Graham Potter är ämnad för större uppdrag
Tabellen ljuger aldrig... Eller? I Brightons fall får vi gräva djupare för att förstå Graham Potters tränargärning – och varför större klubbar borde göra detsamma.
”Hundra extra passningar på egen planhalva betyder inte nödvändigtvis att man spelar en bättre fotboll”.
Orden tillhör en av de mest svårflörtade engelska fotbollsexperterna på de brittiska öarna: Graeme Souness. Rent allmänt finns det förstås en poäng i det han säger men just i det här fallet är det en allt för orättvis och cynisk bild.
Det handlade nämligen om Brighton, Graham Potters Brighton.
För några ynka månader sedan ssocierades Brighton med Houghtonfotbollen. Ett rakt 4–4–2, inlägg från kanterna och Glenn Murray i boxen. En sorts fotboll som absolut kan vara effektiv (Souness skriver troligtvis under på det) men också oinspirerande. I dag drömmer de flesta klubbar om att ha ett eget, offensivt frejdigt spel. Burnley, med Sean Dyche i spetsen, är väl möjligen ett stort undantag.
Det var denna längtan som gjorde att Brighton, till mångas förvåning, valde att gå skilda vägar med Chris Houghton i våras. I stället anställde de hyfsat oprövade Potter, en beundransvärd chansning som visade sig gå hem.
Full pott på Emirates
Den som inte följer klubben på daglig eller ens veckobasis är kanske inte lika övertygad eller förstår succéns omfattning. Brighton kämpar fortfarande på den undre halvan av tabellen och är ett svårtippat lag när det vankas stryktipskupong framåt helgen.
På planen, däremot, är skillnaden remarkabel. Från 41 procents boll_ innehav till 54 procent jämfört med förra säsongen. 150 fler passningar varje match. Sju procents högre träffsäkerhet. Detta med ungefär samma material som Houghton hade att tillgå, i alla fall spelare från samma sorts gräddhylla (truppen är totalt värd cirka 195 miljoner pund, att jämföra med Man Citys som värderas till över en miljard pund).
Det var inte svårt att förstå ägaren Tony Bloom när han lade ett förlängt kontraktsförslag på bordet. Utifrån var det ögonbrynshöjande med tanke på att den nya d ealen sträcker sig till 2025 – en oändlighet i fotbollsbranschen. Samtidigt såg han hur rivalerna satte ordentlig snurr på tränarkarusellen och begrep att det var bäst att agera.
Knappt hade bläcket hunnit torka innan Potter lyckades tysta de eventuella tvivlare som fanns.
Efter den hedersamma förlusten mot Liverpool åkte han till The Emirates för andra gången i tränarkarriären. Det har gått nästan två år sedan Östersund besegrade ett blekt Arsenal i sextondelsfinalen av Europa League. Nu återupprepade Brighton historien efter ett sent nickmål av Neil Maupay.
Graham Potter brukar tala om ”tur” som en vital del av fotbollen. Det var förstås inte bara flyt som fick Fredrik Ljungberg att sjunka ihop i sin första match som interrimtränare på hemmaplan. Statistiken talade sitt tydliga språk, till Brightons fördel: 51 procents bollinnehav, 20–12 i målchanser och 9–5 gällande avslut på mål.
Efteråt knöt Potter näven mot de tillresta support
rarna men slappnade snabbt av igen.
”Tror mycket på sin filosofi”
”Han blir aldrig för uppåt eller för låg”, säger målvakten Maty Ryan. ”Om saker inte går som vi vill är han samlad. Han tror väldigt mycket på sin filosofi och sitt arbete, vilket han borde göra”.
Att det pratas mycket om arbetslösa Mauricio Pochettino, Max Allegri och succéartade Brendan Rodgers är förståeligt. Att Graham Potter inte diskuteras mer (ännu) är en gåta. Han passar trots allt väl in i de flesta klubbars mall, inklusive Arsenals.
Brighton är väl medveten om att deras tränare är ämnad för större uppdrag. Det kan inte ens en tv-experts pessimism sätta stopp för.