Kal­la kri­get un­der vat­ten­y­tan

En sovjetisk atomu­båt sjun­ker och USA vill ha tag på den. Pro­ble­met är att den lig­ger på havsbotten, 5 000 me­ter un­der Stil­la ha­vets yta. Kan CIA kla­ra uppdraget?

Spioner & hemliga krig - - INNEHÅLL -

Den 30 de­cem­ber 1973 kräv­de New York Ti­mes en ny mil­jö­lag för att hind­ra ener­gikrä­van­de in­du­stri­län­der från att ska­da mil­jön ge­nom borrn­­ing­ar ef­ter ol­ja och na­tur­gas. Tid­ning­en nämn­de USA som ett av des­sa län­der och med­de­la­de att i skri­van­de stund för­be­red­de ett fö­re­tag som äg­des av mil­jar­dären Ho­ward Hug­hes en ex­pe­di­tion som skul­le till Stil­la ha­vet för att skra­pa upp de­lar av havsbotten som var rik på mangan, nic­kel, kop­par och ko­bolt.

Den 20 ju­ni 1974 la­de Hug­hes skepp Glomar Explorer ut på sin jung­frutur. Skep­pet var för stort för att seg­la ge­nom Pa­na­ma­ka­na­len, så skep­pa­ren val­de en rutt från Penn­syl­va­nia, runt Sy­da­me­ri­ka och vi­da­re in i Stil­la ha­vet.

Den 4 juli kas­ta­de skep­pet an­kar 1 500 nau­tis­ka mil nord­väst om Ha­waii, om­kring

5 000 me­ter över havsbotten. Trots den ens­li­ga po­si­tio­nen var in­te skep­pet en­samt. Kal­la kri­get här­ja­de och skep­pet ha­de för­följts av ett sov­je­tiskt krigs­skepp och en släp­båt från ma­ri­nen. Bå­da var myc­ket ny­fik­na på vad Glomar Explorer egent­li­gen ha­de för upp­drag. Men det fanns up­pen­bar­li­gen ing­en an­led­ning till oro. Ba­ra ett borrfartyg till­hö­ran­de den ex­cent­ris­ke gam­le ame­ri­ka­nen Ho­ward Hug­hes som all­tid skul­le va­ra så hem­lig­hets­full.

Det va­ra ba­ra det att Glomar Explorer egent­li­gen in­te var ett borrfartyg, och det be­fann sig de­fi­ni­tivt in­te i Stil­la ha­vet för att le­ta ef­ter metaller på havsbotten. Un­der ytan fanns en an­nan hem­lig­het, en hem­lig­het som för­kla­ra­de var­för det fanns fle­ra CIA-agen­ter om­bord på far­ty­get. Det var de som ha­de kläckt en av kal­la kri­gets mest om­ständ­li­ga och djär­va operationer och som nu pla­ne­ra­de att bär­ga vra­ket ef­ter en sovjetisk atomu­båt.

Röd ubåt ne­re för räk­ning

Sex år ti­di­ga­re, 1968, in­träf­fa­de en rad explosioner om­bord på den sov­je­tis­ka Golf Klass II-ubå­ten K-129. Den sjönk i Stil­la ha­vet. Or­sa­ken kan ha va­rit en gnis­ta från mo­torn som an­tän­de vät­ga­sen som släpp­tes ut un­der ladd­ning­en av bat­te­ri­er­na. Den sov­je­tis­ka ma­ri­nen för­sök­te de­spe­rat lo­ka­li­se­ra ubå­ten som ha­de seg­lat från ma­rin­ba­sen i Petro­pav­lovsk och ha­de med sig tre SS- N- 4 Sark bal­lis­tis­ka mis­si­ler. I fle­ra vec­kor för­sök­te de spå­ra det för­svun­na far­ty­get, men ut­an fram­gång. Till slut av­blås­tes sök­ak­tio­nen, och det var då ame­ri­ka­ner­na tog över sho­wen. De viss­te he­la ti­den att ryss­ar­na le­ta­de i fel om­rå­de. USA:s ma­rin har ett nät av av­lyss­nings­sta­tio­ner till havs där hyd­ro­fo­ner re­gi­stre­rar ljud från bå­tar i om­rå­det. Hyd­ro­fo­ner­na i Stil­la ha­vet fång­a­de upp två skar­pa ljud med någ­ra

få mi­nu­ters mel­lan­rum, och ef­tersom lju­den re­gi­stre­ra­des av oli­ka av­lyss­nings­sta­tio­ner kun­de de pej­la in ett be­grän­sat sök­om­rå­de ut­an­för Ha­waii. När de ha­de lo­ka­li­se­rat K-129 tog den ame­ri­kans­ka ma­ri­nen tu­sen­tals bil­der av den 97 me­ter långa ubå­ten som låg på havsbotten.

CIA:s en­tu­si­asm delades in­te av Vi­ta hu­set. Pre­si­dent Nix­ons na­tio­nel­la sä­ker­hets­råd­gi­va­re, Hen­ry Kis­sing­er, be­skrevs som ”mind­re en­tu­si­as­tisk” när han pre­sen­te­ra­des för idén om att bär­ga ubå­ten. ”När vi först hör­de ta­las om det, sa vi: ’Ja­ha, och sen då?’” be­rät­ta­de en av Kis­sing­ers as­si­sten­ter. ”Egent­li­gen tror jag in­te att vi en­ga­ge­ra­de oss så myc­ket.”

Och vad skul­le man gö­ra av de dö­da be­sätt­nings­­män­nen om de lyc­ka­des bär­ga ubå­ten? CIA lo­va­de att be­hand­la dem en­ligt Genè­vekon­ven­tio­nen och un­der­strök åter­i­gen hur myc­ket vik­tig in­for­ma­tion de kun­de få från vra­ket. Agenterna drog till och med fram en hän­del­se från 1967 un­der det arab-is­ra­e­lis­ka kri­get då de is­ra­els­ka sol­da­ter­na ha­de fått tag på sov­je­tis­ka va­pen. ”Vi ha­de lagt myc­ket tid på att upp­skat­ta ka­pa­ci­te­ten [på de sov­je­tis­ka vap­nen], och det vi­sa­de sig att vi in­te ha­de va­rit i när­he­ten”, sa en ti­di­ga­re po­li­tisk sek­re­te­ra­re, och tilla­de att få tag på en hel ubåt skul­le va­ra ”nå­got av en guld­gru­va”.

Den 1 juli 1969, ef­ter att änt­li­gen ha lyc­kats över­ty­ga Vi­ta hu­set om att det var ab­so­lut nöd­vän­digt att bär­ga ubå­ten, ska­pa­de CIA en spe­ci­al­grupp vid namn Spe­ci­al Pro­jects Staff un­der av­del­ning­en för forsk­ning och tek­nik. Spe­ci­al­grup­pen led­des av John Pa­rango­sky, och all in­for­ma­tion rö­ran­de pro­jek­tet samlades i en ex­tra­sä­ker av­del­ning som kal­la­des Jen­ni­fer. I många år trod­de många där­för fel­ak­tigt att Jen­ni­fer var ope­ra­tio­nens kod­namn.

Ef­ter fle­ra för­sök in­såg agenterna att de­ras förs­ta idé, att ta sig in i ubå­ten och häm­ta vär­de­full in­for­ma­tion, var tvung­en att för­kas­tas ef­tersom vra­ket låg för djupt. Istäl­let fun­de­ra­de de på om det var möj­ligt att bär­ga vra­ket ut­an att ryssarna för­stod vad de höll på med. In­te för­rän i oktober 1970 ha­de de hit­tat lös­ning­en på den förs­ta de­len av pro­ble­met: De skul­le byg­ga en enorm me­tall­klo och lyf­ta upp ubå­ten från havsbotten. Nu åter­stod ba­ra att vil­se­le­da ryssarna.

Ubå­ten ha­de sjun­kit i en del av Stil­la ha­vet där havsbotten var rik på vär­de­ful­la metaller. CIA fick där­för idén om att lå­ta den ex­cent­ris­ke mil­jar­dären Ho­ward Hug­hes med­de­la of­fent­ligt att han skul­le häm­ta upp mi­ne­ra­ler­na och skep­pet fick nam­net Hug­hes Glomar Explorer. Glomar var en för­kort­ning av nam­net Glo­bal Ma­ri­ne Com­pa­ny ef­tersom de­ras ex­per­ter på djup­vat­tens­borr­ning var med på pro­jek­tet. Hug­hes var den per­fek­ta täck­man­teln. Han var re­dan väl­känd för si­na spektakulära pro­jekt. Ing­en tviv­la­de på histo­ri­en.

Un­der byg­gan­det av skep­pet blev pres­sen en in­tet ont anan­de bric­ka i CIA:s spel tack va­re press­med­de­lan­den och in­bjud­ning­ar att be­sö­ka var­vet. ”Om allt går en­ligt plan ska det mys­tis­ka skep­pet sjö­sät­tas näs­ta år, och ar­be­tet med att skra­pa upp metaller som ti­tan, mangan, uran, kop­par och nic­kel kan på­bör­jas”, skrev Phi­la­del­p­hia Inqui­rer i maj 1973 ef­ter ett be­sök i ham­nen.

Suc­cé och för­tviv­lan

Den 1 au­gusti in­led­de Glomar Explorer bärg­nings­­ar­be­tet. CIA- agenterna räk­na­de med att det var om­kring 10 pro­cents chans att lyc­kas. De­ras störs­ta be­kym­mer var att vrakres­ter kanske skul­le fly­ta upp till ytan un­der bärg­ning­en och att sov­je­ter­na där­i­ge­nom skul­le för­stå vad de egent­li­gen syss­la­de med. Den 21 juli bör­ja­de de sän­ka jät­teklon 5 000 me­ter ner i dju­pet. Ef­ter en vec­ka var de ne­re vid den ha­ve­ra­de ubå­ten och lyc­ka­des få ett bra tag med klor­na på lyftar­men. Det såg ut som om ope­ra­tio­nen skul­le bli en suc­cé. Men den go­da stäm­ning­en va­ra­de in­te länge. På mor­go­nen den 4 au­gusti kän­des ett våld­samt ryck i det sto­ra bärg­nings­skep­pet. Två av ar­mar­na på den ena klon vred sig och två tred­je­de­lar av den tunga ubå­ten sjänk ner mot havsbotten igen.

Trots det lyc­ka­des skep­pets be­sätt­ning få

upp el­va me­ter av ubå­tens främ­re del. I vra­ket fanns sex lik som de gav en full­vär­dig mi­li­tär be­grav­ning till sjöss. Be­grav­ning­en fil­ma­des med tan­ken att över­räc­ka fil­men till sov­je­ter­na vid ett pas­san­de till­fäl­le. Besvik­na, men fast be­slut­na att bär­ga res­ten av ubå­ten, an­kom CIA- agenterna till Long Be­ach i sep­tem­ber 1974. Här läm­na­de de allt de ha­de häm­tat upp från K-129.

När Glomar Explorer åter­vän­de till USA var emel­ler­tid allt för­änd­rat. Ri­chard Nix­on var in­te pre­si­dent läng­re– han ha­de valt att av­gå en må­nad ti­di­ga­re ef­ter Wa­ter­ga­teskan­da­len då pres­sen av­slö­ja­de de fu­la knep hans ad­mi­nist­ra­tion ha­de an­vänt sig av. Jour­na­lis­ter­na ha­de ald­rig kännt sig så mäk­ti­ga, så iv­ri­ga att av­slö­ja san­ning­en om Washing­tons män.

”Vi kan var­ken be­kräf­ta el­ler för­ne­ka”

I fle­ra må­na­der ha­de det gått ryk­ten om att det var nå­got som in­te stäm­de med histo­ri­en om Ho­ward Hug­hes och hans Glomar Explorer. Los Ang­e­les Ti­mes var den förs­ta tid­ning­en som pub­li­ce­ra­de nå­got om skep­pets egent­li­ga upp­drag, trots stränga var­ning­ar från re­ge­ring­en. Det upp­munt­ra­de jour­na­lis­ten Sey­mour Hersh, som ti­di­ga­re ha­de vun­nit Pu­lit­zer­pri­set, att of­fent­lig­gö­ra en om­fat­tan­de ar­ti­kel om det som på den ti­den var känt som pro­jekt Jen­ni­fer (pro­jek­tets rik­ti­ga namn Azo­ri­an blev in­te känt för­rän CIA släpp­te do­ku­men­ten 2010).

När jour­na­lis­ter från New York Ti­mes upp­täck­te att de ha­de fått in­for­ma­tion om upp­dra­gets san­na na­tur så ti­digt som 1973, kort ef­ter att ett in­brott ha­de be­gåtts i ett av Hug­hes kon­tor, för­kla­ra­de de att ef­ter­forsk­ning­ar­na kring sa­ken stop­pats på or­der från CIA- di­rek­tö­ren Wil­li­am Col­by. Han sa att yt­ter­li­ga­re pub­li­ce­ring ”skul­le även­ty­ra den na­tio­nel­la sä­ker­he­ten”.

Av­slö­jan­det om Glomar Explorer kun­de in­te ha kom­mit vid en säm­re tid­punkt för den ny­till­sat­te pre­si­dent Ge­rald Ford som ha­de lo­vat att stä­da upp i Washing­ton. Och det fanns yt­ter­li­ga­re en li­ten de­talj: ryssarna kräv­de en för­kla­ring. Sam­ti­digt som de var ar­ga på ame­ri­ka­ner­na av up­pen­ba­ra skäl, var de ock­så ar­ga på sig själ­va för att ha lå­tit sig lu­ras av en ope­ra­tion som ha­de ägt rum rakt un­der nä­san på dem.

Hen­ry Kis­sing­er som nu var utri­kesmi­nis­ter be­ord­ra­de CIA att glöm­ma al­la pla­ner på att bär­ga res­ten av ubå­ten, och han väg­ra­de att

kom­men­te­ra nå­got som ha­de med ope­ra­tio­nen att gö­ra of­fent­ligt. CIA var li­ka åter­håll­sam­ma, även när pres­sen bör­ja­de pra­ta om ”of­fent­lig­hets­­prin­ci­pen” i sin jakt på in­for­ma­tion. Ett svar fick de, ett le­gen­da­riskt ut­ta­lan­de som i dag är känt som ”Glomar re­spon­se”: ”Vi kan var­ken be­kräf­ta el­ler för­ne­ka att in­for­ma­tio­nen ni ef­ter­frå­gar fak­tiskt ex­i­ste­rar”, sa by­rån när de ut­frå­ga­des om vad som egent­li­gen ha­de hänt i Stil­la ha­vet.

År 2010 släpp­te CIA änt­li­gen de hem­lig­hets­stämp­la­de do­ku­men­ten som av­hand­la­de Pro­ject Azo­ri­an. Det är för­bluf­fan­de att se vad som har cen­su­re­rats och vad som har släppts fritt. Slut­sat­sen är att det är svårt att få en klar bild av hur lyc­kad ope­ra­tio­nen egent­lig var. In­for­ma­tio­nen om vad pro­jek­tet kos­ta­de är stru­ken och det finns ing­en in­di­ka­tion på hur myc­ket sovjetisk in­for­ma­tion agenterna egent­li­gen lyc­ka­des räd­da till ytan. New York Ti­mes ci­te­ra­de en un­der­rät­tel­se­a­gent som sa att de in­te ha­de bär­gat nå­got an­nat än me­tal­lur­gisk ut­rust­ning, men kan det ha va­rit än­nu ett för­sök att ska­pa en dim­ri­då? En­ligt en rap­port som den rys­ka un­der­rät­tel­se­tjänst skrev år 1993 lyc­ka­des ame­ri­ka­ner­na bär­ga minst två atom­tor­pe­der. Det­ta ut­ta­lan­de stöds av att be­sätt­ning­en på Glomar Explorer var tvung­na att ge­nom­gå en ke­misk sa­ne­ring ef­ter uppdraget.

Oav­sett vad som är sant är har CIA i al­la fall in­te mist sitt sin­ne för hu­mor. År 2014 skrev de föl­jan­de för att med­de­la att de nu fanns på Twit­ter: ”Vi kan var­ken be­kräf­ta el­ler för­ne­ka att det­ta är vår förs­ta tweet.”

En sovjetisk Golf Klass II- ubåt av sam­ma typ som K-129. Den­na sjönk i mars 1968 ef­ter en ex­plo­sion om­bord.

Un­der sitt sista år blev Glomar Explorer en tu­rist­attrak­tion i Long Be­ach i Ka­li­for­ni­en.

Ho­ward Hug­hes, här från 1938, var in­tro­vert, pat­ri­o­tisk och ex­cent­risk. Där­med ha­de CIA en per­fekt täck­man­tel.

Wil­li­am Col­by, di­rek­tör for CIA, för­sök­te sät­ta mun­ka­vel på pres­sen så att de in­te skul­le av­slö­ja de­tal­jer om Glomar Ex­plo­rers egent­li­ga upp­drag.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.