Om man in­te tror på en hög­re, god skapar­makt, blir Bi­beln svår att grep­pa.

Hur över­sät­ter man Gud i kul­tu­rer där man in­te tror på en hög­re makt som ock­så är ska­pa­re och god? Det är en fråga som mis­sio­nä­rer brot­tas med.

Språktidningen - - Intro - AV TORBJÖRN WES­TERLUND

ÄN­DA SE­DAN DE FÖRS­TA krist­na spreds ut från Je­ru­sa‍ lem åt oli­ka håll i Ro­mar­ri­ket, har krist­na mis­sio­nä­rer gett sig ut i värl­den för att för­med‍ la sin tro till ”hed­ning­ar” och ic­ke‍tro­en­de. Syf­tet med den krist­na mis­sio­nen har all­tid va­rit att om­vän­da män­ni­skor till ”den rät­ta lä­ran”. Men för att kun­na nå ut med Bi­belns bud­skap har mis­sio­nä­rer­na of­ta va­rit tvung­na att över‍ sät­ta bi­bel­skrif­ten till mot‍ ta­gar­nas tung­o­mål. Bå­de munt­ligt och skrift­ligt.

I det ka­tols­ka Eu­ro­pa un­der me­del­ti­den var bi­be­lö­ver‍ sätt­ning in­te pri­o­ri­te­rad. Bland ti­di­ga eu­ro­pe­is­ka över‍ sätt­ning­ar märks bland an­nat John Wyc­lif­fes över­sätt­ning till eng­els­ka från 1382 och Jan Hus över­sätt­ning till böh­mis­ka – tjec­kis­kans fö­re­gång­a­re – som var

klar fö­re 1412. Men det var fram­för allt i sam­band med re­for­ma­tio­nen på 1500‍ta­let som över­sät­tan­det tog fart. Mar­tin Lut­hers tys­ka bi­bel‍ över­sätt­ning från 1534 kom att in­spi­re­ra till över­sätt­ning till fle­ra and­ra språk.

DE SOM STOD bakom ti­di­ga eu­ro­pe­is­ka över­sätt­ning­ar an­vän­de en ter­mi­no­lo­gi som re­dan ha­de va­rit eta­ble­rad i kyrk­li­ga sam­man­hang i år­hund­ra­den: synd, skuld,

fräls­ning och så vi­da­re. I eu­ro­pe­is­ka språk är många så­da­na ter­mer dess­utom van­ligt­vis av la­tinskt el­ler gre­kiskt ur­sprung.

Oli­ka krist­na sam­fund och bi­bel­säll­skap job­bar än i dag med att spri­da det krist­na bud­ska­pet till jor­dens al­la hörn, och för dem är över‍ sät­tan­det av bi­bel­tex­ten vik­tig. Och om de folk­slag man kom­mer till in­te har nå­got skrift­språk se­dan ti­di‍ ga­re, tar man på sig upp­gif­ten att ska­pa ett så­dant.

Ett di­lem­ma som bi­bel‍ säll­ska­pen då tam­pas med är vad det egent­li­gen är som ska över­sät­tas. Den kul­tur som mis­sio­nä­rer­na kom­mer i kon­takt med är of­ta vitt skild från bå­de den väs­ter­länd‍ ska kul­tu­ren och den kul­tur som be­skrivs i Bi­beln. Är det nöd­vän­digt att över­sät­ta he­la ver­ket, in­klu­si­ve den världs­bild och guds­bild som fö­re­kom­mer där?

På 1800‍ta­let var den för­härs‍ kan­de åsik­ten hos eu­ro­pe‍ is­ka mis­sio‍ nä­rer att de folk­grup­per de job­ba­de hos in­te ba­ra skul­le om­vän­das till den rät­ta be­kän­nel­sen; de skul­le ock­så bli eu­ro­pe­is­ka i livs­stil och vär­de­ring­ar.

I dag är det många som ser an­norlun­da på det­ta. Wyc­lif­fe Glo­bal Al­li­an­ce är en pa­ra­ply‍ or­ga­ni­sa­tion som har namn ef­ter just John Wyc­lif­fe. Må­let för den­na or­ga­ni­sa­tion är att över­sät­ta Bi­beln till al­la språk som folk ta­lar, och som det finns an­led­ning att an­ta kom­mer att ta­las om någ­ra ge­ne­ra­tio­ner fram­åt. Wyc­lif­fe Glo­bal Al­li­an­ce grun­da­des av ame­ri­ka­nen Wil­li­am Ca­me­ron Town­send 1942, och har sitt sä­te i Or­lan­do, Flo­ri­da.

Per Kron­lid är ti­di­ga­re ord­fö­ran­de för Folk & Språk, en svensk or­ga­ni­sa­tion som är med­lem i Wyc­lif­fe Glo­bal Al­li‍ an­ce. Han sä­ger att det som ska över­sät­tas in­te är en viss kul­tur el­ler ett visst kul­tu­rellt sam­man­hang. Sna­ra­re ska

Bi­belns bud­skap över‍ sät­tas till mot­ta­gar‍

nas kul­tu­rel­la sam­man­hang. Bud­ska­pet ska gö­ras be­grip­ligt där.

Au­stra­li­ern Bri­an Gey­ten­be­ek är mång­å­rig över­sät­ta­re in­om Wyc­lif­fe Glo­bal Al­li­an­ce. Han över‍ sät­ter Bi­beln till oli­ka ta­la­de abo­ri­gin­språk i Austra­li­en. Han de­lar Per Kron­lids in­ställ­ning. I över­sätt­nings‍ pro­ces­sen hit­tar man säl‍ lan på spe­ci­fi­ka ord som di­rekt ska mot­sva­ra ord och kon­cept som finns i den bib­lis­ka grund­tex­ten, som är på hebre­is­ka i Gam­la Tes­ta‍ men­tet och på gre­kis­ka i Nya Tes­ta­men­tet. I stäl­let an­vän‍ der man sig av om­skriv­ning­ar.

ETT PRO­BLEM UPP­STÅR re­dan när över­sät­ta­ren ska hit­ta en mot­sva­rig­het till nam­net ’Gud’. I sto­ra de­lar av Austra­li­en har ur­sprungs‍ be­folk­ning­en ing­en di­rekt pa­ral­lell till Gud – man tror in­te på nå­gon hög­re makt som sam­ti­digt kan ses som ska­pa­re och som ett gott vä­sen.

På El­cho Is­land, norr om Austra­li­ens nord­kust, job­ba­de ti­di­ga­re krist­na mis­sio­nä­rer, som ta­git sig an över­sätt‍ ning­en till det in­hems­ka språ­ket djam­barr­puyn­gu.

Mis­sio­nä­rer­na an­vän­de sig länge av or­det Motj för ’Gud’, ef­tersom nå­gon ti­dig mis­sio‍ när ha­de frå­gat vad nam­net på det högs­ta vä­sen­det var, och då fått sva­ret att det var just

Motj. Men vid ett se­na­re till‍ fäl­le upp­täck­te man att Motj, även om han an­sågs va­ra det högs­ta och mäk­ti­gas­te vä­sen‍ det, var en ond makt. Där­för tyck­te man in­te läng­re det var lämp­ligt att över­sät­ta ’Gud’ med Motj.

I sto­ra de­lar av Austra­li­en an­vän­der sig mis­sio­nä­rer­na där­för nu­me­ra av om­skriv‍ ning­ar, över­sätt­ning­ar av fra­ser som ’Han där­up­pe’ och ’Fa­dern där­up­pe’.

På and­ra håll i värl­den finns dock in­hems­ka gu­da­namn som anses an­vänd­ba­ra. Den ne­der­ländsk-ka­na­den­sis­ka mis­sio­nä­ren Jack Popjes job‍ ba­de till ex­em­pel ti­di­ga­re hos ca­ne­la-in­di­a­ner­na i Bra­si­li­en. Han upp­täck­te att he­la de­ras my­to­lo­gi var fo­ku­se­rad på de två gu­dar­na So­len och Må­nen. So­len var ska­par­gu­den, och kal­la­des Pa­h­pam, ’vår far’, av ur­sprungs­be­folk­ning­en. När So­len var fär­dig med sin ska‍ pel­se klev han en­ligt my­to­lo‍ gin upp i him­len, och sam­spe‍ la­de in­te mer med sin ska­pel­se. När Jack Popjes över­sat­te

Bi­belns ska­pel­se‍be­rät­tel­ser i Förs­ta Mo­se­bok fick ca­ne­la‍ fol­ket stif­ta be­kant­skap med en gud som först ska­pa­de, och se­dan ock­så fort­sat­te att kom­mu­ni­ce­ra. Mis­sionä‍ rer­na be­stäm­de sig då för att Pa­h­pam var ett bra namn ock­så för Bi­belns Gud i över‍ sätt­ning­en, och fyll­de se­dan det in­hems­ka nam­net med ett del­vis nytt in­ne­håll. I Bi­belns bud­skap är ock­så

synd ett centralt be­grepp. Män­ni­skan har syn­dat, och be­hö­ver där­för Guds för‍ lå­tel­se. Men vad står egent‍ li­gen det­ta be­grepp för? Ef­ter att ha fun­de­rat över de tio bud­ord som Mo­ses en­ligt

Bi­beln fick från Gud, be­stäm­de sig ca­nela­fol­ket för att ac­cep‍ te­ra den be­skri­van­de över­sätt‍ ning­en Pa­h­pam jark­wa kay­na

ipa, ’att age­ra/le­va utanför Pa­h­pams in­struk­tio­ner’.

Hos de ny­an­gumar­ta-ta­lan­de abo­ri­gi­ner­na i nord­väst­ra Austra­li­en kom man fram till en lik­nan­de om­skriv­ning för ’synd’. I Mar­ku­se­vange­li­ets and­ra ka­pi­tel be­skrivs hur Je­sus äter med ’tullin­dri­va­re och syn­da­re’. I över­sätt­ning­en till ny­an­gumar­ta be­skrivs syn­dar­na som dem som ’strun­tar i den ju­dis­ka la­gen’ och dem som ’strun­tar i Gud’. (Se jäm­fö­rel­sen mel­lan den svens­ka åter­giv­ning­en av ny­an­gumar­ta-över­sätt­ning­en och mot­sva­ran­de stäl­le i svens­ka Bi­bel 2000 i fak­ta‍ ru­tan på si­dan 58.)

ETT AN­NAT PRO­BLEM kan va­ra al­la de lik­nel­ser som Je­sus an­vän­der sig av i evan­ge­li­er­na. Des­sa har bland an­nat vi­sat sig va­ra myc­ket be­svär­li­ga för au­st­ra‍ lis­ka abo­ri­gi­ner, häv­dar Bri­an Gey­ten­be­ek. Folk ut­an skrift‍ lig kul­tur tän­ker‍of­ta kon­kret, på det som är verk­ligt och på det man an­ser va­ra verk­ligt – an­de­värl­den in­räk­nad. Där­för har abo­ri­gin­språk i Austra­li­en gans­ka få ab‍ strak­ta be­grepp, och många

”I sto­ra de­lar av Austra­li­en an­vän­der sig mis­sio­nä­rer­na där­för nu­me­ra av om­skriv­ning­ar”

Je­sus? Je­sus tog på sig vå­ra syn­der, och kan sä­gas ha en kri­tx­wyre­la­tion till ca­ne­la‍ fol­ket.

Ca­nela­fol­ket är känt för si­na cir­kel­for­ma­de by­ar.

John Wyc­lif­fe inspirerade en grupp som vill över­sät­ta Bi­beln till al­la språk.

På 1820ta­let‍bör­ja­de mis­sio‍nä­rer i stör­re om­fatt­ning resa till Austra­li­en för att spri­da kris­ten‍dom.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.