”JAG GICK TILL EN MINDRE KLUBB FÖR ATT FÅ EN STÖRRE ROLL. JAG HAR ALLTID VALT KLUBBAR DÄR JAG FÅR SPELA”

2019-12-13 -

Du kan ta Mathias Bromé från Örby, men du kan inte ta Örby från Mathias Bromé. Han lägger ifrån sig besticken där han sitter vid ett bord i restaurangen på Behrn arena, drar upp tröjärmen och visar att han har tatuerat stockholmsstadsdelen på vänster underarm. Där syns också Globen, Stockholms stadshus och Gamla stan, som en skiss över 25-åringens liv och ursprung.

På insidan av vänster biceps har han låtit avbilda sin mormor och morfar, AnnMarie och Arnold. De har lämnat jordelivet men han bär dem med sig för evigt.

– Varje gång jag bråkade med mamma och pappa gick jag hem till mormor och morfar, som har betytt otroligt mycket. Morfar gick bort tidigare än mormor, som var så stolt och glad när det gick bra för mig. Jag kommer så väl ihåg när jag fick reda på att mormor gått bort. Jag hade spelat en match för Asplöven i Luleå och ringde till pappa, som jag alltid gör efter matcherna, och hörde att det var något. Då berättade han vad som hade hänt. Usch, det var inte roligt.

Kärleksförklaringen till nära och kära fortsätter på högerarmen. Mamma Karin, 55, pappa Mikael, 56, bröderna Kim, 35, David, 33, och Tony, 28. Familjemedlemmarnas födelsedatum är antecknade i bläck och ovanför har han låtit tatuera namnet Tyra, men det väcker ingen svartsjuka hos sambon Julia.

”Det låter helt stört”

Tyra är Tonys barn, alltså Mathias brorsdotter, en välmående femåring som bor med sina föräldrar i Stora Höga utanför Stenungsund. Under ett besök där var Mathias ensam med Tyra, som fick korv och makaroner när hon blev hungrig.

Måltiden förlöpte utan problem men situationen skulle plåga honom länge. Han kunde inte slå bort tanken på att just korv blivit den sista måltiden för vissa barn och skräcken för matkvävning skulle återkomma. 2017, när han hjälpt Mora till SHL, pekade hjärnspökena ut honom som tänkbart offer.

– När jag var ensam med brorsans dotter var jag så nervös för att korven skulle sätta sig i halsen. Vad skulle jag göra då? Den tanken, det ögonblicket, satte sig i huvudet och utvecklades till något jag själv inte kan förstå. Jag ville inte äta. Varje gång jag skulle svälja fick jag känna så att det inte satt fast i halsen, säger Mathias och för högerhanden mot strupen.

– Jag tycker själv att det låter helt stört men man ska inte döma människor som har sjukdomar som inte syns. Hjärnan är starkare än man tror och det tog väldigt hårt på mig. Jag gick ner tio-elva kilon och kunde inte träna på hela sommaren. Först tio-tolv matcher in i serien kunde jag spela mitt spel eftersom jag hade tappat så mycket träning.

Idrottsmän behöver ju energi, alltså mat.

– Ja, jag blev stressad över att inte kunna träna men hjälpen jag fick av Mora IK var fantastisk.

Peter Hermodsson och Peter Iversen tog väl hand om mig, såg till att jag fick träffa specialläkare i Stockholm och fick kontakt med familjen Kviele i Mora. Helene, som jobbar som läkare, har stöttat mig från dag ett. Jag minns det första samtalet: ”Ta det bara lugnt och kom hit.” Den resan... Utan Helene Kviele hade jag inte suttit här i dag. Hon och hennes familj var en otrolig trygghet för mig och är det ännu i dag. Hon blev som en extramamma och hjälpte mig igenom det här. Vi pratar fortfarande jättemycket och det är klart att hon gläds med min framgång, säger Mathias Bromé om överläkaren som skulle bli Mora IK:s första kvinnliga ordförande.

Han gör det med darrande underläpp och tårfyllda ögon.

– Du märker att det är tungt att prata om det här. Det är speciellt, men Helene öppnade en dörr till sitt hem så att jag kunde spela hockey igen. När jag inte kunde äta åkte jag hem till henne och fick i mig mat. Både hon och hennes man är läkare så om något skulle hända kunde de hjälpa mig. Det var en trygghet. Sedan försvann den där grejen successivt. Jag började äta framför

”JAG VAR SÅ NERVÖS FÖR ATT KORVEN SKULLE SÄTTA SIG I HALSEN. VAD SKULLE JAG GÖRA DÅ? DEN TANKEN, DET ÖGONBLICKET, SATTE SIG I HUVUDET OCH UTVECKLADES TILL NÅGOT JAG SJÄLV INTE KAN FÖRSTÅ. JAG VILLE INTE ÄTA. VARJE GÅNG JAG SKULLE SVÄLJA FICK JAG KÄNNA SÅ ATT DET INTE SATT FAST I HALSEN”

tv:n för att tänka på annat. Allt handlar om hur du tänker, säger han och hugger in på lasagnen igen.

Var aldrig någon större talang

När Mathias Bromé hade besegrat ätstörningen fortsatte hans sagolika resa mot toppen.

Karriären startade i Huddinge, där hans tre äldre bröder spelade.

– Jag har nästintill bott i Björkängshallen. Jag spelade fotboll ganska länge men har alltid älskat hockey. Jag tränade på eftermiddagar och kvällar och körde med veteranerna 21.30, berättar han.

Mathias var ingen större talang, nämndes inte inför TV-pucken och behövde inte välja hockeygymnasium eftersom det bara var Västerås som ville ha honom.

Det var där han slog igenom säsongen 2013/2014, då han snittade 1,6 poäng per match i superelitlaget.

– Jag hade Johnny Sterner och Anders Svedlund som tränare i J20-laget. De gav mig möjligheten att utvecklas och vara en ledande spelare. Jag ledde poängligan i Superelit och till slut kunde inte A-laget hålla mig borta. Två killar i laget plockades upp före mig men till slut fick jag chansen. Jag blev kvar i A-laget men hamnade i ett fack, fick inte bra med speltid och fick inte spela det spel jag är bra på. Till slut kände jag att jag måste vidare, säger Mathias Bromé.

2015, med ett år kvar på kontraktet, tackade han för sig och skrev på för Asplöven.

– Jag gick till en mindre klubb för att få en större roll. Andra spelare hade kanske valt en flashigare klubb men jag har alltid valt klubbar där jag får spela. Det hade kunnat vara världens minsta klubb men det spelar ingen roll så länge jag utvecklas.

Du verkar vara smart, för jag misstänker att det inte är många spelare som tänker så långsiktigt.

– Smart och smart... Jag vet inte.

Alla fotbollsspelare vill ju till Barça, även om de inte får någon speltid. Hockeyspelare tänker väl likadant?

– Ja, så är det ju. Sedan handlar det om var man är i karriären. Jag var 19–20 år och då är inte det viktigaste att tjäna pengar utan att få göra det man tycker är roligt, det vill säga spela hockey. Får du spela och gör det tillräckligt bra kommer pengarna en dag.

Hur var det att som stockholmare flytta till Haparanda? Där finns inte direkt något Stureplan.

– Ha, ha, ha. Haparanda är väldigt fint. Jag kunde gå över till Finland, såg över till Finland från balkongen. Att bo där var en upplevelse och gav mig perspektiv. Vi reste otroligt mycket och kunde vara borta i en och en halv vecka men jag har inget dåligt att säga. Jag gillade det och är nöjd att jag gick den vägen. Vi hade Per Kenttä som tränare, sportchef, ja, det vet i fan allt han var. Han tog upp mig dit och gav mig chansen.

Asplöven åkte ur hockeyallsvenskan men Mathias stannade kvar i serien som Moraspelare. Han hade det andra kallat bättre alternativ då också men valde bort klubbar som erbjöd dubbelt så hög lön.

– Mora rankades åtta-nia och jag hade kunnat gå till någon av toppklubbarna. Det jag värderade högre än allt annat var att jag och Jeremy Colliton, som är en otrolig tränare, fick väldigt bra kontakt. Mora var inte den största klubben men den största möjligheten, säger Mathias Bromé.

”En utmaning att komma hit”

Nu sitter han här, som landslagsman och poängkung i överraskningslaget Örebro. – Jag har gått en lite annorlunda väg men är otroligt nöjd och stolt över valen jag har gjort. Det handlar om att välja rätt och för mig har det klickat på alla plan. Jag har alltid gillat mindre klubbar som slår lite ur underläge. Det är en utmaning att komma dit.

Nu kan du sitta här, i Örebro, och peka finger åt den så kallade expertisen.

– Ja, det är roligt. Det irriterar mig att de tippar tabellen

innan de har S

”DET ÄR FANTASTISKT ROLIGT ATT KNÄPPA EXPERTERNA PÅ FINGRARNA. SAMTIDIGT HAR VI BARA SPELAT HALVA SERIEN...”

sett försäsongsmatcherna. De har ingen aning om hur lagen har spelat, slänger bara ur sig ett tips. Så är det ju, men det ser vi bara som en morot. Det är fantastiskt roligt att knäppa dem på fingrarna. Samtidigt har vi bara spelat halva serien. Vi har inte vunnit något och det är många matcher kvar. Det gäller att vi är ödmjuka och tror på det vi gör.

Vad vill du säga till alla ungdomar som tror att karriären är över om de inte får spela TV-pucken?

– Jag har visat att allt är möjligt men det där är jättesvårt. Jag kan sitta här och säga att de inte ska bry sig men är man 15 år och kompisarna kommer med i TV-pucken så bryr man sig. Då är det viktigt hur ens föräldrar agerar. Antingen gräver de ner dig: ”Du kanske inte är tillräckligt bra.” Annars så bygger de upp dig och får dig att tycka att hockey är roligt igen. Många lever sig in för mycket i sina barns hockey och det kanske är något klubbarna borde ta tag i så att barnen får rätt stöttning. Föräldrar ska inte förverkliga sina egna drömmar genom barnen. Låt barnen få vara barn och göra det de tycker är roligt. Det är inte över för dem som inte kommer med. Titta på mig. Jag var 19-20 år när jag väl blommade ut. Låt det ta den tid det tar. Det viktigaste är att tro på sig själv. Den som gör det kommer lyckas en dag. Så är det bara.

Kände du som de flesta vid uttagningen, ”Hur kunde han komma med och inte jag?”

– Ja, jag vet inte om jag var bättre men det var så jag tänkte. Stockholm hade två lag och jag var inte i närheten av att komma med. Det är klart att jag blev ledsen när min bästa kompisar fick spela TV-pucken men inte jag. Att se dem göra mål och bli intervjuade i tv... Jag är bara människa, så det tog. ”Skit i det”, sa mina föräldrar. Jag har aldrig haft bråttom eller föräldrar som pushat mig.

Jag har aldrig känt pressen att jag måste, måste, måste. Det enda mina föräldrar sa var att jag ska ge 100 procent om jag ska spela hockey på den här nivån. Annars hade jag fått gå ner några nivåer. Det fick jag själv välja.

Kan Örebro vara med och hugga om SM-guldet redan i vår?

– Jag vet inte, tänker inte så långt framåt. Det är klart jag spelar hockey för att vinna men jag är här och nu, vill inte sväva i väg. Det är en klyscha att man ska ta en match i taget men det är så man måste tänka.

Vad har du haft för rådgivare på den här resan?

– Jag har en agent som heter Jacob Hedin. Han är ett bollplank och betyder mycket men i slutändan är det jag som tar besluten.

Du är bara inne på din tredje SHLsäsong men är en av ligans största profiler, har blivit landslagsman och valt bort spel i NHL. Tänker du ofta tillbaka på den resa du har gjort?

– Det är klart jag tänker tillbaka även om jag lever i nuet och inte tar något för givet. Mina vägval gör att jag sitter här i dag. Jag har inte haft bråttom, inte stressat. Jag har tagit min egen väg och gått på magkänsla, valt det som känts rätt för mig.

Varför valde du Örebro? Många måste ha visat intresse när Mora åkte ur SHL.

– Många kanske höjde på ögonbrynen när jag valde Örebro, som har legat i botten i SHL i många år. Det fanns intresse från andra klubbar men jag kände tidigt att Örebro var rätt steg för mig. När sportchefen Niklas Johansson och Niklas Eriksson, tränaren, berättade om den resa de vill göra kände jag direkt att jag ville vara med och får jag vara en ledande spelare kommer jag ta nästa steg. Vi har en otroligt bra grund i Örebro, fantastiska ledare och föreningen är på väg uppåt. Jag är jätteglad att jag fick möjligheten att spela här.

Det normala hade varit att du valt spel i Djurgården.

– Ja, det är klart. Jag är från Stockholm och stod i klacken som liten men det handlar om var jag kan utvecklas och får spela mest. Örebro Hockey var rätt val. Vi har ett fantastiskt gäng och det är roligt att vara en del av det.

Är du förvånad över att det har gått så bra?

– Båda ja och nej. Jag har alltid vetat vad jag kan och ändrade träningsupplägg för fyra-fem år sedan. Jag fick en otrolig utveckling av det och det har hjälpt mig på isen.

Vad gjorde du annorlunda?

– I Mora började jag träna med Mattias Mattsson och hans fru Linda på Vinnarspåret. Då fick jag ännu mer skjuts i karriären och kunde ta de steg jag har gjort. Träningen bygger mycket på kondition, snabbhet och styrka för att kunna ta förstaskären där ute. Sedan har jag haft ett självförtroende som gör att jag vågar spela. Jag har alltid vetat att jag har kunnat spela på den här nivån och har fått förtroende av de tränare jag har haft.

Du är nykterist. Har det förekommit missbruk i din närmiljö eller är det ett tecken på idrottslig ambition?

– Nej, det är inget sådant som ligger bakom. Jag var med på alla fester när jag var yngre men vill ha kontroll och stå för det jag gör. När jag ser vissa fatta beslut på fyllan och sedan skylla det på att de var fulla... Nej, det är inte min grej. Jag vill inte släppa kontrollen och vet hur folk mår dagen efter. Folk gör som de vill. Jag har inget emot att andra dricker men har inte fastnat för det själv. Om jag och tjejen går ut och äter kan hon dricka rödvin till maten medan jag dricker Cola Zero. Det är inget konstigt.

Många människor säger dumma saker på fyllan. Du gör det nykter på isen.

Är du, som det sägs, en mästare på trashtalk?

– Jag skulle vilja säga att jag är ganska bra på det. Det är en del av mitt spel, gör mig triggad, uppumpad och mer delaktig i spelet. För några år sedan var det kanske lite för mycket men jag har lugnat ner mig lite och håller det på en bra nivå. Mitt spel går ut på att vara under skinnet på motståndarna och bidra framåt.

Vem är roligast att slänga käft med?

– Dick Axelsson, som jag känner sedan tidigare. ”Bulan” (Patrik Berglund, Djurgården) och (Emil) Sylvegård i Malmö är också roliga. Jag tjatar hål i huvudet på motståndarna, så till slut ledsnar de. Som grejen med (Brendan) Shinnimin. Jag ställde mig framför kassen, han satte klubban i ljumsken på mig och blev utvisad. Vi fick powerplay, gjorde mål och vann matchen. Det handlar om att vara där, så att folk stör sig.

Vad sägs på isen?

– Om det blir gruff framför kassen kanske man säger: ”Det är bättre att vi inte gör något för vi tjänar på att du spelar i stället för att sitta utvisad.” Eller så ler du bara. Då blir de ännu mer irriterade.

Varför spelar du i tröja nummer 86?

– Linus Klasen har det och honom har jag alltid sett upp till. Han är också från Huddinge, så honom har jag sprungit på där. Dessutom är brorsan född 86, vilket är ett plus. Vegas Golden Knights visade intresse inför säsongen. Varför valde du spel i SHL?

– Jag hade kunnat åka över om det hade känts rätt men jag ville ta ett eller två år till hemma i Sverige för att ge mig själv en ärlig chans att spela där borta. Det är magkänslan som säger det.

Känner du William Karlsson?

– Han var i Västerås och jag såg honom spela där men nej, jag känner honom inte alls.

Vad hade du för drömmar som liten?

– Alla drömmer om att spela i NHL men jag har aldrig känt att, fan, om jag inte kommer till NHL. Jag ville ha hockeyn som mitt jobb och det har jag fått. Det är få förunnat att jobba med det man älskar men det gäller att vara ödmjuk för det finns otroligt många duktiga hockeyspelare som vill ta ditt jobb.

Vad hade du för förebilder, förutom Linus?

– Peter Forsberg.

Det är alltså ingen tillfällighet att du har kopierat hans straff?

– Det vet jag inte men det är klart jag har tittat mycket på honom. Han är kanske den bäste vi har haft inom svensk

hockey. När han spelade

var det alltid hundra procent. Glöden han hade i ögonen... Det drivet vill jag åt. Han hade en otrolig vinnarskalle.

Spelade din pappa hockey?

– När jag missar ett skott brukar han säga att han var grym och hade hängt upp den i ”klykan”. Han säger att han lirade och var bra på hockey, men det finns inga bevis.

VHS-spelaren kanske är trasig...

– Ja, eller så har han tappat de där videofilmerna. Ha, ha, ha.

”Lidas” mål är största minnet

Mathias karriär är mer väldokumenterad. Han gjorde landslagsdebut i Channel One Cup förra säsongen, då han fick ersätta Joakim Nygård i truppen. Han fick beskedet den 6 december 2018, ytterligare ett datum värt att tatuera.

Han befann sig i sitt radhus vid Finnsnäsvägen i Mora då, när han blev landslagsman. Det var en på alla sätt märklig säsong, för han spelade sitt livs hockey i ett Mora som inte presterade.

– Jag hade precis kommit hem från en bortamatch mot HV, som vi torskade med 0–6. Jag satt i soffan och pratade i telefon med en kompis och såg att någon ringde. Det var inget mer med det, men när jag lade på kollade jag upp numret på hitta.se och såg att det stod på (Johan) Garpenlövs företag. Då fick jag lite puls även om jag hade ansökt om visum till Ryssland och visste att jag fanns med i tankarna. När jag ringde upp Garpenlöv sa han: ”Vi har fått ett återbud och vill att du ska följa med till Ryssland. Ja, jag vill gärna ha med dig.” Det glädjerus jag fick i kroppen och den stolthet jag kände är svår att beskriva. ”Fan, jag ska få vara med i Tre Kronor, det största som finns.” När vi lagt på ringde jag tjejen och mina föräldrar och hörde hur stolta de blev.

Kunde du hålla tillbaka tårarna?

– Det är klar man blir känslig. Det var ett stort ögonblick med tanke på den resa jag gjort. Att få ett sådant kvitto... Jag ryser S

”DEN STOLTHET JAG KÄNDE ÄR SVÅR ATT BESKRIVA: FAN, JAG SKA FÅ VARA MED I TRE KRONOR”

”JAG KAN FÅ EN KNÄSKADA IMORGON. DÅ VILL JAG INTE STÅ DÄR OCH INTE HA EN ANING OM VAD JAG SKA GÖRA.”

än i dag när jag tänker på det, säger Mathias och drar högerhanden över vänsterarmen för att berätta att han har gåshud.

Vilket är tv-tittaren Mathias Bromés starkaste minne av Tre Kronor?

– När (Nicklas) Lidström skjuter i krysset efter tekning (OS-finalen 2006). Jag har sett otroligt många skickliga spelare i OS och VM, när NHL-spelarna kommer hem. Vi har otroligt många duktiga spelare i Sverige.

Hade du mycket med ”Lidas” att göra under åren i Västerås?

– Mer med hans söner. Jag spelade med Kevin, men det är klart att jag har pratat med honom. Eftersom jag hängde med Kevin och Adam har jag varit hemma hos honom. Han är en otroligt ödmjuk människa, väldigt lugn och trygg.

Du blev landslagsman samtidigt som Mora åkte ur SHL. Hur är det att spela i ett lag där det är uppenbart att man är mycket bättre än genomsnittsspelaren?

– Så har jag aldrig tänkt och Mora har en stor plats i mitt hjärta. Jag kommer så väl ihåg dagen vi åkte ur. Jag var helt knäckt, kände att jag svikit så många människor som brinner för klubben. Att få den skulden på sig... Det är det värsta jag har upplevt i hela mitt liv. Vi hade ett väldigt bra lag. Det var helt orimligt att vi åkte ur men vi fick inte till det och Leksand var bättre än oss. Det är bara att lyfta på hatten.

Kan du bli hatisk när du möter Leksand med Örebro?

– Hatisk och hatisk... Det är klart jag är extra taggad när vi möter Leksand. Jag har spelat för Mora och Leksand och Mora gillar inte varandra. Det finns kvar i mig, så det är speciellt att möta dem. Den säsongen var väldigt tuff, när det går bra för en själv och tungt för laget. Vi fick inte ihop det och vad det berodde på har jag ventilerat med ledningen. Det finns ingen anledning att ta det i media. Jag vinner inget på att skicka någon under bussen. Jag kan bara hoppas att Mora reser sig i allsvenskan.

Du tog bevisligen chansen i landslaget, för nu ska du spela Channel One Cup igen.

– Ja, det är alltid roligt att få det där samtalet, som är ett kvitto på att man har gjort något bra. Det är en ära att spela för Tre Kronor och jag ska göra mitt bästa under den istid jag får.

Vågar du snegla mot VM i Schweiz i maj?

– Nej, jag är här och nu. Jag ska spela så bra jag kan i SHL och när jag får chansen i landslaget ska jag spela så bra jag kan där. Sedan får vi se hur långt det räcker. Hockey är färskvara så det gäller att leverera varje kväll.

Du är bara 25 år. Vad har du för drömmar?

– Att alla i min närhet ska må bra. Det är viktigt för mig, att min familj, kompisar, tjej och alla på hennes sida mår bra. Sedan vill jag spela så högt som möjligt så länge jag bara kan. Samtidigt är jag en sådan som tänker på att en dag tar hockeyn slut. Jag kan få en knäskada i morgon och då är karriären över. Då vill jag inte stå där och inte ha en aning om vad jag ska göra. Det är därför jag jobbar i stället för att åka hem och lägga mig i soffan efter träningen, säger Mathias Bromé.

Från ishallen till bilhallen

Under sina två sista år i Mora arbetade han på FM Mattssons kontor och nu åker han från ishallen till bilhallen, till Porsche Center i Örebro.

Skulle andra spelare må bra av att jobba och komma bort från hockeyn?

– Ja, det tror jag absolut. Annars blir det mycket hockey när man kommer hem. Ja, man ligger i soffan och grubblar. För mig är det väldigt bra att ha ett liv vid sidan av. Jag släpper hockeyn när jag åker från ishallen och kliver in i en annan värld. Jag får träffa andra människor och alla är inte hockeyintresserade. Det är väldigt skönt att prata om annat.

Varifrån kommer ditt bilintresse?

– Det började i Mora där jag lärde känna en kille som jobbar på Bilkompaniet, Johan Adolfsson. Jag har haft körkort i sex år och hunnit med tio-elva bilar. Jag får en kick av att ha ny bil och har alltid triggats av farten.

Snabb på isen, ännu snabbare utanför...

– Jag hade en Porsche innan jag började arbeta här. Jag har alltid gillat märket, så det är klart det är roligt på jobbet. Det tar ett och ett halvt år att bli Porsche-säljare så jag sitter med i samtalen och lär mig processen. Sedan måste jag i väg på kurser men det är svårt att vara borta i två dagar när vi spelar så mycket. Jag får se om jag hinner göra det efter säsongen i stället.

Vad står på garageuppfarten när du har skrivit på ditt första NHL-kontrakt?

– Jag vet inte om det blir efter mitt första NHL-kontrakt men om jag hamnar där och har spelat ett tag kanske jag köper en (Audi) R8 eller Ferrari. Jag vet inte. Det är inte det första jag skulle göra. Först handlar det om att placera pengarna bra och säkra framtiden. Har jag då pengar över skulle jag göra något roligt för man måste leva också. Den som har mest pengar på banken när man dör vinner inte. Det handlar om att leva livet, resa och njuta. Vi är här på lånad tid och därför är jag mycket i nuet. Jag och tjejen åker alltid på någon resa när säsongen är över. Jag vet att det finns familjer som inte har den möjligheten, så jag är väldigt tacksam.

Som Porscheägare, hur stor del av din lön borde gå till fortkörningsböter?

– Jag har faktiskt aldrig fått böter. Däremot har jag fått parkeringsböter. Det är lite roligt för när jag hade fått körkort sa pappa: ”Det är okej om du kör för fort någon gång, ligger på 120 kilometer i timmen på 110-väg. Parkeringsböter, däremot, är det värsta jag vet. Du kan ju läsa vad som står på skyltarna.”

Hur fort har du kört? Jag lovar att ersätta hastigheten med ett ”pip” i texten.

– Det är sådant man inte berättar men jag åkte i en Ferrari i somras. Då var vi

uppe i ”pip”.

Åh, fy fan.

– Ja, det är ett jävla tryck i de där bilarna. Det är roliga grejer.

Stefan Holm