BRAGDEN Större än ett OS
OS-drömmen krossades mot bilplåt men Tori Murden skulle få både erkännande och rubriker. 20 år har gått sedan hon korsade Atlanten. Ensam i en roddbåt.
Michelle Knox-Zaloom ingick i den amerikanska scullerfyran som blev femma i OS 1992. Hon var, med rätta, besviken när hon lämnade Estany de Banyoles utanför Barcelona tillsammans med Kristine Karlson, Serena Eddy-Moulton och Alison Townley. Sju sekunder, som det skiljde till OSS och tredjeplatsen, är trots allt ingen evighet inom rodd.
Samtidigt var Michelle medveten om att det alltid finns de som har det värre. Där och då kunde hon inte undvika att ägna landsmaninnan Tori Murden en tanke.
Hon spelade collegebasket och började med rodd först vid 19 års ålder. Nu, som 32-åring, hade hon gjort en storsatsning för att ta en OS-plats i Barcelona men äventyret tog slut innan det hann börja.
”Därför som jag är här”
Tori skadades i en bilolycka på väg till de amerikanska uttagningarna men tog sig ändå till Camden för att tävla. Det var, med facit i hand, ingen bra idé.
Tori Murden var märkt av kraschen, kunde inte göra sig själv rättvisa med två brutna revben och avbröt tävlingen.
Hon skulle ändå bli en hjälte då viljan att hjälpa en konkurrent med materialproblem var starkare än besvikelsen över en krossad OS-dröm. Just Michelle KnoxZaloom fick låna Murdens riggar, vilket hjälpte henne att säkra en biljett till Barcelona på Delawareflodens stilla vatten.
– Knox är en av de finaste roddarna i landet. När jag överlämnade riggarna till henne tänkte jag, ”Det är därför jag är här. Det är därför jag har lagt ner all tid på träning, för att jag skulle vara här och göra något bra för någon annan”, sa Tori Murden.
Hon fick aldrig uppleva ett OS som idrottskvinna men fortsatte att utforska sin fysiska och psykiska förmåga på den spelplan som moder jord har skapat. Redan i slutet av 1980-talet skrev hon in sig i historieböckerna, då hon blev den första kvinnan som besteg Lewis Nunatak, vars högsta topp sträcker sig 1 862 meter över havet, och skidade till Sydpolen när hon ändå var på Antarktis.
Hennes äventyrslusta stannade inte där. 1997 gav hon sig bokstavligt talat ut på djupt vatten, skulle genomföra Port St. Charles Atlantic Rowing Race tillsammans med Louise Graff. De före detta studiekamraterna utgjorde tävlingens enda kvinnliga team men lyckades inte ta sig från Kanarieöarna till Barbados. De drabbades av matförgiftning och tvingades bryta det 4 828 kilometer långa loppet men Tori Murden gav aldrig upp tanken på att korsa Atlanten.
Första kvinna över Atlanten
Två år senare gav hon sig ensam i väg i den specialtillverkade, sju meter långa roddbåten American Pearl. Ensamheten skrämde henne inte.
– Du tillbringar inte två och en halv månad i en roddbåt om du inte är introvert men jag är inte säker på att jag kommer att känna mig ensam. Många statsmän, poeter och forskare finns med i mitt huvud, för att inte tala om alla vänner. Jag ser fram emot ensamheten, för det medför en känsla av frihet, sa hon.
En kvinna hade aldrig tidigare rott över det näst största världshavet. Diana Hoff och Peggy Bouchet tvingades avbryta sina försök men Tori, då 36, lyckades.
På 81 dagar tog hon sig från Teneriffa till Guadeloupe. Hon kommer aldrig glömma den 3 december 1999, då hon klev ur båten och föll i famnen på blivande maken Mac, som ingick i den 50 man stora välkomstkommittén i Bas-du-Fort.
– Marken gungar och mina ben är bruna, var Tori Murdens första kommentar men hon hade så mycket mer att berätta.
Om hur hon rodde 12–14 timmar om dagen. Om orkanen Lenny, som piskade upp sju meter höga vågor och slungade henne ur båten. Om kommunikationssystemet, som havererade och ströp rapporteringen om inkommande oväder.
Tori Murden skulle nå sitt mål ändå. Det var en bragd, betydligt större än en femteplats i OS.