Krö­ni­ka. Ka­rin Mil­les om be­ho­vet av kill­mid­da­gar.

KA­RIN MIL­LES bju­der in till det nya be­grep­pet kill­mid­dag.

Språktidningen - - Intro -

DE SE­NAS­TE ÅREN har gett oss ny­ord som

mans­plej­na, ma­no­log, kill­gis­sa och gubbgoog­la. Ret­sam­ma små stick för att upp­märk­sam­ma hur män fort­fa­ran­de går på i ullstrum­por­na och har en ten­dens att bre ut sig på kvin­nors och and­ras be­kost­nad.

Män tar upp myc­ket ver­balt ut­rym­me i of­fent­lig­he­ten, men i pri­vat­li­vet är det en an­nan fem­ma. Många när­stå­en­de vitt­nar: hem­ma ti­ger män­nen som muss­lor. Pra­ta spik och po­li­tik med po­lar­na går an – men käns­lor och re­la­tio­ner, nej där sät­ter man­lig­he­ten stopp. Det har de lärt sig un­der upp­väx­ten. Så kna­sigt att kil­lar­na hål­ler käf­ten om det en­da de verk­li­gen är ex­per­ter på: sig själ­va. Där be­hö­ver de ju in­te kill­gis­sa!

Det här le­der till pro­blem. In­te ba­ra för sam­tal­störs­tan­de part­ners ut­an ock­så för dem själ­va. När part­nern trött­nar el­ler li­vet trass­lar i all­män­het, då står män­nen där ut­an nå­gon att snac­ka med. De ti­ger och li­der, som de rik­ti­ga kar­lar de för­sö­ker va­ra.

En­ter: kill­mid­dag. För att språk in­te ba­ra hand­lar om ord, ut­an minst li­ka myc­ket om sam­tal. Och för att det in­te du­ger att ba­ra pe­ka på pro­blem – vi mås­te ock­så for­mu­le­ra lös­ning­ar. In­te ba­ra ou­ta snub­bar som gör bort sig,

”En­ter: kill­mid­dag. För att språk in­te ba­ra hand­lar om ord, ut­an ock­så minst li­ka

myc­ket om sam­tal. ”

ut­an ock­så att gil­la kil­lar som för­sö­ker hit­ta nya vägar. Vägar ut ur den man­lig­het som krä­ver att män ska ti­ga om det som gör ont och är svårt, byg­ga upp tuf­fa fa­sa­der och snac­ka med nä­var­na om nöd­vän­digt.

För män är över­re­pre­sen­te­ra­de i sta­tisti­ken bå­de vad gäl­ler be­gång­na vålds­hand­ling­ar och ut­satt­het. Det är män som be­går de fles­ta sex­u­al­brot­ten. Fler män än kvin­nor tar li­vet av sig, och de sö­ker ock­så hjälp mer säl­lan. Kort sagt: man­lig­he­ten är ett en­da kris­till­stånd och pri­set för det­ta be­ta­las av bå­de män­nen och de kvin­nor som finns runt dem.

DET HÄR VILL Ma­ke Equal, en stif­tel­se som ar­be­tar för jäm­ställd­het, änd­ra på. Och de­ras re­cept är allt­så kill­mid­dag. Kon­cep­tet är ge­ni­alt i all sin en­kel­het: kil­lar bju­der varand­ra på mid­dag för att pra­ta. Som tjej­mid­dag, fast med kil­lar: pra­ta om li­vet, käns­lor, re­la­tio­ner (så­le­des in­te att miss­tas för herr­mid­dag). ”För att män för­tjä­nar att kun­na ha dju­pa, fi­na sam­tal med varand­ra”, som Ida Ös­tens­son, en av de dri­van­de bakom idén, for­mu­le­rar sa­ken.

På saj­ten kill­mid­dag.se finns re­cept på allt från hur en bju­der in till vad en ska pra­ta om. Fak­tab­lad och för­slag på frå­gor för äm­nen som kär­lek, vän­skap, sex och skör­het. Där finns ock­så in­struk­tio­ner för lämp­ligt be­te­en­de. In­te hur gaf­feln, men väl lå­dan, ska hål­las (om ord­vit­sen tillåts). För att al­la ska få kom­ma till tals och det he­la in­te ska ur­ar­ta till en räc­ka ma­no­lo­ger finns det tips: lyss­na på varand­ra, av­bryt in­te! En bra tum­re­gel ges: när du just har ta­lat ska du lå­ta minst två and­ra ta­la in­nan du själv tar or­det på nytt! (Ett tips som, om al­la följ­de det, skul­le kun­na gö­ra un­der för de fles­ta fler­partskon­ver­sa­tio­ner.) Det en­da som det in­te finns re­cept på är ma­ten, vil­ket an­tag­li­gen är helt lo­giskt. Det är in­te den som ska va­ra i cent­rum här.

Kill­mid­dag har bli­vit en for­mi­da­bel suc­cé. Mid­da­gar har ar­ran­ge­rats från Ystad till Umeå. Riks­dags­män, skö­na snub­bar och stu­den­ter har bju­dits in, träf­fats och sam­ta­lat. Det har ätits ham­bur­ga­re, majs­sop­pa, piz­za. Men jag har ock­så hört ta­las om kill­mid­da­gar där me­nyn har be­stått av nachos, ba­na­ner och kaf­fe. Det har bli­vit en bok, det finns en podd, det finns re­stau­rang­er som ar­ran­ge­rar sam­man­koms­ter.

Här får kil­lar chan­sen att i en tillå­tan­de och trygg mil­jö pra­ta om så­dant som spe­lar roll, få de­la med sig och lyss­na på and­ra. Få prö­va tan­kar och ana­ly­se­ra si­na eg­na och and­ras käns­lor. He­ming­way, en rik­tig kar­la­karl, lär ha sagt att nö­jet med sam­tal är ut­fors­kan­det. Po­äng­en är in­te att le­ve­re­ra oom­kull­run­ke­li­ga san­ning­ar – ut­an att få prö­va och tes­ta, frå­ga och und­ra. Det ska va­ra en tillå­tan­de mil­jö och al­la ska få kom­ma till tals.

Del­ta­gan­de män har vitt­nat om vil­ken kraft det fanns i att de­la med sig av så­dant en in­te ti­di­ga­re be­rät­tat, även för främ­ling­ar, och vil­ken fan­tas­tisk käns­la av sam­hö­rig­het som ska­pas av att se att ock­så and­ra är sår­ba­ra och sö­kan­de un­der si­na tuf­fa fa­sa­der. Kill­mid­dag är ma­giskt, vitt­nar en. Över­ras­kan­de po­si­tivt, sä­ger en an­nan. Ett fan­tas­tiskt ini­ti­a­tiv, en tred­je. Det ing­er hopp.

När aka­de­mi­le­da­mo­ten Ho­ra­ce Eng­dahl i ra­di­on blev till­frå­gad om vad han viss­te och in­te viss­te om sin vän kul­tur­pro­fi­lens sex­u­el­la härj­ning­ar ha­de han sva­rat att ”Vi grab­bar ta­lar in­te om sånt”. Nä, det var just det. En ung kill­mid­dags­man und­ra­de i en ar­ti­kel ”huruvi­da de som går på kill­mid­dag verk­li­gen till­hör dem som be­hö­ver gå på kill­mid­dag”. Jag kan in­te kom­ma från käns­lan att två grab­bar som verk­li­gen ha­de be­hövt gå på kill­mid­dag är Ho­ra­ce och kul­tur­pro­fi­len.

Om kill­mid­dag kom­mer in på årets ny­ords­lis­ta åter­står att se, men sä­kert är än­då att ini­ti­a­ti­vet är ett steg i rätt rikt­ning. För som Ida Ös­tens­son sä­ger: ”grup­pen män är pro­ble­met och en­skil­da män är lös­ning­en.”

Ka­rin Mil­les är do­cent i svens­ka vid Sö­der­törns hög­sko­la.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.