Fil­men som led­de till fri­het

När irans­ka mi­li­tan­ter stor­ma­de den ame­ri­kans­ka am­bas­sa­den i Te­he­ran 1979 tog de al­la där som giss­lan – men sex per­so­ner lyc­ka­des rym­ma och hit­ta ett göm­stäl­le. Här är histo­ri­en om hur CIA och Hol­ly­wood räd­da­de dem.

Spioner & hemliga krig - - INNEHÅLL -

”Ni bär ju trench­coat!”

Se­dan de ha­de fått be­sked om att hjälp var på väg ha­de de sex ame­ri­kans­ka diplomaterna som göm­de sig i Te­he­ran und­rat vil­ka som skul­le kom­ma. Nu var hjäl­pen här i form av två CIA-agen­ter som bar trench­coat. An­to­nio ”To­ny” Men­dez, som var le­da­ren be­rät­ta­de hur han ha­de tänkt få ut dem ur lan­det. De skul­le fly­ga från Me­h­ra­bad, hu­vud­flyg­plat­sen i Te­he­ran, med do­ku­ment som vi­sa­de att de ingick i ett film­team på jakt ef­ter en plats att fil­ma Hol­ly­woods nya suc­cé­film på, en sci­ence fic­tion­film som skul­le he­ta Ar­go.

Histo­ri­en var så lång­sökt att den ba­ra mås­te va­ra sann. Åt­minsto­ne hop­pa­des To­ny Men­dez att de irans­ka vak­ter­na på flyg­plat­sen skul­le re­so­ne­ra så. Om de genomskådade histo­ri­en kun­de de sex diplomaterna som bäst hop­pas på att återförenas med de 52 per­so­ner som satt giss­lan på den ame­ri­kans­ka am­bas­sa­den. Men för To­ny Men­dez och hans kol­le­ga Ju­lio skul­le det le­da till rät­te­gång och kanske av­rätt­ning om de av­slö­ja­des. I det re­vo­lu­tio­nä­ra Iran var allt möj­ligt.

Re­vo­lu­tio­nen in­led­des i feb­ru­a­ri 1979 då sha­hen Re­za Pahla­vis regim stör­ta­des. Sha­hen kom till mak­ten med hjälp från CIA 1953, och där­ef­ter för­såg ame­ri­ka­ner­na ho­nom med va­pen. Så för de isla­mis­tis­ka re­bel­ler som stöd­de åter­in­fö­ran­det av den re­li­giö­sa le­da­ren Ay­a­tol­lah Kho­me­i­ni var USA en na­tur­lig fi­en­de. Men även om Kho­me­i­ni var re­bel­ler­nas and­li­ga le­da­re var det många som för­sök­te ta mak­ten de kom­man­de må­na­der­na, bå­de från se­ku­lärt och isla­miskt håll.

Det var mitt i den­na makt­kamp som mi­li­tan­ta stu­den­ter in­va­de­ra­de den ame­ri­kans­ka am­bas­sa­den den 4 no­vem­ber 1979. Per­so­na­len upp­täck­te folk­mas­san som mäs­sa­de ut­an­för och hör­de ro­pen: ” We on­ly want to set [sic] in”. Am­bas­sa­den ha­de ta­gits över av mi­li­tan­ta upp­rorsma­ka­re en kort pe­ri­od den 14 feb­ru­a­ri, så när folk­mas­san nu för­stör­de por­ten och bör­ja­de väl­la in trod­de per­so­na­len att det skul­le bli nå­got

”OM DE GENOMSKÅDADE HISTO­RI­EN KUN­DE DE SEX DIPLOMATERNA SOM BÄST HOP­PAS PÅ ATT ÅTERFÖRENAS MED DE 52 PER­SO­NER SOM SATT GISS­LAN PÅ DEN AME­RI­KANS­KA AM­BAS­SA­DEN.”

lik­nan­de den här gång­en.

Men de miss­tog sig. När de mi­li­tan­ta rebellerna ha­de ta­git över am­bas­sa­den fick de stöd av man­nen som verk­li­gen be­tyd­de nå­got i Iran, Kho­me­i­ni. Ge­nom att rik­ta upp­märk­sam­he­ten mot ils­ka och dis­tra­he­ra folk från det ka­os som re­vo­lu­tio­nen ha­de fört med sig viss­te Kho­me­i­ni att han ha­de myc­ket större chans att få den nya grund­la­gen an­ta­gen vid folk­om­röst­ning­en som skul­le hållas om knappt en må­nad.

Någ­ra av de an­ställ­da ha­de dock lyc­kats ta sig ut ur am­bas­sa­den. Fem di­plo­ma­ter som

job­ba­de vid den kon­su­lä­ra sek­tio­nen lyc­ka­des fly in­nan upp­rorsma­kar­na tog kon­troll: Bob An­ders och två gif­ta par, Co­ra och Mark Li­jek samt Joe och Kat­hy Stafford. Ef­ter sex da­gar på rym­men från det ena göm­stäl­let till det and­ra, bland an­nat den brit­tis­ka am­bas­sa­den (som in­te av­vi­sa­de dem som det på­stås i fil­men Ar­go), hit­ta­de diplomaterna änt­li­gen en till­flyktsort på Ka­na­das am­bas­sad. Grup­pen delades mel­lan hus­hål­len till­hö­ran­de am­bas­sa­dö­ren Ken Tay­lor (som göm­de Joe och Kat­hy Stafford) och John She­ar­down, am­bas­sa­dens förste­sek­re­ta­re, som hu­se­ra­de Bob An­ders och pa­ret Li­jeks. En sjät­te ame­ri­kan, Lee Schatz, an­slöt se­na­re. Han ha­de flytt själv och uppehöll sig först en stund på Sve­ri­ges am­bas­sad in­nan han flyt­ta­des till She­ar­downs hus.

Spän­ning­en till­tar

För de sex blev li­vet gi­vet­vis myc­ket be­grän­sat: de spe­la­de så många om­gång­ar Al­fa­pet att de kun­de iden­ti­fi­e­ra bok­stä­ver­na ge­nom re­por­na i var­je en­skild bric­ka. Och grad­vis blev si­tu­a­tio­nen mer hot­full. I fil­men sätts ma­ku­le­ra­de do­ku­ment grad­vis ihop av barn­ar­be­ta­re. I verk­lig­he­ten var det pres­sen som ut­gjor­de den störs­ta fa­ran. Vis­sa jour­na­lis­ter läste mel­lan ra­der­na och in­såg att det var nå­got som in­te stäm­de. Det gäll­de sär­skilt Je­an Pel­le­ti­er, Washing­ton-kor­re­spon­dent för den ka­na­den­sis­ka tid­ning­en La Pres­se.

Han ring­de den ka­na­den­sis­ka am­bas­sa­dö­ren i Washing­ton för att be­kräf­ta miss­tan­ken om att de sak­na­de ame­ri­kans­ka diplomaterna hölls göm­da i Ka­na­das am­bas­sad i Te­he­ran. Am­bas­sa­dö­ren över­ta­la­de Pel­le­ti­er att läg­ga loc­ket på histo­ri­en ett tag. Men det var ba­ra en tids­frå­ga in­nan ny­he­ten skul­le släp­pas.

Det var hög tid att få ut dem. För att lyc­kas kräv­des en CIA-agent som var ex­pert på ex­filt­ra­tion, hem­lig för­flytt­ning av vik­ti­ga per­so­ner från farliga si­tu­a­tio­ner. Det fanns en: An­to­nio ”To­ny” Men­dez. Att Men­dez skul­le bli spi­on var egent­li­gen osan­no­likt. Hans mor ha­de röt­ter i Ita­li­en, Ir­land och Frankrike och hans far ha­de ame­ri­kanskt och mex­i­kanskt ursprung. Men­dez var ba­ra tre år gam­mal när han för­lo­ra­de sin far i gru­vo­lyc­ka. Fa­mil­jen Men­dez be­stod av fy­ra flic­kor och två poj­kar. De var fat­ti­ga och bod­de i Eu­re­ka i Ne­va­da, en stad som in­vå­nar­na kal­la­de för ”den en­sam­mas­te sta­den vid den en­sam­mas­te vägen i Ame­ri­ka”. Ma­ga­si­net Li­fe ha­de ti­di­ga­re ut­nämnt US50 till lan­dets mest av­lägs­na väg. Den unge Men­dez äsl­ka­de att teck­na. Han gif­te sig, fick tre barn och jobb som tek­nisk il­lust­ra­tör. 1965 såg han en an­nons i Den­ver Post där den ame­ri­kans­ka ma­ri­nen sök­te ef­ter teck­na­re. Intervjun äg­de rum i ett ho­tell­rum med fördragna persienner. Intervjuaren gav Men­dez ett glas bourbon.

”INTERVJUN ÄG­DE RUM I ETT HO­TELL­RUM MED FÖRDRAGNA PERSIENNER. INTERVJUAREN GAV MEN­DEZ ETT GLAS BOURBON. ’GRABBEN’, SA HAN, ’VI KOM­MER IN­TE FRÅN MA­RI­NEN’.”

”Grabben”, sa han, ”vi kom­mer in­te från ma­ri­nen.”

Det gjor­de de in­te. Det var CIA. Och de le­ta­de ef­ter teck­na­re som kun­de hjäl­pa dem att pro­du­ce­ra of­fi­ci­el­la do­ku­ment, pass och vi­sum. Ut­an­för CIA skul­le en så­dan teck­na­re kal­las för do­ku­ment­för­fals­ka­re.

Men­dez fick tjäns­ten. Nu när han job­ba­de på CIA:s kon­tor för tekniska tjäns­ter (OTS) lär­de han sig stän­digt nå­got nytt. För­u­tom att för­fals­ka do­ku­ment var per­so­na­len på OTS an­sva­ri­ga för för­kläd­na­der, spe­ci­al­ut­rust­ning och mac­ka­pä­rer av den typ som Q till­ver­kar åt Ja­mes Bond. Men­dez job­ba­de of­ta un­der­co­ver. Så små­ning­om blev han ex­pert på för­kläd­na­der och ex­filt­ra­tion, och han hjälp­te många av­hop­pa­re att fly över järn­ri­dån.

Pro­ble­met var att hit­ta en tro­vär­dig täck­histo­ria. Den bäs­ta för­kläd­na­den var i re­gel den som ing­en la­de mär­ke till. Men Men­dez ha­de kom­mit fram till att en­bart gal­na per­so­ner med gal­na pro­jekt skul­le be­sö­ka Iran som till­stån­det var där nu. Så gal­na kan ba­ra män­ni­skor från Hol­ly­wood va­ra …

Som chef över för­kläd­nads­av­del­ning­en på OTS ha­de Men­dez job­bat med fle­ra sto­ra namn från film­in­du­strin – bland and­ra den le­gend­aris­ke ma­ke­up-ar­tis­ten John Cham­bers som ha­de till­ver­kat Spocks öron och ap­mas­ker­na i Apor­nas planet. Cham­bers be­rät­ta­de för Men­dez att det van­li­gen var åt­ta per­so­ner i de re­kog­no­se­rings­ team som res­te runt för att le­ta ef­ter plat­ser som läm­pa­de sig för film­in­spel­ning. Med två agen­ter som led­sa­ga­re åt de sex diplo­ma­ter­na ge­nom flyplat­sen var upp­läg­get per­fekt.

To­ny Men­dez och ”Ju­lio” (den­ne CIA-agents iden­ti­tet är fort­fa­ran­de hem­lig­stämp­lad) möt­tes i Schweiz den 22 ja­nu­a­ri. Ju­lio ha­de re­dan fått sitt vi­sum från Irans am­bas­sad i Genè­ve. Da­gen där­på kör­de Men­dez till Bonn med fals­ka do­ku­ment och Ar­go-pre­sen­ta­tio­nen för att an­sö­ka om vi­sum på Irans am­bas­sad. Men även rik­ti­ga agen­ter be­går miss­tag – Men­dez glöm­de att ta med sig Ar­go-pre­sen­ta­tio­nen till am­bas­sa­den. De fals­ka do­ku­men­ten räck­te dock, Men­dez fick sitt vi­sum.

Nu var de igång. El­ler, de kun­de i al­la fall sät­ta igång så fort de fick pre­si­den­tens tillå­tel­se. Men­dez blev om­bedd att av­vak­ta. Pre­si­dent Car­ter höll på att gå ige­nom uppdraget och han mås­te ge klar­tec­ken. Till slut kom det. ”Pre­si­den­ten har just god­känt pro­jek­tet. Ni kan re­sa till Te­he­ran. Lyc­ka till!”

På plats

Men­dez och Ju­lio lan­da­de i Me­h­ra­bad kloc­kan 05.00 fre­da­gen den 25 ja­nu­a­ri. Det störs­ta be­kym­ret Men­dez ha­de för till­fäl­let var an­komst­for­mu­lä­ret al­la mås­te fyl­la i när de kom till flyg­plat­sen. Re­se­nä­ren be­höll den gu­la ko­pi­an me­dan den vi­ta ko­pi­an för­va­ra­des hos im­mi­gra­tions­myn­dig­he­ten. När man läm­na­de lan­det mås­te re­se­nä­ren lämna in sin gu­la blan­kett som skul­le mat­chas mot den vi­ta som fanns kvar på flyg­plat­sen. Un­der­rät­tel­se­tjäns­ten me­na­de dock att pro­ce­du­ren säl­lan ut­för­des på Me­h­ra­bads flyg­plats.

När de ha­de chec­kat in på ho­tel­let gick Men­dez och Ju­lio till Swis­sa­irs kon­tor för att be­kräf­ta be­ställ­ning­en av åt­ta bil­jet­ter ut ur Iran mån­dag mor­gon. Där­på tog de sig till Ka­na­das am­bas­sad.

Am­bas­sa­dör Tay­lor tog emot dem. Ka­na­den­sar­na höll på att av­veck­la sin am­bas­sad. På mån­dag skul­le ba­ra fem an­ställ­da fin­nas kvar, och de ha­de bil­jet­ter till ett se­na­re plan sam­ma dag.

Nu var det hög tid att träf­fa de sex diplomaterna. Men­dez och Ju­lio kör­des till She­ar­downs hus där ame­ri­ka­ner­na vän­ta­de på dem.

Det var nu CIA-agenterna gick in, ikläd­da de trench­coats som fick Lee Schatz att gö­ra sitt ut­ta­lan­de. Så fort de ha­de häl­sat på varand­ra be­rät­ta­de Men­dez om pla­nen och frå­ga­de om ame­ri­ka­ner­na var vil­li­ga att ge den ett för­sök. Där­på gav han de sex möj­lig­he­ten att dis­ku­te­ra ostört sinse­mel­lan in­nan de be­stäm­de sig.

Al­la var eni­ga om att ge­nom­fö­ra pla­nen. Men­dez gav dem var sin falsk iden­ti­tet in­nan han och Ju­lio gav sig av för att ut­fö­ra res­ten av för­be­red­els­er­na in­för ex­filt­ra­tio­nen – nå­got som i hu­vud­sak in­ne­bar att fyl­la i res­ten av do­ku­men­ten och de pass som ame­ri­ka­ner­na be­höv­de för att re­sa.

På sön­dag ef­ter­mid­dag möt­te Men­dez och Ju­lio diplomaterna för and­ra gång­en. CIA-agenterna gav dem de nöd­vän­di­ga do­ku­men­ten och så fick de ge­nom­gå ett tufft för­hör för att tes­ta hur bra de ha­de lärt sig si­na rol­ler.

Allt var klart. Det var dags att rö­ra på sig. Det var ba­ra det att Men­dez för­sov sig. Hans chauf­för väck­te ho­nom kloc­kan 03.00. Ef­ter ti­der­nas snab­bas­te dusch var Men­dez på väg till Me­h­ra­bad kloc­kan 03.15. Ju­lio skul­le föl­ja ef­ter med de sex diplomaterna li­te se­na­re. Men­dez ha­de pla­ne­rat att han skul­le chec­ka in först för att för­säk­ra sig om att allt var i ord­ning. Där­på skul­le han ge be­sked ifall de and­ra kun­de föl­ja ef­ter. De ha­de valt ett ti­digt plan i hopp om att even­tu­el­la stats­tjäns­te­män skul­le va­ra för tröt­ta för att or­ka kon­trol­le­ra de­ras do­ku­ment.

Nu gäl­ler det!

När han ha­de chec­kat in och fått be­kräf­tat att planet var i tid gav Men­dez be­sked till de and­ra om att det var dags. Med lå­nat ba­gage och klä­der som var prå­li­ga nog för att pas­sa in i Hol­ly­wood gick Ju­lio och de sex ame­ri­ka­ner­na ge­nom in­check­ning­en ut­an pro­blem. Då var det ba­ra im­mi­gra­tio­nen kvar … och om den of­fent­li­ga tjäns­te­man­nen in­si­ste­ra­de på att mat­cha de gu­la blan­ket­ter­na mot de vi­ta som för­va­ra­des på flyplat­sen skul­le det in­ne­bä­ra pro­blem. Men det gjor­de han lyck­ligt­vis in­te. De höll an­dan när han res­te sig och gick ut­an ett ord. Ha­de han gått för att un­der­sö­ka om de­ras pap­per var i ord­ning? Skul­le de arresteras? Men så kom han till­ba­ka med en kopp te i han­den och stämp­la­de de­ras pass.

De ha­de ta­git sig ige­nom. Nu mås­te de ba­ra få ti­den att gå me­dan de vän­ta­de i av­gångs­hal­len. I fil­men drogs nä­tet åt runt dem, i verk­lig­he­ten gick allt helt pro­blem­fritt. El­ler näs­tan i al­la fall. Me­dan de vän­ta­de fick de be­sked om att planet var för­se­nat på grund av tekniska pro­blem. Men en tim­me se­na­re var det fix­at och de sex rym­ling­ar­na kun­de sät­ta sig på bus­sen ut till flyg­pla­net till­sam­mans med Men­dez och Ju­lio.

När de steg om­bord tog Bob An­ders tag i Men­dez arm och pe­ka­de. ”Ni tän­ker verk­li­gen på allt.” Pla­nets namn var Aar­gau (nam­net på ett di­strikt i Schweiz).

Två tim­mar se­na­re var planet ute ur iranskt luft­rum och ka­bi­nen fyll­des med hur­ra­rop, in­te ba­ra från ame­ri­ka­ner­na, ut­an ock­så från någ­ra ira­ni­er om­bord som ock­så var gla­da över att ha ta­git sig ut ur lan­det.

På flyg­plat­sen i Zürich möt­tes de av ame­ri­kans­ka tjäns­te­män som tog med sig de sex diplomaterna. Men­dez och Ju­lio blev stå­en­de själ­va kvar på par­ke­rings­plat­sen. Men­dez ha­de skänkt sin rock till en av dem. Iro­niskt nog fick han se­na­re en till­säg­ning för att ha för­snil­lat stat­lig egen­dom.

Men­dez och Ju­lio fick CIA:s In­tel­li­gence Star Award för sin in­sats, men de var tvung­na att ge­nast ge till­ba­ka den ef­tersom uppdraget var hem­lig­stämp­lat. När ny­he­ten kom ut fick ka­na­den­sar­na all ära, vil­ket de ab­so­lut för­tjä­na­de, och Men­dez och CIA:s in­sats för­blev okänd till 1997.

Giss­lan på am­bas­sa­den släpp­tes till slut fri den 20 ja­nu­a­ri 1981 ef­ter he­la 444 da­gar i fång­en­skap.

”CIA-AGENTERNA GAV DEM DE NÖD­VÄN­DI­GA DO­KU­MEN­TEN, OCH SÅ FICK DE GE­NOM­GÅ ETT TUFFT FÖR­HÖR FÖR ATT VI­SA HUR BRA DE HA­DE LÄRT SIG SI­NA ROL­LER. ALLT VAR KLART. DET VAR DAGS ATT RÖ­RA PÅ SIG.”

Ben Aff­leck spe­lar To­ny Men­dez som kom­mer til Iran för att räd­da de sex ame­ri­kans­ka diplomaterna.

Ovan: Agent To­ny Men­dez mö­ter en tack­sam pre­si­dent Car­ter i Vi­ta hu­set. Han till­bring­a­de nio mi­nu­ter in­ne i det ova­la rum­met. Hö­ger: Ame­ri­ka­ner­na var tack­sam­ma för att Ka­na­da gjor­de så myc­ket för att räd­da de ame­ri­kans­ka diplomaterna un­der giss­landra­mat i Iran. Ne­dan: Irans­ka stu­den­ter lyc­kas stor­ma den ame­ri­kans­ka am­bas­sa­dens port i Te­he­ran.

Ay­a­tol­la Kho­me­i­ni kom till­ba­ka från sin ex­il den 1 feb­ru­a­ri 1979 ef­ter att sha­hen ha­de läm­nat Iran. Han väl­kom­na­des av ett folk­hav på fem mil­jo­ner män­ni­skor.

Stör­tan­det av sha­hen sat­te fart på den irans­ka re­vo­lu­tio­nen 1979.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.