”JAG OCH ’MACKAN’ SPELADE IHOP I BLÅVITT ... DET HADE VARIT FÖR BRA FÖR ATT VARA SANT ATT FÅ SPELA IHOP IGEN”
kritik när Sverige föll mot Ungern i EMkvalet 2011.
– Ja, den matchen borde det vara.
Hur tacklade du besvikelsen och kritiken som följde?
– Man får ta det, liksom. Jag håller på med en sport som är superbevakad från alla håll och kanter och folk har alltid åsikter. Antingen spelar du jättebra eller jättedåligt. Jag har spelat några år på seniornivå och vet att alla matcher inte kan vara bra. Så är det, liksom. Du spelar en dålig match, mår lite skit för att du spelar dåligt och förlorar. Det sitter i en dag, sedan går livet vidare med en ny match. Jag behöver ingen som sitter och håller min hand när jag har spelat en dålig match. Det är sådant som händer.
Har du inte ett bra psyke blir du inte bra oavsett idrott. Är det så enkelt?
– Inte i något över huvud taget, skulle jag vilja säga. Det spelar ingen roll vad du håller på med. Det var en dålig match, varken mer eller mindre. Jag skulle tro att det var minst jobbigt för mig.
Vilka var dina bästa kompisar i landslaget?
– Ola (Toivonen) och ”Mackan” är de som står mig närmast. Jag och ”Mackan” spelade ihop redan i Blåvitt. Som barn, höll jag på att säga.
Tänk om ni en dag återförenas i IFK Göteborg.
– Det hade varit för bra för att vara sant att få spela med ”Mackan” igen.
Vad har du för kontakt med sportcheferna Kennet Andersson och Pontus Farnerud?
– När jag är i Göteborg försöker jag alltid åka till Kamratgården och det har jag gjort sedan jag flyttade från Blåvitt 2006. Jag åker dit för att träna med laget, träna själv eller bara hälsa på, snacka skit och lösa världsproblem. Det är klart att jag pratar med folk i IFK.
Det är där du vill avsluta karriären.
– Ja, det är ingen hemlighet och har aldrig varit. Om och när det sker är omöjligt att sia om i den här branschen. Det svänger så snabbt. Det jag är säker på i dag kan se helt annorlunda ut i morgon men alla vet var jag står och vad har för förhoppningar.
Du fyllde 34 i oktober. Hur länge kan du se dig hålla på?
– Fotboll är det roligaste som finns och motivationen är lika stark som när jag började. Jag älskar att spela matcher och tycker det är kul att komma till träningen, sitta i omklädningsrummet med grabbarna och sedan gå ut och träna. Så länge kroppen tillåter kommer jag spela.
Har du diskuterat en förlängning med Borussia?
– Inte än. Vi är mitt uppe i säsongen och brukar ta det ganska lugnt. Det kommer, oavsett om klubben vill att jag stannar kvar eller inte.
Hur är livet utanför fotbollen? Du bor med din familj i Krefeld.
– Superbra. Vi bor 3,5–4 mil härifrån, nära Düsseldorf och flygplatsen. Det är bra när farmor och farfar kommer och hälsar på. Vi bor i ett bra område och har fått många vänner utanför fotbollen. Vi hade turen att komma till ett grannskap med många barn och har lärt känna många på den vägen.
Är det som i många andra storklubbar, att många spelare har sin bas i samma område?
– Nej, ingen spelare bor jättenära och vi umgås inte med så många privat. Vi har så mycket tid med varandra här och när du kommer hem vill du tänka på fotboll så lite som möjligt. Vi har vänner som inte har med fotboll att göra och dottern har sina aktiviteter på dagarna.
Spelar Elise fotboll?
– Hon älskar att komma hit, är superengagerad och älskar Borussia men tycker inte det är så roligt att spela själv. Inte än, i alla fall. Hon spelar lite basket och vi ska försöka få in henne på handbollen.
Du spelade själv handboll under uppväxten i Skövde. Hypotetisk fråga, men hur bra hade du kunnat bli i den sporten?
– Jag hade nog kunnat spela ett tag till, om jag velat. Jag spelade handboll så länge det bara gick. Det var skitkul och Skövde är ju världens handbollsstad. När jag var 14–15 år var jag tvungen att välja, för säsongerna började krocka och jag kom med i A-laget i fotbollen. Det var aldrig någon tvekan om att jag skulle välja fotbollen före handbollen, även om det var och fortfarande är skitkul.
Följer du alla mästerskap?
– Gud, ja. Alla mästerskap och IFK Skövde i elitserien. Jag har superkoll.
Vad hade du för position?
– Jag spelade mittnia men sedan kom en god vän till mig, Linus Lake, till IFK från en annan klubb i Skövde. Han var bättre än mig, så då började jag spela på vänsterkanten. Det är en fin position. Ha, ha, ha. Jag har alltid gillat kantspringande.
Som fotbollsspelare var du en talang
utöver det vanliga. När insåg du det själv?
– Först och främst, tack.
Du behöver inte tacka. Det är inte många spelare som springer genom pojklandslagen och går raka vägen från U21– till A-landslaget.
– Jag har alltid haft en stark tro på mig själv och fått bra stöttning hemifrån. Som ung fick jag hoppa upp ett par åldersklasser och jag började spela seniorfotboll när jag var 14–15 år. Då kände jag att jag kunde spela bra.
Din pappa, Joakim, spelade för IFK Göteborg 1980–1981. Det är ingen vågad gissning att hans bakgrund styrde valet av favoritsport och favoritlag.
– Det är klart att han har präglat mig. Han har varit A och O för mig när det kommer till fotbollen, ja, livet i stort, när det gäller värderingar och hur man ska vara. Han har haft en enorm betydelse för fotbollen och är fortfarande stöttepelaren och piskan. Morsan (Rose-Marie) har givetvis också betytt mycket. De har alltid stöttat mig, gett uppmuntran i vått och torrt men också en spark i baken när det har behövts. Det är jag otroligt tacksam över.
Vem var gladast av dig och din pappa när du skrev på för Blåvitt 2003? Du var bara 17 år då.
– Båda två var i eufori, givetvis. Det var drömmen när jag växte upp. På 1990-talet tog vi bilen från Skövde och såg Champions League-matcher på Nya Ullevi i minusgrader. Väl där handlar det om att ta chansen när den dyker upp och aldrig ge upp, oavsett om det går bra eller dåligt. Medgång kan vem som helst handskas med. Det handlar om vad du gör när det inte går bra.
Du var för bra för allsvenskan och gick till Köpenhamn sommaren 2006. Du blev proffs som 21-åring, i en ålder många spelare inte har debuterat i allsvenskan.
– Det är inte så att jag är en på 100 år men
jag är jättestolt över det som varit och förhoppnings även det som kommer.
Det tog ett tag innan du blev ordinarie i Köpenhamn. André Bergdølmo var vänsterback när du kom dit och när norrmannen drog vidare återvände en viss Niclas Jensen, bara för att jävlas.
– Ja, bara för att jävlas, och det har jag sagt till honom. Jag visste att André var på väg bort och att jag skulle ta över efter honom. Då kom Niclas efter en halvår, en dansk landslagsman som spelat för Dortmund, City och Fulham. Det kändes så där, givetvis. Vi var på träningsläger på La Manga när han kom och han och jag delade rum. De första två dagarna sa vi inte ett ord till varandra. Sedan utvecklades en vänskap utöver det vanliga.
I dag är han din agent.
– Han visste inte vad han skulle göra efter karriären. ”Fan, jag funderar på att bli agent men är inte säker.” Då sa jag att jag blir hans första klient. Fem månader senare stod han utanför omklädningsrummet med sitt diplom. ”Okej, vi kör”.
Tidigare jobbade du med Martin Dahlin, va?
– Ja, han var också jättebra på alla sätt men det var givet att jag och Niclas skulle jobba ihop. Vi klickade på det personliga planet. Niclas är en väldigt nära vän till hela familjen.
Vad har Dahlin för status här i dag?
- Legend, superlegend. Patrik Andersson likaså. De är högt aktade i den här klubben och man blir påmind om det.
Du lär nämnas med samma respekt den dag du slutar.
– Jag hoppas att jag blir ihågkommen på samma sätt. Varje säsong är det två-tre fans som kommer fram: ”Kul att se att det fortfarande finns svenskar i laget. Jag kommer ihåg när Patrik spelade här och när Martin kom på bortre den 10 oktober vilket år det nu var. Fan, vad fina de var ...”
Hur är det att se folk i matchtröjor med ditt namn på ryggen?
– Lika magiskt som första gången jag såg det. Det är coolt.
Vad bar du för tröjor som grabb?
– Jag köpte en United-tröja som jag tryckte mitt eget namn på. Det var drömmen men pappas Blåvitt-tröja är den finaste jag har. Den är hederligt blåvitrandig men jag kan inte använda den längre, för då faller emblemet av. Ja, på den tiden limmades de fast, säger Oscar Wendt.