Spionbyte
Den första fångutväxlingen mellan USA och Sovjetunionen satte standarden för kalla krigets spionutväxlingar.
Ifebruari kan det vara bitande kallt i Berlin. Den här lördagsmorgonen huttrade männen som stod i långa rockar vid varsin ände av bron Glienicke och väntade. Ångan från deras andedräkter blandades med cigarrettrök. Klockan 08.20 dök en grupp män upp på vardera sida av floden. De började gå mot mitten av bron som sträcker sig över floden Havel. Den ena änden av bron låg i Östtyskland, men gränsövergången stod under sovjetisk kontroll. Den andra änden låg i Västberlin, en enklav i den totalitära tyska demokratiska republiken (DDR). Brons mittpunkt markerade skiljelinjen mellan två helt olika världar.
Denna kalla lördagsmorgon stannade de två grupperna precis framför varandra. En av männen från vardera grupp tog ett steg framåt och skakade hand över den osynliga gränsen. Mannen som kom från den amerikanska sektorn i Västberlin var advokat och hette James Britt Donovan. Mannen som han skakade hand med hette Ivan Sjisjkin och var chef för KGB:s avdelning för kontraspionage.
Nu när Donovan och Sjisjkin hade hälsat på varandra kom de andra männen också fram till dem. Så blev de stående och väntade. Ytterligare två grupper kom i synhåll i varsin ände av Glienicke. Grupperna bestod av tre män vardera, men det var bara en av dem i varje grupp som var viktig. I den amerikanska sektorn stod Rudolf Abel, arresterad sovjetisk mästerspion. På den sovjetiska sidan av bron stod Francis Gary Powers, amerikansk pilot på ett U-2- spaningsplan som sköts ner i sovjetiskt luftrum den 1 maj 1960.
Två uppsättningar kärnvapen och två vitt skilda uppfattningar om världen granskade varandra uppmärksamt under de 45 år som kalla kriget varade. Glienicke- bron var emellertid den enda plats där de hade direktkontakt med varandra. När Rudolf Abel och Gary Powers började gå mot mitten av bron, platsen där USA och Sovjetunionen möttes, höll en grupp prickskyttar noggrann koll på dem. Något som detta hade aldrig tidigare provats – de två supermakterna var i färd med utväxla två mycket viktiga fångar.
När de två männen kom fram till det neutrala området mitt på bron var de tvungna att identifieras. En av männen från KGB, han som hade följt Powers ut på bron, identifierade Rudolf Abel. En man från CIA identifierade Powers, efter en något komisk episod där Powers glömde namnet på sin tidigare fotbollstränare (Powers var så nervös att det tog lite tid innan han lyckades komma på sin hunds namn). Nu var de redo att ge sig av. Abel och Powers gick förbi varandra över sträckan som skilde både dem och två världsdelar åt och anslöt sig till sina respektive sidor. Men så stannade de. Bägge grupperna blev stående på bron och väntade på besked från Checkpoint Charlie.
En annan man, den amerikanske studenten Frederic Pryor som oavsiktligt hade blivit ett offer för kalla krigets politik, skulle också utväxlas. James Donovan, den amerikanska soldaten som hade förhandlat fram avtalet, skulle inte flytta på sig innan han hade bevis för att Pryor var i säkerhet. Sjisjkin, som hade fått sin man, ville gärna dra sig tillbaka från bron, men Donovan fick honom att vänta genom att underhålla honom med vitsar och småprat.
Tiden släpade sig fram. På var sida om bron följdes de av misstänksamma blickar genom en rad kikartsikten, och ett antal fingrar vilade mot lika många avtryckare. Till slut, klockan 08.50, kom beskedet om att Frederic Pryor var frisläppt. De två grupperna tog med sig Abel och Powers in i de väntande bilarna och körde iväg i det kyliga vintervädret. Där han satt i bilen på väg tillbaka till Sovjetunionen måste mannen som amerikanerna kände som Rudolf Abel ha funderat på vilket slags mottagande som väntade honom. Det var många år sedan han hade förått sitt fädersland, och för Abel var det dessutom bara hans fädernesland på pappret, för han föddes den 11 juli 1903 i Newcastle. Den sovjetiska mästerspionen var britt och hans egentliga namn var William August Fisher. Men hans far var Lenin- anhängare och övertygad kommunist. Han hade flytt från Sovjet efter tre år i fängelse. Familjen Fisher – Heinrich, hustrun Lyubov och sönerna William och Henry – slog sig ner i Newcastle där Heinrich fick jobb vid Armstrongs skeppsvarv. Heinrich levererade