Ol­le Jo­sep­h­son vi­sar vä­gen till sti­len som stäl­ler ob­jekt på sin spets.

OL­LE JO­SEP­H­SON om kne­pet som får tex­ter att lå­ta som tal­språk.

Språktidningen - - Intro -

SATSDELEN OB­JEKT ÄR sti­lis­tiskt in­tres‍ sant. Men då ska det stå på rätt stäl­le – el­ler sna­ra­re på fel. På si­dan 40 i den­na tid­ning ut­reds när ob­jek­tet kan stry­kas. Men här ska det hand­la om ob­jek­tets pla­ce­ring.

Ob­jek­tets van­li­ga plats är i sat­sens and­ra‍ hälft, in­te säl­lan som sista sats­del. Men svens­kans‍ gram­ma­tik­tillå­ter spets­ställ­ning:

Ho­nom har jag ald­rig träf­fat i stäl­let för Jag har ald­rig träf­fat ho­nom.

I var­dags­ta­let bör­jar vi ibland en sats med ob­jek­tet. Of­tast är det­ta ob­jekt pro­no­me­net det i sat­ser som Det vet jag in­te, Det kan jag väl gö­ra. Kon­struk­tio­nen sak­nas i många språk – över‍ sätt till eng­els­ka med bi­be­hål­len ord­följd och hör hur to­kigt det lå­ter!

Om det in­le­dan­de ob­jek­tet i en tal­språks‍ me­ning är ett sub­stan­tiv, får det ext­ra ef­ter‍ tryck:

Tvät­ten har jag all­de­les glömt! Den flic­kan ser du in­te mer. Det här för­sla­get får vi ta på näs­ta mö­te. Of­ta lå­ter det som i de två se­na­re me­ning­ar­na ;‍ ob­jek­tet kon­strue­ras med de­monst­ra­tivt pro­no­men som den el­ler det här.

I van­lig sak­pro­sa är in­le­dan­de ob­jekt in­te omöj­li­ga, men högst ovan­li­ga. När de dy­ker upp i lit­te­ra­tur­språ­ket blir där­för re­sul­ta­tet två­fal‍ digt: dels får tex­ten en munt­li­ga­re prä­gel, dels in­prän­tas det spets­ställ­da ob­jek­tet – om det är nå­got an­nat än pro­no­men – or­dent­ligt i lä­sa­ren.

Mest ob­jekt­spets­stäl­lan­de av al­la för­fat­ta­re är nog Astrid Lind­gren. Det bi­drar till att hen‍ nes pro­sa är så lätt att hög­lä­sa, och ock­så till att man kan tyc­ka sig hö­ra hen­nes röst i tex­ten. I in­led­nings‍ ka­pit­let i Emil i Lön­ne­ber­ga har jag räk­nat att av sam­man­lagt sex­tio hu­vud­sat­ser bör­jar nio med ob­jekt: ”Men Ida blev han tvung­en att ny­pa li­te, an­nars ha­de hon in­te gett ho­nom sin si­raps­smör­gås, och kat­ten ja­ga­de han i all vän‍ lig­het för att se om han kun­de springa li­ka fort som en katt. Fast det be­grep ju in­te kat­ten.”

Kur­si­ve­ring­ar­na av ob­jek­ten i ex­emp­len är mi­na, men ock­så dem för­u­tan lig­ger det myc­ket nä­ra till hands att be­to­na Ida och kat­ten, och även det. Ida och kat­ten be­hand­las gram­ma‍ tiskt li­ka­dant i två på varand­ra föl­jan­de sat­ser. Dä­ri­ge­nom jäm­ställs de be­ty­del­se­mäs­sigt på ett lus­tigt sätt, i ett slags Emil­per­spek­tiv.

DET SÄGS OF­TA att Sel­ma La­ger­löfs lit­te­ra‍ tur­språk lå­nat från munt­ligt be­rät­tan­de. Och visst kan hon spets­stäl­la ob­jekt, men in­te li­ka myc­ket som Astrid Lind­gren. I det be­röm­da ka­pit­let ”Gös­ta Ber­ling, po­e­ten” i Gös­ta Ber­lings

sa­ga – det där Gös­ta och Anna Stjärn­hök ja­gas av var­gar­na på isen – har un­ge­fär var 25:e hu­vud­sats in­le­dan­de ob­jekt. La­ger­löf ut­nytt­jar kon­struk­tio­nen för att ge en episk, näs­tan ödes­di­ger klang åt re­pli­ker i in­di­rekt och di­rekt an­fö­ring: ”Och stor lön ha­de hon in­te, ing­en ha­de hon än­nu sett till”, ” Många syn­der har jag på mitt sam­ve­te, sva­ra­de Gös­ta”, ” Mång­en vet jag som har ång­rat den dag han kört med dig till gil­le”.

Det kan jämföras med Au­gust Strind­berg. Pro­san i Hem­sö­bor­na är vid­un­der­lig, men knap­past tal­språk­lig. Jag räk­nar till un­ge­fär ett spets­ställt ob­jekt på fem­tio sat­ser, allt­så hälf­ten så van­ligt som i Gös­ta Ber­lings sa­ga. När Strind­berg väl ut­nytt­jar grep­pet kan han som Astrid Lind­gren ska­pa pa­ral­lel­li­se­rings­ef­fek­ter. Carlsson och Nor­man ri­va­li­se­rar om Ida un­der höslåt­tern: ”Carlsson har fått pro­fes­sorns Ida till sin räf­sers­ka och som han går sist i sla­get, kan han ut­an att blott­stäl­la va­dor­na, och på skryt, vän­da sig om för att kas­ta ett ord åt hen­ne; men Nor­man har han un­der sträng be­vak­ning snett fram­för sig …”

”La­ger­löf ut­nytt­jar kon­struk‍ ti­o­nen för att ge en episk, näs­tan ödes­di­ger klang”

Carlsson är sub­jekt i det här ex­emp­let, me­dan Nor­man är spets­ställt ob­jekt. De kom­mer på sam­ma in­le­dan­de plats i var sin hu­vud­sats. Dä­ri­ge­nom blir mot­sätt­ning­en mel­lan dem star­ka­re än om det stått ”men han har Nor­man un­der sträng be­vak­ning snett fram­för sig …”

DE TRE EX­EMP­LEN har jag häm­tat från 1800‍ och 1900‍talslit­te­ra­tur. Det är nog ing­en till­fäl­lig­het. Kon­struk­tio­nen med ett spets‍ ställt be­ty­del­se­tungt ob­jekt kan vis­ser­li­gen lå­ta munt­lig, men det är of­ta en be­rät­tar­rös­tens munt­lig­het. Vi hör in­te de skild­ra­de per­so­ner‍ nas munt­lig­het, in­te hel­ler i Gös­ta Ber­lings sti­li­se­ra­de re­pli­ker.

2000‍tals­för­fat­ta­re som skri­ver tal­språks‍ nä­ra prö­var and­ra me­to­der. I ex­em­pel­vis Kristi­na Sand­bergs böc­ker om Maj är det gott om ofull­stän­di­ga sat­ser, om­tag­ning­ar el­ler me­ning­ar som bör­jar på ett sätt och slu­tar på ett an­nat. Men med un­dan­tag för en del det sak­nas näs­tan helt spets­ställ­da ob­jekt.

Rå­det till hu­ga­de skri­ben­ter blir allt­så: ett äld­re munt­ligt be­rät­tan­de skri­ver du fram med spets­ställ­da ob­jekt. Det får du gär­na prö­va!

Ol­le Jo­sep­h­son är pro­fes­sor i nor­dis­ka språk vid Stock‍ holms uni­ver­si­tet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.