Språk­po­li­sen. Staf­fan Dop­ping och lä­sar­na språkspa­nar.

Språktidningen - - Intro -

HAN KOM SOM ett yr­vä­der en aprilaf­ton och ha­de ett höganäskrus i en svångrem om hal­sen.

Au­gust Strind­berg fick till en pangstart med Hem­sö­bor­na, och me­ning­ens kva­li­te­ter har ana­ly­se­rats på bå­de läng­den och tvä­ren. Själv me­nar jag att den är sär­skilt medryc­kan­de när den lä­ses högt, när kon­so­nan­ter och vo­ka­ler för­e­nas med den svens­ka, sjung­an­de in­to­na­tio­nen. Dess­utom är det in­te ett en­da onö­digt ord.

Jag tror att myc­ket få svens­kar kän­ner drag­ning att för­änd­ra ut­ta­let på nå­got av or­den där­för att det ”känns ut­ländskt”. Men om vi läm­nar den ek­vi­li­bris­tis­ke Au­gust Strind­bergs text så går det gans­ka lätt att se att just så­dan ”ut­länd­ski­fi­e­ring” har an­gri­pit den ta­la­de svens­kan.

HAR NI HÖRT att en del män­ni­skor ut­ta­lar fö­re­tags­namn som Fa­ce­book, Twit­ter och Instagram med över­dri­vet eng­elskt ut­tal. Är det så att många an­ser att det blir li­te tju­si­ga­re om man ”bry­ter på eng­els­ka” fast det är svens­ka man ta­lar?

Var­för störs jag av det här? Ja, det kan ju va­ra en gri­nig lägg­ning i störs­ta all­män­het, men jag tror att det är mer än så. Dels tyc­ker jag att svens­ka språ­ket kan va­ra njut­bart att hö­ra; när jag lyss­nar på bok­upp­läs­ning­ar i ra­dio hän­der det att jag fång­as av en­skil­da ord, vo­ka­lut­tal, pa­u­ser och be­to­ning­ar. Själv­klart för­står jag att av­sik­ten är att jag ska ta till mig in­ne­hål­let, men nu är det på det vi­set att jag går i gång på ex­akt och sen­su­ellt ut­ta­lad svens­ka. (Är jag onor­mal, dok­torn?)

Ian Wacht­meis­ter var rik­skänd, långt in­nan han blev par­ti­le­da­re för Ny de­mo­kra­ti. Än­då har jag hört en rad of­fent­li­ga rös­ter ut­ta­la hans namn som om han var lä­der­klädd of­fi­cer i det for­na Tyskland. Släk­ten Wacht­meis­ter ut­ta­lar sitt namn ”vackt­mej­s­ter” och det finns ing­en an­led­ning för oss and­ra att un­der­stry­ka att nå­got är främ­man­de ge­nom att fram­stäl­la det som osvenskt. Även den kon­tro­ver­si­el­le mo­de­ra­te po­li­ti­kern Ha­nif Ba­li har fått fin­na sig i att hans ef­ter­namn of­ta ”för­främ­li­gas” trots att han själv ut­ta­lar det med sam­ma a- ljud som i far­lig.

SANDREW HETTE EN be­ty­dan­de film- och te­a­ter­kon­cern i Sve­ri­ge med anor från 1930-ta­let. Grun­da­ren An­ders Sandrew gjor­de fak­tiskt skäl för epi­te­tet nö­jeskung; han drev bi­o­gra­fer och teat­rar och pro­du­ce­ra­de fil­mer un­der fle­ra de­cen­ni­er. 2011 dog det sista av Sandrew-im­pe­ri­et och det blev en ny­het. Men döm om min blod­tryck­stopp när jag på ny­he­ter­na fick hö­ra nam­net ut­ta­la­des så att det rim­ma­de på det eng­els­ka nam­net Andrew.

I Sve­ri­ge har vi haft in­ter­net i över 20 år. Det är in­te många som sä­ger world wi­de web läng­re, men or­det

web­ben är ju eta­ble­rat. Till­hör du dem som ut­ta­lar det med ”eng­elskt w”, allt­så ”oueb­ben”? Usch. När vi är i Sve­ri­ge och ta­lar svens­ka, låt oss då gö­ra det fullt ut!

Ekan plas­ka­de fram ge­nom hol­mar och skär, me­dan al­få­geln gäc­ka­de bakom kob­bar­na och or­ren spe­la­de in­ne i gran­sko­gen; det gick över fjär­dar och ström­mar tills mörk­ret föll och stjär­nor­na tå­ga­de opp.

Staf­fan Dop­ping är kom­mu­ni­ka­tions­kon­sult och ti­di­ga­re jour­na­list, bland an­nat på Sve­ri­ges Ra­dio.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.