att denna ”trupp” inte följde regementets tidsplanering utan verkade komma och gå som det passade dem – ibland i uniform, andra gånger i civila kläder. De var dessutom äldre och hade högre rang än soldaterna i en vanlig trupp. Men det visste inte männen i infanteriet, för många av nykomlingarna bar inga gradbeteckningar. De hade blivit överraskade om de hade fått veta att männen var soldater från specialstyrkan (SF) och att de hade ett mycket speciellt uppdrag i Berlin.
Efter några månader flyttade truppen från McNair-kasernen och slog sig ner några kilometer bort i en egen byggnad vid Andrews-kasernen, före detta tillhåll för Hitlers SS Panzer-Leibstandarte-division. Nu bestod gruppen av 90 män och hade fått namnet Detachment A, förkortat Det A. Enhetens hemligstämplade namn – det som användes av den amerikanska arméns styrkor i Berlin – var kort och gott Berlinbrigaden. Amerikanerna skulle bli kvar under olika namn ända tills muren revs 1989.
Efter andra världskriget ändrades Europas politik drastiskt. De allierade styrkornas hade vunnit över den våldsamma tyska krigsmaskinen, men alliansen mellan USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen som hade varit så viktig under kriget höll snabbt på att upplösas. Moskva hade visat sitt sanna jag genom ockupationen och förtrycket av flera länder i Östeuropa. Militära ledare och diplomater smög på tå runt Sovjetunionen, något som skildras bra i George Kennans Long Telegram som beskriver en strategi med begränsningspolitik för att förhindra spridningen av den ryska kommunismen.
Efter kriget hade den amerikanska armén konventionella styrkor och kärnvapen till sitt förfogande. Arméns specialstyrkor var dock upplösta, vilket begränsade möjligheten till försvar vid ett eventuellt angrepp. När generalerna bedömde möjligheterna att försvara Västeuropa mot ett Sovjetiskt angrepp, ansåg vissa att det var nödvändigt med ett okonventionellt tillvägagångssätt. Med erfarenheten från OSS:s (Office of Strategic Services) operationer i Europa grundades specialstyrkan 1952. Deras uppgift
”FÖR INVÅNARNA I VÄSTBERLIN VAR DE FRIHETSKÄMPAR, FÖR FIENDEN VAR DE TERRORISTER”
var att ta sig in i länder som var ockuperade av fienden, via land, vatten eller luften, och organisera en motståndsrörelse som kunde utföra specialoperationer utifrån taktiken från gerillakrig-föring. Styrkans första uppdrag var att träna upp och leda gerillastyrkor i Nordkorea mot slutet av 1952.
På andra sidan jorden, i juni 1953, gjorde arbetarna i Östberlin uppror. Det fick Pentagon att trappa upp utplaceringen av den 10:e specialstyrkan i Bad Tölz i Tyskland. Deras uppdrag visade hur fast beslutna de var att förhindra rysk aggression. Om kriget bröt ut skulle de föra gerillakrig bland fiendens led.
I Västberlin var situationen annorlunda. Nästan alla betraktade Berlinbrigaden som en turistattraktion utan någon särskild förmåga att varken angripa eller skydda någon. Uppskattningsvis bestod de allierade trupperna av omkring 10 000 män, omgivna av nästan en miljon östtyska och ryska soldater. Somliga befann sig bara några få kilometer bort. De flesta trodde att om kriget kom skulle en ockupation vara snabb och blodig, och staden skulle förvandlas till världens största fångläger.
År 1955 fick den amerikanska befälhavaren en ny idé. Tänk om han kunde anställa specialstyrkor till att försvara staden? Överbefälhavaren för US European Command (EUCOM) höll med, men tog idén ett steg längre: en egen specialstyrka skulle stationeras på plats för att hjälpa Berlinbrigaden. Denna styrka skulle specialtränas till att infiltrera fiendens styrkor och sabotera inne på fiendens område. Soldaterna skulle utrustas med vapen, sprängämnen och kommunikationsutrustning som gjorde det möjligt för dem att strida själva. För att förhindra att Sovjetunionen ryckte fram
skulle styrkan förstöra viktig infrastruktur som järnvägar, kommunikationsterminaler, bränslereserver och kontrollfaciliteter. De hade höga ambitioner, men det var för att lösa exakt sådana uppdrag som specialstyrkan skapades.
Specialstyrkorna i Västtyskland och USA kunde bära sina uniformer, men det var omöjligt för männen i Det A. De var tvungna att se ut som sina tyska grannar, klä sig och uppföra sig som dem, till och med äta som dem. Dessutom var de tvungna att kunna prata tyska eller något annat användbart språk. Deras kunskaper var också annorlunda. Samtidigt som de var tvungna att bemästra en specialsoldats alla smarta knep måste de också veta allt om hemlig krigföring och underrättelsearbete, tekniker som gjorde det möjligt för dem att utföra sina uppdrag även om fienden var övertalig, och förhoppningsvis överleva. För invånarna i Västberlin var de frihetskämpar, för fienden var de terrorister.
Styrkan etableras
När de kom till Berlin var soldaterna först tvungna att hämta sina bilar hos den amerikanska militärpolisen (MP) som hade kört dem genom Östtyskland. De första åren fick inte SF-soldater köra på autobahn genom kommunisternas område eftersom de hade så sträng säkerhet och armén var orolig för att soldaterna skulle kidnappas. Dessvärre ledde det till att MP trodde att bilarna var deras. Så fort missförståndet hade klarats upp och bilarna var tillbaka hos sina rättmätiga ägare (vilket ledde till flera års bitterhet som MP aldrig fick någon upprättelse för) började jobbet med att etablera specialstyrkan.
Enheten var uppdelad i sex så kallade ”A Team” eller Operational Detachment Alpha. Varje team bestod av 11 män (mot 12 i andra specialenheter). En kapten var ledare för teamet, en underofficer var enhetens officer och slutligen var det nio män som var tränade i specialoperationer och underrättelsearbete, vapen och kommunikation, förstörelse och medicinskt arbete. Varje soldat hade minst två specialiteter och måste dessutom kunna skicka och ta emot minst 10–15 ord per minut i morsekod och vara insatt i radiokommunikation. Befälhavaren befordrades till överstelöjtnant. Han fick hjälp av en major och hans andreman, en kapten som hade funktionen som operationsofficer, och en menig som hade ansvaret för att planera och koordinera träning och operationer.
Träningen var intensiv. Fysisk träning sköttes i princip på individuell basis, de spelade ibland fotboll eller basket, eller sprang tillsammans. De tränade i timtal på hemliga intrång, sabotage och underrättelsearbete, till exempel hemlig kommunikation och osynlig skrift. Experter från andra regeringars hemliga byråer togs in för att lära ut esoteriska ämnen som underrättelsekommunikation (dead drops, personliga möten, diskret utväxling av föremål och dylikt) och övervakningstekniker. Kurserna följdes upp av flera dagars praktiskt arbete och rapportskrivning för senare användning.
För att kunna utföra strategiskt spaningsarbete måste soldaterna ha god kunskap om uniformer, utrustning och rangordningar i både den sovjetiska och östtyska armén. De lärde sig hantera sovjetiska vapen, och även om de vanligtvis gick med civila kläder kunde de byta till fiendens uniform och kamouflera sig inne på fiendens område. De var hela tiden klara över att de skulle avrättas om de blev avslöjade.
Det var svårare att förbereda sig på krig i Berlin. Även om det var möjligt att genomföra korta träningsrundor och vapenövningar i skogsområdena runt staden och inne på militärt
område, var mer komplexa övningar tvungna att utföras gruppvis i Västtyskland. Resten av enheten stannade i Berlin för den händelse att ”ballongen flög till väders”. Det var det vardagliga uttrycket för att kriget bröt ut. Övningar i luften ägde rum i södra Tyskland. Männen lyfte från Tempelhof flygplats i en C-119 eller C-124, flög till Neubiberg eller Fürstenfeldbruck för att hoppa och återvände samma dag. Efter ett tag började de kalla sig för The Munich for Lunch Bunch.
Egentligen hade inte avdelningen någon användning för fallskärsmträning – de var ju redan inne på fiendens område. Att vada genom kloaker, eller simma över sjöar och kanaler skulle vara bättre och mindre riskabla vägar in i Östtyskland. Men det var lättare att upprätthålla färdigheterna de redan besatt än att börja träna på något helt nytt. Dessutom kunde det ju dyka upp ett uppdrag där de var tvungna att hoppa.
Ibland var flygturerna lite väl spännande. Under en av flygningarna fick gruppen med sig en kapten från Berlinbrigadens markpersonal som var tvungen att ta sig hem till sin familj. Gruppen skulle träna på att hoppa fallskärm, men det var det ingen som hade nämnt för kaptenen. När de andra passagerarna började dra på sig sina fallskärmar fick kaptenen panik, för han trodde att det var något fel på planet. Han frågade efter en fallskärm men fick svaret att det inte fanns någon åt honom.
Först nu berättade någon för den nervöse kaptenen att han inte behövde bekymra sig, det var inget fel på planet. Så han ombads att sätta sig i ett hörn medan de övriga gick igenom checklistan inför hoppet. Planet saktade farten och manskapet öppnade dörren. Vinden ylade inne i planet, turbulensen och motorernas vrål fick den olycklige officeren att dra sig ännu längre in i sitt hörn. Det gröna ljuset slogs på och med ens försvann alla fallskärmsjägare ut genom dörren och ut i tomma luften. Kabinen förslöts igen och det blev relativt stilla när dörrarna slog igen. Plötsligt var kaptenen själv utan något att göra än att tänka igenom det han just hade varit med om. När planet väl hade landat bad manskapet honom att glömma vad han just fått bevittna.
”NÄR PLANET VÄL HADE LANDAT BAD MANSKAPET HONOM ATT GLÖMMA VAD HAN JUST HADE VARIT MED OM.”
1958: Förberedelser för krig
Sovjet fortsatte att befästa sin makt över Östeuropa även efter Josef Stalins död. Upproren i Polen och Ungern höll västs militärstrateger och politiker på alerten. Sovjets ledare, Nikita Chrusjtjov, bad om ett eget avtal med Östtyskland, ett avtal som skulle tvinga de allierade att dra sig ur Berlin och skapa ytterligare spänningar mellan de två sidorna.
Väst vägrade att gå med på Chrusjtjov krav, och det politiska klimatet blev allt mer turbulent. SF Berlin förberedde sig på hemligt krig. Varje team hade ett eget ansvarsområde, både i och utanför staden. Två team skulle förflytta sig norrut in i den franska sektorn och därefter korsa gränsen till Östtyskland när tiden var mogen. Två andra team skulle göra detsamma från den amerikanska sektorn i söder. De två sista teamen skulle stanna i staden och skapa svårigheter för ockupanterna om de lyckades invadera Västberlin.
Teamen hade fördelen att ha tillgång till den yppersta underrättelsetjänsten i sitt operationsområde. Dessutom kunde de fysiskt observera allt de behövde ha koll på bara genom att besöka varandra. Alla teamrum var överströdda med
kartor, planer och modeller av både mål och gränsövergångar. Gränskorsningspunkterna valdes ut med tanke på säkerhet och möjligheterna att försvinna i terrängen så fort de var över den nästan obevakade gränsen. Målet var självklart att ta sig över utan att bli upptäckt.
Övningar genomfördes för att testa teamets förmåga att bo staden och att utöva hemlig kommunikation och hemliga uppdrag. Om de arresterades av den tyska polisen innebar det att de hade misslyckats rejält.
Varje soldat skulle försvinna i staden och uteslutande kommunicera med de andra i sitt team via hemliga överlämningar eller personliga möten med ojämna mellanrum. Teamets radiooperatör höll kontakt med högkvarteret via en hemlig, högfrekvent radio av typen RS- 6 från ett säkert gömställe. Radiooperatörerna var mest sårbara eftersom tyska och de allierades myndigheter hade pejlare som sökte efter signaler från potentiella kommunistagenter i väst. Alla radiomeddelanden skulle vara korta och krypterade. Så fort en meddelande hade skickats var radiooperatören tvungen att packa ihop utrustningen och flytta den.
Under en övning skulle en radiooperatör vid namn Frank ta sig till sitt gömställe, ett väldigt billigt hotell i Kreuzbergdistriktet, för att skicka iväg en situationsrapport. När han hade monterat antennen satte han strömsladden i hotellets stickontakt för att inte slösa på värdefull batterikapacitet. Han hade krypterat meddelandet och förstört den ursprungliga texten innan han kom till hotellet för att minska risken för att fienden skulle få tag i viktig information om han blev tillfångatagen.
Frank sände meddelandet, det tog bara några få minuter, men det var tillräckligt för att fienden skulle hinna registrera signalen. Han packade snabbt ihop sin utrustning och öppnade dörren för att gå, bara för att upptäcka att alla hotellets lampor hade slocknat. Radions stickontakt hade fått säkringarna att gå. Plötsligt fick han ännu ett skäl till att checka ut tidigt, och eftersom han redan hade betalat räkningen försvann han lugnt och stilla genom en sidodörr.
Bara några minuter senare kom en pejlarbil körande genom gatorna för att ta reda på var signalen kom ifrån. Det var nära ögat, men som Frank konstaterade senare: det var bra träning.
Det var båda spännande och läskigt att jobba i staden. Enheten var konstant på sin vakt. Om de kallades ut i tjänst var de tvungna att samlas och vara klara att ge sig iväg inom två timmar oavsett
”DE FICK VETA ATT DE JUST HADE RYMT FRÅN ETT FÅNGLÄGER OCH ATT DE TILL VARJE PRIS VAR TVUNGNA ATT TA SIG TILL BAD TÖLZ 85 MIL SÖDERUT UTAN ATT TILLFÅNGATAS AV FIENDEN.”
när på dygnet det var. Teamet var bara befriade från detta krav när de övade i Västtyskland eller i USA, men även då kunde de kallas tillbaka med kort varsel.
Ett av teamets största bekymmer var om huvudkvarteret skulle utsättas för ett bakhåll och förlora den nödvändiga utrustningen. Därför vidtogs flera åtgärder för att förhindra en sådan situation. Extra vapen, kommunikationsutrustning, ammunition, sprängämnen och medicinsk utrustning förvarades på olika platser i staden. Varje team hade flera sådana alternativ. All utrustning gömdes på platser som var minutiöst registrerade och kamouflerade så att bara soldaterna kunde hitta dem. Under den tid som enheten var i drift avslöjades aldrig något av deras gömställen.
En sak var att leva som tysk i Berlin samtidigt som man förberedde sig för att förstöra mål eller döda fiendens befäl. Det var något helt annat att överleva när uppdraget var utfört, eller när en soldat blev avskuren från de andra i teamet.
Att fly och hålla sig undan var en del av träningen för alla soldater i specialstyrkan i Berlin. Överstelöjtnant Roman T. Piernick planerade det som kanske var det ultimata testet av soldaterna.
Fem frivilliga kördes i lastbil till en plats i norra Västtyskland. De lämnades mitt i ingenmansland i uniformer utan märken, utan pengar och utan identifikation. De fick veta att de just hade rymt från ett fångläger och att de till varje pris var tvungna att ta sig till Bad Tölz 85 mil söderut utan att tillfångatas av fienden. För att göra uppdraget lite mer spännande blev alla poliser längs rutten förvarnade, och en belöning utlovades till dem som lyckades fånga rymlingarna.
Männen skildes åt och gav sig i väg utan någon form av hjälpmedel. Under den första kvällen lyckades alla skaffa sig civila kläder och göra sig av med uniformen för att smälta in i den tyska civilbefolkningen. En av soldaterna skaffade sig ett fysiskt arbete för att tjäna lite pengar innan han fortsatte resan. En annan fick skjuts med några studenter som skulle på semester i en folkvagnsbuss, en tredje fick sitta på flaket till en lastbil som transporterade öl. Inom tio dagar befann sig alla tio i säkerhet i Flint Kaserne, 10 SFG:s högkvarter strax utanför Bad Tölz, där de berättade om sina upplevelser. Många av de tyska poliserna fick lov att utstå besvikelsen över att ha gått miste om belöningen.
1961: Muren byggs
Berlin var grunden till den största oenigheten mellan öst och väst. Staden var själva symbolen för skillnaderna mellan två system: kommunisternas diktatur och den kapitalistiska demokratin. Det gick inte att undvika att staden blev en flyktväg för många.
Östtyskarna var trötta på förtrycket och fattigdomen, vilket fick dem att vilja fly till friheten i Västberlin. Berlins inre stadsgräns var den enda platsen som var tillåten att korsa utan att söka tillstånd från myndigheterna. Från slutet av andra världskriget och fram till omkring 1961 emigrerade mer än tre miljoner östtyskar till väst, de flesta genom Västberlin. Ledarna i Östtyskland och Sovjetunionen visste att de var tvungna att täta läckan som tömde landet på värdefull arbetskraft. Resultatet blev Berlinmuren.
Östtyska arbetare stängdes snart in från alla håll av patrullerande, beväpnade soldater, stora stridsvagnar och ett enormt taggtrådsstängsel som effektivt skilde den sovjetiska sektorn av Berlin från den allierade, västra delen.
Två soldater från SF betraktade det vansinniga bygget från floden Sprees motsatta sida. De två tänkte på något annat än om det var möjligt att fly från Östtyskland. De tänkte på sitt uppdrag.
Staketet längs gränsen runt Berlin var en sak, det gjorde det svårt att korsa gränsen från västra Berlin till den östtyska sidan, men de skulle nog klara av det. Den enorma muren som var i färd med att resas inför deras ögon skulle däremot effektivt försegla stadsgränsen mellan Öst- och Västberlin. Den skulle förhindra arbetare att ta sig till sina jobb, splittra familjer och se till att östtyska medborgare inte längre kunde gå över till den fristad som Västberlin utgjorde.
”Det kommer att bli svårare nu”, sa den ene. ”Vi får lov att lära oss några knep av Houdini för att ta oss över.”
”Jepp”, nickade den andra. ”Men jag är hungrig. Vi måste få tag på en schnitzel eller något.”
Krigsplaneringen kunde vänta. Nu var det dags att ta hand om kropp och själ.