Is­ra­els vre­de

Mos­sads hämndak­tion ef­ter mas­sa­kern i Mün­chen un­der OS 1972 fick ef­ter­verk­ning­ar över he­la värl­den.

Spioner & hemliga krig - - INNEHÅLL -

Ti­digt på mor­go­nen den 5 sep­tem­ber 1972 smög åt­ta terrorister in i OS-byn i Mün­chen och sat­te kurs mot kvar­te­ret där det is­ra­e­lis­ka la­get bod­de. Män­nen till­hör­de den pa­les­tins­ka grup­pen Svart sep­tem­ber, upp­kal­lad ef­ter höst­må­na­den 1970 då Jor­da­ni­ens kung Hus­se­in ut­vi­sa­de tu­sen­tals pa­les­ti­ni­er ur sitt land.

I de förs­ta rum­men som ter­ro­ris­ter­na kom in i låg med­lem­mar­na ur brot­tar­la­get. Någ­ra av is­ra­e­ler­na käm­pa­de emot. En av at­ten­tats­män­nen ska­da­des av en frukt­kniv, en an­nan slogs med­vets­lös, men två av israel­er­na mis­te li­vet i stri­den. Nio is­ra­e­ler togs som giss­lan och pa­les­ti­ni­er­na för­kla­ra­de att de in­te skul­le släp­pa dem fria för­rän 200 av de­ras eg­na ge­ril­la­sol­da­ter släpp­tes ur fång­en­skap.

Den väst­tys­ka re­ge­ring­ens på­föl­jan­de för­sök att be­fria giss­lan blev ett fi­asko. De gjor­de en rad miss­tag som slu­ta­de med en väp­nad po­lisin­sats vid Fürsten­feld­bruck flyg­plats. Po­li­sen ha­de ing­en an­ti­ter­ror­grupp som de kun­de till­kal­la ut­an för­sök­te själ­va stop­pa ter­ro­ris­ter­na när de för­de in giss­lan i två helikoptrar. Ak­tio­nen led­de till att al­la ur giss­lan dö­da­des till­sam­mans med fem av de åt­ta ter­ro­ris­ter­na. Un­der­rät­tel­se­tjäns­ten Mos­sads le­da­re, Zvi Zamir, ha­de lång er­fa­ren­het av an­ti­ter­ror­ar­be­te. Nu var han ra­san­de för att ing­en ha­de till­kal­lat ho­nom, trots att han ha­de va­rit på plats på den tys­ka flyg­ba­sen den ak­tu­el­la kväl­len. Zamir åter­vän­de till Israel men svor på att han skul­le häm­nas på mördarna. ”Vi ska få tag i dem”, sa han se­na­re. ”Och var och en av dem ska hållas an­sva­rig för si­na hand­ling­ar.”

Det lil­la ex­tra

Till­ba­ka i Israel blev Zamir en del av Com­mi­­t­­tee X, en li­ten grupp po­li­ti­ker och sä­ker­hets­ex­per­ter som var nog­grant ut­val­da av den 74-åri­ga pre­miär­­mi­nistern Gol­da Meir. And­ra med­lem­mar av grup­pen var för­svars­mi­nis­tern Mos­he Day­an och che­fen för det mi­li­tä­ra un­der­rät­tel­se­vä­sen­det, ge­ne­ral Aha­ron Ya­riv. ”Gol­da ha­de en stark öns­kan om att de skul­le stäl­las in­för rät­ta”, sa Zamir. ”Men hon in­såg att det var omöj­ligt.”

De an­sva­ri­ga for Mün­chen-mas­sa­kern mås­te straf­fas, men med­lem­mar­na i Svart sep­tem­ber var sprid­da över he­la värl­den, och att dö­da dem ut­an att blan­da in Israel var en ut­ma­ning som pre­miär­mi­nis­tern över­lät till Zamir. ”Det är ing­en en­kel upp­gift”, sa han. ”För att lyc­kas med nå­got så­dant mås­te man be­dri­va un­der­rät­tel­se­ar­be­te i eu­ro­pe­is­ka län­der, och det är olag­ligt.”

Man­nen som Zamir ut­såg till le­da­re för den hem­li­ga grup­pen het­te Mi­chael Ha­ra­ri och var känd i Mossad som ”si­o­nis­ter­nas Ja­mes Bond”. Ha­ra­ri föddes i Pa­les­ti­na 1927 och ha­de käm­pat för Israel på ett el­ler an­nat sätt se­dan han var 16 år. År 1970 ut­nämn­des han till le­da­re för Mos­sads av­del­ning för specialuppdrag, Cae­sa­rea, och fick ryk­te om sig att va­ra en mo­dig och nytän­kan­de un­der­rät­tel­se­of­fi­cer.

Ba­se­rat på in­for­ma­tion från PLO:s in­for­ma­tö­rer på Mos­sads av­lö­nings­lis­ta, samt in­for­ma­tion från sam­ar­bets­vil­li­ga re­ge­ring­ar i väst, ska­pa­de Ha­ra­ri en lis­ta över mål för ope­ra­tion Guds vre­de. Ef­tersom ope­ra­tio­nen var strängt hem­lig har det ald­rig be­kräf­tats of­fi­ci­ellt hur många som stod på lis­tan, men tro­li­gen in­ne­höll den nå­gon­stans mel­lan 20 och 30 namn.

Ha­ra­ri de­la­de in si­na agen­ter i fem en­he­ter,

och var­je en­het namn­gavs ef­ter bok­stä­ver­na i det hebre­is­ka al­fa­be­tet: Alef- en­he­ten be­stod av två at­ten­tats­män, Bet- en­he­ten be­stod av två agen­ter som skul­le age­ra sä­ker­hets­vak­ter åt Alef. De två agenterna i Het- en­he­ten an­sva­ra­de för lo­gisti­ken, och de två agenterna i Kaf- en­he­ten an­sva­ra­de för kom­mu­ni­ka­tio­nen. Slut­li­gen var det Ay­in- en­he­ten som be­stod av sju agen­ter som skul­le spå­ra upp må­len, kart­läg­ga de­ras rö­rel­ser och pla­ne­ra at­ten­tats­män­nens flyktrutt. En av dem som var med un­der pla­ne­ring­en av ope­ra­tion Guds vre­de var brit­tisk­föd­de Da­vid Kimche, som se­na­re sa: ”Vi vil­le att de skul­le bli räd­da över att va­ra terrorister. Vi vil­le att de skul­le se sig över ax­eln och kän­na att vi var ef­ter dem. Vi vil­le skic­ka bud­ska­pet att vi kun­de ta dem var som helst, när som helst, och att de där­för mås­te va­ra på sin vakt 24 tim­mar om dyg­net.”

Överst på lis­tan stod 32 år gam­la Ali Has­san Sa­la­meh som ha­de smek­nam­net ”den rö­da prin­sen”. Mossad iden­ti­fi­e­ra­de ho­nom som den ka­ris­ma­tis­ka hjär­nan bakom mas­sa­kern i Mün­chen. Sa­la­meh var en play­boy med för­kär­lek för snab­ba bi­lar och vack­ra kvin­nor, men han var ock­så en av PLO-le­da­ren Ya­sir Ara­fats be­trod­da män, en man som tog sin egen sä­ker­het på stort all­var. Me­dan is­ra­e­ler­na bör­ja­de sö­ka ef­ter Sa­la­meh i he­la värl­den kom de över ett lätt mål för sitt förs­ta mord, den in­tel­lek­tu­el­le pa­les­ti­ni­ern Ab­del Wael Zwai­ter som bod­de i Rom. Han sköts i oktober 1972 (se ar­ti­kel på mot­satt si­da) och var det förs­ta av sex of­fer som dö­da­des i eu­ro­pe­is­ka stä­der de föl­jan­de sex må­na­der­na.

Ope­ra­tion Ung­do­mens vår

I april 1973 flyt­ta­de Mossad sök­lju­set till Mellanöstern ef­ter att ha fått in­for­ma­tion om att tre av män­nen på de­ras döds­lis­ta bod­de i Beirut. In­for­ma­tio­nen stäm­de ner till mins­ta de­talj, även rit­ning­ar­na över bygg­na­der­na som män­nen bod­de i. Ut­ma­ning­en be­stod i att ta re­da på hur de skul­le lyc­kas eli­mi­ne­ra al­la tre sam­ti­digt.

Ehud Barak, kom­men­dör för Is­ra­els spe­ci­al­styr­kor och bli­van­de pre­miär­mi­nis­ter, pla­ne­ra­de att at­tac­ke­ra sjö­vä­gen med hjälp av gum­mi­bå­tar un­der vad som kom att kal­las Ope­ra­tion Ung­do­mens vår. Så fort de kom i land i Beirut möt­tes at­ten­tats­män­nen av Mos­sa­da­gen­ter som kör­de dem till si­na mål en dryg mil in i sta­den. Agenterna ha­de klätt ut sig till tu­ris­ter, och två av dem, där­ibland Barak, bar kvin­noklä­der. ”Det gjor­de att vi drog till oss mind­re upp­märk­sam­het”, be­rät­ta­de Barak. ”Vi gjor­de det or­dent­lig. Jag ha­de pe­ruk, bröst och allt som hör­de där­till. Och så ha­de jag med mig löjt­nant Mu­ki Bet­ser, han var un­ge­fär ett halvt hu­vud hög­re än mig. Vi fram­stod som ett par.”

De 16 is­ra­e­lis­ka kommandosoldaterna steg i land på en strand i Beirut strax ef­ter midnatt den 10 april 1973 och skyn­da­de mot si­na mål i tre Mercedesar. De par­ke­ra­de ut­an­för en lä­gen­het till­hö­ran­de Ka­mal Ad­wan, PLO:s ope­ra­ti­va le­da­re. Barak steg ur bi­len klädd som kvin­na. PLO-vak­ten sköts snabbt med en pistol med ljuddämpare, och så fort de var in­ne i lä­gen­he­ten gick Ad­wan sam­ma öde till mö­tes. ”Det reg­na­de glas­skär­vor”, be­rät­ta­de Ad­wans dot­ter Da­na som ba­ra var fem år vid till­fäl­let. ”Jag sa till min bror att de lek­te cow­boy och in­di­a­ner.”

Sam­ti­digt som Ad­wan dö­da­des stor­ma­des and­ra lä­gen­he­ter i när­he­ten av en­he­ter be­stå­en­de av Mu­ki Bet­ser och Zvi­ka (Liv­neh), som ha­de fått i upp­drag att dö­da Abu Yous­sef. ”Ett an­sik­te jag kän­de igen ef­ter att ha haft en bild av ho­nom i skjortfickan i tre vec­kor vän­de sig mot mig när

”DE 16 IS­RA­E­LIS­KA KOMMANDOSOLDATERNA STEG I LAND PÅ EN STRAND I BEIRUT STRAX EF­TER MIDNATT DEN 10 APRIL 1973 OCH SKYN­DA­DE MOT SI­NA MÅL I TRE MERCEDESAR.”

”ETT AN­SIK­TE JAG KÄN­DE IGEN EF­TER ATT HA HAFT EN BILD AV HO­NOM I SKJORTFICKAN I TRE VEC­KOR VÄN­DE SIG MOT MIG NÄR JAG LYF­TE MITT VA­PEN.”

jag lyf­te mitt va­pen”, sa Bet­ser. ”Han smäll­de igen dör­ren. Ku­lor från bå­de min och Zvi­kas uzi per­fo­re­ra­de sov­rums­dör­ren. Jag ru­sa­de fram och spar­ka­de in det som var kvar av den.”

Yous­sef, en av ope­ra­tions­le­dar­na i Svart sep­tem­ber, dö­da­des – lik­som Ka­mal Nas­ser, med­lem i PLO:s led­ning. He­la ope­ra­tio­nen tog mind­re än 30 mi­nu­ter, och Mossad be­skrev den som myc­ket fram­gångs­rik. ”Det här är ett myc­ket, myc­ket vik­tig steg”, sa Zamir. ”De som flyr från oss vet nu att även om det kan ta tid, så kom­mer de till slut att spå­ras upp och straf­fas. Det är de fullt med­vet­na om.”

Fel iden­ti­tet

In­nan som­ma­ren 1973 ha­de 12 män straf­fats av Mossad, men de ha­de fort­fa­ran­de in­te fått tag på sitt hu­vud­mål, Ali Has­san Sa­la­meh. I juli var de över­ty­ga­de om att de ha­de spå­rat ho­nom till Lil­le­ham­mer i Nor­ge, och agenterna sköt man­nen de trod­de var Sa­la­meh rakt fram­för ögo­nen på hans gra­vi­da fäst­mö. Mossad ha­de emel­ler­tid gjort ett fruk­tans­värt miss­tag och dö­dat en oskyl­dig man. Det blev in­ter­na­tio­nell upp­stån­del­se, och norsk po­lis ar­re­ste­ra­de sex is­ra­e­lis­ka agen­ter – en skan­dal som fick Gol­da Meir att pa­u­sa ope­ra­tion Guds vre­de på obe­stämd tid.

Sa­la­meh trod­de att han ha­de und­kom­mit Is­ra­els hämnd. Han gif­te sig med en Miss Uni­ver­sum, gjor­de allt of­ta­re of­fent­li­ga fram­trä­dan­den (bland an­nat vid FN-skra­pan i New York) och flyt­ta­de till Beirut.

I ja­nu­a­ri 1979 res­te en ung kvin­na med brit­tiskt pass in i Li­ba­non. Kvin­nan, som het­te Eri­ka Cham­bers, hyr­de en lä­gen­het i när­he­ten av Sa­la­me­hs hem i den li­ba­ne­sis­ka hu­vud­sta­den. Cham­bers sa att hon var ama­tör­konst­när och att hon gil­la­de att må­la var­dags­sce­ner från fönst­ret i sin lä­gen­het. Det hon in­te be­rät­ta­de var att hon dess­utom var Mossad-agent. När hon ha­de stu­de­rat Sa­la­me­hs ru­ti­ner nog­grant fick hon en an­nan agent att pla­ce­ra 100 ki­lo spräng­äm­nen i en röd Volks­wa­gen som stod par­ke­rad pre­cis där de­ras mål fö­vän­ta­des lämna bygg­na­den. Den 22 ja­nu­a­ri, på ef­ter­mid­da­gen, var ”den rö­de prin­sen” på väg att sät­ta sig i en Chevrolet sta­tions­vagn. Han skul­le iväg och fi­ra sin mors fö­del­se­dag. När hans bil pas­se­ra­de den rö­da Volks­wa­gen skedde en kraf­tig ex­plo­sion. ”Vi har mist ett le­jon”, sa Ya­sir Ara­fat som var med och bar bå­ren vid Sa­la­me­hs be­grav­ning i Beirut. ”Håll hu­vu­det högt”, sa han till de 50 000 sör­jan­de. ”Vi be­gra­ver en mar­tyr!”

Sa­la­me­hs död var den sista ak­ten i Is­ra­els ope­ra­tion Guds vre­de. Även om en hand­full at­ten­tat har till­skri­vits ope­ra­tio­nen finns det inga säk­ra be­vis. Det är dock omdis­ku­te­rat hur stor nyt­ta ope­ra­tio­nen egent­li­gen gjor­de. Fle­ra av dem som dö­da­des ha­de läg­re po­si­tio­ner i PLO, me­dan de vik­ti­ga med­lem­mar­na i Svart sep­tem­ber und­kom is­ra­e­ler­nas hämnd. Men en av dem som var in­blan­da­de i ope­ra­tion Ung­do­mens vår me­nar att den is­ra­els­ka re­spon­sen är för­stå­e­lig. ”Mas­sa­kern i Mün­chen var en tra­gisk hän­del­se”, sa Mu­ki Bet­ser. Den led­de till myc­ket ils­ka och ett be­hov att straf­fa or­ga­ni­sa­tio­nen och bli kvitt den så kal­la­de stri­den mel­lan terrorister och ci­vi­la en gång för al­la.

Fram­för de is­ra­e­lis­ka id­rotts­män­nens bo­stad är en pla­kett upp­satt till min­ne för off­re­na vid mas­sa­kern i Mün­chen.

Väns­ter: Mor­det på den oskyl­di­ge Ah­med Bouchik­hi i Nor­ge or­sa­ka­de in­ter­na­tio­nell upp­stån­del­se, och Israel var tvung­na att pa­u­sa ope­ra­tion Guds vre­de.

Be­väp­nad tysk po­lis för­sö­ker lo­ka­li­se­ra ter­ro­ris­ter­na från Svart sep­tem­ber som hål­ler en del av det is­ra­e­lis­ka olym­pis­ka la­get giss­lan i den olym­pis­ka byn i Mün­chen.

Is­ra­els stats­mi­nis­ter Gol­da Meir. Här till­sam­mans med USA:s pre­si­dent Ri­chard Nix­on och hans fru 1973. Hon ut­kräv­de hämnd för attentatet i Mün­chen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.