Kalla kriget under vattenytan
En sovjetisk atomubåt sjunker och USA vill ha tag på den. Problemet är att den ligger på havsbotten, 5 000 meter under Stilla havets yta. Kan CIA klara uppdraget?
Den 30 december 1973 krävde New York Times en ny miljölag för att hindra energikrävande industriländer från att skada miljön genom borrningar efter olja och naturgas. Tidningen nämnde USA som ett av dessa länder och meddelade att i skrivande stund förberedde ett företag som ägdes av miljardären Howard Hughes en expedition som skulle till Stilla havet för att skrapa upp delar av havsbotten som var rik på mangan, nickel, koppar och kobolt.
Den 20 juni 1974 lade Hughes skepp Glomar Explorer ut på sin jungfrutur. Skeppet var för stort för att segla genom Panamakanalen, så skepparen valde en rutt från Pennsylvania, runt Sydamerika och vidare in i Stilla havet.
Den 4 juli kastade skeppet ankar 1 500 nautiska mil nordväst om Hawaii, omkring
5 000 meter över havsbotten. Trots den ensliga positionen var inte skeppet ensamt. Kalla kriget härjade och skeppet hade förföljts av ett sovjetiskt krigsskepp och en släpbåt från marinen. Båda var mycket nyfikna på vad Glomar Explorer egentligen hade för uppdrag. Men det fanns uppenbarligen ingen anledning till oro. Bara ett borrfartyg tillhörande den excentriske gamle amerikanen Howard Hughes som alltid skulle vara så hemlighetsfull.
Det vara bara det att Glomar Explorer egentligen inte var ett borrfartyg, och det befann sig definitivt inte i Stilla havet för att leta efter metaller på havsbotten. Under ytan fanns en annan hemlighet, en hemlighet som förklarade varför det fanns flera CIA-agenter ombord på fartyget. Det var de som hade kläckt en av kalla krigets mest omständliga och djärva operationer och som nu planerade att bärga vraket efter en sovjetisk atomubåt.
Röd ubåt nere för räkning
Sex år tidigare, 1968, inträffade en rad explosioner ombord på den sovjetiska Golf Klass II-ubåten K-129. Den sjönk i Stilla havet. Orsaken kan ha varit en gnista från motorn som antände vätgasen som släpptes ut under laddningen av batterierna. Den sovjetiska marinen försökte desperat lokalisera ubåten som hade seglat från marinbasen i Petropavlovsk och hade med sig tre SS- N- 4 Sark ballistiska missiler. I flera veckor försökte de spåra det försvunna fartyget, men utan framgång. Till slut avblåstes sökaktionen, och det var då amerikanerna tog över showen. De visste hela tiden att ryssarna letade i fel område. USA:s marin har ett nät av avlyssningsstationer till havs där hydrofoner registrerar ljud från båtar i området. Hydrofonerna i Stilla havet fångade upp två skarpa ljud med några
få minuters mellanrum, och eftersom ljuden registrerades av olika avlyssningsstationer kunde de pejla in ett begränsat sökområde utanför Hawaii. När de hade lokaliserat K-129 tog den amerikanska marinen tusentals bilder av den 97 meter långa ubåten som låg på havsbotten.
CIA:s entusiasm delades inte av Vita huset. President Nixons nationella säkerhetsrådgivare, Henry Kissinger, beskrevs som ”mindre entusiastisk” när han presenterades för idén om att bärga ubåten. ”När vi först hörde talas om det, sa vi: ’Jaha, och sen då?’” berättade en av Kissingers assistenter. ”Egentligen tror jag inte att vi engagerade oss så mycket.”
Och vad skulle man göra av de döda besättningsmännen om de lyckades bärga ubåten? CIA lovade att behandla dem enligt Genèvekonventionen och underströk återigen hur mycket viktig information de kunde få från vraket. Agenterna drog till och med fram en händelse från 1967 under det arab-israeliska kriget då de israelska soldaterna hade fått tag på sovjetiska vapen. ”Vi hade lagt mycket tid på att uppskatta kapaciteten [på de sovjetiska vapnen], och det visade sig att vi inte hade varit i närheten”, sa en tidigare politisk sekreterare, och tillade att få tag på en hel ubåt skulle vara ”något av en guldgruva”.
Den 1 juli 1969, efter att äntligen ha lyckats övertyga Vita huset om att det var absolut nödvändigt att bärga ubåten, skapade CIA en specialgrupp vid namn Special Projects Staff under avdelningen för forskning och teknik. Specialgruppen leddes av John Parangosky, och all information rörande projektet samlades i en extrasäker avdelning som kallades Jennifer. I många år trodde många därför felaktigt att Jennifer var operationens kodnamn.
Efter flera försök insåg agenterna att deras första idé, att ta sig in i ubåten och hämta värdefull information, var tvungen att förkastas eftersom vraket låg för djupt. Istället funderade de på om det var möjligt att bärga vraket utan att ryssarna förstod vad de höll på med. Inte förrän i oktober 1970 hade de hittat lösningen på den första delen av problemet: De skulle bygga en enorm metallklo och lyfta upp ubåten från havsbotten. Nu återstod bara att vilseleda ryssarna.
Ubåten hade sjunkit i en del av Stilla havet där havsbotten var rik på värdefulla metaller. CIA fick därför idén om att låta den excentriske miljardären Howard Hughes meddela offentligt att han skulle hämta upp mineralerna och skeppet fick namnet Hughes Glomar Explorer. Glomar var en förkortning av namnet Global Marine Company eftersom deras experter på djupvattensborrning var med på projektet. Hughes var den perfekta täckmanteln. Han var redan välkänd för sina spektakulära projekt. Ingen tvivlade på historien.
Under byggandet av skeppet blev pressen en intet ont anande bricka i CIA:s spel tack vare pressmeddelanden och inbjudningar att besöka varvet. ”Om allt går enligt plan ska det mystiska skeppet sjösättas nästa år, och arbetet med att skrapa upp metaller som titan, mangan, uran, koppar och nickel kan påbörjas”, skrev Philadelphia Inquirer i maj 1973 efter ett besök i hamnen.
Succé och förtvivlan
Den 1 augusti inledde Glomar Explorer bärgningsarbetet. CIA- agenterna räknade med att det var omkring 10 procents chans att lyckas. Deras största bekymmer var att vrakrester kanske skulle flyta upp till ytan under bärgningen och att sovjeterna därigenom skulle förstå vad de egentligen sysslade med. Den 21 juli började de sänka jätteklon 5 000 meter ner i djupet. Efter en vecka var de nere vid den haverade ubåten och lyckades få ett bra tag med klorna på lyftarmen. Det såg ut som om operationen skulle bli en succé. Men den goda stämningen varade inte länge. På morgonen den 4 augusti kändes ett våldsamt ryck i det stora bärgningsskeppet. Två av armarna på den ena klon vred sig och två tredjedelar av den tunga ubåten sjänk ner mot havsbotten igen.
Trots det lyckades skeppets besättning få
upp elva meter av ubåtens främre del. I vraket fanns sex lik som de gav en fullvärdig militär begravning till sjöss. Begravningen filmades med tanken att överräcka filmen till sovjeterna vid ett passande tillfälle. Besvikna, men fast beslutna att bärga resten av ubåten, ankom CIA- agenterna till Long Beach i september 1974. Här lämnade de allt de hade hämtat upp från K-129.
När Glomar Explorer återvände till USA var emellertid allt förändrat. Richard Nixon var inte president längre– han hade valt att avgå en månad tidigare efter Watergateskandalen då pressen avslöjade de fula knep hans administration hade använt sig av. Journalisterna hade aldrig kännt sig så mäktiga, så ivriga att avslöja sanningen om Washingtons män.
”Vi kan varken bekräfta eller förneka”
I flera månader hade det gått rykten om att det var något som inte stämde med historien om Howard Hughes och hans Glomar Explorer. Los Angeles Times var den första tidningen som publicerade något om skeppets egentliga uppdrag, trots stränga varningar från regeringen. Det uppmuntrade journalisten Seymour Hersh, som tidigare hade vunnit Pulitzerpriset, att offentliggöra en omfattande artikel om det som på den tiden var känt som projekt Jennifer (projektets riktiga namn Azorian blev inte känt förrän CIA släppte dokumenten 2010).
När journalister från New York Times upptäckte att de hade fått information om uppdragets sanna natur så tidigt som 1973, kort efter att ett inbrott hade begåtts i ett av Hughes kontor, förklarade de att efterforskningarna kring saken stoppats på order från CIA- direktören William Colby. Han sa att ytterligare publicering ”skulle äventyra den nationella säkerheten”.
Avslöjandet om Glomar Explorer kunde inte ha kommit vid en sämre tidpunkt för den nytillsatte president Gerald Ford som hade lovat att städa upp i Washington. Och det fanns ytterligare en liten detalj: ryssarna krävde en förklaring. Samtidigt som de var arga på amerikanerna av uppenbara skäl, var de också arga på sig själva för att ha låtit sig luras av en operation som hade ägt rum rakt under näsan på dem.
Henry Kissinger som nu var utrikesminister beordrade CIA att glömma alla planer på att bärga resten av ubåten, och han vägrade att
kommentera något som hade med operationen att göra offentligt. CIA var lika återhållsamma, även när pressen började prata om ”offentlighetsprincipen” i sin jakt på information. Ett svar fick de, ett legendariskt uttalande som i dag är känt som ”Glomar response”: ”Vi kan varken bekräfta eller förneka att informationen ni efterfrågar faktiskt existerar”, sa byrån när de utfrågades om vad som egentligen hade hänt i Stilla havet.
År 2010 släppte CIA äntligen de hemlighetsstämplade dokumenten som avhandlade Project Azorian. Det är förbluffande att se vad som har censurerats och vad som har släppts fritt. Slutsatsen är att det är svårt att få en klar bild av hur lyckad operationen egentlig var. Informationen om vad projektet kostade är struken och det finns ingen indikation på hur mycket sovjetisk information agenterna egentligen lyckades rädda till ytan. New York Times citerade en underrättelseagent som sa att de inte hade bärgat något annat än metallurgisk utrustning, men kan det ha varit ännu ett försök att skapa en dimridå? Enligt en rapport som den ryska underrättelsetjänst skrev år 1993 lyckades amerikanerna bärga minst två atomtorpeder. Detta uttalande stöds av att besättningen på Glomar Explorer var tvungna att genomgå en kemisk sanering efter uppdraget.
Oavsett vad som är sant är har CIA i alla fall inte mist sitt sinne för humor. År 2014 skrev de följande för att meddela att de nu fanns på Twitter: ”Vi kan varken bekräfta eller förneka att detta är vår första tweet.”