Por­trätt. Åsa Mo­berg ser till­ba­ka på upp­ro­ret och språ­ket 1968.

Språk­ligt upp­ror. När Åsa Mo­berg skild­rar för­änd­ring­ar i sam­häl­let, går de hand i hand med för­änd­ring­ar i språ­ket.

Språktidningen - - Intro -

Det är ex­akt fem­tio år se­dan året ”allt hän­de”: Prag­vå­ren, Maj­re­vol­ten i Pa­ris, Têt‍ of­fen­si­ven i Vi­et­nam och kår­hu­soc­ku­pa­tio­nen i Stock­holm. Det är ba­ra någ­ra ex­em­pel på så­dant som gjor­de 1968 till ett år då allt var i gung­ning.‍ Och om den­na tid hand­lar Åsa Mo­bergs ro­man Snart är det

1968, som ut­spe­lar sig un­der åren 1967–68.

Sam­häl­let för­änd­ra­des i och med stu­dentupp­ro­ren – lik­som språ­ket. I ett stu­diebrev lä­ser ro­ma­nens hu­vud­per­son Ni­na Bro­man att ”Re­vo­lu­tio­nen re­vo­lu­tio­ne­rar kont­ra­re­vo­lu­tio­nen”, ett tyd­ligt ex­em­pel på det te­o­re­tis­ka språk­bruk som var van­ligt då. Men när Åsa Mo­berg skrev ro­ma­nen för­sök­te hon in­te med­ve­tet skri­va i nå­gon sär­skild ”68-stil”.

– Nej, jag tror in­te jag var så språk­med­ve­ten då. Ha­de jag skri­vit boken i dag ha­de jag sä­kert tänkt på det. Men då vil­le jag ba­ra att de­tal­jer­na och hän­del­ser­na skul­le bli kor­rekt åter­giv­na. För un­ge­fär tio år se­dan skrev jag ett ef­terord till en bok med Fri­da Kahlos brev,

Att trot­sa smär­tan, och där kän­de jag igen det re­vo­lu­tions- ro­man­tis­ka språ­ket. Det ha­de ju ing­et med 1968 att gö­ra, men sti­len och stäm­nings­lä­get var väl­digt li­ka. En stor språkre­vo­lu­tion –

du- re­for­men – skild­ras i för­bi­far­ten i Snart är det

1968, när en ung lä­ka­re snä­ser av Ni­na Bro­man med ett kort ”jag viss­te in­te att vi var du med varand­ra”. – Jag tyck­te att du

re­for­men var bra, och över hu­vud ta­get att det var så många sa­ker som änd­ra­des i sam­häl­let. Nu tyc­ker jag att det är be­svär­ligt att bli ni­ad när jag går på nå­gon fi­na­re re­stau­rang. En vän till mig fö­reslog att vi ska in­fö­ra ut­tryc­ket ”jag viss­te in­te att vi var ni med varand­ra”, men jag har in­te gjort det än. Det är ju in­te helt vän­ligt, sä­ger Åsa Mo­berg och skrat­tar.

SNART ÄR DET 1968 ut­kom ur­sprung­li­gen 1984, men nu har det bli­vit dags för åter‍ ut­giv­ning. Att Åsa Mo­berg val­de att se till­ba­ka på sitt 1960-tal på 1980-ta­let ha­de rent prak­tis­ka skäl. I sam­band med den sto­ra kärn­krafts­de­bat­ten 1980 för­lo­ra­de hon sin tjänst som krö­ni­kör på Af­ton­bla­det och stod plöts­ligt ut­an an­ställ­ning.

– Min då­va­ran­de sam­bo Tor-ivan Odulf och jag flyt- ta­de till en li­ten ö i en li­ten sjö i väst­ra Da­lar­na sam­ma år. Jag var känd som en bråk­sta­ke i me­di­e­värl­den och ing­en vil­le ha med mig att gö­ra. Då tänk­te jag: ”jag får skri­va böc­ker.” Mi­na förs­ta tre hand­la­de om Ni­na Bro­man. Jag fik­tio­na­li­se­ra­de en del vad jag va­rit med om i mitt liv, men det är inga själv­bi­o­gra­fi­er. Det är ro­ma­ner. Men som i al­la mi­na tex­ter ut­går jag från så­dant jag har va­rit med om. An­nars får tex­ter­na in­te liv. Än­då är Snart

är det 1968 för­mod­li­gen den minst själv­bi­o­gra­fis­ka av al­la mi­na böc­ker.

Åsa Mo­berg har li­vet ige­nom all­tid skri­vit dag­bok. Pro­fes­sio­nell skri­bent blev hon då hon an­ställ­des av Af­ton­bla­det just 1968. Att hon blev krö­ni­kör där var ett di­rekt re­sul­tat av hen­nes förs­ta de­battar­ti­kel. Eko­no­mi­pro­fes­sor Gun­nar Myr­dal ha­de i Da­gens Ny­he­ter skri­vit att da­gens unga Vi­et­nam‍de­mon­stran­ter ba­ra var la­ta. Åsa Mo­berg blev upp­rörd och skrev ett långt svar. För långt. Hon fick hjälp av Tor-ivan Odulf att kor­ta ner det till en fun­ge­ran­de ar­ti­kel.

– Jag skri­ver all­tid för långt. Förr var det svårt att kor­ta ner, men jag har lärt mig ge­nom åren, sä­ger Åsa Mo­berg och skrat­tar igen.

Förr skrev hon främst på nät­ter­na. Un­der den pe­ri­od

”Jag var känd som en bråk­sta­ke i me­di­e­värl­den. Då tänk­te jag:

’Jag får skri­va böc­ker.’”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.