”I CHELSEA BEHANDLAR DE OSS MED VÄLDIGT MYCKET RESPEKT, INKLUSIVE FOLKET PÅ LÄKTARNA”
En gråtung himmel har legat över London i vad som känns som flera veckor. I Kingston, ett litet samhälle en halvtimmes tågfärd söderut, är det inte mycket ljusare denna tisdag. En flod av människor som nyligen avslutat jobbdagen strömmar in och ut ur stationshuset samtidigt som ett nytt strilande regn faller.
Snart dyker en blond tjej upp i mörkret iklädd en kungsblå träningsoverall. Magdalena Eriksson, som kommer raka vägen från Chelseas träningsanläggning Cobham, hade troligtvis föredragit en mer civil klädsel. För bildernas skull poserar hon snällt på öppen gata för Sportbladets fotograf Peter van den Berg medan förbipasserande kastar nyfikna blickar bakom sig.
Det märks att hon inte är särskilt bekväm med uppmärksamheten. Trots att fotosessionen blir rätt utdragen visar hon inget missnöje, inget gnäll, gentemot oss eftersom hon förstår vad vi är ute efter: Att resultatet ska bli så bra som möjligt.
Jag som har haft förmånen att träffa Magdalena Eriksson många gånger de senaste åren inser att det förmodligen är ett av hennes främsta karaktärsdrag. Hon är så att säga enkel att ha att göra med. Förutom att vara en skicklig fotbollsspelare är hon dessutom en av de mest genuina och intelligenta profilerna i branschen.
För profil, det har hon verkligen blivit under 2019. Först genom att vara en av ledarna i det svenska landslag som överraskande tog hem VM-bronset i somras. Därefter genom att utnämnas till lagkapten i en av världens största klubbar.
Även utanför planen har hon kommit att bli en stor förebild för många. Den vida omnämnda kyssen med flickvännen Pernille Harder som fastnade på bild under mästerskapet i Frankrike blev en positiv symbol som spreds världen över.
– Kan jag med mitt beteende påverka andras beteende… Det är skithäftigt i så fall, säger Eriksson.
– Jag tänker mycket på vilka sidor av mig själv som jag vill visa upp utåt. För mig är det viktigt att visa mina värderingar. För att inspirera andra.
Hon har en kopp ”flat white” (en blandning av cappuccino och latte) framför sig men ingen kaka. “Jag måste fota allt jag äter och skicka till vår dietist”, förklarade hon på vägen till kaféet i Kingston.
Att det vore en stor omställning att återvända till allsvenskan – om det någon gång skulle bli aktuellt – sticker hon inte under stolen med. Förutom att hon tjänar tre gånger mer i Chelsea jämfört med förra klubben Linköping finns det numera en helt annan professionalitet kring damfotbollen i England.
– Men samtidigt är det fint att jag har fått uppleva den andra sidan också. Det gör att man uppskattar allting på ett helt annat sätt. Jag tar det verkligen inte för givet, säger Eriksson och tar en klunk kaffe innan hon fortsätter:
– Som att till exempel få vara på Cobham med allt vad det innebär. Vi har 16-åringar som får ta del av våra förutsättningar och för dem är det en självklarhet. För mig är det mer: ”Vi har ett eget gym, det är ju sjukt!” När jag spelade i Stockholm hade vi liksom kort på Friskis & Svettis.
Mittbacken medger att hon kan känna en viss sorg gentemot tidigare landslagsstjärnor som Hanna Ljungberg och Hanna Marklund. Stora spelare som aldrig fick uppleva något liknande.
– Men det är ju samtidigt tack vare dem som vi är där vi är i dag.
Generellt är England lite efter Sverige
när det kommer till jämställdhet. Du känner aldrig att ni behandlas som … Ja, annorlunda?
– Jag brukar vara uppmärksam på sånt men jag måste säga att det har känts otroligt bra sedan jag kom hit. I Chelsea behandlar de oss med väldigt mycket respekt, inklusive folket på läktarna. Så just inom damfotbollen har de kommit väldigt långt i England.
Att Chelsea är ett världsomfattande varumärke spelar förstås in, menar hon.
– Bara folk hör ordet Chelsea så reagerar de genom att säga ”coolt”. Det är nästan så att jag känner att de såg ner på en oftare i Linköping jämfört med här trots att Sverige är ett mer jämställt samhälle.
Men engelsmännen är ju förstås helt galna i fotboll.
När vi i media försökte begripa hur det svenska landslaget kunde bli tredje bäst i världen nämndes just professionaliteten som en stor bidragande faktor. Svenska Fotbollförbundet satsade på ett stort team med allt ifrån fysiologer till mentala coacher som mätte och kontrollerade varenda rörelse och varenda tanke som flög genom spelarnas huvuden (det är faktiskt ingen överdrift, varje morgon fick de fylla i en dagbok och berätta hur de mådde).
– Det är klart att det alltid är småsaker som avgör matcher, säger Magdalena Eriksson och tar upp Hedvig Lindahls sanslösa straffräddning mot Kanada i åttondelsfinalen som ett exempel.
– Men man bygger samtidigt upp en struktur och vi var så himla noggranna med allt. Hela laget var så fokuserade. Jag tror faktiskt att det var det som gjorde skillnad.
Ja, ni utstrålade verkligen ett enormt fokus. Hur blev det så?
– Dels går det ner till vilka de valde att ta ut i truppen. Det var många häftiga karaktärer. Från Nathalie Björn som gjorde sitt första mästerskap men är så väldigt trygg som person, till Hedvig som var en av de mest rutinerade. Vi hade alla en tydlig målsättning och var inte rädda för att säga det, säger Eriksson.
– Sedan var det förstås också Peters
”DET ÄR VÄLDIGT STOR HAJP KRING SPELARE HÄR I ENGLAND”
sätt att leda. Hur väl de förberedde oss inför alla matcher. För mig är det sånt som gör att jag kan gå ut på planen och våga mycket mer, att jag känner till förutsättningarna. Av vad jag har förstått så jobbar många andra landslag inte alls på samma sätt. Det blir definitivt en konkurrensfördel.
Ni kändes väldigt tacksamma också hela tiden. Framför allt när ni fick bo på det där pampiga hotellet i Deauville (inför den sista gruppspelsmatchen mot USA).
– Haha ja! Vi tyckte det var helt magiskt, säger Eriksson.
Totalt spelade Sverige sju matcher på fem olika orter runt om i Frankrike vilket innebar en hel del boenden.
– Vi började på ett riktigt skithotell i Rennes. Det var nog det bästa de kunde göra, att sätta oss på det sunkigaste först. Sen var Nice, magiskt, Deauville, magiskt … räknar Eriksson upp med ett skratt innan hon tillägger:
– Men vi är ett gäng som är sjukt positiva i grunden, vi har alltid väldigt kul ihop. Det tror jag också speglade av sig på våra prestationer.
Fast, det är ju rätt intensivt att leva så nära inpå varandra under så många veckor. Gnisslade det aldrig?
– Man hittade sin grupp. Ni försökte väl göra en sån där grupperingstext också? Den kanske inte riktigt stämde helt och hållet, haha … Men man hittade liksom sitt gäng, de man trivdes bra med, förklarar Eriksson.
– Sen är det klart att man blev trött ibland. Jag bodde med Fridolina (Rolfö) och det var inga problem att låsa in sig på rummet några timmar för att sedan vara tillbaka på banan igen. Alla respekterade varandra.
Magdalena Eriksson hade också sitt eget ”hemliga vapen” under VMbubblan. Att Danmark missade avancemang innebar att lagets stora stjärna, Pernille Harder, kunde följa flickvännen i stället.
– Det betydde helt enormt mycket att hon var där, säger Eriksson. Vi är alltid varandras stöttepelare när det kommer till fotbollen. Det var skönt att hon såg alla matcher live, att man kunde prata igenom allting.
Någon som verkligen fattar grejen.
– Ja, precis. Om man nu hade någonting att ventilera om gruppdynamiken så fattade hon det också. De kom långt i EM 2017 så hon vet hur det är att vara med ett lag under en längre tid. Så det var otroligt skönt, säger Eriksson.
Hon tillägger att det kändes som att paret, som till vardags tvingas pendla mellan London och tyska Wolfsburg där Harder spelar, träffades mer under VM än de två senaste åren.
– Många tycker säkert att ”men gud, är ni inte för lika? Pratar ni inte bara om fotboll?”, säger Eriksson.
– Men för mig som är så intresserad av fotboll på alla sätt hade det varit sjukt tråkigt att vara med någon som inte fattade. Det hade varit frustrerande. Så för mig funkar det jättebra men det är säkert individuellt.
Ni är båda vinnarskallar. Hur funkar det egentligen?
– Ja, du …
En kort skratt innan hon fortsätter: – Det är förmodligen då vi bråkar som allra mest, när jag förlorar om vi spelar kort eller så. Då är det inte bra.
Låter i och för sig inte som att ni har särskilt stora problem då.
– Nej, vi bråkar inte om så mycket. Vi är väldigt lugna personer båda två och har inte så hett temperament … Men det är då det kommer fram. Egentligen för oss båda men av någon anledning känns det alltid som att jag är den som förlorar.
Att Eriksson liksom skärper tonläget på sista stavelsen indikerar ”allvaret” i frågan.
– Så det är väl mest jag som får de här utbrotten, konstaterar hon sedan uppgivet. På någon semester har det hänt att man har fått gå och lägga sig i vattnet tjugo minuter efter att vi har spelat kort. För hon är inte direkt någon jättebra vinnare heller, haha …
Den retsamma sidan hos flickvännen kommer även på tal när vi glider in på ämnet ”ritualer”. Något som är vanligt förekommande bland idrottare även om Magdalena Eriksson inte klassificerar sig som vidskeplig.
– Nej, jag är väldigt ospirituell på alla sätt. Tror inte på någonting liksom, säger hon och tystnar lite innan hon fortsätter:
– Men jag har haft en del saker för mig, på en matchdag till exempel. För att det ska gå bra.
Då är man väl lite vidskeplig ändå?
– Ja, lite kanske. Mycket har jag vant mig av vid nu men förut var det ofta som …
Hon vrider koppen framför sig ett halvt varv så att dess öra pekar åt ”fel hål”.
– ”Shit, den här måste stå så här”, förklarar hon innan koppen snabbt vänds rätt igen. Jag vet inte om det innebär att man är spirituell eller vidskeplig men jag vill att saker ska vara perfekta.
Eriksson beskriver sig själv som pedantisk och någon som vill ha det snyggt och prydligt hemma.
– Där kan Pernille reta mig. Gå runt och flytta på grejer för att irritera mig.
Med VMframgångarna skedde förstås också en större medial exponering. Plötsligt var inte Magdalena Eriksson vem som helst på gatorna hemma i Stockholm.
– Jag var med några vänner på Trädgården vid Skanstull några dagar efter att vi hade kommit hem. Då kände 3–4 personer igen en, säger hon. Det hade aldrig hänt förut, speciellt inte i Stockholm. Även om det aldrig har varit något bakomliggande syfte för mig så är det kul och hedrande när folk kommer fram.
När Chelseas manager Emma Hayes dessutom utnämnde henne till lagkapten steg intresset i England. Det märks inte minst efter hemmamatcherna på Kingsmeadow då Eriksson tar sig tid att gå runt till alla fans som vill ha en bild eller en autograf (och de är många, ska sägas). – Det är väldigt stor hajp kring spelare här i England, speciellt de engelska. Fran Kirby
är till exempel ett känt namn och många kommer fram till henne på gatan, förklarar Magdalena Eriksson och tillägger att även hon själv har fått mer uppmärksamhet efter kaptensutnämningen.
Här i England är det ju oerhört stort att få vara kapten. Känner du av det?
– Ja, absolut. I Linköping var jag också kapten men det var inte alls på samma nivå. Jag tror inte att jag förstod hur stort det är förrän en vecka in eller så.
I september fyllde Magdalena Eriksson 26 år (hon firade genom att ta tre poäng mot Tottenham på Stamford Bridge). Det är förstås ingen ålder men jag kan inte låta bli att undra hur hon ser på det här med att skaffa familj?
– Jag tänker på det mindre än mina kollegor har jag förstått, säger Eriksson och utvecklar:
– Själv är jag väldigt karriärsfokuserad och eftersom jag har flickvän är det ingen enkel process att påbörja. Häromdagen träffade jag Pernilles systersöner och det är klart att man blir sugen ibland … Men nej. Jag vet ju hur jag är som person och med min fotboll. Jag vill kunna fokusera till hundra procent.
Att jonglera barn mitt i allt det hade inte fungerat, tror hon:
– Min känsla har alltid varit att jag vill sluta först och sen skaffa barn och familj och allt det där. Fast vem vet? När man närmar sig 30 och känner att man verkligen vill så … Men jag känner ingen stress.
I övrigt är Magdalena Eriksson en klassisk planerare. Någon som gillar att ha tydliga mål och visioner.
– Jag tar dels en dag i taget men tänker samtidigt på att det exempelvis väntar ett OS i sommar, säger hon.
”Nu är det dags för guld”
Chelsea leder i skrivande stund Women’s Super League och har, till skillnad från förra säsongen, en ärlig chans på titeln nästa år.
– Man ser ju det som kommer i vår med FA-cupfinal och sluttampen av ligan. Det gör det lättare för mig att satsa hårt och leva i nuet. Jag vet att de stora grejerna kommer så småningom, säger Eriksson som däremot inte tänker alls på det förflutna:
– Det som har varit har varit. Jag går exempelvis inte runt i någon bubbla kring VM. Det är redan glömt.
För fyra år sedan kom Sverige hem med ett oväntat OS-silver från Rio de Janeiro. I sommar åker landslaget till Tokyo som en av de större favoriterna.
– Man vill vara det landslag som lyckas två mästerskap i rad och jag tycker att vi har allt som krävs för att göra det. Det känns otroligt spännande, säger Magdalena Eriksson.
Sedan visar hon den där sidan av sig själv igen som troligtvis har tagit henne hela vägen från Hammarby, Djurgården, Linköping och slutligen Chelsea. Den som tvingar henne att kyla ner sig i vattnet efter frustrerande kortspelsdueller:
– Jag har sjukt stora förhoppningar, på att vi ska gå hela vägen. Och jag är inte en sån som tänker dölja det. Det har varit för mycket brons och silver ... Nu är det dags för guld.