Filmen som ledde till frihet
När iranska militanter stormade den amerikanska ambassaden i Teheran 1979 tog de alla där som gisslan – men sex personer lyckades rymma och hitta ett gömställe. Här är historien om hur CIA och Hollywood räddade dem.
”Ni bär ju trenchcoat!”
Sedan de hade fått besked om att hjälp var på väg hade de sex amerikanska diplomaterna som gömde sig i Teheran undrat vilka som skulle komma. Nu var hjälpen här i form av två CIA-agenter som bar trenchcoat. Antonio ”Tony” Mendez, som var ledaren berättade hur han hade tänkt få ut dem ur landet. De skulle flyga från Mehrabad, huvudflygplatsen i Teheran, med dokument som visade att de ingick i ett filmteam på jakt efter en plats att filma Hollywoods nya succéfilm på, en science fictionfilm som skulle heta Argo.
Historien var så långsökt att den bara måste vara sann. Åtminstone hoppades Tony Mendez att de iranska vakterna på flygplatsen skulle resonera så. Om de genomskådade historien kunde de sex diplomaterna som bäst hoppas på att återförenas med de 52 personer som satt gisslan på den amerikanska ambassaden. Men för Tony Mendez och hans kollega Julio skulle det leda till rättegång och kanske avrättning om de avslöjades. I det revolutionära Iran var allt möjligt.
Revolutionen inleddes i februari 1979 då shahen Reza Pahlavis regim störtades. Shahen kom till makten med hjälp från CIA 1953, och därefter försåg amerikanerna honom med vapen. Så för de islamistiska rebeller som stödde återinförandet av den religiösa ledaren Ayatollah Khomeini var USA en naturlig fiende. Men även om Khomeini var rebellernas andliga ledare var det många som försökte ta makten de kommande månaderna, både från sekulärt och islamiskt håll.
Det var mitt i denna maktkamp som militanta studenter invaderade den amerikanska ambassaden den 4 november 1979. Personalen upptäckte folkmassan som mässade utanför och hörde ropen: ” We only want to set [sic] in”. Ambassaden hade tagits över av militanta upprorsmakare en kort period den 14 februari, så när folkmassan nu förstörde porten och började välla in trodde personalen att det skulle bli något
”OM DE GENOMSKÅDADE HISTORIEN KUNDE DE SEX DIPLOMATERNA SOM BÄST HOPPAS PÅ ATT ÅTERFÖRENAS MED DE 52 PERSONER SOM SATT GISSLAN PÅ DEN AMERIKANSKA AMBASSADEN.”
liknande den här gången.
Men de misstog sig. När de militanta rebellerna hade tagit över ambassaden fick de stöd av mannen som verkligen betydde något i Iran, Khomeini. Genom att rikta uppmärksamheten mot ilska och distrahera folk från det kaos som revolutionen hade fört med sig visste Khomeini att han hade mycket större chans att få den nya grundlagen antagen vid folkomröstningen som skulle hållas om knappt en månad.
Några av de anställda hade dock lyckats ta sig ut ur ambassaden. Fem diplomater som
jobbade vid den konsulära sektionen lyckades fly innan upprorsmakarna tog kontroll: Bob Anders och två gifta par, Cora och Mark Lijek samt Joe och Kathy Stafford. Efter sex dagar på rymmen från det ena gömstället till det andra, bland annat den brittiska ambassaden (som inte avvisade dem som det påstås i filmen Argo), hittade diplomaterna äntligen en tillflyktsort på Kanadas ambassad. Gruppen delades mellan hushållen tillhörande ambassadören Ken Taylor (som gömde Joe och Kathy Stafford) och John Sheardown, ambassadens förstesekretare, som huserade Bob Anders och paret Lijeks. En sjätte amerikan, Lee Schatz, anslöt senare. Han hade flytt själv och uppehöll sig först en stund på Sveriges ambassad innan han flyttades till Sheardowns hus.
Spänningen tilltar
För de sex blev livet givetvis mycket begränsat: de spelade så många omgångar Alfapet att de kunde identifiera bokstäverna genom reporna i varje enskild bricka. Och gradvis blev situationen mer hotfull. I filmen sätts makulerade dokument gradvis ihop av barnarbetare. I verkligheten var det pressen som utgjorde den största faran. Vissa journalister läste mellan raderna och insåg att det var något som inte stämde. Det gällde särskilt Jean Pelletier, Washington-korrespondent för den kanadensiska tidningen La Presse.
Han ringde den kanadensiska ambassadören i Washington för att bekräfta misstanken om att de saknade amerikanska diplomaterna hölls gömda i Kanadas ambassad i Teheran. Ambassadören övertalade Pelletier att lägga locket på historien ett tag. Men det var bara en tidsfråga innan nyheten skulle släppas.
Det var hög tid att få ut dem. För att lyckas krävdes en CIA-agent som var expert på exfiltration, hemlig förflyttning av viktiga personer från farliga situationer. Det fanns en: Antonio ”Tony” Mendez. Att Mendez skulle bli spion var egentligen osannolikt. Hans mor hade rötter i Italien, Irland och Frankrike och hans far hade amerikanskt och mexikanskt ursprung. Mendez var bara tre år gammal när han förlorade sin far i gruvolycka. Familjen Mendez bestod av fyra flickor och två pojkar. De var fattiga och bodde i Eureka i Nevada, en stad som invånarna kallade för ”den ensammaste staden vid den ensammaste vägen i Amerika”. Magasinet Life hade tidigare utnämnt US50 till landets mest avlägsna väg. Den unge Mendez äslkade att teckna. Han gifte sig, fick tre barn och jobb som teknisk illustratör. 1965 såg han en annons i Denver Post där den amerikanska marinen sökte efter tecknare. Intervjun ägde rum i ett hotellrum med fördragna persienner. Intervjuaren gav Mendez ett glas bourbon.
”INTERVJUN ÄGDE RUM I ETT HOTELLRUM MED FÖRDRAGNA PERSIENNER. INTERVJUAREN GAV MENDEZ ETT GLAS BOURBON. ’GRABBEN’, SA HAN, ’VI KOMMER INTE FRÅN MARINEN’.”
”Grabben”, sa han, ”vi kommer inte från marinen.”
Det gjorde de inte. Det var CIA. Och de letade efter tecknare som kunde hjälpa dem att producera officiella dokument, pass och visum. Utanför CIA skulle en sådan tecknare kallas för dokumentförfalskare.
Mendez fick tjänsten. Nu när han jobbade på CIA:s kontor för tekniska tjänster (OTS) lärde han sig ständigt något nytt. Förutom att förfalska dokument var personalen på OTS ansvariga för förklädnader, specialutrustning och mackapärer av den typ som Q tillverkar åt James Bond. Mendez jobbade ofta undercover. Så småningom blev han expert på förklädnader och exfiltration, och han hjälpte många avhoppare att fly över järnridån.
Problemet var att hitta en trovärdig täckhistoria. Den bästa förklädnaden var i regel den som ingen lade märke till. Men Mendez hade kommit fram till att enbart galna personer med galna projekt skulle besöka Iran som tillståndet var där nu. Så galna kan bara människor från Hollywood vara …
Som chef över förklädnadsavdelningen på OTS hade Mendez jobbat med flera stora namn från filmindustrin – bland andra den legendariske makeup-artisten John Chambers som hade tillverkat Spocks öron och apmaskerna i Apornas planet. Chambers berättade för Mendez att det vanligen var åtta personer i de rekognoserings team som reste runt för att leta efter platser som lämpade sig för filminspelning. Med två agenter som ledsagare åt de sex diplomaterna genom flyplatsen var upplägget perfekt.
Tony Mendez och ”Julio” (denne CIA-agents identitet är fortfarande hemligstämplad) möttes i Schweiz den 22 januari. Julio hade redan fått sitt visum från Irans ambassad i Genève. Dagen därpå körde Mendez till Bonn med falska dokument och Argo-presentationen för att ansöka om visum på Irans ambassad. Men även riktiga agenter begår misstag – Mendez glömde att ta med sig Argo-presentationen till ambassaden. De falska dokumenten räckte dock, Mendez fick sitt visum.
Nu var de igång. Eller, de kunde i alla fall sätta igång så fort de fick presidentens tillåtelse. Mendez blev ombedd att avvakta. President Carter höll på att gå igenom uppdraget och han måste ge klartecken. Till slut kom det. ”Presidenten har just godkänt projektet. Ni kan resa till Teheran. Lycka till!”
På plats
Mendez och Julio landade i Mehrabad klockan 05.00 fredagen den 25 januari. Det största bekymret Mendez hade för tillfället var ankomstformuläret alla måste fylla i när de kom till flygplatsen. Resenären behöll den gula kopian medan den vita kopian förvarades hos immigrationsmyndigheten. När man lämnade landet måste resenären lämna in sin gula blankett som skulle matchas mot den vita som fanns kvar på flygplatsen. Underrättelsetjänsten menade dock att proceduren sällan utfördes på Mehrabads flygplats.
När de hade checkat in på hotellet gick Mendez och Julio till Swissairs kontor för att bekräfta beställningen av åtta biljetter ut ur Iran måndag morgon. Därpå tog de sig till Kanadas ambassad.
Ambassadör Taylor tog emot dem. Kanadensarna höll på att avveckla sin ambassad. På måndag skulle bara fem anställda finnas kvar, och de hade biljetter till ett senare plan samma dag.
Nu var det hög tid att träffa de sex diplomaterna. Mendez och Julio kördes till Sheardowns hus där amerikanerna väntade på dem.
Det var nu CIA-agenterna gick in, iklädda de trenchcoats som fick Lee Schatz att göra sitt uttalande. Så fort de hade hälsat på varandra berättade Mendez om planen och frågade om amerikanerna var villiga att ge den ett försök. Därpå gav han de sex möjligheten att diskutera ostört sinsemellan innan de bestämde sig.
Alla var eniga om att genomföra planen. Mendez gav dem var sin falsk identitet innan han och Julio gav sig av för att utföra resten av förberedelserna inför exfiltrationen – något som i huvudsak innebar att fylla i resten av dokumenten och de pass som amerikanerna behövde för att resa.
På söndag eftermiddag mötte Mendez och Julio diplomaterna för andra gången. CIA-agenterna gav dem de nödvändiga dokumenten och så fick de genomgå ett tufft förhör för att testa hur bra de hade lärt sig sina roller.
Allt var klart. Det var dags att röra på sig. Det var bara det att Mendez försov sig. Hans chaufför väckte honom klockan 03.00. Efter tidernas snabbaste dusch var Mendez på väg till Mehrabad klockan 03.15. Julio skulle följa efter med de sex diplomaterna lite senare. Mendez hade planerat att han skulle checka in först för att försäkra sig om att allt var i ordning. Därpå skulle han ge besked ifall de andra kunde följa efter. De hade valt ett tidigt plan i hopp om att eventuella statstjänstemän skulle vara för trötta för att orka kontrollera deras dokument.
Nu gäller det!
När han hade checkat in och fått bekräftat att planet var i tid gav Mendez besked till de andra om att det var dags. Med lånat bagage och kläder som var pråliga nog för att passa in i Hollywood gick Julio och de sex amerikanerna genom incheckningen utan problem. Då var det bara immigrationen kvar … och om den offentliga tjänstemannen insisterade på att matcha de gula blanketterna mot de vita som förvarades på flyplatsen skulle det innebära problem. Men det gjorde han lyckligtvis inte. De höll andan när han reste sig och gick utan ett ord. Hade han gått för att undersöka om deras papper var i ordning? Skulle de arresteras? Men så kom han tillbaka med en kopp te i handen och stämplade deras pass.
De hade tagit sig igenom. Nu måste de bara få tiden att gå medan de väntade i avgångshallen. I filmen drogs nätet åt runt dem, i verkligheten gick allt helt problemfritt. Eller nästan i alla fall. Medan de väntade fick de besked om att planet var försenat på grund av tekniska problem. Men en timme senare var det fixat och de sex rymlingarna kunde sätta sig på bussen ut till flygplanet tillsammans med Mendez och Julio.
När de steg ombord tog Bob Anders tag i Mendez arm och pekade. ”Ni tänker verkligen på allt.” Planets namn var Aargau (namnet på ett distrikt i Schweiz).
Två timmar senare var planet ute ur iranskt luftrum och kabinen fylldes med hurrarop, inte bara från amerikanerna, utan också från några iranier ombord som också var glada över att ha tagit sig ut ur landet.
På flygplatsen i Zürich möttes de av amerikanska tjänstemän som tog med sig de sex diplomaterna. Mendez och Julio blev stående själva kvar på parkeringsplatsen. Mendez hade skänkt sin rock till en av dem. Ironiskt nog fick han senare en tillsägning för att ha försnillat statlig egendom.
Mendez och Julio fick CIA:s Intelligence Star Award för sin insats, men de var tvungna att genast ge tillbaka den eftersom uppdraget var hemligstämplat. När nyheten kom ut fick kanadensarna all ära, vilket de absolut förtjänade, och Mendez och CIA:s insats förblev okänd till 1997.
Gisslan på ambassaden släpptes till slut fri den 20 januari 1981 efter hela 444 dagar i fångenskap.
”CIA-AGENTERNA GAV DEM DE NÖDVÄNDIGA DOKUMENTEN, OCH SÅ FICK DE GENOMGÅ ETT TUFFT FÖRHÖR FÖR ATT VISA HUR BRA DE HADE LÄRT SIG SINA ROLLER. ALLT VAR KLART. DET VAR DAGS ATT RÖRA PÅ SIG.”